Fredriksson: "Invasionen i Kursk tänder hoppet om att kunna rubba Ryssland"
Tio veckor har gått nu. Tio veckor sedan vi senast var här. En tid som kastat in Ukraina på helt nya vägar. Deppigheten som dominerade i juni när jag och fotograf Anders Ekert sist var på plats är borta. Nu har ukrainarna återfått hoppet om att - kanske - kunna rubba Ryssland.
Dagens jätteattack kan ses som ett desperat svar från Putin. Han är förödmjukad och behöver - anser han med sin KGB-logik- bestraffa Ukraina. Den ukrainska militären har ju lyckats erövra ryskt territorium i Kursk-regionen utan att mäktiga Ryssland lyckats driva ut de blågula styrkorna. Mindre än halva Gotland Erövringarna kan se futtiga ut. En liten ficka av det enorma Ryssland kontrolleras av ukrainska trupper. 1200 kvadratkilometer är den ungefärliga storleken - inte ens motsvarande halva Gotland har man tagit över.
Men offensiven de senaste veckorna överraskande alla. Och intågets betydelse kan knappast överdrivas. President Zelenskyj och hans generaler har lyckats med något som är fundamentet i alla krig som måste vinnas...
Ja, det är en förnedrande pinsamhet att lille-putt-grannen Ukraina har tågat in i Ryssland och kapat åt sig mark. Ja, det är första gången sedan andra världskriget som Moskvaregimen förlorat delar av sitt eget territorium till en fiende. Ja, det kan innebära att ryska styrkor tvingas omgruppera och därmed underminerar sina chanser på andra håll. Förändring i människors inre Men den stora avgörande förändringen har skett inne i människors hjärnor: • Det krigströtta ukrainska folket har repat mod: Stridsmoralen stiger: "Kanske kan vi trots allt kan stoppa Putins krigsmaskin?". • De europeiska regeringar som skänkt miljarder till Ukrainas militär kan med större lätthet inför sina väljare försvara besluten att donera skattepengar till ett grannland i nöd: ”titta ukrainarna marscherar framåt - våra vapensystem gör nytta” • Den internationella presskåren har plötsligt goda skäl att återuppta reportageresorna till Ukraina: ”Här sker ju något spännande ”positivt””. • USA:s rivaliserande partier kan återigen börja känna att ”man är på den vinnande sidan”. Ingen vill förknippas med en loser. • Det ryska folket kan i ökande grad in på skinnet börja känna att kriget nu förs på deras egen hemmaplan och tvivlet växer: "Stämmer verkligen allt det där som Putin säger om "specialoperationen"?"
Och viktigast av allt: Narrativet, vår gemensamma berättelse om kriget har tagit en ny vändning. Det är inte längre: ”Alla bara dör och inget händer”, utan istället gryr en försiktig optimism. David har drämt till Goliat. Hoberna kanske lyckas knuffa ut Saurons styrkor ur Fylke.
Ingen tror på mirakel. Men hoppet är det sista som överger människan. – Invasionen i Kursk har tänt en nödvändig gnista hos Ukrainas folk förklarar min skyddsrums-kompis Galyna. Efter två timmar kan vi kliva uppför trapporna från skyddsrummet. Ute skiner solen.
Tio veckor har gått nu. Tio veckor sedan vi senast var här. En tid som kastat in Ukraina på helt nya vägar. Deppigheten som dominerade i juni när jag och fotograf Anders Ekert sist var på plats är borta. Nu har ukrainarna återfått hoppet om att - kanske - kunna rubba Ryssland.
Dagens jätteattack kan ses som ett desperat svar från Putin. Han är förödmjukad och behöver - anser han med sin KGB-logik- bestraffa Ukraina. Den ukrainska militären har ju lyckats erövra ryskt territorium i Kursk-regionen utan att mäktiga Ryssland lyckats driva ut de blågula styrkorna. Mindre än halva Gotland Erövringarna kan se futtiga ut. En liten ficka av det enorma Ryssland kontrolleras av ukrainska trupper. 1200 kvadratkilometer är den ungefärliga storleken - inte ens motsvarande halva Gotland har man tagit över.
Men offensiven de senaste veckorna överraskande alla. Och intågets betydelse kan knappast överdrivas. President Zelenskyj och hans generaler har lyckats med något som är fundamentet i alla krig som måste vinnas...
Ja, det är en förnedrande pinsamhet att lille-putt-grannen Ukraina har tågat in i Ryssland och kapat åt sig mark. Ja, det är första gången sedan andra världskriget som Moskvaregimen förlorat delar av sitt eget territorium till en fiende. Ja, det kan innebära att ryska styrkor tvingas omgruppera och därmed underminerar sina chanser på andra håll. Förändring i människors inre Men den stora avgörande förändringen har skett inne i människors hjärnor: • Det krigströtta ukrainska folket har repat mod: Stridsmoralen stiger: "Kanske kan vi trots allt kan stoppa Putins krigsmaskin?". • De europeiska regeringar som skänkt miljarder till Ukrainas militär kan med större lätthet inför sina väljare försvara besluten att donera skattepengar till ett grannland i nöd: ”titta ukrainarna marscherar framåt - våra vapensystem gör nytta” • Den internationella presskåren har plötsligt goda skäl att återuppta reportageresorna till Ukraina: ”Här sker ju något spännande ”positivt””. • USA:s rivaliserande partier kan återigen börja känna att ”man är på den vinnande sidan”. Ingen vill förknippas med en loser. • Det ryska folket kan i ökande grad in på skinnet börja känna att kriget nu förs på deras egen hemmaplan och tvivlet växer: "Stämmer verkligen allt det där som Putin säger om "specialoperationen"?"
Och viktigast av allt: Narrativet, vår gemensamma berättelse om kriget har tagit en ny vändning. Det är inte längre: ”Alla bara dör och inget händer”, utan istället gryr en försiktig optimism. David har drämt till Goliat. Hoberna kanske lyckas knuffa ut Saurons styrkor ur Fylke.
Ingen tror på mirakel. Men hoppet är det sista som överger människan. – Invasionen i Kursk har tänt en nödvändig gnista hos Ukrainas folk förklarar min skyddsrums-kompis Galyna. Efter två timmar kan vi kliva uppför trapporna från skyddsrummet. Ute skiner solen.