"Jag ser bara död, sorg och lidande – men inget slut"

Peter Swalén bor granne med en bergkross i Botkyrka där ett företag hanterar massor från tunnelbaneutbyggnaden i Stockholm. Ständigt hörs bullret från verksamheten i hans trädgård.

– Det brummar på morgnar och kvällar, man hör dunket hela tiden. Plus dammet. Man mår dåligt av det. Men grannarna är också bekymrade över vad som händer om sulfiden, som finns naturligt i berget, lakas ur. Den kan verka försurande på omgivningen och påverka natur och djurliv.

– Barn och djur och allting. Vad får djuren i sig när de dricker vatten i bäckar? Det är inte bra. Rädd för ny miljöskandal Bara ett stenkast från platsen där Think Pinks anklagas för att ha dumpat miljöfarligt avfall, och granne med en vattentäkt, har ett företag tagit emot 10 000 lastbilar fulla av bergkross från tunnelbaneutbyggnaden. Här mals bumlingarna till mindre stenar som kan användas som byggmaterial.

Kommunen är rädd för en ny miljöskandal och vill stoppa hanteringen.

– Vi har tagit beslut om att förbjuda verksamheten, säger Jelinka Hall, miljöchef i Botkyrka kommun.

Kommunen kräver noggrannare undersökning av vad bergmassorna innehåller. Hittills har dock inga tester visat på några föroreningar.

– Vi som tillsynsmyndighet behöver få in underlag för att se vad det är för massor och material som tas emot och vad syftet är, fortsätter hon. Region Stockholm, som bygger nya tunnelbanan, avfärdar oron.

– Vi ser ingen anledning till den oron. Berg i Stockholm har använts i över 100 år som byggmaterial. Det är det mest använda byggmaterialet. Och vi ser inte att det ska ha någon negativ påverkan, säger Niklas Bergman som är chef på Region Stockholms förvaltning för utbyggd tunnelbana.

När Botkyrka och andra kommuner i Stockholmsområdet vägrar att ta emot bergmassor tvingas de köras längre bort vilket enligt Region Stockholm har lett till kostnadsökningar i miljardklassen och stor miljöpåverkan. Ska avgöras i domstol Enligt Statens geologiska undersökning har försurning uppmätts på platser med bergmassor från tunnelbaneutbyggnaden på 1900-talet. Men många faktorer påverkar, och en ny vägledning som Naturvårdsverket tar fram ser över hur riskerna kan hanteras. Framtiden för bergmassorna i Botkyrka ska avgöras i domstol.

– Jag hoppas att de slutar med det här, säger Peter Swalén.

– Vi har haft ett problem förut med Think Pink så nu tycker jag att det räcker för Botkyrka kommun.

Kirurgen Tahseen Qureshi har varit i Gaza två gånger sedan kriget mellan Israel och Hamas bröt ut. Trots brist på mediciner och utrustning har han försökt rädda liv på det överfulla Nasser-sjukhuset. – Vi kunde inte ens ge de här människorna en smärtfri död. De fick ligga på hårda golv tills de tog sina sista andetag.

Under fredagen dog en 38-årig kvinna i spanska Villarreal efter att ha drabbats av ett hjärtstillestånd som troligen orsakats av att henne hamster bitit henne. Det rapporterar spanska La Vanguardia. Kvinnans var på väg till vårdcentralen, tillsammans med sina barn, för att söka vård efter att ha mått illa på grund av bettet. Men hon kollapsade några meter från entrén, rapporterar tidningen. Trots livsuppehållande åtgärder gick hennes liv inte att rädda, och hon dödförklarades kort därefter. Händelsen inträffade vid 22-tiden i stadsdelen Carinyena. Den exakta dödsorsaken är ännu inte fastställd, men mycket tyder på att kvinnan drabbats av en så kallad anafylaktisk chock, en allvarlig reaktion som kan ha utlöst hjärtstillstånd. En obduktion av kroppen kommer att genomföras för att fastställa den exakta dödsorsaken.

Ukraina lägger stor kraft på att övervaka gränslinjen västerut mot EU – trots fullskaligt krig framför allt i de östra och södra delarna av landet. Alla stridsdugliga ukrainska män mellan 25 och 60 år måste inställa sig när inkallelseordern kommer. Men just nu kan finnas hundratusentals män som befinner sig utomlands för att undvika militärtjänsten, även om den exakta siffran är oklar. Och behovet av nya soldater vid fronten mycket högt. – Alla har någon bortförklaring. Att de har fru och barn utomlands till exempel, säger gränssoldaten Ivan Hnidets. ”Det är fel” De som olovligen försöker korsa gränsen grips. Eugène Vaseruk, officer för gränstrupperna i Ukraina, betraktar de som flyr som förrädare. – Det är många som försvarar vårt land, medan andra vägrar, är rädda och flyr. Och dessutom tar de sig över gränsen olagligt. Det är fel. Dör under flykten En plats som bevakas är gränsfloden Tisza mellan Ukraina och Ungern, som utnyttjas av organiserade smugglare. Det händer att människor drunknar i det strida vattnet under flykten. – De ger sig av utan att veta vart. Vi känner de här vattnen, vet var det är grunt, djupt och var det ligger sjunkna träd. Vi kan åtminstone orientera oss, säger gränssoldaten Vasyl Onufrey. Han fortsätter: – Det är väldigt farligt. När smugglarna fått sina pengarna struntar de i vad som händer. De tar pengarna och pekar ut en riktning.

Torsten Gabrielsson älskade att vara ute i naturen, ta löprundor och greja i trädgården. Och han älskade att spela med sitt hårdrocksband. Det var så han först upptäckte att något var fel.

Det var i januari 2021. Vänsterhanden hängde inte riktigt med. Han trodde han behövde gå hem och öva mer på gitarren. Men det hjälpte inte.

Förra hösten, i september 2023, fick han diagnosen ALS. Men det är först nu det verkligen sjunkit in hos honom vad det är han egentligen drabbats av.

– I augusti när skolor och jobb började igen, då landade jag i att jag är sjuk. Och jag är mycket sjukare nu än för ett halvår sedan. Den insikten har landat nu. Nu är jag otroligt ledsen, och rädd. ”Så sorgligt att inte orka” Det som känns allra jobbigast är situationen med barnen. Torsten Gabrielsson är pappa till fyra egna och ett bonusbarn, 3, 5, 7, 10 och 17 år gamla. Med hjälp av en permobil så kan han följa med på en promenad med barnen.

Och han kan läsa läxor med dom när orken finns. Men vissa grejer är ju rent farliga, säger han:

– Jag kan inte bära barnen, då ramlar jag. Det är så sorgligt att inte kunna vara med på samma sätt och inte orka vara med.

De yngsta barnen ser att pappa är svag och vet att han är sjuk, men de vet inte vad som kommer att hända. Hoppas på mirakel ALS bryter sakta ned kroppen. Nu orkar han inte gå längre än 50 meter, har svårt att svälja, talet är sämre och musklerna blir stegvis förlamade.

Idag finns ingen behandling som hjälper. Och Torsten Gabrielsson får inte vara med och testa nya preparat i de studier som pågår. Hans symptom har pågått för länge. Men nånstans finns ändå ett litet hopp om mirakel.

– Det är klart jag hoppas, säger han gråtande. Tänk om jag kunde få slippa den här skiten.

Mitt i livet blev allt för mycket för Jessica Haas Forsling. Hennes mamma drabbades av obotlig cancer, samtidigt som Jessica och hennes man försökte få ett andra barn. – Jag hade ansvar för barn och även ansvar för min förälder, i och med att hon behövde mitt stöd. Det är ganska tufft att vara där mitt emellan och räcka till för generationer, både upp och ner. Det är tufft, berättar hon. Tabletten ”ett mikarel” Utan tidigare erfarenhet av läkemedel för sitt mående fick Jessica Haas Forsling prova både lugnande tabletter och sömntabletter, men de funkade inte för henne. – När jag blev erbjuden SSRI, alltså antidepressiva läkemedel, såg jag det som en räddningshelikopter som kunde dra upp mig. Hur blev livet då? – Det var som ett mirakel. Jag var väldigt utmattad, men med tabletten blev jag pigg. Tröttheten försvann. All magkatarr och ångest, det kan ju sätta sig på kroppen, det försvann. Jag kunde börja jobba igen och plugga igen. Jag kunde vara ett bra stöd för min mamma och även en bra mamma själv. Jag skulle säga att tabletten räddade den här tiden. Baksidan: Inga tårar I början upplevde hon ingen baksida med medicinen, men på sikt ökade hon dosen för att ta sig igenom sorgen när mamman dog. – Det var då jag kände att alla flöden vi är vana att ha, de snördes åt. Jag kunde inte gråta. Jag försökte lirka med tårarna: ”Ni måste komma ut, för snart sprängs jag”. Sorgen bara stockar sig någonstans i hjärnan och kommer inte ut. Det var ett konstigt tillstånd. Hon försökte sluta på egen hand, men det slutade alltid i katastrof. Det var först nu i år som hon slutade för gott, i långsam takt och i kontakt med läkare. Hon är kritisk till att det är så lätt att förnya sina recept och efterlyser bättre uppföljning av läkare.

Att gå till kyrkogården i Sölvesborg och lämna en blomma vid sin makes grav är något Margreth Persson gör varje helg. Men i fredags gick all fel, vilket Blekinge läns tidning var först med att rapportera om. – Jag lägger rosen, backar några steg och tar kameran för att ta foto och skicka till mina barn för att visa hur fint pappa har det. När jag står där så känner jag hur det börjar gunga under vänster fot. Innan jag hinner reagera så åker vänster fot ner och sen högra foten ner. Det var sent en fredagseftermiddag och tomt på kyrkogården. De anställda hade gått hem. Slukhålet var minst en halvmeter djupt och hon satt fast. – Jag sjönk ner så långt så jag tänkte, hur ska jag komma upp? Margreth såg också brädor från kistan. – Jag var i chock och rädd för att stanna kvar där i gropen, säger Margreth. Det låg bakom slukhålet Hon satt fast ensam i hålet under en längre tid och fick kämpa för att först få upp ena benet över kanten, ta sig ut ur hålet och kravla sig till säker mark. – Jag var inte rädd för det var min mans gravplats, för det är förknippat med värme och kärlek. Men jag kämpade för att komma upp, tanken var bara: Jag måste komma upp. Enligt kyrkogårdsvaktmästarna som BLT pratat med är slukhålet en konsekvens av intensivt regnande. Margreth ringde även upp Kyrkoherden för att få svar på vad som hänt. – Han sa att det är ovanligt att man trillar i, men att det inte är inte ovanligt att marken sätter sig och sjunker. Men oftast brukar de som jobbar se när det satt och fylla upp. Men jag såg inte att det var någon förändring på marken, den var slät. Hädelsen är djupt traumatisk för Margreth som inte vågar besöka graven igen. Hon har nu ordnat med en minnesplats i hemmet för Bosse.

Den 27 september förra året sköts en 18-årig man till döds vid Mälarhöjdens idrottsplats. Händelsen inträffade en onsdagskväll strax före klockan sju och många barn och ungdomar som var på anläggningen för att träna blev vittnen till händelsen. En ny Novusundersökning som gjorts på uppdrag av TV4 visar att var femte förälder som lämnar sitt barn vid en idrottsplats är orolig. Och det är främst kriminella gäng de är bekymrade över. – Man är rädd att man ska få se några som skjuter här, säger elvaåriga Elsa Gustafsson som tränar truppgymnastik i gymnastikhallen på Mälarhöjdens IP. Satsningar på ökad trygghet Stockholm stad har sedan dödsskjutningen satsat över två miljon kronor för att göra idrottsanläggningen till en säkrare plats. Stiftelsen Tryggare Sverige har gjort en analys av området runt Mälarhöjdens IP och menar att många bra åtgärder genomförts, men det finns mycket som kan förbättras. – Många idrottsplatser ligger vid sidan om, med en låg socialkontroll. Dessutom med mörka vägar till och från, säger Magnus Lindgren, generalsekreterare på stiftelsen Tryggare Sverige. – Bättre belysning vi idrottsplatsen skulle få mig att känna mig mer trygg säger elva åriga Edith Einarson Rastner.

En man i 25-årsåldern sköts till döds utanför en pizzeria i Hallstahammar på torsdagskvällen. En person har gripits. Vid tiden för skottlossningen var Hallstahammarbon Sami Nikula med familjen i centrum. Det var när de var på väg hemåt som de hörde flera skott, och strax därefter såg de en man liggandes på marken. – Jag stannade bilen, hoppade ur och sprang fram till killen. Han var fortfarande vid liv. Jag skrek till min dotter att ringa ambulans medan jag gjorde hjärt-lungräddning, säger Sami Nikula till TV4 Nyheterna. – Han sa ingenting. Han var inte så pass kontaktbar. Vi hade bara ögonkontakt. ”Han dog mitt i räddningen” Sami bad sina barn stanna kvar i bilen. Han hade kontakt med mannen i tre-fyra minuter innan han förlorade medvetandet. Sami fortsatte till ambulansen kom. – Jag drog av honom jackan, och då såg jag skottskadorna och förstod att det var kört. Han dog mitt i räddningen, säger Sami Nikula. Sami kände sig aldrig rädd för sitt eget liv. – Det är en självklarhet för mig att hjälpa andra i nöd. Jag förväntar mig att alla hade gjort likadant. Just där och då var det enda jag brydde mig om att försöka rädda honom och hålla honom vid liv till ambulansen kom. Det var det enda jag hade i huvudet då. Men strax efter det kände jag bara sorg över att några föräldrar förlorat sitt barn. ”Är tungt idag” Efter händelsen har han inte fått mycket sömn. Istället har han varit vaken och reflekterat. – Det var en ung man som förlorade sitt liv. Jag känner stor sorg för det, han hade hela livet framför sig och hamnade i rännstenen här. I dag har han återvänt till platsen. – Jag ville hedra hans minne genom att lägga blommor på platsen. Jag hoppas föräldrarna kan ta det här på ett bra sätt. – Det är tungt i dag. Men det är hanterbart.

Hur pass tidigt födda barn ska man försöka rädda? I Sverige går den juridiska gränsen vid vecka 22, men frågan splittrar vården och på vissa sjukhus sätts intensivvård in för barn födda tidigare än så. – Det är lite tävling det här, att man vill rädda ”mirakelbebisar”, säger Hugo Lagercrantz, professor vid Karolinska institutet, till SVT:s ”Uppdrag granskning”.