17-åriga dottern Linda kom aldrig hem igen efter välgörenhetsresan
Det var på morgonen den 28 september som det knackade på dörren, deras dotter Linda var en av de som saknades efter att Estonia förlist. Först kom chocken och ilskan, sedan förnekelsen. – Det tog väldigt lång tid innan vi förstod att det hade hänt, ofta greps man av ett hopp om att det inte skulle vara sant, men tillslut var det ju så, säger Lise-Marie Burman. Välgörenhetsresa 17-åria Linda var på en välgörenhetsresa till Estland och hon var en av fem elever på Malgomajskolan i Vilhelmina som dog, även två lärare och rektorn på skolan omkom ombord på Estonia när katastrofen skedde. Ulla-Britt Granberg som var diakon i kyrkan såg till att alla anhöriga snabbt fick möjlighet att träffas. – Närhet, värme och vätska, det är det som behövs. Jag tänkte att de ska vara här, vi kunde inte åka ut till alla, de bodde i Storuman, Saxnäs och Fredrika. Det var det bästa som hände, att vi fick vara tillsammans och gråta, säger Ulla-Britt Granberg. Kropparna måste bärgas För Lise-Marie och hennes man Karl bestod de första åren av att bråka med myndigheterna. De och många andra anhöriga ville att kropparna efter deras nära och kära skulle bärgas. – Vi bråkade med de högre gubbarna i regeringen och det gav mig kraft att fortsätta, för hade vi inte fått upp Linda så hade vi i alla fall vetat att de hade försökt, men de gjorde ingenting... Det var ett svek, säger Lise-Marie och fortsätter: – Och när vi upptäckte att det inte gav något resultat, då bestämde vi oss för att sluta. Nu måste vi börja leva, och börja känna glädje i livet. Alla kände alla – Man märkte ju att alla kände alla. Man kände barnen, föräldrarna, hade kanske haft en lärare i skolan. Alla var påverkade och jag blev som en liten motor i det hela, säger Ulla-Britt Granberg, som ända fram till för fem år sedan anordnade minnesstunder vart femte år för de drabbade familjerna. Lindas mamma Lise-Marie tror att det nån gång kommer fram vad som egentligen hände den där natten, vad som gjorde att färjan sjönk så snabbt. – Men vi tänker inte på det så ofta, man måste gå vidare, absolut, säger hon.
Det var på morgonen den 28 september som det knackade på dörren, deras dotter Linda var en av de som saknades efter att Estonia förlist. Först kom chocken och ilskan, sedan förnekelsen. – Det tog väldigt lång tid innan vi förstod att det hade hänt, ofta greps man av ett hopp om att det inte skulle vara sant, men tillslut var det ju så, säger Lise-Marie Burman. Välgörenhetsresa 17-åria Linda var på en välgörenhetsresa till Estland och hon var en av fem elever på Malgomajskolan i Vilhelmina som dog, även två lärare och rektorn på skolan omkom ombord på Estonia när katastrofen skedde. Ulla-Britt Granberg som var diakon i kyrkan såg till att alla anhöriga snabbt fick möjlighet att träffas. – Närhet, värme och vätska, det är det som behövs. Jag tänkte att de ska vara här, vi kunde inte åka ut till alla, de bodde i Storuman, Saxnäs och Fredrika. Det var det bästa som hände, att vi fick vara tillsammans och gråta, säger Ulla-Britt Granberg. Kropparna måste bärgas För Lise-Marie och hennes man Karl bestod de första åren av att bråka med myndigheterna. De och många andra anhöriga ville att kropparna efter deras nära och kära skulle bärgas. – Vi bråkade med de högre gubbarna i regeringen och det gav mig kraft att fortsätta, för hade vi inte fått upp Linda så hade vi i alla fall vetat att de hade försökt, men de gjorde ingenting... Det var ett svek, säger Lise-Marie och fortsätter: – Och när vi upptäckte att det inte gav något resultat, då bestämde vi oss för att sluta. Nu måste vi börja leva, och börja känna glädje i livet. Alla kände alla – Man märkte ju att alla kände alla. Man kände barnen, föräldrarna, hade kanske haft en lärare i skolan. Alla var påverkade och jag blev som en liten motor i det hela, säger Ulla-Britt Granberg, som ända fram till för fem år sedan anordnade minnesstunder vart femte år för de drabbade familjerna. Lindas mamma Lise-Marie tror att det nån gång kommer fram vad som egentligen hände den där natten, vad som gjorde att färjan sjönk så snabbt. – Men vi tänker inte på det så ofta, man måste gå vidare, absolut, säger hon.