Hur säkra kan vi vara på att Sverige verkligen vann – så exakt är tekniken
Sverige är vidare till kvartsfinal efter att ha slagit ut regerande världsmästarna USA i en straffläggning som lär gå till svensk fotbollshistoria. Avgörandet fälldes efter att arenans automatiska så kallade mållinjesystem bekräftat att bollen passerat mållinjen med minsta möjliga marginal efter Lina Hurtigs straffspark. Men kan vi vara helt säkra på att tekniken har rätt? Alltså helt säkra? Omni tittar under huven på systemet Hawk Eye. Sverige slog ut försvarande världsmästarna USA i söndagens åttondelsfinal i fotbolls-VM. Avgörandet gjordes på straffar. – Straffar, för att vara uppriktig, de suger. De är hjärtlösa. Jag har gått igenom för många under min karriär, sa Lindsey Horan, USA:s lagkapten, kort efter matchens slut. Man kan förstå att hon var besviken. Domaren dömde inte mål omedelbart efter Lina Hurtigs skott, och om bollen faktiskt gick in var svårt att se. Beskedet kom från arenans så kallade mållinjeteknik: hela bollen hade passerat mållinjen. Tv-bilderna efteråt visade att det var med minsta möjliga marginal. Sverige hade vunnit, kanske tack vare det avancerade tekniska system som VM-arenorna är utrustade med. Systemet som används under fotbolls-VM i Australien och Nya Zeeland heter Hawk eye. Det bygger på 14 höghastighetskameror, som kan tar upp emot 340 bilder per sekund, och som kan följa bollen även vid höga hastigeter. Bilder ur olika vinklar vägs ihop för att avgöra bollens exakta position i förhållande till mållinjen. Resultatet, mål eller inte, skickas till domarens smarta klocka. Enligt Fifa tar det hela vanligtvis mindre än en sekund. När det är klart skapar mållinjesystemet också en 3D-rendering av målögonblicket, som kan visas för jublande eller gråtande fans på stora skärmar på planen eller i tv. För att räkna ut bollens positionering använder Hawk Eye två matematiska formler. Den första är triangulering, samma formel som används i en till exempel GPS-systemet, och som gör det möjligt att räkna ut en tredje punkt om man vet avståndet mellan två. Det andra är ett system för att beräkna bollens hastighet och riktning, en idé som Hawk Eye grundaren Edward Hawke säger sig ha fått via automatiska robotförsvarssystem. Till sist använder Hawk Eye AI för att identifiera bollen i varje bildruta, och räkna ut bollens position och riktning. Hawk Eye-systemets 14 kameror är fördelade så att sju är fokuserade på varje målstolpe. För att trianguleringen ska fungera krävs att minst två av kamerorna kan fånga bollen på bild vid målögonblicket. Hela 12 av kamerorna kan alltså ha sikten skymd utan att systemet slutar fungera. I alla fall i teorin. Ja. Oavsett vilka tekniska hjälpmedel som används, oavsett om det är mållinjeteknik, VAR eller det halvautomatiska offsidesystemet som börjat införas, är det huvuddomarens ord som gäller. I teorin skulle hen alltså kunna besluta tvärt emot vad mållinjetekniken säger – även om det säkert skulle ge upphov till viss irritation. Men kan vi vara säkra på att tekniken har rätt då? När det handlar om så små marginaler? Ganska, men inte helt. Mållinjetekniken som används i VM har haft fel förut. 2022 fick företaget till exempel be om ursäkt till Premier League-laget Huddersfield Town efter att tekniken inte registrerat ett mål, som resulterade i att laget förlorade med 1–0 mot Blackfield. Men felen har oftast handlat om att ett mål, precis som i det fallet, inte döms ut snarare än tvärt om. Företaget själva uppger att systemet har en felmarginal på 2,2 millimeter. För att vara helt säkra på att Lina Hurtigs skott gick in skulle bollen alltså behöva vara minst 2,2 millimeter över mållinjen. Hur det är med den saken får vi dock troligen aldrig veta. För allmänhetens ögon genererar Hawk Eye bara ett binärt besked: ja, eller nej. Om felmarginalen tas i beaktande, och i så fall hur, är oklart. En annan fråga efter söndagens straffläggning gäller tiden. Enligt Fifas regler måste ett mållinjesystem ge svar på sekunden för att få användas. Men det tog 27 sekunder för domaren Stéphanie Frappart att bekräfta målet, och Sveriges seger. En möjlig förklaring är att hon, givet de extremt små marginalerna, inväntade ett andra utlåtande från videosystemet VAR. De senaste åren har debatten om huruvida Svensk fotboll behöver VAR blivit bitvis hätsk. Det systemet låter domare gå igenom videomaterial från en händelse vid svåra beslut – och om nödvändigt ändra sin dom. Det har kritiserats för att sakta ned spelet och skapa situationer där firande fans efter ett par minuter kan bli snuvade på glädjen, när ett mål till exempel döms bort i efterhand. Men där VAR återkommande skapar offentliga debatter och diskuteras i otaliga spaltmeter sportkrönikor är mållinjeteknik närmast en ickefråga, enligt Isak Edén, ordförande i Svenska supporterunionen. Han menar att det eftersom beslutet kommer nästan omedelbart och är helt svartvitt – mål eller inte mål – gör att de flesta supportrar är positiva eller likgiltiga. – Att det inte diskuteras i svensk fotboll har med kostnaden att göra, och att det är max ett eller två beslut per år där det faktiskt skulle behövas. Det gör nog att man tycker att de pengarna kan spenderas på annat, säger han till Omni. Nuförtiden är mållinjeteknik väl etablerat och används många stora turneringar och ligor. Men så har det inte alltid varit. De första försöken gjordes inom Premier League så tidigt som 2006, men 2010 röstade Fifa och den internationella fotbollsorganisationen IFAB gemensamt för ett permanent nej till att införa mållinjeteknik. Det dröjde dock inte länge innan flera uppmärksammade kontroversiella domslut fick organisationerna att vända. Mest känt är kanske den brittiske spelaren Frank Lampards ”spökmål” mot Tyskland under VM 2010. Målet dömdes bort, trots att bollen enligt många fans – och enligt vad man kan se på bilder och video – var klart innanför mållinjen innan den studsade ut igen. Fifas dåvarande ordförande Sepp Blatter bad om ursäkt och lovade att återuppta diskussionerna om mållinjeteknik. 2012 röstade IFAB enhälligt för att tillåta systemen: något som krävde en ändring i organisationens ”grundlag”, de 17 regler som definierar hur en fotbollsmatch ska spelas. Det lär dock dröja innan mållinjeteknik blir standard i mindre fotbollssammanhang. Anledningen är helt enkelt att det är dyrt. När brittiska Premier League införde systemet 2013 beräknas det ha kostat 250 000 pund, motsvarande över tre miljoner kronor i dagens penningvärde per arena och lag. Det är mer än vissa av de mindre allsvenska klubbarna gör i vinst på ett år.
Sverige är vidare till kvartsfinal efter att ha slagit ut regerande världsmästarna USA i en straffläggning som lär gå till svensk fotbollshistoria. Avgörandet fälldes efter att arenans automatiska så kallade mållinjesystem bekräftat att bollen passerat mållinjen med minsta möjliga marginal efter Lina Hurtigs straffspark. Men kan vi vara helt säkra på att tekniken har rätt? Alltså helt säkra? Omni tittar under huven på systemet Hawk Eye. Sverige slog ut försvarande världsmästarna USA i söndagens åttondelsfinal i fotbolls-VM. Avgörandet gjordes på straffar. – Straffar, för att vara uppriktig, de suger. De är hjärtlösa. Jag har gått igenom för många under min karriär, sa Lindsey Horan, USA:s lagkapten, kort efter matchens slut. Man kan förstå att hon var besviken. Domaren dömde inte mål omedelbart efter Lina Hurtigs skott, och om bollen faktiskt gick in var svårt att se. Beskedet kom från arenans så kallade mållinjeteknik: hela bollen hade passerat mållinjen. Tv-bilderna efteråt visade att det var med minsta möjliga marginal. Sverige hade vunnit, kanske tack vare det avancerade tekniska system som VM-arenorna är utrustade med. Systemet som används under fotbolls-VM i Australien och Nya Zeeland heter Hawk eye. Det bygger på 14 höghastighetskameror, som kan tar upp emot 340 bilder per sekund, och som kan följa bollen även vid höga hastigeter. Bilder ur olika vinklar vägs ihop för att avgöra bollens exakta position i förhållande till mållinjen. Resultatet, mål eller inte, skickas till domarens smarta klocka. Enligt Fifa tar det hela vanligtvis mindre än en sekund. När det är klart skapar mållinjesystemet också en 3D-rendering av målögonblicket, som kan visas för jublande eller gråtande fans på stora skärmar på planen eller i tv. För att räkna ut bollens positionering använder Hawk Eye två matematiska formler. Den första är triangulering, samma formel som används i en till exempel GPS-systemet, och som gör det möjligt att räkna ut en tredje punkt om man vet avståndet mellan två. Det andra är ett system för att beräkna bollens hastighet och riktning, en idé som Hawk Eye grundaren Edward Hawke säger sig ha fått via automatiska robotförsvarssystem. Till sist använder Hawk Eye AI för att identifiera bollen i varje bildruta, och räkna ut bollens position och riktning. Hawk Eye-systemets 14 kameror är fördelade så att sju är fokuserade på varje målstolpe. För att trianguleringen ska fungera krävs att minst två av kamerorna kan fånga bollen på bild vid målögonblicket. Hela 12 av kamerorna kan alltså ha sikten skymd utan att systemet slutar fungera. I alla fall i teorin. Ja. Oavsett vilka tekniska hjälpmedel som används, oavsett om det är mållinjeteknik, VAR eller det halvautomatiska offsidesystemet som börjat införas, är det huvuddomarens ord som gäller. I teorin skulle hen alltså kunna besluta tvärt emot vad mållinjetekniken säger – även om det säkert skulle ge upphov till viss irritation. Men kan vi vara säkra på att tekniken har rätt då? När det handlar om så små marginaler? Ganska, men inte helt. Mållinjetekniken som används i VM har haft fel förut. 2022 fick företaget till exempel be om ursäkt till Premier League-laget Huddersfield Town efter att tekniken inte registrerat ett mål, som resulterade i att laget förlorade med 1–0 mot Blackfield. Men felen har oftast handlat om att ett mål, precis som i det fallet, inte döms ut snarare än tvärt om. Företaget själva uppger att systemet har en felmarginal på 2,2 millimeter. För att vara helt säkra på att Lina Hurtigs skott gick in skulle bollen alltså behöva vara minst 2,2 millimeter över mållinjen. Hur det är med den saken får vi dock troligen aldrig veta. För allmänhetens ögon genererar Hawk Eye bara ett binärt besked: ja, eller nej. Om felmarginalen tas i beaktande, och i så fall hur, är oklart. En annan fråga efter söndagens straffläggning gäller tiden. Enligt Fifas regler måste ett mållinjesystem ge svar på sekunden för att få användas. Men det tog 27 sekunder för domaren Stéphanie Frappart att bekräfta målet, och Sveriges seger. En möjlig förklaring är att hon, givet de extremt små marginalerna, inväntade ett andra utlåtande från videosystemet VAR. De senaste åren har debatten om huruvida Svensk fotboll behöver VAR blivit bitvis hätsk. Det systemet låter domare gå igenom videomaterial från en händelse vid svåra beslut – och om nödvändigt ändra sin dom. Det har kritiserats för att sakta ned spelet och skapa situationer där firande fans efter ett par minuter kan bli snuvade på glädjen, när ett mål till exempel döms bort i efterhand. Men där VAR återkommande skapar offentliga debatter och diskuteras i otaliga spaltmeter sportkrönikor är mållinjeteknik närmast en ickefråga, enligt Isak Edén, ordförande i Svenska supporterunionen. Han menar att det eftersom beslutet kommer nästan omedelbart och är helt svartvitt – mål eller inte mål – gör att de flesta supportrar är positiva eller likgiltiga. – Att det inte diskuteras i svensk fotboll har med kostnaden att göra, och att det är max ett eller två beslut per år där det faktiskt skulle behövas. Det gör nog att man tycker att de pengarna kan spenderas på annat, säger han till Omni. Nuförtiden är mållinjeteknik väl etablerat och används många stora turneringar och ligor. Men så har det inte alltid varit. De första försöken gjordes inom Premier League så tidigt som 2006, men 2010 röstade Fifa och den internationella fotbollsorganisationen IFAB gemensamt för ett permanent nej till att införa mållinjeteknik. Det dröjde dock inte länge innan flera uppmärksammade kontroversiella domslut fick organisationerna att vända. Mest känt är kanske den brittiske spelaren Frank Lampards ”spökmål” mot Tyskland under VM 2010. Målet dömdes bort, trots att bollen enligt många fans – och enligt vad man kan se på bilder och video – var klart innanför mållinjen innan den studsade ut igen. Fifas dåvarande ordförande Sepp Blatter bad om ursäkt och lovade att återuppta diskussionerna om mållinjeteknik. 2012 röstade IFAB enhälligt för att tillåta systemen: något som krävde en ändring i organisationens ”grundlag”, de 17 regler som definierar hur en fotbollsmatch ska spelas. Det lär dock dröja innan mållinjeteknik blir standard i mindre fotbollssammanhang. Anledningen är helt enkelt att det är dyrt. När brittiska Premier League införde systemet 2013 beräknas det ha kostat 250 000 pund, motsvarande över tre miljoner kronor i dagens penningvärde per arena och lag. Det är mer än vissa av de mindre allsvenska klubbarna gör i vinst på ett år.