ANALYS: Kommer sluta i tårar – när Västerås ska förvandlas till Chicago
Oavsett vad man tycker om det politiska innehållet så är de amerikanska demokraternas konvent en rungande showbiz-succe. Varje dag har varit fylld av nya ögonblick perfekt anpassade för att bli ett klipp i sociala medier (eller nyheterna för den delen). Legendaren Stevie Wonder spelar! Tv-stjärnan Oprah håller tal! Rapparen Lil John levererar delstaten Georgias röster!
Det här har inte undgått våra svenska politiker. De har alla lite lagom glamourösa evenemang på gång som kommundagar, Sverigemöten, sommartal, med mera. Och de drömmer alla om att få göra dem till en riktig showbiz-karamell à la Chicago. Magdalena Andersson är till och med på plats på Demokraternas konvent som en del av en ”inspirationsresa”. Inte första gången Det här kommer att sluta i tårar. För det är inte första gången svenska politiker försöker ta efter amerikanskt showmanship med katastrofala resultat. 1968 försökte Liberalerna göra en ”amerikansk valrörelse” med dixieland-orkester, halmhattar och erbjudanden om att skaka hand med partiledaren Sven Wedén. Folkpartisterna blev naturligtvis utskrattade, gjorde ett uselt val och har sedan dess gjort allt för att glömma bort sina amerikanska halmhattar.
Ett annat beryktat exempel är de borgerliga partiernas kick-off 2014, som man i sann USA-anda döpt till ”Alliansens konvent”. En tidig morgon i Nacka uppmanades alla allianspolitiker att dansa till tonerna av Irene Caras ”Fame”. Något som liknade ett stort antal felprogrammerade industrirobotar följde – dåvarande finansminister Anders Borg var extra stel. Och det efterföljande hånet på sociala medier kom som ett brev på posten. Inget mot glada politiker Missförstå mig rätt: jag har absolut inget emot glada, dansande politiker. Ystra miljöpartister som firade EU-valet i fontänen på Sergels torg, eller conga-dansande Sverigedemokrater som firade valresultatet 2014 – det är bara kul att se. För det är en naturlig glädje.
Men det kommer inte finnas något naturligt när våra politiker nu vill återskapa Demokraternas fest i Sverige. Hur mycket vi än vill är så är kongresstäder som Karlstad, Norrköping och Helsingborg inte Chicago. Och ett tal från kändisvänner som Margaux eller E-type kommer inte ge samma lyft som Oprah.
Kanske är jag en tråkmåns. Eller bara svensk. Men oavsett om partiledaren fått feeling och förköpt sig på amerikanska halmhattar – så ser jag hellre en grå partist med lite för trång skjorta presentera valberedningens förslag. Kanske med en tråkig pappa- eller mammavits som krydda. Det är också fint. Och mycket svenskt i sin brist på showbiz.
Oavsett vad man tycker om det politiska innehållet så är de amerikanska demokraternas konvent en rungande showbiz-succe. Varje dag har varit fylld av nya ögonblick perfekt anpassade för att bli ett klipp i sociala medier (eller nyheterna för den delen). Legendaren Stevie Wonder spelar! Tv-stjärnan Oprah håller tal! Rapparen Lil John levererar delstaten Georgias röster!
Det här har inte undgått våra svenska politiker. De har alla lite lagom glamourösa evenemang på gång som kommundagar, Sverigemöten, sommartal, med mera. Och de drömmer alla om att få göra dem till en riktig showbiz-karamell à la Chicago. Magdalena Andersson är till och med på plats på Demokraternas konvent som en del av en ”inspirationsresa”. Inte första gången Det här kommer att sluta i tårar. För det är inte första gången svenska politiker försöker ta efter amerikanskt showmanship med katastrofala resultat. 1968 försökte Liberalerna göra en ”amerikansk valrörelse” med dixieland-orkester, halmhattar och erbjudanden om att skaka hand med partiledaren Sven Wedén. Folkpartisterna blev naturligtvis utskrattade, gjorde ett uselt val och har sedan dess gjort allt för att glömma bort sina amerikanska halmhattar.
Ett annat beryktat exempel är de borgerliga partiernas kick-off 2014, som man i sann USA-anda döpt till ”Alliansens konvent”. En tidig morgon i Nacka uppmanades alla allianspolitiker att dansa till tonerna av Irene Caras ”Fame”. Något som liknade ett stort antal felprogrammerade industrirobotar följde – dåvarande finansminister Anders Borg var extra stel. Och det efterföljande hånet på sociala medier kom som ett brev på posten. Inget mot glada politiker Missförstå mig rätt: jag har absolut inget emot glada, dansande politiker. Ystra miljöpartister som firade EU-valet i fontänen på Sergels torg, eller conga-dansande Sverigedemokrater som firade valresultatet 2014 – det är bara kul att se. För det är en naturlig glädje.
Men det kommer inte finnas något naturligt när våra politiker nu vill återskapa Demokraternas fest i Sverige. Hur mycket vi än vill är så är kongresstäder som Karlstad, Norrköping och Helsingborg inte Chicago. Och ett tal från kändisvänner som Margaux eller E-type kommer inte ge samma lyft som Oprah.
Kanske är jag en tråkmåns. Eller bara svensk. Men oavsett om partiledaren fått feeling och förköpt sig på amerikanska halmhattar – så ser jag hellre en grå partist med lite för trång skjorta presentera valberedningens förslag. Kanske med en tråkig pappa- eller mammavits som krydda. Det är också fint. Och mycket svenskt i sin brist på showbiz.