Räddades av antidepressiva – men kunde inte gråta: "Snart sprängs jag"

Mitt i livet blev allt för mycket för Jessica Haas Forsling. Hennes mamma drabbades av obotlig cancer, samtidigt som Jessica och hennes man försökte få ett andra barn. – Jag hade ansvar för barn och även ansvar för min förälder, i och med att hon behövde mitt stöd. Det är ganska tufft att vara där mitt emellan och räcka till för generationer, både upp och ner. Det är tufft, berättar hon. Tabletten ”ett mikarel” Utan tidigare erfarenhet av läkemedel för sitt mående fick Jessica Haas Forsling prova både lugnande tabletter och sömntabletter, men de funkade inte för henne. – När jag blev erbjuden SSRI, alltså antidepressiva läkemedel, såg jag det som en räddningshelikopter som kunde dra upp mig. Hur blev livet då? – Det var som ett mirakel. Jag var väldigt utmattad, men med tabletten blev jag pigg. Tröttheten försvann. All magkatarr och ångest, det kan ju sätta sig på kroppen, det försvann. Jag kunde börja jobba igen och plugga igen. Jag kunde vara ett bra stöd för min mamma och även en bra mamma själv. Jag skulle säga att tabletten räddade den här tiden. Baksidan: Inga tårar I början upplevde hon ingen baksida med medicinen, men på sikt ökade hon dosen för att ta sig igenom sorgen när mamman dog. – Det var då jag kände att alla flöden vi är vana att ha, de snördes åt. Jag kunde inte gråta. Jag försökte lirka med tårarna: ”Ni måste komma ut, för snart sprängs jag”. Sorgen bara stockar sig någonstans i hjärnan och kommer inte ut. Det var ett konstigt tillstånd. Hon försökte sluta på egen hand, men det slutade alltid i katastrof. Det var först nu i år som hon slutade för gott, i långsam takt och i kontakt med läkare. Hon är kritisk till att det är så lätt att förnya sina recept och efterlyser bättre uppföljning av läkare.