ANALYS: Så kan Brandberg vinna på banantramset
Mot dumheten kämpar även gudarna förgäves, brukade min gamla farmor säga. Fördumningen av medierapporteringen kring bananerna är möjligen ett bevis för att hon hade rätt. Jag är journalist – jag inser fnissvärdet i storyn. Det är knasigt, det är skojigt och det är en snackis. Något man pratar om i fikarummet. För varje toppolitiker som uttalar sig i frågan växer dessutom historien. Vissa av dem pratar naturligtvis hellre om bananer – än om riktiga problem. Jämställdhetsministern lider likt tiotusentals andra svenskar av en fobi. Paulina Brandbergs fobi är bananer. Hon är rädd för dem. Vill inte se dem, än mindre äta dem. Hon har en sjuklig rädsla för bananer helt enkelt. Naturligtvis bara trams Det mindre mediadrevet om bananerna började med att SVT:s humorprogram Svenska Nyheter uppmärksammade jämställdhetsminister Paulina Brandbergs fobi mot bananer. Efter det snappade Expressen upp storyn, och grävde vidare. Efter att ha begärt ut dokument från regeringskansliet kunde tidningen avslöja hur personal tvingas ”banansäkra” lokaler som jämställdhetsministern skall besöka. Vid en resa till New York tvingades assistenten till en funktionshindrad åka 46 trappor för att banansäkra ett rum. Riktig fart tog det när Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson Teresa Carvalho uttalade stöd för sin politiska motståndare, och erkände att också hon led av bananfobi. En stund senare rapporterades det om att finansminister Svantesson rasade mot medierapporteringen, och även Liberalernas partiledare Johan Pehrson uttalade stöd för sin partikamrat. Rapporteringen har pågått i några dygn och har eskalerat under torsdagen. Men allt är naturligtvis bara trams. Brandberg kan vinna Det finns ingen politisk konflikt. Ingen från oppositionen har riktat saklig kritik mot ministern. Tvärtom verkar de ense om att fobi mot bananer är jobbigt. Det finns ingen redaktion som publicerat några belägg för att fobin påverkat ministerns förmåga att utföra sitt yrke. Det finns heller inga belägg för att det är Paulina Brandberg som personligen instruerat någon att banansäkra rum. Det är mer troligt en ambitiös medarbetare. Under dagen har Paulina Brandberg lagt locket på och svarar inte på frågor om bananer från media. Hon vill gissningsvis hellre prata om vad hon vill göra åt hedersförtrycket, och hur hon tänker bekämpa mäns våld mot kvinnor. Mot politiken finns naturligtvis relevant kritik att rikta och frågor att ställa – i stället handlar allt i dag om bananer. Men möjligen kan Brandberg i längden vinna på skriverierna. Förre vänsterledaren Gudrun Schyman gick efter ett antal skriverier på 90-talet tillslut ut och berättade om sin alkoholism. Schyman blev folklig. Fobier och annan psykisk ohälsa är likt alkoholism sannerligen inget att leka med för de som drabbas. Många vet hur jobbigt det är. Genom att berätta om personliga svagheter som många kan relatera till kan politiker uppfattas som mänskliga. Möjligen kan Paulina Brandberg vinna förtroende genom att berätta om sin svaghet.
Mot dumheten kämpar även gudarna förgäves, brukade min gamla farmor säga. Fördumningen av medierapporteringen kring bananerna är möjligen ett bevis för att hon hade rätt. Jag är journalist – jag inser fnissvärdet i storyn. Det är knasigt, det är skojigt och det är en snackis. Något man pratar om i fikarummet. För varje toppolitiker som uttalar sig i frågan växer dessutom historien. Vissa av dem pratar naturligtvis hellre om bananer – än om riktiga problem. Jämställdhetsministern lider likt tiotusentals andra svenskar av en fobi. Paulina Brandbergs fobi är bananer. Hon är rädd för dem. Vill inte se dem, än mindre äta dem. Hon har en sjuklig rädsla för bananer helt enkelt. Naturligtvis bara trams Det mindre mediadrevet om bananerna började med att SVT:s humorprogram Svenska Nyheter uppmärksammade jämställdhetsminister Paulina Brandbergs fobi mot bananer. Efter det snappade Expressen upp storyn, och grävde vidare. Efter att ha begärt ut dokument från regeringskansliet kunde tidningen avslöja hur personal tvingas ”banansäkra” lokaler som jämställdhetsministern skall besöka. Vid en resa till New York tvingades assistenten till en funktionshindrad åka 46 trappor för att banansäkra ett rum. Riktig fart tog det när Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson Teresa Carvalho uttalade stöd för sin politiska motståndare, och erkände att också hon led av bananfobi. En stund senare rapporterades det om att finansminister Svantesson rasade mot medierapporteringen, och även Liberalernas partiledare Johan Pehrson uttalade stöd för sin partikamrat. Rapporteringen har pågått i några dygn och har eskalerat under torsdagen. Men allt är naturligtvis bara trams. Brandberg kan vinna Det finns ingen politisk konflikt. Ingen från oppositionen har riktat saklig kritik mot ministern. Tvärtom verkar de ense om att fobi mot bananer är jobbigt. Det finns ingen redaktion som publicerat några belägg för att fobin påverkat ministerns förmåga att utföra sitt yrke. Det finns heller inga belägg för att det är Paulina Brandberg som personligen instruerat någon att banansäkra rum. Det är mer troligt en ambitiös medarbetare. Under dagen har Paulina Brandberg lagt locket på och svarar inte på frågor om bananer från media. Hon vill gissningsvis hellre prata om vad hon vill göra åt hedersförtrycket, och hur hon tänker bekämpa mäns våld mot kvinnor. Mot politiken finns naturligtvis relevant kritik att rikta och frågor att ställa – i stället handlar allt i dag om bananer. Men möjligen kan Brandberg i längden vinna på skriverierna. Förre vänsterledaren Gudrun Schyman gick efter ett antal skriverier på 90-talet tillslut ut och berättade om sin alkoholism. Schyman blev folklig. Fobier och annan psykisk ohälsa är likt alkoholism sannerligen inget att leka med för de som drabbas. Många vet hur jobbigt det är. Genom att berätta om personliga svagheter som många kan relatera till kan politiker uppfattas som mänskliga. Möjligen kan Paulina Brandberg vinna förtroende genom att berätta om sin svaghet.