Byn som blev startskottet för eskaleringen: “Allt vi ber om är fred"
Det var ingen organiserad fotbollsträning eller match som pågick när flyglarmet ljöd i Majdal Shams på kvällen den 27 juli. Snarare typen av spontanfotboll barn ägnar sig åt på lördagskvällar när inga vuxna ser. Men ungarna på planen hann aldrig fram till det nybyggda skyddsrummet bredvid konstgräsplanen. Tolv barn mellan 10 och 16 dog i attacken, ytterligare 19 skadades. Israel säger sig ha bevis för att det var Hizbollah som låg bakom, något den Iranstödda milisen nekar till. Attacken följdes av en israelisk hämnd mot en högt uppsatt Hizbollah-ledare i södra Beirut. ”Ingen ska döda i mitt barns namn” – Men vi vill inte ha någon hämnd. Ingen ska döda i mitt barns namn, säger Ibrahim Ibrahim, vars son, 10-årige Gevara dog när han gjorde det han älskade mest: spelade fotboll. Bara timmar efter bombningen i Beirut dödades Hamas politiska ledare Ismail Haniya i ett misstänkt israeliskt angrepp i Irans huvudstad Teheran. När Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i veckan besökte Majdal Shams, buades han ut av byborna. Ibrahim ryser när han tänker på hur sonens död använts för att eskalera situationen. – Vi accepterar inte att någon använder våra barns blod för att rättfärdiga mer våld. Inte från någon sida. Allt vi ber om är fred. Kompisarna kallade honom guldfoten I familjens hus dit vänner och släktingar kommer för att sörja hänger ett stort foto på Gevara, det är fotbollar överallt. En kvinna kommer över med en blomma placerad i en fotboll. I Majdal Shams, med sina 11 000 invånare känner alla alla. Och alla visste att Gevara ville bli fotbollsproffs. Hans kompisar kallade honom guldfoten. – För Gevara var fotbollen allt. Hans största dröm var att träffa spelarna i Real Madrid och se laget spela på Santiago Bernabeu. Och sedan själv bli fotbollsstjärna, säger hans mamma, Dalia Ibrahim. Byn Majdal Shams ligger på de omtvistade Golanhöjderna som sedan sexdagarskriget i slutet på 60-talet kontrolleras av Israel. 1981 annekterades området, känt för sin strategiska betydelse: omkring en tredjedel av Israels färskvatten uppskattas i dag komma härifrån. Men bara 20 procent av druserna, som bor här, har accepterat israeliskt medborgarskap. De allra flesta, särskilt i de äldre generationerna, ser sig fortfarande som syrier. ”De säger att det kanske blir krig nu” Genom halldörren smyger Ram in. Det är Gevaras lillebror och sparringpartner när vardagsrummet var deras Bernabeu. – Det är fortfarande svårt för honom att förstå att Gevara inte är här, säger Dalia. Hon bjuder på körsbär, en av traktens delikatesser. – De säger att det kanske blir krig nu, säger hennes man, Ibrahim. – Men vi tänker inte sluta hoppas på fred. I hörnet utanför konstgräsplanen ligger några utbrända elsparkcyklar kvar. Ingen spelar fotboll längre. Balqi har tagit med sig sin dotter. De tittar på bilderna av de döda, vinden sliter i de svarta flaggorna, en pojke försöker tända ett ljus. – Vi vill inte att ledarna tar det här som ett skäl till att eskalera, säger Balqi. – De ska ta det här som ett tecken på att krig inte fungerar. Allt vi ber om är fred.
Det var ingen organiserad fotbollsträning eller match som pågick när flyglarmet ljöd i Majdal Shams på kvällen den 27 juli. Snarare typen av spontanfotboll barn ägnar sig åt på lördagskvällar när inga vuxna ser. Men ungarna på planen hann aldrig fram till det nybyggda skyddsrummet bredvid konstgräsplanen. Tolv barn mellan 10 och 16 dog i attacken, ytterligare 19 skadades. Israel säger sig ha bevis för att det var Hizbollah som låg bakom, något den Iranstödda milisen nekar till. Attacken följdes av en israelisk hämnd mot en högt uppsatt Hizbollah-ledare i södra Beirut. ”Ingen ska döda i mitt barns namn” – Men vi vill inte ha någon hämnd. Ingen ska döda i mitt barns namn, säger Ibrahim Ibrahim, vars son, 10-årige Gevara dog när han gjorde det han älskade mest: spelade fotboll. Bara timmar efter bombningen i Beirut dödades Hamas politiska ledare Ismail Haniya i ett misstänkt israeliskt angrepp i Irans huvudstad Teheran. När Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i veckan besökte Majdal Shams, buades han ut av byborna. Ibrahim ryser när han tänker på hur sonens död använts för att eskalera situationen. – Vi accepterar inte att någon använder våra barns blod för att rättfärdiga mer våld. Inte från någon sida. Allt vi ber om är fred. Kompisarna kallade honom guldfoten I familjens hus dit vänner och släktingar kommer för att sörja hänger ett stort foto på Gevara, det är fotbollar överallt. En kvinna kommer över med en blomma placerad i en fotboll. I Majdal Shams, med sina 11 000 invånare känner alla alla. Och alla visste att Gevara ville bli fotbollsproffs. Hans kompisar kallade honom guldfoten. – För Gevara var fotbollen allt. Hans största dröm var att träffa spelarna i Real Madrid och se laget spela på Santiago Bernabeu. Och sedan själv bli fotbollsstjärna, säger hans mamma, Dalia Ibrahim. Byn Majdal Shams ligger på de omtvistade Golanhöjderna som sedan sexdagarskriget i slutet på 60-talet kontrolleras av Israel. 1981 annekterades området, känt för sin strategiska betydelse: omkring en tredjedel av Israels färskvatten uppskattas i dag komma härifrån. Men bara 20 procent av druserna, som bor här, har accepterat israeliskt medborgarskap. De allra flesta, särskilt i de äldre generationerna, ser sig fortfarande som syrier. ”De säger att det kanske blir krig nu” Genom halldörren smyger Ram in. Det är Gevaras lillebror och sparringpartner när vardagsrummet var deras Bernabeu. – Det är fortfarande svårt för honom att förstå att Gevara inte är här, säger Dalia. Hon bjuder på körsbär, en av traktens delikatesser. – De säger att det kanske blir krig nu, säger hennes man, Ibrahim. – Men vi tänker inte sluta hoppas på fred. I hörnet utanför konstgräsplanen ligger några utbrända elsparkcyklar kvar. Ingen spelar fotboll längre. Balqi har tagit med sig sin dotter. De tittar på bilderna av de döda, vinden sliter i de svarta flaggorna, en pojke försöker tända ett ljus. – Vi vill inte att ledarna tar det här som ett skäl till att eskalera, säger Balqi. – De ska ta det här som ett tecken på att krig inte fungerar. Allt vi ber om är fred.