"Nu måste jag gå till jobbet ensam"
Jag förstått att det är få andra i min ålder som brukar ha med sig mamma på jobbet. Men det har jag haft i många år. Kanske var det så att min mamma inte riktigt vågade släppa taget efter kvartssamtalen i skolan när jag var liten. Kanske var det så att hon alltid kände att lille Anders var en sån som man behövde hålla i handen. Eller så var det bara vår delade kärlek till musiken som gjorde henne intresserad. Jag är uppväxt i ett musikaliskt hem. Båda mina föräldrar spelade, pappa på trumpet och mamma på dragspel. Mina syskon Stefan och Annika är också duktiga musiker. Och så lilla jag. Lisbeth Bagges lillgrabb. Killen med huvet fullt av musik och brallorna fulla av myror. Hade bättre koll än jag hade Jag skojade inte när jag sa att mamma brukat vara med mig på jobbet. Ända sedan första gången jag var med i Idol har hon följt programmet noga och med stort intresse. Efter varje sändning brukade hon ringa mig och ge mig och resten av juryn feedback. “Varför var ni så taskiga mot henne? Varför fick han en Guldbiljett?” Och så vidare. Faktum är att hon ofta hade bättre koll på deltagarna än vad jag hade. Jag vet inte hur många gånger hon tvärsäkert sa “Han går till final!” “Hon vinner!” “Han åker ut.” Och vet ni vad? Hon hade oftast rätt. Oftare än vad jag hade. Om hon hade varit en spelande person hade hon kunnat tjäna en förmögenhet på att betta utifrån det hon trodde. Men någon spelare var hon inte. Förutom på dragspel då. Men det har väl ingen blivit rik på efter Kalle Jularbo. Ett hål i mitt hjärta Det var en sån trygghet för mig, när jag satt bakom jurybänken och darrade av nervositet, att se att Mamma satt där i publiken. Alltid fixad och piffad och i finaste klänningen. Hon satt där och glittrade som en liten röd julkula. Och gav mig trygghet. En trygghet jag nu tyvärr måste klara mig utan. Min mamma Lisbeth gick bort i förra veckan och nu måste jag gå till jobbet ensam. Utan mamma. Det känns tungt. Men det finns också en glädje i att tänka på att hon nu kanske tittar på mig från ett moln i stället för från första raden. Kanske klädd i vitt i stället för i rött men säkert lika intresserad. Lite roligt är det att tänka på att det nu nog blir lite mer ordning på det där lite inrökta molnet där de gamla jazz-hattarna bor. Där min pappa sitter och garvar med Cornelis och Svante Thuresson och hela det gamla gänget. Nu få dom torka bort cigarettaskan från flygeln, tömma ut slattarna och ta tomglasen till den gudomliga återvinningen, för nu kommer Lisbeth och då blir det ordning på torpet. Eller på molnet. Det känns bra. Men här står jag kvar. Med ett hål, format precis som en liten rund och kärleksfull tant, kvar i mitt hjärta. Far i frid, mamma. Vi tar hand om varandra här nere.
Jag förstått att det är få andra i min ålder som brukar ha med sig mamma på jobbet. Men det har jag haft i många år. Kanske var det så att min mamma inte riktigt vågade släppa taget efter kvartssamtalen i skolan när jag var liten. Kanske var det så att hon alltid kände att lille Anders var en sån som man behövde hålla i handen. Eller så var det bara vår delade kärlek till musiken som gjorde henne intresserad. Jag är uppväxt i ett musikaliskt hem. Båda mina föräldrar spelade, pappa på trumpet och mamma på dragspel. Mina syskon Stefan och Annika är också duktiga musiker. Och så lilla jag. Lisbeth Bagges lillgrabb. Killen med huvet fullt av musik och brallorna fulla av myror. Hade bättre koll än jag hade Jag skojade inte när jag sa att mamma brukat vara med mig på jobbet. Ända sedan första gången jag var med i Idol har hon följt programmet noga och med stort intresse. Efter varje sändning brukade hon ringa mig och ge mig och resten av juryn feedback. “Varför var ni så taskiga mot henne? Varför fick han en Guldbiljett?” Och så vidare. Faktum är att hon ofta hade bättre koll på deltagarna än vad jag hade. Jag vet inte hur många gånger hon tvärsäkert sa “Han går till final!” “Hon vinner!” “Han åker ut.” Och vet ni vad? Hon hade oftast rätt. Oftare än vad jag hade. Om hon hade varit en spelande person hade hon kunnat tjäna en förmögenhet på att betta utifrån det hon trodde. Men någon spelare var hon inte. Förutom på dragspel då. Men det har väl ingen blivit rik på efter Kalle Jularbo. Ett hål i mitt hjärta Det var en sån trygghet för mig, när jag satt bakom jurybänken och darrade av nervositet, att se att Mamma satt där i publiken. Alltid fixad och piffad och i finaste klänningen. Hon satt där och glittrade som en liten röd julkula. Och gav mig trygghet. En trygghet jag nu tyvärr måste klara mig utan. Min mamma Lisbeth gick bort i förra veckan och nu måste jag gå till jobbet ensam. Utan mamma. Det känns tungt. Men det finns också en glädje i att tänka på att hon nu kanske tittar på mig från ett moln i stället för från första raden. Kanske klädd i vitt i stället för i rött men säkert lika intresserad. Lite roligt är det att tänka på att det nu nog blir lite mer ordning på det där lite inrökta molnet där de gamla jazz-hattarna bor. Där min pappa sitter och garvar med Cornelis och Svante Thuresson och hela det gamla gänget. Nu få dom torka bort cigarettaskan från flygeln, tömma ut slattarna och ta tomglasen till den gudomliga återvinningen, för nu kommer Lisbeth och då blir det ordning på torpet. Eller på molnet. Det känns bra. Men här står jag kvar. Med ett hål, format precis som en liten rund och kärleksfull tant, kvar i mitt hjärta. Far i frid, mamma. Vi tar hand om varandra här nere.