Det är svårt att greppa att Sven-Göran Eriksson är borta. Trots åldern har han alltid varit pigg när jag träffat honom eller snackat med honom. Det är 18 månader sedan han satt i Alla mot alla-buren med Lina Thomsgård och såg glad ut trots brist på segrar. Då var det kul att prata med Svennis och det var uppenbart att han hängde med i fotbollen och kanske drömde om ett större jobb, även om han insåg att möjligheterna var små. Så sent som förra våren var han involverad i Karlstad Fotbolls satsning, men sjukdomen satte stopp. Nu har tränarlegendaren sorgligt nog somnat in. Vemodigt, sorgligt och oerhört vackert Under en tid höll han sjukdomen för sig själv men i P1:s Söndagsintervju i början av 2024 berättade han om cancer i bukspottskörteln och att tiden var utmätt. Även i den svåra stunden var han värdig och imponerande, och det var vackert att ta del av alla hyllningar och all kärlek han fick känna av efter det. På Idrottsgalan i slutet av januari 2024 fick han en lång och stående ovation och rördes till tårar. Även i den stunden ville han dra ner på hyllningarna med att han inte är så speciell, vilket är typiskt Svennis: ”Allt det beröm jag får, tror inte jag förtjänar allt av det. Tack ska ni ha och ha en fortsatt trevlig kväll”. Visst var det vemodigt och sorgligt, men även oerhört vackert att se honom dyka upp på Gamla Ullevi, i Rom, i Lissabon, i Genua och i Liverpool där han hyllades för sina insatser av både gamla spelare och ledare men framför allt av publiken. En liten tröst att han fick känna värmen, tacksamheten och beundran för vad han gjort som tränare och som människa. Om han hade tid? Självklart. Han var en vänlig man. Det är bara några år sedan jag åkte till Värmland för att göra en längre intervju. Vi satt i flera timmar på hans herrgård och gick igenom karriärens uppgångar, motgångar och upplevelser inför att han skulle få Fotbollskanalens hederspris. Efteråt ville han käka lunch. Tillsammans åkte vi in till Sunne och käkade en bricklunch och hela tiden tog Svennis tid att snacka med alla som ville höra om läget. Artigt. Engagerat. Det var rörande att se Svennis, som bott i Lissabon, Rom, Florens, London och Mexiko City och där bevistat flotta och lyxiga restauranger, röra sig framåt i kön, utrustad med en bricka på ett enkelt lunchställe på hemmaplan. Långt från glamouren under karriären. Visst, han hade herrgården utanför Sunne men det var ändå fint att se honom tillbaka på hemmaplan. Mitt första besök hemma hos Svennis var dryga 20 år tidigare. Då hade svensken precis tagit över Lazio och var hemma på semester hos föräldrarna Ulla och Sven i Torsby. Om han hade tid? Självklart och jag var verkligen inte ensam journalist som satt i trädgården och fick kaffe och kakor samtidigt som Sveriges främsta tränarexport berättade om den kommande satsningen i Rom-laget. Då och då fick Svennis gå ifrån när det ringde från Italien på föräldrarnas fasta telefon. Ändå hade han utrymme att ge Göteborgs-Posten, som jag jobbade för då, en längre intervju under sin korta semester och talade om att det bara är fotboll trots avståndet mellan Björnevi IP och Olympiastadion. ”Går du in i Torsby IF:s omklädningsrum eller i Lazios är det ingen stor skillnad. Stämningen är densamma. De är lika förbannade när de förlorar.” Svennis satt i shorts, uppknäppt skjorta och var blöt i håret efter ett dopp i älven nedanför föräldrahemmet. Vi hängde med när han delade ut diplom på Torsbys fotbollsskola. I intervjun var han tydlig med att han var lyckligt lottad som fick hålla på med leken fotboll, trots kraven, pressen och bevakningen. Han bara njöt och förklarade att han släppt på det taktiska till förmån för spelarnas egenskaper. Fick fart på Blåvitt En gång i tiden hade han varit högerback i division 2, dagens Superettan. Längre än så kom inte Svennis som spelare och en knäskada satte stopp för mer. Frågan är om det hade blivit så mycket mer. Tränaren Tord Grip som ansvarade för Karlskoga såg något i den unge gymnastikläraren och övertygade honom att satsa på en tränarkarriär i stället. Tillsammans tog de hand om Degerfors i division 3. Tillfälligheter, talang eller en kombination? Det är alltid svårt att avgöra exakt vad som spelar störst roll i en karriär. Klart är att Svennis precis som de flesta andra hade tillfällen där han fick möjligheten. Som när Grip efter ett år lämnade Degerfors och Svennis fick ansvaret vilket slutade med uppflyttning i division 2. En sak är att få chansen, en annan är att ta vara på den. IFK Göteborg fastnade därefter för Eriksson som tog över ansvaret på Kamratgården 1979. Den 31-årige och oprövade tränaren fick fart på Blåvitt de första säsongerna med allsvenska medaljer och en cuptitel. Inför 1981 värvade Blåvitt tre landslagsspelare: Thomas Wernerson, Stig Fredriksson och Håkan Sandberg. Allt för att gå för SM-guldet. Men efter tre förluster i den allsvenska inledningen och stort missnöje på läktarna erbjöd sig Svennis att avgå. Styrelsen och spelarna backade tränaren, och därefter lossnade det. Ett drygt år senare hade laget vunnit Uefa-cupen och Svenska cupen inom loppet av några veckor och även om Sven-Göran Eriksson i slutet av juni lämnade för portugisiska storlaget Benfica blev det SM-guld på hösten. Svennis utlandsflytt blev starten på en lång, och i perioder framgångsrik, tränarkarriär i utlandet. Mänsklig och demokratisk Från starten i Portugal med ligatitlar tidigt 1980-tal till slutet som inhoppande förbundskapten för Filippinerna i Asiatiska mästerskapen 2019 utan större avtryck. Han saknade verkligen inte medaljer i prisskåpet. Förutom pokalerna med Blåvitt blev det en rad liga- och cuptitlar i både Portugal och Italien, och Cupvinnarcupen med Lazio. Han tog Benfica till Europacupfinalen där man föll mot Milan. Från början inspirerades Svennis av den fotboll Roy Hodgson och Bob Houghton tagit till Sverige och vässade den. Lägg till det ett mänskligt och relativt demokratiskt ledarskap där förståelse för stjärnor växte med tiden. Men klart att Svennis kunde vara hård. Som när han sålde Lazios storstjärna Beppe Signori för att han inte passade in i lagbygget. Svennis hade en förmåga att möta människor, se människor och det oavsett vilken roll de hade i klubben. Han brydde sig om alla medarbetare och även deras familjer. Han förstod att alla behövde bli sedda och lyssnade på, och det gick även hem hos många storstjärnor som inte var vana vid det. Efter succén med Lazio fick han jobbet som engelsk förbundskapten och tog mirakulöst laget till VM 2002, trots en svag start på VM-kvalet under företrädaren Kevin Keegan. Bortasegern mot Tyskland med 5-1 gjorde svensken till en av fotbollsvärldens hetaste tränare. Han infriade aldrig riktigt de enormt höga förväntningarna på England under tre mästerskap. Tre kvartsfinaler blev det och ofta med dramatiska slut. Baksidan – hård granskning Åren i England gjorde Svennis till en superstjärna men baksidan blev en hård granskning av svensken och mycket om privatlivet. Kvinnoaffärerna blev vida omskrivna och det fanns en naivitet kring flytten till England och kraven som följde. Han uttryckte förvåning när vi pratade om det, för han hade levt likadant i alla länder men det var bara i England det blev rubriker. På slutet drev brittisk press med honom ganska hårt, oavsett om det handlade om kvinnor eller en jakt på pengar. Vilket smittade av sig till Sverige och den fantastiska karriären hamnade en aning i bakgrunden. Det var först på senare år som han fick ett nytt och riktigt erkännande, och det mer negativa i rubrikform hamnade längre bak. Svennis hade ett ansvar och var antingen godtrogen eller så blev han lurad vilket ledde till en inte alltför smickrande bevakning. Från när han förhandlade med Chelsea under tiden som engelsk förbundskapten, till när han träffade en falsk shejk och talade klubbköp. Eller besöket i Nordkorea med bedragare som anställt Svennis som sportchef i Notts County med löfte om att lyfta klubben till Premier League. Han fick en rejäl chans till, i Manchester City. Under första året gjorde han avtryck med Hans Backe och Tord Grip, och slog United i bägge derbyn. Tyvärr fick han inte stanna kvar mer än en säsong. I stället blev det mexikanska landslaget, där han fick sparken efter mindre än ett år. Sedan följde en rad inhopp i mer eller mindre lösa projekt likt Notts County, Elfenbenskusten i VM 2010, Leicester i Championship och olika uppdrag i Mellanöstern och Kina. Inte mer än människa Sista insatsen var ett inhopp att leda Filippinernas landslag under Asiatiska mästerskapen 2019. Tre förluster i gruppspelet och sedan var det över. Det var märkbart att Svennis de sista tio åren delvis levde på namnet och tog uppdrag för att räta upp ekonomin efter att ha blivit blåst av sin rådgivare på över 100 miljoner kronor. När vi träffades 2019 talade han om misstaget att lämna Europa för Mexiko 2008, och att det innebar att han sänkte sitt eget värde. Ändå måste man konstatera att det är rätt otroligt att ha haft olika jobb i fotbollsvärlden under 35 år och många av dem var av typen som de flesta tränare bara kan drömma om. Och då talar vi om tränare som kommer från större fotbollsländer än Sverige och har större möjligheter att få den typen av uppdrag. Klart att Sverige haft stora tränare genom åren och det är svårt att jämföra över tid, men den enda som gjort riktigt avtryck internationellt i modern tid är Svennis. Han har vunnit en rad titlar i Europa och haft några av de allra största tränarjobben i en konkurrensutsatt bransch. Nils Liedholm är väl närmast, men Svennis nådde större framgångar, i fler länder och i en helt annan tid. Lägg till det att Svennis större delen av tiden klarade av uppdragen i kombination med ödmjukhet, vänlighet och en attityd som är ovanlig på den nivån. Nej, det var inte likadant under de sista åren i England och några år därefter, men det får man förstå efter vad han gått igenom. Svennis var inte mer än människa, och det glömde han aldrig, vilket var hans styrka i obarmhärtig värld.