Så städar man oljespill: "Tar bort lagom mycket"
Saneringsarbetet efter Marco Polos upprepade grundstötningar är i full gång. 150 000 liter olja tros ha läckt ut längs med Blekingekusten. Ungefär en tredjedel har redan kunnat tas om hand, medan resten fortfarande påverkar både land- och havsmiljön. Tidigare miljökatastrofer har bidragit med viktig kunskap om hur saneringen bör gå till för att inte orsaka naturen ännu större skada. Manuellt arbete med simpla verktyg som skrapor och grepar är det som används för att ta bort olja som samlas vid kusten efter ett läckage. Det berättar Ingrid Håstad, oljeexpert vid Sweco och en av de som övervakar saneringsarbetet på plats i Blekinge, för Sveriges Radio. De som arbetar med saneringen måste vara iklädda speciella skyddsdräkter. – Sen sitter man där och skrapar och försöker få upp så mycket som möjligt från stenar och mellan stenar. Man separerar på ren tång och oljebemängd tång. Därefter läggs förorenat material i säckar och förbränns. En annan del av saneringen går ut på att få fatt i den olja som fortfarande befinner sig i vattnet. ”Vi har lagt ut länsor runt haveristen för att förhindra ytterligare utsläpp av olja. Genom att lägga ut länsor kan vi få oljan att stanna på ett och samma ställe för att sedan ta upp den ombord på våra fartyg”, skriver Kustbevakningen på sin hemsida. Oljeexperten Ingrid Håstad bedömer att det kan ta flera år innan saneringsarbetet är klart. Delvis på grund av de logistiska problem som finns på platsen, men också för att man behöver gå varsamt fram för att inte ytterligare skada naturen. – Man tar inte bort allting utan man tar bort lagom mycket. Sen får naturen själv bryta ned det sista. Tidigare saneringsarbeten har visat att det gör mer skada än nytta för naturen om man försöker ta bort allt. Oljeutsläpp är farligt då det kan ha allvarliga konsekvenser för både stora och små organismer. Olja har en narkotisk effekt som påverkar både det centrala nervsystemet och cellmembranen. Särskilt utsatta är djur med päls eller fjädrar. Om en liten mängd olja hamnar på fåglarnas fjädrar kan det leda till att deras förmåga att hålla värmen försämras, vilket i sin tur kan leda till att de fryser ihjäl. Om oljan är i större mängder kan det också göra att fåglarna inte längre kan flyga eller flyta. Dessutom minskar syrekoncentrationen i vattnet när oljan förhindrar syret från luften samt solens strålar att nå ner i vattnet. Något som kan påverka de vattenlevande växterna negativt. Enligt sjölagen ansvarar ägaren till fartyget för kostnader kopplade till en så kallad miljöräddning. Fartygsägaren är skyldig att betala dessa kostnader även om man inte avsiktligen släppt ut oljan. Det är sedan Kustbevakningen som kräver ersättning av fartygsägaren för de kostnader som staten haft i samband med miljöräddningsoperationen. I detta fall innebär det att det är fartygsägaren TT-Line som ska stå för kostnaderna av det nu pågående arbetet. Själva har TT-Line inte kommenterat frågan om kompensation, inte heller hur de planerar att bistå under saneringen. – Det avgörande är hur pass stora skadorna är, men att det kan komma att bli åtskilliga miljoner är det ingen tvekan om, säger Jonas Ebbesson, professor i miljörätt vid Stockholms universitet i en intervju med SVT. Enligt Ebbesson kan även privatpersoner vars mark blivit drabbad komma att kräva skadestånd från TT-Line framöver. Ett av oljeutsläpp som kommit att få stor betydelse för utvecklingen av såväl lagar som saneringsarbete är utsläppet i Prince William-sundet vid den södra kusten av Alaska. Det var 1989 som tankfartyget Exxon Valdes grundstötte där, vilket medförde att 37 000 kubikmeter råolja läckte ut. Oljespillet innebar en katastrof för djurlivet med 250 000 döda sjöfåglar, närmare 3 000 havsuttrar, 300 knubbsälar, 250 havsörnar, 22 späckhuggare och miljarder laxägg gick förlorade. Under saneringsarbetet använde man en typ av högtryckstvätt innehållande väldigt varmt vatten, så kallat hetvatten. En effektiv metod för att få bort oljan, men som man i efterhand har förstått gjorde mer skada än nytta. För att kunna studera de långvariga effekterna av saneringsarbetet lät man vissa områden vara orörda. Senare kunde man dra slutsatsen att användningen av hetvatten hade bidragit till större ekologisk skada än att lämna naturen osanerad.
Saneringsarbetet efter Marco Polos upprepade grundstötningar är i full gång. 150 000 liter olja tros ha läckt ut längs med Blekingekusten. Ungefär en tredjedel har redan kunnat tas om hand, medan resten fortfarande påverkar både land- och havsmiljön. Tidigare miljökatastrofer har bidragit med viktig kunskap om hur saneringen bör gå till för att inte orsaka naturen ännu större skada. Manuellt arbete med simpla verktyg som skrapor och grepar är det som används för att ta bort olja som samlas vid kusten efter ett läckage. Det berättar Ingrid Håstad, oljeexpert vid Sweco och en av de som övervakar saneringsarbetet på plats i Blekinge, för Sveriges Radio. De som arbetar med saneringen måste vara iklädda speciella skyddsdräkter. – Sen sitter man där och skrapar och försöker få upp så mycket som möjligt från stenar och mellan stenar. Man separerar på ren tång och oljebemängd tång. Därefter läggs förorenat material i säckar och förbränns. En annan del av saneringen går ut på att få fatt i den olja som fortfarande befinner sig i vattnet. ”Vi har lagt ut länsor runt haveristen för att förhindra ytterligare utsläpp av olja. Genom att lägga ut länsor kan vi få oljan att stanna på ett och samma ställe för att sedan ta upp den ombord på våra fartyg”, skriver Kustbevakningen på sin hemsida. Oljeexperten Ingrid Håstad bedömer att det kan ta flera år innan saneringsarbetet är klart. Delvis på grund av de logistiska problem som finns på platsen, men också för att man behöver gå varsamt fram för att inte ytterligare skada naturen. – Man tar inte bort allting utan man tar bort lagom mycket. Sen får naturen själv bryta ned det sista. Tidigare saneringsarbeten har visat att det gör mer skada än nytta för naturen om man försöker ta bort allt. Oljeutsläpp är farligt då det kan ha allvarliga konsekvenser för både stora och små organismer. Olja har en narkotisk effekt som påverkar både det centrala nervsystemet och cellmembranen. Särskilt utsatta är djur med päls eller fjädrar. Om en liten mängd olja hamnar på fåglarnas fjädrar kan det leda till att deras förmåga att hålla värmen försämras, vilket i sin tur kan leda till att de fryser ihjäl. Om oljan är i större mängder kan det också göra att fåglarna inte längre kan flyga eller flyta. Dessutom minskar syrekoncentrationen i vattnet när oljan förhindrar syret från luften samt solens strålar att nå ner i vattnet. Något som kan påverka de vattenlevande växterna negativt. Enligt sjölagen ansvarar ägaren till fartyget för kostnader kopplade till en så kallad miljöräddning. Fartygsägaren är skyldig att betala dessa kostnader även om man inte avsiktligen släppt ut oljan. Det är sedan Kustbevakningen som kräver ersättning av fartygsägaren för de kostnader som staten haft i samband med miljöräddningsoperationen. I detta fall innebär det att det är fartygsägaren TT-Line som ska stå för kostnaderna av det nu pågående arbetet. Själva har TT-Line inte kommenterat frågan om kompensation, inte heller hur de planerar att bistå under saneringen. – Det avgörande är hur pass stora skadorna är, men att det kan komma att bli åtskilliga miljoner är det ingen tvekan om, säger Jonas Ebbesson, professor i miljörätt vid Stockholms universitet i en intervju med SVT. Enligt Ebbesson kan även privatpersoner vars mark blivit drabbad komma att kräva skadestånd från TT-Line framöver. Ett av oljeutsläpp som kommit att få stor betydelse för utvecklingen av såväl lagar som saneringsarbete är utsläppet i Prince William-sundet vid den södra kusten av Alaska. Det var 1989 som tankfartyget Exxon Valdes grundstötte där, vilket medförde att 37 000 kubikmeter råolja läckte ut. Oljespillet innebar en katastrof för djurlivet med 250 000 döda sjöfåglar, närmare 3 000 havsuttrar, 300 knubbsälar, 250 havsörnar, 22 späckhuggare och miljarder laxägg gick förlorade. Under saneringsarbetet använde man en typ av högtryckstvätt innehållande väldigt varmt vatten, så kallat hetvatten. En effektiv metod för att få bort oljan, men som man i efterhand har förstått gjorde mer skada än nytta. För att kunna studera de långvariga effekterna av saneringsarbetet lät man vissa områden vara orörda. Senare kunde man dra slutsatsen att användningen av hetvatten hade bidragit till större ekologisk skada än att lämna naturen osanerad.