Hänger löst – efter EM-fiaskot

Djurgårdens tränarduo Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf hänger löst – trots att klubben kan sluta tvåa i allsvenskan och tagit sig till Conference League. Tidigare förbundskaptenen Janne Andersson är aktuell som ersättare.

Janne Andersson, 61, älskar utmaningar.  Nu ska han ta sig an nästa när han seglar över Atlanten – men det finns en viss oro.  – När man väl är på båten är det kört, säger den tidigare förbundskaptenen.

Janne Andersson bekräftar att han förhandlar om att bli förbundskapten för Nigerias landslag. – Jag har haft en dialog med Nigerias fotbollslandslag, säger han till Expressen. Men först blir det en seglats över Atlanten.

Janne Andersson, 61, uppges vara högaktuell för att ta över Nigerias landslag.  Nu kommenterar den tidigare svenska förbundskapten uppgifterna för första gången.  – Jag kan bekräfta att jag har haft en dialog med Nigerias fotbollsförbund, säger han till Expressen.

Sveriges tidigare förbundskapten för herrarnas fotbollslandslag, Janne Andersson, uppges vara högaktuell för att ta över Nigerias landslag, rapporterar Aftonbladet med hänvisning till nigerianska medier.

IFK Norrköpings ordföranden Peter Hunt, 71, är död.  Han sörjs av Janne Andersson, 61, som tillsammans med Hunt ledde klubben till SM-guld 2015.  – Det är oerhört sorgligt och tråkigt, säger den tidigare förbundskaptenen till Expressen.

Spelar Frankrike tråkig fotboll? Det enkla svaret är ja och aldrig tidigare i EM-historien har ett lag i semifinal gjort så få mål per match. Sedan är gjorda mål naturligtvis inte den enda måttstocken men försvårande för fransmännen är att det är två självmål och en straff på fem matcher. Försvarspelet är väl underhållande? Jo, det finns människor som uppskattar skickligt försvarande och det är ingen tvekan om att Frankrike där är i en klass för sig själv. Ett mål insläppt efter en straff av Robert Lewandowski. Annars håller man i princip rent framför Mike Maignan som tar det lilla som passerar de franska försvarsvallarna Bemötte frågan med skämt Två ytterligheter stöter på varandra i EM-semifinalen som spelas på Bayern Münchens hemmaplan tisdag kväll. Spanien är det franska landslagets antites och har under fem matcher gjort elva mål och framför allt underhållit spelmässigt. Kanske något alla egentligen drömmer om? Under Luis de la Fuente har har Spanien blivit än mer attraktiva med en rakhet som tidigare årgångar saknade. Under måndagens presskonferens inför semifinalen drog jag upp frågan om tråkiga Frankrike och förbundskapten Didier Deschamps verkade inte kunna bry sig mindre. Han hängde upp sig på min nationalitet och skojade om det, och slapp därmed bemöta frågan på allvar. Förbundskaptenen talade snarare om att landslaget har en kapacitet att förmedla känslor och göra fransmän och fransyskor glada i en tuff period för landet. Vilket är det viktigaste. Underförstått att all eventuell underhållning ligger i att Frankrike tar sig vidare steg för steg mot pokalen. Avundsjukan på stjärnorna Klart att han har rätt i att det spelar mindre roll vad andra nationaliteter tycker om Frankrikes underhållningsvärde. Det handlar om att göra resultat i ett mästerskap. Laget är i semifinal och om man tar sig till Berlin – om än på ett försvarsmässigt och cyniskt sätt – har han fullföljt uppdraget. Didier Deschamps är naturligtvis kritiserad även i Frankrike. Alla nöjer sig inte med känslor, om än glädjefyllda sådana. Det finns de som har högre krav på Les Bleus som trots allt har en rad vassa offensiva, kreativa och underhållande spelare i form av Kylian Mbappé, Antoine Griezmann, Ousman Dembélé, Randal Kolo Muani och några till. Den arsenalen kan vilken förbundskapten som helst bli avundsjuk på. Den franske förbundskaptenen har haft ansvaret sedan det pinsamma uttåget ur EM 2012 som följde på härdsmältan i Sydafrika 2010. Under VM i Brasilien blev Tyskland för svårt i kvartsfinalen men därefter är det EM-silver, VM-guld, EM-kvartsfinal och VM-silver. Svårt att klaga på den resultatraden och även om det inte alltid sprakat kring laget räcker det kanske med medaljerna? EM 2024 har svängt Faktum är att Deschamps fick stöd av spanske kollegan Luis de la Fuente när frågan om Frankrikes uttråkande levde vidare till nästa presskonferens. Nu var de la Fuente tydlig med att det inte var hans uppgift att utvärdera om det franska landslaget underhåller utan snarare vilket hot de kan vara mot en spansk finalplats. Han talade om att allt handlar om att vinna och det är därför man lägger en matchplan. Luis de la Fuente hade inga problem att utnämna de spanska spelarna och det spanska landslaget till bäst i EM, men att man ändå kan falla mot Frankrike. Och att det här med underhållande fotboll handlar om en tanke eller en idé som ihop med en matchplan kan bli både roligt och vinnande, och att där är Spanien närmast att vara i EM. Vilket han givetvis har rätt i. Det är uppenbart att berättelsen om EM 2024 har svängt från euforin och glädjen i starten kring en öppen fotboll, spektakulära mål, noll 0-0 matcher och fotbollsvärlden blivit jämnare till att det är underpresterande storstjärnor, storlag och att det bara handlar om riskminimering snarare än utvecklande fotboll. Att EM inte alls är kul längre. Bristande tålamod Min känsla är precis tvärtom. Även om Frankrike inte underhållit upplever jag att EM har gjort det. Något jag skrev om häromdagen i en krönika. Samtidigt är det bara att inse att bilden av mästerskapet är polariserad och att det många som ser det negativa och saknar utvecklande spel. Det finns många tänkbara förklaringar. Dagens toppspelare är i gång mer och det trycks in fler och fler matcher. Min upplevelse är att det bristande tålamodet som finns i samhället i stort men även i klubbfotbollen är lika närvarande kring landslag och mästerskap. Trycket blir därefter och det är mest uppenbart kring England där spelarna varit märkbart påverkade av skriverierna. Ändå är jag smittad av känslorna kring EM. Stoltheten i att representera sitt land. De tvära kasten där man kan bli hjälte ena sekunden och syndabock nästa. Den ständigt hotande avgrunden i form av respass ur turneringen, men där alternativet är den där smittande och galna glädjen. Jag kan knappt se mig mätt på scenerna efter utslagsmatcherna med polariserade känslouttryck på planen och på läktaren. Vet inte hur många som tänker tillbaka på VM i Ryssland 2018 då Sverige stormade till VM-kvartsfinal. En osannolik insats av ett begränsat landslag men där Janne Andersson fick delarna att tillsamman bli bättre än de borde ha varit. Efter insatsen i Ryssland var det en del som tyckte att Anderssons riskminimerande hade en negativ effekt på svensk fotbolls utveckling. Vi var många som kritiserade 0-0 i EM-premiären mot Spanien i Sevilla. Didier Deschamps lär hamna under press Nu är vi två mästerskap längre fram och svensk fotboll är inte med alls. Om felet ligger i att utvecklingen avstannade av kortsiktiga resultat eller om det faktiskt handlar om att Sverige försökte bli något annat kan vi prata om länge. Det finns ingen given sanning, men för mig handlar alltid landslagets insatser om resultat snarare än spelet. Utan varken resultat eller något vidare spel är det svårt att stå upp för den modellen. Didier Deschamps lär hamna under press om Frankrike åker ut mot Spanien. Annat om man tar sig till en ny mästerskapsfinal. Sedan kanske det inte räcker med ett EM-silver för att tysta alla kritiker utan då kanske man behöver vända hem till Paris med ett EM-guld. Risken Deschamps tar med den defensiva fotbollen är att den måste ge maximala resultat utifrån förutsättningar, annars blir det jobbigt. Svårt att inte längta till en EM-semifinal som kunde varit en final där två olika ideologier och filosofier ställs mot varandra. Det är mer än en finalplats på spel. Vilket sätt är det bästa att angripa en turnering på? Var det värt att underhålla fram till semifinalen och sedan åka ut för att man inte var cyniska nog? Eller var det värt att försvara sig fram och inte släppa loss de kreativa spelarna? I kväll efter 23-tiden vet vi vem som vann den striden.

Janne Anderssons symtom började för 15 år sedan, då en gammal fotbollsskada började kännas ordentligt. Från att träna ofta och mycket kunde kan knappt göra något. – Plötsligt aktualiserades smärtan. Det blev en molvärk. Sedan dess hade jag som tandvärk i knät brukar jag beskriva det som. I början av året opererade han knäet och han betonar att det varit viktigt att inte slarva med rehab. – Jag har lagt mycket tid och hjärta i det här med god hjälp av dem som har hjälpt mig. Jag är extremt nöjd, det är fantastiskt och jättebra. Ortopeden avlivar myter Artros är en ledsjukdom, inte en förslitningsskada som många tror, berättar Erik Rönnblad, ortoped och idrottsläkare, i Nyhetsmorgon. – Vi slänger oss ofta med den termen att knät slits ut eller så. Men egentligen är det en sjukdom där den nedbrytande processen blir större än den uppbyggande och då får man mindre och mindre ledbrosk i knät. Artros drabbar inte bara äldre utan även yngre, sedan är risken större ju äldre man är. En annan myt är att man inte ska träna när man har artros. Det är helt fel. Träning är viktigt för att brosket ska få näring från ledvätskan och styrketräning för att avlasta leden. – Man ska även röra på sig för att hålla sin vikt. Artros är ärftligt men man vet inte varför vissa får det och andra inte. – Vi brukar väl säga att ungefär en av tio kanske behöver opereras. Medan resten klarar sig med aktivitetsanpassning, viktnedgång och så den här träningen.

– Det kändes nästan som att de var tagna av stundens allvar, sa Janne Andersson efter Ukrainas 0–3 mot Rumänien. Rätt eller fel? – Det är en bra fråga, kommenterar Roman Jaremtjuk.   ”Få allting från fotbolls-EM – ladda ner Expressens app gratis här”.

Kung Carl XVI Gustaf har beslutat om en rad medaljförläningar. Bland annat tilldelas före detta förbundskapten Janne Andersson Hans Majestät Konungens medalj, 8:e storleken i högblått band, för ”betydelsefulla insatser inom svensk fotboll”.