Utifrån är det en ganska anonym byggnad. Men innanför den väl bevakade dörren sitter samordningskanslierna. Här passerar alla beslut som berörs av Tidöavtalet – och det är här som SD ska försäkra sig om att partiet får sitt inflytande. I en artikelserie i tre delar skildrar Omnis Leif Kasvi och Peter Johansson den historiska konstruktionen där fyra partier tillsammans styr Sverige. Tre av dem med regeringsmakten. Det fjärde – och största – styr utifrån. Det här är den nya makten. På en bakgata nära Riksdagshuset, ett tiotal meter från Drottninggatan med sitt myller av jäktade stockholmare, av turister och butiker, finns en anonym fasad: brunfärgad med guldstänk och med stora glasplattor i tio plan. Intrycket är anonymt, som om fastigheten huserade vilket försäkrings- eller konsultbolag som helst. De fyra beväpnade säkerhetsvakterna på pass utanför gör möjligen att uppfattningen ändras, precis som den emaljerade skylten med texten “Statsrådsberedningen”. Sedan 1980-talet har kvarteret Rosenbad, ritat av arkitekten Ferdinand Boberg och pampigt beläget på andra sidan vattnet från Riksdagshuset, varit en bas för regeringsarbetet. Med tiden har namnet blivit så etablerat att det ofta uttalas “regeringskvarteret Rosenbad”, som ett namn istället för den lägesbeskrivning det egentligen är. Men sedan 2019 står det gamla bankpalatset öde. Fastigheten renoveras och statsråd och tjänstemän har istället flyttats hit, till kvarteret “Björnen och Loen”. Bland de som nu arbetar i huset finns ett trettiotal tjänstemän som är knutna till de fyra Tidöpartiernas så kallade samordningskanslier. – I tidigare koalitionsregeringar har samordningskanslierna kanske varit lite mer av en kontrollinstans. Det har ändrats nu. Jag vill påstå att om det någonstans i regeringsarbetet finns en motor så är det här, säger Gustav Gellerbrant till Omni. 40-årige Gellerbrant, propert klädd och med backslick, är chef för SD:s samordningskansli. Han har en bakgrund inom Moderaterna. Under regeringen Reinfeldt var han politiskt sakkunnig på Justitiedepartementet där han arbetade nära justitieminister Beatrice Ask. För ett knappt decennium sedan lämnade han partiet. Missnöje med partiets migrations- och kriminalpolitik var en förklaring. – Men det var också uttryck för en bredare besvikelse. Efter valet 2014 kunde jag inte komma på ett enda vallöfte som Moderaterna drev. Trots att det fanns en icke-socialisitisk majoritet i riksdagen valde partiet att lägga sig platt i stället för att tillvarata väljarnas intresse. I början av 2015 gick Gustav Gellerbrant över till SD. Sedan dess tycks hans främsta uppgift ha varit att förbereda sitt nya parti på det maktövertagande som nu blivit verklighet. Jimmie Åkesson beskriver till exempel Gellerbrant som arkitekten bakom Sveriges nya, strängare migrationspolitik. Erfarne statsvetarprofessorn Jan Teorell ser honom som en ny sorts politiker jämfört med de som representerade SD när partiet riksdagsdebuterade 2010. Mer pragmatisk och resultatinriktad. – När man ser hur Gellerbrant framträder och utifrån vad man vet om hur det gick till när Tidöavtalet förhandlades fram så blir det uppenbart. Att det finns dialog och samarbete mellan den här typen av personer och de i regeringen är viktigt för att det här ska rulla på smidigt, säger han till Omni. De flesta av regeringens beslut passerar genom samordningskanslierna. Där tröskas de igenom av partiernas tjänstemän i mejl, i videomöten och i olika konferensrum. Men också över ett lunchbord, med partiledare och samordningschefer samlade. Letar man efter symbolik går sådan att hitta. Sverigedemokraterna har sitt samordningskansli på ett annat våningsplan än Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Tjänstemännen arbetar i individuella rum, fördelade på rad längs en liten korridor i lokaler som Gellerbrant beskriver som ”sterila”. Lokalerna må vara anonyma och tråkiga. Men de är viktiga för SD. De är det fysiska centrumet för partiets maktutövning. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har departementens muskler till sitt förfogande, de har ministrar som syns i medierna, de har den formella regeringsmakten. SD – det enda partiet i samarbetet som inte är med i regeringen – är begränsade till sina samordningstjänstemän om man direkt vill påverka ärenden innan de formella besluten ska fattas på regeringssammanträdena. Chefen för Moderaternas samordningskansli, statssekreteraren Per Swenson Claréus, förklarar att de olika samordningskanslierna har regelbundna ”avstämningar”. – Vi hörs ofta och träffas regelbundet. Vi har stående avstämningsmöten och ses ibland oftare om något särskilt ärende behöver hanteras skyndsamt, säger han till Omni. Samarbetet mellan Tidöpartierna har utvecklats med tiden. Stämningen mellan parterna uppges ha varierat. – Resan har varit konfliktfylld. I perioder har det varit lite tuffare tider mellan partierna. Man missförstår varandra. Man talar olika språk, man uppfattar saker som händer medialt, sedan ska man tolka det. Men nu har vi ett gott samarbetsklimat. Vi har lyckats etablera en dynamik, hittat rätt balans. Vi förstår varandra ganska bra, säger Gustav Gellerbrant. Upplever Gustav Gellerbrant att han och de andra i samordningskanslierna har makt? Först tvekar han om svaret. – Vad lägger man i det begreppet? Men om man inbegriper inre kabinettet, det är samordningskansliernas högsta instans, är det klart att det ytterst är kanslierna som har slutordet, säger han. Med det inre kabinettet syftar Gustav Gellerbrant på Tidöblockets fyra partiledare. När Tidöavtalet presenterades innehöll det sex större samarbetsområden. För vart och ett av dem har de fyra partierna inrättat styrgrupper. Gången för ett beslut sker i tre steg för att tillgodose det inflytande Sverigedemokraterna vill ha. Först förbereds ett ärende på ett departement, en ny lag på justitiedepartementet, en ändrad skatt på finansdepartementet och så vidare och där finns SD inte med. Därefter går ärendet vidare till en av de sex styrgrupperna. Grupperna leds av en statssekreterare från det ansvariga departementet. Dessutom ingår statssekreterare och politiska tjänstemän från andra departement som kan vara berörda. En tjänsteman från finansdepartementets budgetavdelning finns också med – regeringsbeslut brukar kosta pengar. Slutligen ingår en person från varje partis samordningskansli. Det gör det möjligt för alla partier, inte bara SD, att påverka ärendet. Styrgruppen upprättar också en tidsplan för när det kan bli aktuellt med ett regeringsbeslut. Hela kedjan finns noggrant nedtecknad i ett dokument på Statsrådsberedningen från november 2022 med rubriken “Samarbetsprojekten i Tidöavtalet” och som godkänts av samtliga Tidöpartier. Alla beslut inom de sex stora samarbetprojekten måste följa mallen, formen går inte att ta sig runt så att SD lämnas utanför. För Sverigedemokraterna är styrningen mycket väsentlig för att påverka innan ett ärende hamnar på samordningskanslierna. – Styrgrupperna är helt avgörande för samarbetsmodellen. Det gör att vi kan komma in i processerna innan det är för sent, trots att vi inte sitter i regeringen, säger Gustav Gellerbrant. SD-ledaren Jimmie Åkesson säger till Omni att arbetet hittills ”gått ungefär som förväntat”: – Men det finns alltid utrymme för förbättringar, något annat vore märkligt. L-ledaren Johan Pehrson menar också att samarbetet “fungerat bra”. – Självklart finns det olika ingångsvärden i delar av avtalet. Det är därför vi i god svensk tradition och enligt beredningskraven utreder komplicerade delar av Tidöavtalet innan vi kan presentera några lagförslag. Han säger att avtalet är en viktig arbetsplan. – Alla fyra samarbetspartier står bakom helheten. Hur tycker du att arbetet i samordningskansliet fungerar? – Det är ett praktiskt verktyg för att genomföra Tidöavtalet. Arbetet där är, precis som i politik är mest: enklare i vissa frågor och svårare i andra. Beroende på hur nära partierna står varandra i olika frågor. Andreas Johansson Heinö, statsvetare och förläggare vid näringslivets tankesmedja Timbro, konstaterar att regeringsunderlagets partier investerat mycket – både arbete och prestige – i att skapa en riksdagsmajoritet. Att partierna tycks ha bestämt sig för att de verkligen vill lyckas med samarbetet är en avgörande förutsättning, menar han. Han jämför med januariavtalet, som skapade en parlamentarisk majoritet för Stefan Löfvens andra regering. Det höll en mandatperiod men där var åtminstone L inte så investerade i samarbetet. Det tillkom efter många turbulenta månader med olika turer, statministeromröstningar och annat. – Här var ett samarbete liknande Tidö vad man gått till val på och det ger bättre förutsättningar för att det ska hålla. Jan Teorell, professorn i statsvetenskap som skrev en bok om regeringsbildningen 2018, gör även han bedömningen att det noga reglerade samarbetet kommer att hålla samman regeringen till 2026. – Genom att SD nu både kan vara i regeringen och samtidigt inte vara det så har de möjlighet att ytterligare stärka sig i opinionen genom att ta ansvar för en del och samtidigt opponera mot annat. Det finns en potentiell strategisk vinst i att stå utanför regeringen, säger han till Omni. Inom SD har det bland annat funnits en uppfattning att regeringens förändringsarbete gått alldeles för långsamt. En irritation som blivit starkare av partiets position utanför regeringen. Att ständigt vänta i bakgrunden och vara utlämnad till samarbetspartierna har prövat tålamodet. – Vissa frågor tenderar att fastna i långa utdragna förhandlingar. Överlag så har leveranserna från departementen försenats. Mycket har samlats i klump. Till exempel utredningen om asyllagstiftningen på EU:s lägsta nivå och den stora straffskärpningsutredningen. Från vårt perspektiv är det här de två absolut viktigaste utredningarna, områden där vi har väldigt litet kompromissutrymme, säger Gustav Gellerbrant. Han kan uppleva att SD behöver övervaka att det material som lämnas från departementen verkligen följer Tidöavtalet. – När detta nu verkligen ska genomföras så krävs det färdiga lagar. Han beskriver hur frågor som kör fast hos de sakkunniga i kanslierna ibland behöver lyftas upp – “hissas” – till en högre ansvarsnivå. – Så från att ha haft ganska lätt att komma överens så samlas det istället mycket som behöver hissas och förhandlas. Då lyfts frågorna först till samordningscheferna som får komma överens och i sällsynta fall vidare till partiledarna. Hittills har det bara en fråga hissats till partiledarna, ett förbud mot nyförsäljning av bensin- och dieselbilar från 2035. SD var mot men fick till slut acceptera förbudet. Tidöavtalets 60 sidor – späckade med löften och föresatser – ska omsättas i praktik i lagstiftning och utredningar. Medan SD tycker att arbetet går långsamt finns det inom regeringspartierna en uppfattning om att SD:s orutin spelar in. Att det inom SD inte finns tillräcklig förståelse för att det kan gå långsamt och vara krångligare än man först hoppats. ”Det finns många variabler som måste tas hänsyn till innan man går till någon form av beslut i en fråga” är en invändning. En uppfattning som återkommer hos flera personer Omni talat med är att SD inte alltid tänkt igenom alla aspekter och därför uppfattar att saker hamnar i långbänk och går långsamt. Sverigedemokraterna har, kanske inte helt överraskande, en annan uppfattning: – Vi har en tajt tidsplan för att åstadkomma mycket. Utgångspunkten är ju att det ska vara genomfört under mandatperioden. Då gäller det att hålla tempot uppe. Jag tror heller inte att det finns någon naivitet från vår sida om hur processen ser ut, säger samordningschefen Gustav Gellerbrant. De reformer som föreslås i Tidöavtalet innebär att ett stort antal utredningar behöver tillsättas, något som också påverkar snabbheten i lagstiftningsarbetet. 200 utredningar kräver 200 utredare, slår en källa med insyn i regeringsarbetet fast. ”Och dem hittar du inte på en gång”, konstaterar personen med ett uppenbart understatement. Processen är komplicerad och tidskrävande. Att sedan få möjliga utredare godkända av alla berörda gör saken än mer intrikat. ”SD kanske är lite mer kräsna än andra partier. Jag säger inte att de är naiva, men de andra partierna är mer inställda på att man måste ta det steg för steg”, är en bedömning. – Samtidigt har jag förståelse för att de kan bli lite otåliga eftersom de inte sitter i regeringskansliet och hör hur vissa saker ska utformas, vilka ord man ska använda, hur direktiven ska utformas och vad saker får kosta, fortsätter källan. Under våren 2023 har SD sagt sig vilja ”städa upp i myndighetssverige” genom att byta ut en rad generaldirektörer. Under året har beskedet kommit att bland andra Sidas Carin Jämtin, Skolverkets Peter Fredriksson och Migrationsverkets Mikael Ribbenvik fått besked om att deras förordnanden inte kommer att förlängas. SD har även rest avgångskrav på rikspolischef Anders Thornberg, men ännu har partiet inte fått synbart genomslag på den punkten. En källa med god insyn i Tidösamarbetet säger till Omni: – Den allmänna bilden är att SD har lett den kampen. För sina väljare vill de gärna visa sig otåliga och har varit angelägna om att ta credd för de här avsättningarna. De har ett behov av att signalera att de drar det här framåt. När partiet sedan går ut med att “nu rensar vi ut” så tänker de andra kanske: “snälla rara, det hade vi ju gjort oavsett”. Men vi som sitter på insidan, vi vet hur det gick till. När Carin Jämtin i maj 2017 utsågs till Sidas generaldirektör hade hon en rad topposter inom Socialdemokraterna bakom sig – bland annat ett halvt decennium som partisekreterare. – Det är klart som fan att en moderatledd regering inte vill ha henne som generaldirektör - för någon verksamhet. Kanske landshövding, men ingen politisk verksamhet. Framförallt inte den verksamhet hon själv har varit minister över, konstaterar uppgiftslämnaren. Med det resonemanget skulle Jämtin på lång sikt vara omöjlig som Sidas generaldirektör under en borgerlig regering. På kort sikt? En definitionsfråga, enligt en källa: – För till exempel Moderaterna skulle det spela mindre roll om hon får gå i januari, eller i juli. Beskedet om att Jämtins förordnande inte skulle förlängas kommunicerades i februari 2023. Situationen med Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik uppfattas lite annorlunda. – På de viktiga områdena brukar man byta topptjänstemännen för att man måste byta tänk. SD:s kravprofiler på tjänstemän kan få än större följder, enligt en uppgiftslämnare. En uppfattning är att varje möjlig utredare skärskådas. Tillsättningar väntas bli svårare att genomföra om begränsningarna sätts allt snävare. Gustav Gellerbrant säger att utnämningarna är mycket betydelsefulla för Sverigedemokraterna. – Det är klart att valet av till exempel utredare är väldigt viktigt, det avgör om det blir pannkaka eller inte. Och det är också klart att vi har synpunkter på direktiven till en utredning. Det har alla partier. Regeringens första tio månader vid makten har präglats av ekonomisk turbulens och ständiga säkerhetspolitiska orosmoment. Till det kom att Sverige under första halvåret 2023 hade hand om EU-ordförandeskapet, något som inte minst krävde resurser internt. En högt placerad källa säger till Omni att regeringen räknade med en tuff period efter maktskiftet. Det talades om att det skulle bli ”jättetufft” med negativa rubriker och fallande opinionssiffror. Förhoppningen är att det ska vända i halvtid. Och på departementen växer optimismen: – Det har varit skakigt. Det har varit en del rejäla törnar. Men med tanke på förutsättningarna hade det kunnat vara mycket värre. Den tredje och sista delen i serien handlar om regeringens kommande utmaningar, omförhandlingen av Tidöavtalet och regeringsunderlagets förhoppning: att det ska vända i halvtid.