JONA KÄLLGREN: Vad ska vi göra med alla turister?
När jag växte upp i de mörka småländska skogarna på 90-talet så brukade folk klaga över massturismen. Det var tyskarna som var problemet. Tyskar som kom och inte respekterade allemansrätten. Tyskar lämnade skräp efter sig i skogarna. Tyskar som inte kunde svenska. Att jag aldrig någonsin hade sett varken skräp i en skog, tysktalande personer på Ica eller ens en riktig tysk i hela mitt liv gjorde inget. Jag hängde ofta på och pratade om tyskproblemet (en fördel var också att om man gjorde något dumt, som eldade en stor brasa och lämnade ölflaskor efter sig på en sjöstrand så kunde man skylla på tyskarna.) Prag – som Disneyland Men till skillnad från oss smålänningar på 90-talet så kan jag hålla med om att många europeiska städer och byar har ett riktigt turistproblem. I Prag har hela innerstaden blivit något sorts Disneyland för folk som vill se Habsburgsk arkitektur och dricka billig öl. Bollywoodfilmer har gjort vissa byar i Alperna så kända att tusentals entusiaster av romantiska och färgglada filmer med koordinerat dansande i bergsmiljöer anländer med bussar varje vecka. De kliver ut, tar ett par bilder, trampar upp vandringsvägar, och lämnar utan att ha spenderat en enda euro i lokalekonomin. I Amsterdam ligger det fulla britter på gatorna efter midnatt. I Berlin är det snarare technoälskande unga européer som dansar högljutt hem till sina Airbnb-lägenheter på morgonen och väcker hela huset. Och sen har vi förstås Kanarieöarna, där en befolkning på 2 miljoner människor tar hand om runt 16 miljoner turister varje år. Folk jag har pratat med på Teneriffa beskriver hur de enda jobben som finns är inom turistsektorn och de enda lägenheterna som finns att hyra ligger långt ifrån städerna, eftersom fastighetsägare hellre hyr ut dyrt till turister och solälskande pensionärer. Ett olösbart problem? Flera städer och länder, till och med EU, börjar numera se massturism som ett problem som måste hanteras. Men hur? I avsaknad av ett koncept för hela kontinenten så har olika städer och regioner tagit saken i egna händer. Alpbyn Hallstatt satte ett träplank som blockerar utsikten där de flesta Bollywood-älskarna tar sina selfies (dock tvingades man ta bort det igen). Staden Barcelona har bett Google ta bort all information om en busslinje från Google Maps för att förhindra att den fylls varje dag av turister. Venedig har infört en avgift som varje turist måste betala innan man går in i staden – som om hela Venedig är ett museum. Amsterdam har kanske gått längst av alla: där har staden satt stopp för byggandet av nya hotell, startat en anti-turistreklamkampanj och infört zoner där man inte får dricka alkohol eller röka cannabis på öppen gata. Men, med en vuxen och stor generation X, som växte upp med filmer som romantiserade resande, och som dessutom har en bra disponibel inkomst och ett sug efter att komma hemifrån efter pandemin så kan det vara en omöjlig kamp. Turisterna kan gå segrande ur kampen.
När jag växte upp i de mörka småländska skogarna på 90-talet så brukade folk klaga över massturismen. Det var tyskarna som var problemet. Tyskar som kom och inte respekterade allemansrätten. Tyskar lämnade skräp efter sig i skogarna. Tyskar som inte kunde svenska. Att jag aldrig någonsin hade sett varken skräp i en skog, tysktalande personer på Ica eller ens en riktig tysk i hela mitt liv gjorde inget. Jag hängde ofta på och pratade om tyskproblemet (en fördel var också att om man gjorde något dumt, som eldade en stor brasa och lämnade ölflaskor efter sig på en sjöstrand så kunde man skylla på tyskarna.) Prag – som Disneyland Men till skillnad från oss smålänningar på 90-talet så kan jag hålla med om att många europeiska städer och byar har ett riktigt turistproblem. I Prag har hela innerstaden blivit något sorts Disneyland för folk som vill se Habsburgsk arkitektur och dricka billig öl. Bollywoodfilmer har gjort vissa byar i Alperna så kända att tusentals entusiaster av romantiska och färgglada filmer med koordinerat dansande i bergsmiljöer anländer med bussar varje vecka. De kliver ut, tar ett par bilder, trampar upp vandringsvägar, och lämnar utan att ha spenderat en enda euro i lokalekonomin. I Amsterdam ligger det fulla britter på gatorna efter midnatt. I Berlin är det snarare technoälskande unga européer som dansar högljutt hem till sina Airbnb-lägenheter på morgonen och väcker hela huset. Och sen har vi förstås Kanarieöarna, där en befolkning på 2 miljoner människor tar hand om runt 16 miljoner turister varje år. Folk jag har pratat med på Teneriffa beskriver hur de enda jobben som finns är inom turistsektorn och de enda lägenheterna som finns att hyra ligger långt ifrån städerna, eftersom fastighetsägare hellre hyr ut dyrt till turister och solälskande pensionärer. Ett olösbart problem? Flera städer och länder, till och med EU, börjar numera se massturism som ett problem som måste hanteras. Men hur? I avsaknad av ett koncept för hela kontinenten så har olika städer och regioner tagit saken i egna händer. Alpbyn Hallstatt satte ett träplank som blockerar utsikten där de flesta Bollywood-älskarna tar sina selfies (dock tvingades man ta bort det igen). Staden Barcelona har bett Google ta bort all information om en busslinje från Google Maps för att förhindra att den fylls varje dag av turister. Venedig har infört en avgift som varje turist måste betala innan man går in i staden – som om hela Venedig är ett museum. Amsterdam har kanske gått längst av alla: där har staden satt stopp för byggandet av nya hotell, startat en anti-turistreklamkampanj och infört zoner där man inte får dricka alkohol eller röka cannabis på öppen gata. Men, med en vuxen och stor generation X, som växte upp med filmer som romantiserade resande, och som dessutom har en bra disponibel inkomst och ett sug efter att komma hemifrån efter pandemin så kan det vara en omöjlig kamp. Turisterna kan gå segrande ur kampen.