Problematiskt museum och fransk thriller
Jag längtar alltid till Paris. Nu kanske mer än någonsin, när Maison Gainsbourg slagit upp portarna. Poeten Serge Gainsbourgs hem i stadens sjunde arrondissement har stått orört ända våren 1991, då dottern Charlotte hittade honom död i sin säng. Förra veckan öppnades huset för allmänheten – och jag kan knappt vänta innan jag får vandra runt mellan Gainsbourgs svartmålade väggar och beundra hans uppstoppade fågelspindlar, otäcka viktorianska dockor, halvtomma schampoflaskor och överfyllda askkoppar. (Gainsbourg rökte fem paket Gitanes – utan filter – varje dag.) Jag kommer definitivt att välja audioguiden, där Charlotte Gainsbourg viskar fram berättelsen om sin pappa till tonerna av melankoliskt pianoklink. Allt låter så ljuvligt franskt. Och det är givetvis bara i Frankrike som någon med Gainsbourgs karaktär – post-metoo – fortfarande betraktas som en nationalhjälte. Vi har ingen svensk motsvarighet. Korsa Cornelis Vreeswijk med Thorsten Flinck och addera ett kryddmått av Eddie Meduza så kanske man hamnar i närheten. Den oförskämde suputen Gainsbourg har ett långt syndaregister. I en talkshow med då 22-årige Whitney Houston kysser han sångerskan på handen och rosslar sedan fram något ohörbart. Den nervöse programledaren, som anar den annalkande katastrofen, översätter: ”Han säger att du är mycket vacker”. Gainsbourg spritter ilsket till: ”No! I said, I want to fuck her.” Fransmän älskar detta historiska tv-ögonblick, de ser det som ett symboliskt möte mellan det frisinnade Frankrike och det förstoppade USA. Gainsbourg växte upp i ett fattigt judiskt hem i det ockuperade Frankrike. Med åren utvecklades han till en intellektuell superstjärna. Hans mest kända låt, "Je t´aime… moi non plus", en viskduett med flickvännen Jane Birkin, förbjöds av Vatikanen på grund av sitt ekivoka innehåll. Påven borde nog ha svartlistat även hans inhemska superhit Lemon incest, en duett ihop med dottern Charlotte. Ett annat exempel på Gainsbourgs explicita kärlekslyrik är ”Jag kommer och går mellan dina njurar”. Ja, du tolkade den rätt. Kanske är jag en omoralisk manschauvinist, för även om jag säkert skulle ha trevligt på det nya Lill Babs-museet i Järvsö så lockas jag mer av Maison Gainsbourg. Nämnde jag att det hänger Salvador Dalí-tavlor på väggarna? Se: Lysande franska rättegångsthrillern Fritt fall. Se också: Denise Grünstein på CFHill. Läs: Den mästerliga reportageboken Killers of the flower moon.
Jag längtar alltid till Paris. Nu kanske mer än någonsin, när Maison Gainsbourg slagit upp portarna. Poeten Serge Gainsbourgs hem i stadens sjunde arrondissement har stått orört ända våren 1991, då dottern Charlotte hittade honom död i sin säng. Förra veckan öppnades huset för allmänheten – och jag kan knappt vänta innan jag får vandra runt mellan Gainsbourgs svartmålade väggar och beundra hans uppstoppade fågelspindlar, otäcka viktorianska dockor, halvtomma schampoflaskor och överfyllda askkoppar. (Gainsbourg rökte fem paket Gitanes – utan filter – varje dag.) Jag kommer definitivt att välja audioguiden, där Charlotte Gainsbourg viskar fram berättelsen om sin pappa till tonerna av melankoliskt pianoklink. Allt låter så ljuvligt franskt. Och det är givetvis bara i Frankrike som någon med Gainsbourgs karaktär – post-metoo – fortfarande betraktas som en nationalhjälte. Vi har ingen svensk motsvarighet. Korsa Cornelis Vreeswijk med Thorsten Flinck och addera ett kryddmått av Eddie Meduza så kanske man hamnar i närheten. Den oförskämde suputen Gainsbourg har ett långt syndaregister. I en talkshow med då 22-årige Whitney Houston kysser han sångerskan på handen och rosslar sedan fram något ohörbart. Den nervöse programledaren, som anar den annalkande katastrofen, översätter: ”Han säger att du är mycket vacker”. Gainsbourg spritter ilsket till: ”No! I said, I want to fuck her.” Fransmän älskar detta historiska tv-ögonblick, de ser det som ett symboliskt möte mellan det frisinnade Frankrike och det förstoppade USA. Gainsbourg växte upp i ett fattigt judiskt hem i det ockuperade Frankrike. Med åren utvecklades han till en intellektuell superstjärna. Hans mest kända låt, "Je t´aime… moi non plus", en viskduett med flickvännen Jane Birkin, förbjöds av Vatikanen på grund av sitt ekivoka innehåll. Påven borde nog ha svartlistat även hans inhemska superhit Lemon incest, en duett ihop med dottern Charlotte. Ett annat exempel på Gainsbourgs explicita kärlekslyrik är ”Jag kommer och går mellan dina njurar”. Ja, du tolkade den rätt. Kanske är jag en omoralisk manschauvinist, för även om jag säkert skulle ha trevligt på det nya Lill Babs-museet i Järvsö så lockas jag mer av Maison Gainsbourg. Nämnde jag att det hänger Salvador Dalí-tavlor på väggarna? Se: Lysande franska rättegångsthrillern Fritt fall. Se också: Denise Grünstein på CFHill. Läs: Den mästerliga reportageboken Killers of the flower moon.