Hård kritik mot klättrarna på K2 – vad hände på berget?
En lång kö av klättrare som kliver över en man som kämpar för sitt liv. Filmen från den dramatiska händelsen över 8 000 meter upp på världens näst högsta berg K2 väcker känslor. Och frågor. Har bergsklättring på jordens mest extrema toppar övergått från expeditioner till en tävlingsinriktad industri? Och hur är arbetsvillkoren för dem som hjälper klättrarna? Vad hände på berget? Den 27-årige trebarnspappan Mohammad Hassan som arbetade som bärare på K2 föll tidigare i somras och blev hängandes upp och ner i sin säkerhetslina. Fallet inträffade på över 8 000 meters höjd vid en särskilt dramatisk passage. Klättrare bakom honom i kön hjälpte honom upp till en avsats i snön. Då var han fortfarande vid liv, men senare dog han. Händelsen har fått stor uppmärksamhet. Inte minst eftersom en av klättrarna som besteg K2 samma dag var norska Kristin Harila – som tillsammans med Tenjin Sherpa slog rekord efter att ha klättrat upp för 14 berg på över 8 000 meter på drygt tre månader. Hon var en av dem som var närmast Mohammad Hassan när han föll. Efter händelsen har två klättrare som var på K2 samma dag hävdat att Hassan hade kunnat räddas om Harila och hennes grupp avbrutit klättringen. En av dem är österrikaren Wilhelm Steindl – som hade avbrutit sin klättring samma dag på grund av tuffa väderförhållanden. Han var inte på olycksplatsen men säger till AP att man på drönarfilmer ser hur en vän till Hassan försöker gnugga hans bröst för att hålla honom varm. – Det du också ser i drönarfilmerna är en rad med 70 klättrare som marscherar mot toppen, säger han till nyhetsbyrån. Philip Flämig, kameramannen som fångade händelsen med drönare, säger till österrikaska Der Standard att ögonvittnen berättade att Hassan fortfarande levde medan ett 50-tal personer klättrade förbi honom. – Det här hade varit otänkbart i Alperna. Han behandlades som en andra klassens människa. Om han hade varit en västerlänning hade han blivit räddad omedelbart, säger Wilhelm Steindl till samma tidning. De senaste åren har expeditionerna till världens högsta bergstoppar blivit allt mer populära och omsätter miljoner. Att klättra uppför världens högsta berg Mount Everest kan kosta runt en halv miljon kronor. Ett tillstånd att få klättra uppför berget kostar över 100 000 kronor. I april hade Nepal utfärdat 463 tillstånd för vårklättringen uppför Mount Everest, skriver CNN. Det var nytt rekord. Utöver dessa nära 500 klättrare krävs det runt 1 500 bergsguider, för att hjälpa klättrarna upp till toppen och ytterligare många personer som arbetar som bärare. De senaste åren har det också rapporterats om långa köer till topparna och bergsbestigare har varnat för ökade risker när allt fler ska upp för de höga bergen. En fara med för mycket folk på bergen är till exempel att klättrare i långa köer riskerar att få slut på syrgas, eller inte har tillräckligt med syrgas för att ta sig ner. För några år sedan rapporterade BBC att det också var ett problem att syrgastuber som lämnats till klättrare blir stulna. Wilhelm Steindl och Philip Flämigs riktar kritik mot den tävlingsinriktade klättringsvärlden – de menar att en person lämnades för att rekord skulle kunna sättas på K2 den där dagen. Mohammad Hassan arbetade för att få ihop pengar till sin mammas diabetesmedicin – nu får familjen inga pengar för att han inte slutförde arbetet, uppger de för Der Standard. – Familjen har inte råd med någon medicin eller mat. Harila och många av klättrarna flög över oss i helikoptrar. Vilken symbolisk bild, säger Steindl till tidningen. För guiderna är arbetsvillkoren tuffa och många lämnar yrket på grund av de stora riskerna och den blygsamma lönen, skriver The New York Times. En guide tjänar i början av sin karriär runt 40 000 kronor minus utgifterna för sin egen utrustning, för att göra en Everest-expedition per säsong. Kami Rita Sherpa är mycket erfaren men säger att inkomsterna knappt täcker utgifterna för hans familj med två barn och hyreslägenhet i Katmandu. Om en guide dör eller blir skadad finns det inte heller något statligt skyddsnät som erbjuder pengar till familjerna, skriver tidningen. Utöver de tusentals guiderna behövs också tiotusentals bärare som bär packning till baslägret. För höghöjdsbärare som Mohammad Hassan är arbetsvillkoren ännu sämre och de lever under dåliga förhållanden, berättar Wilhelm Steindl och Philip Flämig för Der Standard. Kristin Harila har också vittnat om att Hassan inte hade tillräcklig utrustning för att klättra på den höga höjden. Hon slog rekord den dagen och har fått ta emot mycket kritik efter Hassans död. Harila har beskrivit händelsen som en tragisk olycka som inte var någons fel och berättat att hon och hennes grupp försökte hjälpa Hassan. I sin redogörelse berättar hon hur en ur gruppen, Gabriel, stannade hos Hassan och hans vän och delade med sig av sin syrgas. Hon menar också att de försäkrade sig om att de som stannade skulle skicka efter hjälp och att beslutet att fortsätta uppåt var för att underlätta för räddningen av Hassan eftersom passagen är så smal. ”Med tanke på hur många som stannade kvar och hade vänt om trodde jag att Hassan skulle få all den hjälp han kunde, och att han skulle komma ner.” Hon skriver att människor passerade och att hon inte tror att de förstod allvaret i Hassans situation. ”Gabriel stannade hos dem så länge han kunde innan behövde lämna dem för att hämta syrgas för sin egen säkerhet.” ”Vi gjorde vårt bästa, framförallt Gabriel. Det är verkligen tragiskt det som hände och jag känner med familjen”, skriver hon vidare och länkar till en insamling som Wilhelm Steindl startat för familjen. Vill du läsa mer?
En lång kö av klättrare som kliver över en man som kämpar för sitt liv. Filmen från den dramatiska händelsen över 8 000 meter upp på världens näst högsta berg K2 väcker känslor. Och frågor. Har bergsklättring på jordens mest extrema toppar övergått från expeditioner till en tävlingsinriktad industri? Och hur är arbetsvillkoren för dem som hjälper klättrarna? Vad hände på berget? Den 27-årige trebarnspappan Mohammad Hassan som arbetade som bärare på K2 föll tidigare i somras och blev hängandes upp och ner i sin säkerhetslina. Fallet inträffade på över 8 000 meters höjd vid en särskilt dramatisk passage. Klättrare bakom honom i kön hjälpte honom upp till en avsats i snön. Då var han fortfarande vid liv, men senare dog han. Händelsen har fått stor uppmärksamhet. Inte minst eftersom en av klättrarna som besteg K2 samma dag var norska Kristin Harila – som tillsammans med Tenjin Sherpa slog rekord efter att ha klättrat upp för 14 berg på över 8 000 meter på drygt tre månader. Hon var en av dem som var närmast Mohammad Hassan när han föll. Efter händelsen har två klättrare som var på K2 samma dag hävdat att Hassan hade kunnat räddas om Harila och hennes grupp avbrutit klättringen. En av dem är österrikaren Wilhelm Steindl – som hade avbrutit sin klättring samma dag på grund av tuffa väderförhållanden. Han var inte på olycksplatsen men säger till AP att man på drönarfilmer ser hur en vän till Hassan försöker gnugga hans bröst för att hålla honom varm. – Det du också ser i drönarfilmerna är en rad med 70 klättrare som marscherar mot toppen, säger han till nyhetsbyrån. Philip Flämig, kameramannen som fångade händelsen med drönare, säger till österrikaska Der Standard att ögonvittnen berättade att Hassan fortfarande levde medan ett 50-tal personer klättrade förbi honom. – Det här hade varit otänkbart i Alperna. Han behandlades som en andra klassens människa. Om han hade varit en västerlänning hade han blivit räddad omedelbart, säger Wilhelm Steindl till samma tidning. De senaste åren har expeditionerna till världens högsta bergstoppar blivit allt mer populära och omsätter miljoner. Att klättra uppför världens högsta berg Mount Everest kan kosta runt en halv miljon kronor. Ett tillstånd att få klättra uppför berget kostar över 100 000 kronor. I april hade Nepal utfärdat 463 tillstånd för vårklättringen uppför Mount Everest, skriver CNN. Det var nytt rekord. Utöver dessa nära 500 klättrare krävs det runt 1 500 bergsguider, för att hjälpa klättrarna upp till toppen och ytterligare många personer som arbetar som bärare. De senaste åren har det också rapporterats om långa köer till topparna och bergsbestigare har varnat för ökade risker när allt fler ska upp för de höga bergen. En fara med för mycket folk på bergen är till exempel att klättrare i långa köer riskerar att få slut på syrgas, eller inte har tillräckligt med syrgas för att ta sig ner. För några år sedan rapporterade BBC att det också var ett problem att syrgastuber som lämnats till klättrare blir stulna. Wilhelm Steindl och Philip Flämigs riktar kritik mot den tävlingsinriktade klättringsvärlden – de menar att en person lämnades för att rekord skulle kunna sättas på K2 den där dagen. Mohammad Hassan arbetade för att få ihop pengar till sin mammas diabetesmedicin – nu får familjen inga pengar för att han inte slutförde arbetet, uppger de för Der Standard. – Familjen har inte råd med någon medicin eller mat. Harila och många av klättrarna flög över oss i helikoptrar. Vilken symbolisk bild, säger Steindl till tidningen. För guiderna är arbetsvillkoren tuffa och många lämnar yrket på grund av de stora riskerna och den blygsamma lönen, skriver The New York Times. En guide tjänar i början av sin karriär runt 40 000 kronor minus utgifterna för sin egen utrustning, för att göra en Everest-expedition per säsong. Kami Rita Sherpa är mycket erfaren men säger att inkomsterna knappt täcker utgifterna för hans familj med två barn och hyreslägenhet i Katmandu. Om en guide dör eller blir skadad finns det inte heller något statligt skyddsnät som erbjuder pengar till familjerna, skriver tidningen. Utöver de tusentals guiderna behövs också tiotusentals bärare som bär packning till baslägret. För höghöjdsbärare som Mohammad Hassan är arbetsvillkoren ännu sämre och de lever under dåliga förhållanden, berättar Wilhelm Steindl och Philip Flämig för Der Standard. Kristin Harila har också vittnat om att Hassan inte hade tillräcklig utrustning för att klättra på den höga höjden. Hon slog rekord den dagen och har fått ta emot mycket kritik efter Hassans död. Harila har beskrivit händelsen som en tragisk olycka som inte var någons fel och berättat att hon och hennes grupp försökte hjälpa Hassan. I sin redogörelse berättar hon hur en ur gruppen, Gabriel, stannade hos Hassan och hans vän och delade med sig av sin syrgas. Hon menar också att de försäkrade sig om att de som stannade skulle skicka efter hjälp och att beslutet att fortsätta uppåt var för att underlätta för räddningen av Hassan eftersom passagen är så smal. ”Med tanke på hur många som stannade kvar och hade vänt om trodde jag att Hassan skulle få all den hjälp han kunde, och att han skulle komma ner.” Hon skriver att människor passerade och att hon inte tror att de förstod allvaret i Hassans situation. ”Gabriel stannade hos dem så länge han kunde innan behövde lämna dem för att hämta syrgas för sin egen säkerhet.” ”Vi gjorde vårt bästa, framförallt Gabriel. Det är verkligen tragiskt det som hände och jag känner med familjen”, skriver hon vidare och länkar till en insamling som Wilhelm Steindl startat för familjen. Vill du läsa mer?