Mikael tog sista Estonia-bilderna – medan fartyget sjönk i månljuset
Visarna har stannat på två minuter över midnatt. Då föll väckarklockan i hytt 4217 i golvet och Mikael Öun vaknade av smällarna när Estonia fick första slagsidan. Nu, 30 år senare, pekar han på montern som står på Estonia-avdelningen på Vrak - Museum of Wrecks i Stockholm. – När jag vaknade förstod jag att jag måste ta mig upp och ut. Men klockan låg och blockerade dörren så jag stoppade den i fickan. Där låg även min kamera som jag la i andra fickan innan jag tog mig ut i korridoren. Tog sig till slut ut Korridorer och trappor hade då förvandlats till en dödsfälla med trappräcken som lossnade och människor som föll handlöst. Men Mikael lyckades ta sig ut. – Vi kom ut på fartygets livbåtsdäck och jag sätter på mig en flytväst. Det lutar så pass mycket att man får stå med en fot på däcket och en på hyttväggen. Och då sakta, majestätiskt, lägger sig fartyget på sidan och jag klättrar över relingen och går över fartygssidan ner mot botten, säger han. Den sista bilden Där i månljuset får Mikael tag i en fena som han håller sig fast i. Han ser ett fartyg längre bort och tar fram kameran som han har i fickan och smattrar iväg två blixtar i hopp om att de ska komma till undsättning. Bilderna har sedan spridits världen över som de sista bilderna från det sjunkande skeppet. – Man ser en person som sitter där. Och när jag tar andra blixten så tittar han mot mig. Fick ett helt liv Mannen på fotot är från Estland och är ytterligare en av 137 personer som överlevde. Efter att fotot togs tog Mikael beslutet att släppa taget om fenan och rutscha ner i det iskalla stormiga vattnet. Han överlevde mot alla odds och fick ett liv tillsammans med sin fru Marita och deras tre barn Maria, Martin och Madeleine. 30 år sedan Det är nu 30 år sedan Marita stod på Estlines terminal i Värtahamnen tillsammans med barnen som då var 4, 5 och 7 år, och fick veta att hennes man var en av de som överlevt. I en intervju som TV4 gjorde på morgonen den 28 september 1994 säger hon: – Han skulle ha kommit hem i morse. Jag har gråtit hela tiden, vi fick först beskedet att de inte hittat honom. Så plötsligt ropade de att jag skulle komma till kassa 4 och då sa de att han lever. Att han är på väg hem med Silja. Det är helt otroligt. Nu är Mikael och Marita Öun nyligen pensionerade och är morföräldrar till tre barnbarn. För Mikael är katastrofnatten bearbetad men vissa frågor släpper aldrig taget. – En del minnen bleknar. Andra poppar upp. Frågan är om det var någonting konstigt som hände som inte får komma fram eller om det bara är en helt vanlig olycka, att man körde sönder fartyget och det sjönk, säger Mikael. Förmådde handla Han har också reflekterat över varför just han överlevde när så många dog. – Jag hade väl tur, speciellt när jag rutschade över fartygssidan och inte slog ihjäl mig mot något. Och att jag hamnade i en hyfsat bra livflotte. Men sen är det väl också att jag förmådde att handla hela tiden, att jag hittade ett nästa steg i fartyget och tog mig ut.
Visarna har stannat på två minuter över midnatt. Då föll väckarklockan i hytt 4217 i golvet och Mikael Öun vaknade av smällarna när Estonia fick första slagsidan. Nu, 30 år senare, pekar han på montern som står på Estonia-avdelningen på Vrak - Museum of Wrecks i Stockholm. – När jag vaknade förstod jag att jag måste ta mig upp och ut. Men klockan låg och blockerade dörren så jag stoppade den i fickan. Där låg även min kamera som jag la i andra fickan innan jag tog mig ut i korridoren. Tog sig till slut ut Korridorer och trappor hade då förvandlats till en dödsfälla med trappräcken som lossnade och människor som föll handlöst. Men Mikael lyckades ta sig ut. – Vi kom ut på fartygets livbåtsdäck och jag sätter på mig en flytväst. Det lutar så pass mycket att man får stå med en fot på däcket och en på hyttväggen. Och då sakta, majestätiskt, lägger sig fartyget på sidan och jag klättrar över relingen och går över fartygssidan ner mot botten, säger han. Den sista bilden Där i månljuset får Mikael tag i en fena som han håller sig fast i. Han ser ett fartyg längre bort och tar fram kameran som han har i fickan och smattrar iväg två blixtar i hopp om att de ska komma till undsättning. Bilderna har sedan spridits världen över som de sista bilderna från det sjunkande skeppet. – Man ser en person som sitter där. Och när jag tar andra blixten så tittar han mot mig. Fick ett helt liv Mannen på fotot är från Estland och är ytterligare en av 137 personer som överlevde. Efter att fotot togs tog Mikael beslutet att släppa taget om fenan och rutscha ner i det iskalla stormiga vattnet. Han överlevde mot alla odds och fick ett liv tillsammans med sin fru Marita och deras tre barn Maria, Martin och Madeleine. 30 år sedan Det är nu 30 år sedan Marita stod på Estlines terminal i Värtahamnen tillsammans med barnen som då var 4, 5 och 7 år, och fick veta att hennes man var en av de som överlevt. I en intervju som TV4 gjorde på morgonen den 28 september 1994 säger hon: – Han skulle ha kommit hem i morse. Jag har gråtit hela tiden, vi fick först beskedet att de inte hittat honom. Så plötsligt ropade de att jag skulle komma till kassa 4 och då sa de att han lever. Att han är på väg hem med Silja. Det är helt otroligt. Nu är Mikael och Marita Öun nyligen pensionerade och är morföräldrar till tre barnbarn. För Mikael är katastrofnatten bearbetad men vissa frågor släpper aldrig taget. – En del minnen bleknar. Andra poppar upp. Frågan är om det var någonting konstigt som hände som inte får komma fram eller om det bara är en helt vanlig olycka, att man körde sönder fartyget och det sjönk, säger Mikael. Förmådde handla Han har också reflekterat över varför just han överlevde när så många dog. – Jag hade väl tur, speciellt när jag rutschade över fartygssidan och inte slog ihjäl mig mot något. Och att jag hamnade i en hyfsat bra livflotte. Men sen är det väl också att jag förmådde att handla hela tiden, att jag hittade ett nästa steg i fartyget och tog mig ut.