Videgård om mobbningen och våldet: "Höll på att dö där och då"
I premiären av den nya all star-säsongen av ”Kockarnas kamp” är det Erik Videgård som är först ut med att vara kvällens värd och bjuda in till trerättersmiddag. Det blir en känslosam sådan när han berättar om sin tuffa uppväxt. Det startade när familjen flyttade från Helsingborg till Stockholm. – Från ettan till sexan egentligen så var jag väldigt ensam, säger Erik Videgård. – Jag hade inga vänner, jag hade frånvarande föräldrar, jag hade egentligen ingenting och i skolan var de inte speciellt trevliga mot mig heller. Det var hemskt, fortsätter han. ”Det fanns ingen vuxen som såg mig” Han minns framför allt ett tillfälle som hade kunnat sluta illa, och att han då önskade att det också gjorde det. – Jag hade ingen lust att leva. En gång så brottade de ner mig på skolgården och en kille lade en bensax runt min hals. Jag höll på att dö där och då. Det kändes väl då som att det hade varit lika bra, säger Erik. – Det fanns ingen hjälp. Det fanns ingen vuxen som såg mig, ingen lärare, ingenting sånt. Det var mörkt det här men det blev ljusare. Då vände det Till slut vände det. Erik flyttade in till stan, han började gå i balettklass på Balettakademien och han fick äntligen vänner. Senare började han spela i band med bland annat Mauro Scocco och turnerade med Europe. – Det känns väl lite som att de här jävliga åren, där har jag fått revansch. Det gör att det gamla... jag blir inte ledsen för det längre. Det är så mycket annat fantastiskt som händer i mitt liv, säger Erik. – Jag är toppen-nöjd!
I premiären av den nya all star-säsongen av ”Kockarnas kamp” är det Erik Videgård som är först ut med att vara kvällens värd och bjuda in till trerättersmiddag. Det blir en känslosam sådan när han berättar om sin tuffa uppväxt. Det startade när familjen flyttade från Helsingborg till Stockholm. – Från ettan till sexan egentligen så var jag väldigt ensam, säger Erik Videgård. – Jag hade inga vänner, jag hade frånvarande föräldrar, jag hade egentligen ingenting och i skolan var de inte speciellt trevliga mot mig heller. Det var hemskt, fortsätter han. ”Det fanns ingen vuxen som såg mig” Han minns framför allt ett tillfälle som hade kunnat sluta illa, och att han då önskade att det också gjorde det. – Jag hade ingen lust att leva. En gång så brottade de ner mig på skolgården och en kille lade en bensax runt min hals. Jag höll på att dö där och då. Det kändes väl då som att det hade varit lika bra, säger Erik. – Det fanns ingen hjälp. Det fanns ingen vuxen som såg mig, ingen lärare, ingenting sånt. Det var mörkt det här men det blev ljusare. Då vände det Till slut vände det. Erik flyttade in till stan, han började gå i balettklass på Balettakademien och han fick äntligen vänner. Senare började han spela i band med bland annat Mauro Scocco och turnerade med Europe. – Det känns väl lite som att de här jävliga åren, där har jag fått revansch. Det gör att det gamla... jag blir inte ledsen för det längre. Det är så mycket annat fantastiskt som händer i mitt liv, säger Erik. – Jag är toppen-nöjd!