Olof Lundh: Här är mitt favoritlag i fotbolls-EM
Grekland 2004. Danmark 1992. Osannolika vinnare av EM-titeln och det händer sällan. Men man kan lika gärna ta Marocko i VM 2022, Sverige i VM 1994 eller Wales och Island från EM 2016. Ja, ni vet de där landslagen som överraskar och gör resultat med vad man har i form av spelare. EM i Tyskland börjar under fredagen och 24 landslag är på plats och det är givet att alla tror. Alla ser möjliga framgångar. För det kan hända även om det är osannolikt. Vilket är styrkan i EM och VM. Även om en del tycker att det är för många lag numera, sett till betydelsen för fotbollens kvalitet, så gillar jag utvecklingen. Världen har blivit större sett till fotboll och sammanbrott för allt från det koloniala väldet till det forna Sovjet innebär ett ökat antal nationalstater. Fifa är uppe i 211 medlemsländer jämfört med 1990 när 116 länder VM-kvalade till Italien. I Uefa var det 53 länder som EM-kvalade till Tyskland 2024 jämfört med 33 till EM 1992. Den utökningen har varit svår att stoppa vilket gör att vi får Georgien som EM-debutant. Alla svenska supportrar minns väl VM-kvalet i Batumi 2021 då Chvitja Kvaratschelia sänkte Sverige. Han har sedan hjälpt Napoli till en Serie A-titel och vill skriva ännu mer historia i Tyskland. Om det blir så? Tveksamt. Likadant är det med Skottland. Kan de gå vidare från gruppspelet för första gången? Man gör förvisso ett andra EM i rad efter att ha missat rubbet efter Frankrike 1998. Andy Robertson från Liverpool är stjärnan, annars är det svårt att gå i gång på spelarna trots att jag är svag för det brittiska. Steve Clarke är förbundskapten för Skottland. Han är fotbollstränare, inte trollkarl. Han får försöka svetsa ihop ett lag av till stora delar begränsade spelare och med den enkla förhoppningen att elva man ska bli något mycket större i form av ett lag. På något sätt hoppas jag på succé för att de skotska supportrarna adderar något jag vill ha i EM. “Show’em yer eyes, Ian, show’em yer eyes!” Skotten i kilt, landslagströja och en tandrad som fått en chef på Folktandvården att begå harakiri, och som uppenbarligen heter Ian, vänder sig om. Han drar upp kilten. På varje skinka är ett öga tatuerat. Ians partytrick på tåget in mot Genua under VM 1990 får både honom och polaren att garva ihjäl sig. Vi garvar naturligtvis också. Den skotska duon har smakat starkt och är en del av ”the Tartan Army” på väg in till matchen mot Sverige på Stadio Luigi Ferraris. Jag är på plats som supporter och jublet efter att Skottland tog ledningen var ett avgrundsvrål där det gick att förstå att det här vänder vi aldrig. Mycket riktigt fick Sverige inte bara stryk av Skottland utan även av Brasilien och Costa Rica innan Olle Nordins landslag fick vända hemåt. Det kom roligare mästerskap som svensk supporter. Både 1992 och 1994. Och för mig är landslagsfotbollen något jag brinner extra för. Där det inte går att värva ihop ett lag för lokala potentater eller riskkapitalister, shejker och oligarker. Utan man får jobba med det man har, och ibland får man bara till det med laget, lottningen och långskotten. Och får till en magisk sommar. Fortfarande kan jag framkalla känslan från VM 1974. Hur jag som sjuåring inte alltid hade tålamod med svenska 0-0 matcher, men hur det lossnade mot Uruguay och blev 3-0. Straffmissen mot Polen. Skakandet av Västtyskland i regnet när Sverige ledde. Ett landslag som gjorde avtryck för evigt i mig. Eller VM 1978 med Thomas Sjöbergs tåfjutt mot Brasilien. Jublet hemma i gillestugan. Men naturligtvis också förlusterna och motgångarna. Hans Krankls filmande under Argentina-VM. En lång rad år av mästerskap utan Sverige och då man fick lära sig att det kunde vara kul att se VM och EM, men kanske inte lika kul. Fast ibland var det skönt att tänka på att man slapp ett svenskt fiasko. Allt ovan gör att Skottlands sak är vår. Åtminstone för oss som värnar landslagsfotbollen. För skottarna blir en symbol över att det lilla landets landslag kan väcka hoppet om en magisk sommar. Vi vet att det oftast stannar vid ett hopp, men det kan räcka långt i sportens värld. Nu är jag inte så ignorant att jag blundar för att även mästerskap och landslagsfotboll påverkas av den förändrade världen. Av 13 huvudsponsorer för EM är fem kinesiska och sedan finns även Qatars turistbyrå med. Plus att man adderat ett spelbolag för första gången någonsin. Cashen ska in, oavsett var de kommer i från. Att Uefa och den tyska staten kom med en deklaration om respekt för mänskliga rättigheter under EM 2024 är naturligtvis inte dåligt. Sedan får vi se vad som händer om Ungern är arga på regnbågsbindlar eller när det tyvärr riskerar att förekomma rasism på läktarna. Förhoppningsvis agerar Uefa då, men jag är inte övertygad. Fina ord stannar ibland vid att vara just bara fina ord. Och även om Tyskland är en demokrati saknar landet inte utmaningar vilket EU-valet visade. Lägg på det terrorhot, huliganrädsla, krig och konflikter så inser man att fotbollens kraft är begränsad. Samtidigt kan lite hopp om framgång på planen vara ett skönt avbrott. Och det måste man få unna sig.
Grekland 2004. Danmark 1992. Osannolika vinnare av EM-titeln och det händer sällan. Men man kan lika gärna ta Marocko i VM 2022, Sverige i VM 1994 eller Wales och Island från EM 2016. Ja, ni vet de där landslagen som överraskar och gör resultat med vad man har i form av spelare. EM i Tyskland börjar under fredagen och 24 landslag är på plats och det är givet att alla tror. Alla ser möjliga framgångar. För det kan hända även om det är osannolikt. Vilket är styrkan i EM och VM. Även om en del tycker att det är för många lag numera, sett till betydelsen för fotbollens kvalitet, så gillar jag utvecklingen. Världen har blivit större sett till fotboll och sammanbrott för allt från det koloniala väldet till det forna Sovjet innebär ett ökat antal nationalstater. Fifa är uppe i 211 medlemsländer jämfört med 1990 när 116 länder VM-kvalade till Italien. I Uefa var det 53 länder som EM-kvalade till Tyskland 2024 jämfört med 33 till EM 1992. Den utökningen har varit svår att stoppa vilket gör att vi får Georgien som EM-debutant. Alla svenska supportrar minns väl VM-kvalet i Batumi 2021 då Chvitja Kvaratschelia sänkte Sverige. Han har sedan hjälpt Napoli till en Serie A-titel och vill skriva ännu mer historia i Tyskland. Om det blir så? Tveksamt. Likadant är det med Skottland. Kan de gå vidare från gruppspelet för första gången? Man gör förvisso ett andra EM i rad efter att ha missat rubbet efter Frankrike 1998. Andy Robertson från Liverpool är stjärnan, annars är det svårt att gå i gång på spelarna trots att jag är svag för det brittiska. Steve Clarke är förbundskapten för Skottland. Han är fotbollstränare, inte trollkarl. Han får försöka svetsa ihop ett lag av till stora delar begränsade spelare och med den enkla förhoppningen att elva man ska bli något mycket större i form av ett lag. På något sätt hoppas jag på succé för att de skotska supportrarna adderar något jag vill ha i EM. “Show’em yer eyes, Ian, show’em yer eyes!” Skotten i kilt, landslagströja och en tandrad som fått en chef på Folktandvården att begå harakiri, och som uppenbarligen heter Ian, vänder sig om. Han drar upp kilten. På varje skinka är ett öga tatuerat. Ians partytrick på tåget in mot Genua under VM 1990 får både honom och polaren att garva ihjäl sig. Vi garvar naturligtvis också. Den skotska duon har smakat starkt och är en del av ”the Tartan Army” på väg in till matchen mot Sverige på Stadio Luigi Ferraris. Jag är på plats som supporter och jublet efter att Skottland tog ledningen var ett avgrundsvrål där det gick att förstå att det här vänder vi aldrig. Mycket riktigt fick Sverige inte bara stryk av Skottland utan även av Brasilien och Costa Rica innan Olle Nordins landslag fick vända hemåt. Det kom roligare mästerskap som svensk supporter. Både 1992 och 1994. Och för mig är landslagsfotbollen något jag brinner extra för. Där det inte går att värva ihop ett lag för lokala potentater eller riskkapitalister, shejker och oligarker. Utan man får jobba med det man har, och ibland får man bara till det med laget, lottningen och långskotten. Och får till en magisk sommar. Fortfarande kan jag framkalla känslan från VM 1974. Hur jag som sjuåring inte alltid hade tålamod med svenska 0-0 matcher, men hur det lossnade mot Uruguay och blev 3-0. Straffmissen mot Polen. Skakandet av Västtyskland i regnet när Sverige ledde. Ett landslag som gjorde avtryck för evigt i mig. Eller VM 1978 med Thomas Sjöbergs tåfjutt mot Brasilien. Jublet hemma i gillestugan. Men naturligtvis också förlusterna och motgångarna. Hans Krankls filmande under Argentina-VM. En lång rad år av mästerskap utan Sverige och då man fick lära sig att det kunde vara kul att se VM och EM, men kanske inte lika kul. Fast ibland var det skönt att tänka på att man slapp ett svenskt fiasko. Allt ovan gör att Skottlands sak är vår. Åtminstone för oss som värnar landslagsfotbollen. För skottarna blir en symbol över att det lilla landets landslag kan väcka hoppet om en magisk sommar. Vi vet att det oftast stannar vid ett hopp, men det kan räcka långt i sportens värld. Nu är jag inte så ignorant att jag blundar för att även mästerskap och landslagsfotboll påverkas av den förändrade världen. Av 13 huvudsponsorer för EM är fem kinesiska och sedan finns även Qatars turistbyrå med. Plus att man adderat ett spelbolag för första gången någonsin. Cashen ska in, oavsett var de kommer i från. Att Uefa och den tyska staten kom med en deklaration om respekt för mänskliga rättigheter under EM 2024 är naturligtvis inte dåligt. Sedan får vi se vad som händer om Ungern är arga på regnbågsbindlar eller när det tyvärr riskerar att förekomma rasism på läktarna. Förhoppningsvis agerar Uefa då, men jag är inte övertygad. Fina ord stannar ibland vid att vara just bara fina ord. Och även om Tyskland är en demokrati saknar landet inte utmaningar vilket EU-valet visade. Lägg på det terrorhot, huliganrädsla, krig och konflikter så inser man att fotbollens kraft är begränsad. Samtidigt kan lite hopp om framgång på planen vara ett skönt avbrott. Och det måste man få unna sig.