Let's Dance-Dermot om tuffa barndomen: "Vi fick stryk för minsta lilla"
I ett fattigt, katolskt hem i en förort till Dublin växte Dermot Clemenger upp – med mamma, pappa och nio syskon. Barndomen präglades av den känslokalla och våldsamma pappan, som ägnade mycket tid på puben och ständiga hot om att lämna familjen. – Han var en narcissist och egoistisk. Han var en gåta för mig. Hemma var han som han var och slängde ur sig fula ord. Men sen utanför huset skulle han alltid framställa sig som den här fromma och trevliga mannen som hjälpte andra, säger Dermot. Han beskriver Irland under 70- och 80-talen som ett konservativt u-land, styrt av katolska kyrkan. Det var katolsk pojkskola som gällde för Dermot: – Alla killar ville spela fotboll och rugby – jag ville dansa cha cha. Så jag var väldigt udda. Vi fick även stryk för minsta lilla. Man kanske skrattade med en kompis och sen blev slagen på händerna – för något fullt normalt. Skolgången omgavs av en rädsla för pennalismen tillsammans med utanförskap och mobbning, och Dermot konstaterar krasst att han inte minns en enda rolig dag i skolan: – Den dagen jag slutade var den bästa. Broderns död har präglat hela livet Men när Dermot var 17 år dog hans storebror plötsligt i en bilolycka. Brodern som var 27 år var hans bästa vän och idol. – Han tog ju kampen mot pappa. Han var så snäll och generös och gav mig kärleken som pappa inte gav. Åren som följde innebar en stor vilsenhet och alltför mycket alkohol och festande – allt för att döva smärtan, och Dermot konstaterar att broderns död har präglat hela livet. Dansen blev räddningen Passionen till dansen väcktes tidigt och blev på många sätt räddningen. Det blev allt fler danstävlingar att besöka – och det blev både Dermot och hans mammas flykt från pappan. – Man tänker kanske inte att någon som jobbat med Let’s Dance och med TV har problem med självkänsla. Men självförtroende har man i det man gör – ”Dans-Dermot” – men Dermot Clemenger har problem med självkänslan. Jag kämpar med den. Det är tydligt att dansen tillsammans med den kärleksfulla mamman har varit de genomgående ljuspunkterna i Dermots liv. Och mamman lever än: – Mamma fyller snart 90 år och dansar tre gånger i veckan – man får nästan boka tid för att prata med henne nu för tiden, skrattar han.
I ett fattigt, katolskt hem i en förort till Dublin växte Dermot Clemenger upp – med mamma, pappa och nio syskon. Barndomen präglades av den känslokalla och våldsamma pappan, som ägnade mycket tid på puben och ständiga hot om att lämna familjen. – Han var en narcissist och egoistisk. Han var en gåta för mig. Hemma var han som han var och slängde ur sig fula ord. Men sen utanför huset skulle han alltid framställa sig som den här fromma och trevliga mannen som hjälpte andra, säger Dermot. Han beskriver Irland under 70- och 80-talen som ett konservativt u-land, styrt av katolska kyrkan. Det var katolsk pojkskola som gällde för Dermot: – Alla killar ville spela fotboll och rugby – jag ville dansa cha cha. Så jag var väldigt udda. Vi fick även stryk för minsta lilla. Man kanske skrattade med en kompis och sen blev slagen på händerna – för något fullt normalt. Skolgången omgavs av en rädsla för pennalismen tillsammans med utanförskap och mobbning, och Dermot konstaterar krasst att han inte minns en enda rolig dag i skolan: – Den dagen jag slutade var den bästa. Broderns död har präglat hela livet Men när Dermot var 17 år dog hans storebror plötsligt i en bilolycka. Brodern som var 27 år var hans bästa vän och idol. – Han tog ju kampen mot pappa. Han var så snäll och generös och gav mig kärleken som pappa inte gav. Åren som följde innebar en stor vilsenhet och alltför mycket alkohol och festande – allt för att döva smärtan, och Dermot konstaterar att broderns död har präglat hela livet. Dansen blev räddningen Passionen till dansen väcktes tidigt och blev på många sätt räddningen. Det blev allt fler danstävlingar att besöka – och det blev både Dermot och hans mammas flykt från pappan. – Man tänker kanske inte att någon som jobbat med Let’s Dance och med TV har problem med självkänsla. Men självförtroende har man i det man gör – ”Dans-Dermot” – men Dermot Clemenger har problem med självkänslan. Jag kämpar med den. Det är tydligt att dansen tillsammans med den kärleksfulla mamman har varit de genomgående ljuspunkterna i Dermots liv. Och mamman lever än: – Mamma fyller snart 90 år och dansar tre gånger i veckan – man får nästan boka tid för att prata med henne nu för tiden, skrattar han.
