Chipspåse såld för 96 000 kronor: "Kul"

Ett dokumentärfilmteam har hittat en sko med en fot i på Mount Everest. Av den namnade strumpan att döma är det en kroppsdel från Andrew Irvine som försvann 1924 – fyndet kan ge svar på om han och parhästen George Mallory i själva verket nådde bergets högsta topp 29 år före Tenzing Norgay och Edmund Hillary.

För nästan exakt 100 år sedan, i början av juni 1924, försvann de brittiska bergsbestigarna George Mallory och Andrew ”Sandy” Irvine när de försökte bestiga berget under en av de brittiska pionjärsexpeditionerna. Sedan dess har deras försvinnande varit ett mysterium, och det är oklart om de lyckades med sitt mål att nå toppen. Fallet klarnade lite när Mallorys kropp hittades 1999, 75 år efter expeditionen, och nu har de brittiska pionjärernas öde klarnat ytterligare. ”Sprang runt i ringar och skrek” I september hittade en grupp bergsbestigare och filmare en fot med en tillhörande strumpa och känga på den norra sidan av Mount Everest som man tror tillhörde just Andrew Irvine, vars fulla namn var Andrew Comyn Irvine. – Jag lyfte på strumpan och såg en röd etikett med bokstäverna ”AC Irvine”. Vi sprang bokstavligen runt i ringar och skrek, säger bergsbestigaren och filmregissören Jimmy Chin till National Geographic. Irvine tros ha haft en kamera med sig under expeditionen, som många hoppas kan svara på några frågor om försvinnandet, men varken kameran eller resten av Irvines kropp har ännu hittats. ”Rörd till tårar” Beskedet om foten togs emot med glädje av Julia Summers, en släkting till Irvine. – Jag har levt med den här historien sen jag var sju år. När Jimmy berättade om strumpan med namnet AC Irvine på etiketten blev jag rörd till tårar, säger Summers till The Guardian. Joe Smith, professor och chef vid Royal Geographical Society, – Upptäckten av hans kvarlevor möjliggör ett avslut av historien för hans släktingar och bergsklättrarskrået i stort.

Under en av sina äventyrsresor hamnade en otränad och oförberedd Anders-Petter Sjödin på Mount Everest. Men på 6000 meter drabbades Anders-Petter av svår höjdsjuka och tappade tillslut medvetandet. Av en slump var USA:s tidigare försvarsminister Robert McNamara där.

– Det var han som såg till att jag fick åka med hans helikopter till Katmandu där jag efter mycket om och men hamnade på sjukhus, säger Sjödin.

– När jag vaknade hörde jag inget men såg en radio som stod vid fönstret. Trots att min hörsel var helt försvunnen tyckte mig ändå höra en röst på svenska ur den nepalesiska radion. "Tvivlen icke!" Jag satte mig upp och kände en närvaro av något. Idag, många år senare, när jag kan se tillbaka på denna händelse insåg jag att Gud var med mig även då, berättar Anders-Petter. Kallelsen som präst Sjödin fann sin kallelse som präst, en roll han aldrig aktivt sökte men som förde honom till många platser världen över. Hans arbete, särskilt som missionär i Tanzania, har präglats av både äventyr och andligt ledarskap. I sitt arbete har han inspirerat många och bidragit till byggandet av växande kyrkor både i Afrika och Sverige. Relationen till döden Sjödin har genom åren haft flera nära döden-upplevelser, men istället för att frukta döden ser han den som en naturlig del av livet.

– Jag vill inte dö tidigt, men är inte heller rädd för döden. Risker har varit en del av hela mitt liv. Tron har fördjupats genom smärta och förlust. Gud kan förvandla det meningslösa till något hoppfullt, säger Anders-Petter Sjödin.

Hans erfarenheter har gett honom förmågan att trösta och stötta andra i sorgens svåraste stunder, särskilt genom sin egen personliga förlust av sin dotter.

– Att vara präst innebär att jag har fått vara med vid hundratals begravningar, och även om det låter konstigt uppskattar jag ärligheten människor visar vid livets slut, säger Sjödin

Frank Löke planerade att bli historisk som den första norrmannen att bestiga Mount Everest utan hjälp av syrgas. Istället slutade resan med en väns död och ett uppbrott med flickvännen Helén Oterhals.

”Ta med ert bajs ned från bergstoppen.” Så lyder uppmaningen från nepalesiska myndigheter som är oroliga över mänsklig avföring på Mount Everest. – Våra berg har börjat stinka, säger Mingma Sherpa, kommunchef i den närliggande byn Khumbu Pasanglhamu, till BBC.

Skräp har länge varit ett problem i området runt världens högsta berg, Mount Everest. Ökningen av antalet klättrare som bestiger berget och extrema temperaturer har även lett till problem med avföring i området, rapporterar BBC. – Vi får klagomål om att mänsklig avföring ligger helt öppet och att en del klättrare blivit sjuka. Det är helt oacceptabelt och förstör bilden av vårt område, säger Mingma Sherpa. Lösningen – säljer bajspåsar Tidigare har klättrare grävt ett hål i snön för att göra sina behov i. På den sista sträckan upp mot toppen finns det dock partier med mindre snö, där har klättarna fått göra sina behov helt öppet. Som en del i att försöka få ordning på problemen med nedskräpning och avföring införs nya regler i området. De klättrare som ska bestiga Mount Everst eller det närliggande Mount Lhotse kommer behöva köpa speciella bajspåsar. När klättarna återvänder till baslägret kommer påsarna att kontrolleras. – Avfall är fortfarande ett stort problem. Speciellt i lägren på hög höjd som inte går att nå, säger Chhiring Sherpa, vd för organisationen Sagarmatha Pollution Control Committee. Påsarna som köps in från USA innehåller kemikalier som ska få avföringen att stelna och göra den nästan helt luktfri. Varje klättrare ska ha med sig två påsar, som ska kunna användas fem till sex gånger. Tre ton avföring på berget I området genomförs varje år omfattande saneringskampanjer, bland annat en som leds av den nepalesiska armén. Organisationen Sagarmatha Pollution Control Committee, som drivs av de boende i området jobbar för få ordning på skräpet i området. Det finns ingen officiell siffra men organisationen uppskattar att det finns runt 3 miljoner ton bajs, mellan det fösta och sista lägret på sträckan mot toppen på berget.

▸ Sågningar, magproblem och VM på 8 848 meters höjd. Här är dagens Europa Calling.

Amerikanen Mark Dickey sitter fast i en grotta tusen meter under mark. 150 personer deltar i vad som beskrivs som ”en av de mest omfattade grotträddningsinsatserna världen skådat”. – Som underjordsversionen av att bestiga Mount Everest, säger Dickeys vän Carl Heitmeyer till NBC News.

En lång kö av klättrare som kliver över en man som kämpar för sitt liv. Filmen från den dramatiska händelsen över 8 000 meter upp på världens näst högsta berg K2 väcker känslor. Och frågor. Har bergsklättring på jordens mest extrema toppar övergått från expeditioner till en tävlingsinriktad industri? Och hur är arbetsvillkoren för dem som hjälper klättrarna? Vad hände på berget? Den 27-årige trebarnspappan Mohammad Hassan som arbetade som bärare på K2 föll tidigare i somras och blev hängandes upp och ner i sin säkerhetslina. Fallet inträffade på över 8 000 meters höjd vid en särskilt dramatisk passage. Klättrare bakom honom i kön hjälpte honom upp till en avsats i snön. Då var han fortfarande vid liv, men senare dog han. Händelsen har fått stor uppmärksamhet. Inte minst eftersom en av klättrarna som besteg K2 samma dag var norska Kristin Harila – som tillsammans med Tenjin Sherpa slog rekord efter att ha klättrat upp för 14 berg på över 8 000 meter på drygt tre månader. Hon var en av dem som var närmast Mohammad Hassan när han föll. Efter händelsen har två klättrare som var på K2 samma dag hävdat att Hassan hade kunnat räddas om Harila och hennes grupp avbrutit klättringen. En av dem är österrikaren Wilhelm Steindl – som hade avbrutit sin klättring samma dag på grund av tuffa väderförhållanden. Han var inte på olycksplatsen men säger till AP att man på drönarfilmer ser hur en vän till Hassan försöker gnugga hans bröst för att hålla honom varm. – Det du också ser i drönarfilmerna är en rad med 70 klättrare som marscherar mot toppen, säger han till nyhetsbyrån. Philip Flämig, kameramannen som fångade händelsen med drönare, säger till österrikaska Der Standard att ögonvittnen berättade att Hassan fortfarande levde medan ett 50-tal personer klättrade förbi honom. – Det här hade varit otänkbart i Alperna. Han behandlades som en andra klassens människa. Om han hade varit en västerlänning hade han blivit räddad omedelbart, säger Wilhelm Steindl till samma tidning. De senaste åren har expeditionerna till världens högsta bergstoppar blivit allt mer populära och omsätter miljoner. Att klättra uppför världens högsta berg Mount Everest kan kosta runt en halv miljon kronor. Ett tillstånd att få klättra uppför berget kostar över 100 000 kronor. I april hade Nepal utfärdat 463 tillstånd för vårklättringen uppför Mount Everest, skriver CNN. Det var nytt rekord. Utöver dessa nära 500 klättrare krävs det runt 1 500 bergsguider, för att hjälpa klättrarna upp till toppen och ytterligare många personer som arbetar som bärare. De senaste åren har det också rapporterats om långa köer till topparna och bergsbestigare har varnat för ökade risker när allt fler ska upp för de höga bergen. En fara med för mycket folk på bergen är till exempel att klättrare i långa köer riskerar att få slut på syrgas, eller inte har tillräckligt med syrgas för att ta sig ner. För några år sedan rapporterade BBC att det också var ett problem att syrgastuber som lämnats till klättrare blir stulna. Wilhelm Steindl och Philip Flämigs riktar kritik mot den tävlingsinriktade klättringsvärlden – de menar att en person lämnades för att rekord skulle kunna sättas på K2 den där dagen. Mohammad Hassan arbetade för att få ihop pengar till sin mammas diabetesmedicin – nu får familjen inga pengar för att han inte slutförde arbetet, uppger de för Der Standard. – Familjen har inte råd med någon medicin eller mat. Harila och många av klättrarna flög över oss i helikoptrar. Vilken symbolisk bild, säger Steindl till tidningen. För guiderna är arbetsvillkoren tuffa och många lämnar yrket på grund av de stora riskerna och den blygsamma lönen, skriver The New York Times. En guide tjänar i början av sin karriär runt 40 000 kronor minus utgifterna för sin egen utrustning, för att göra en Everest-expedition per säsong. Kami Rita Sherpa är mycket erfaren men säger att inkomsterna knappt täcker utgifterna för hans familj med två barn och hyreslägenhet i Katmandu. Om en guide dör eller blir skadad finns det inte heller något statligt skyddsnät som erbjuder pengar till familjerna, skriver tidningen. Utöver de tusentals guiderna behövs också tiotusentals bärare som bär packning till baslägret. För höghöjdsbärare som Mohammad Hassan är arbetsvillkoren ännu sämre och de lever under dåliga förhållanden, berättar Wilhelm Steindl och Philip Flämig för Der Standard. Kristin Harila har också vittnat om att Hassan inte hade tillräcklig utrustning för att klättra på den höga höjden. Hon slog rekord den dagen och har fått ta emot mycket kritik efter Hassans död. Harila har beskrivit händelsen som en tragisk olycka som inte var någons fel och berättat att hon och hennes grupp försökte hjälpa Hassan. I sin redogörelse berättar hon hur en ur gruppen, Gabriel, stannade hos Hassan och hans vän och delade med sig av sin syrgas. Hon menar också att de försäkrade sig om att de som stannade skulle skicka efter hjälp och att beslutet att fortsätta uppåt var för att underlätta för räddningen av Hassan eftersom passagen är så smal. ”Med tanke på hur många som stannade kvar och hade vänt om trodde jag att Hassan skulle få all den hjälp han kunde, och att han skulle komma ner.” Hon skriver att människor passerade och att hon inte tror att de förstod allvaret i Hassans situation. ”Gabriel stannade hos dem så länge han kunde innan behövde lämna dem för att hämta syrgas för sin egen säkerhet.” ”Vi gjorde vårt bästa, framförallt Gabriel. Det är verkligen tragiskt det som hände och jag känner med familjen”, skriver hon vidare och länkar till en insamling som Wilhelm Steindl startat för familjen. Vill du läsa mer?