”Tuffa förhandlingar men regering innan midsommar”

I sitt avskedstal som ordförande för finländska Socialdemokraterna lovar Sanna Marin att inte helt försvinna. Men i hemlandet har hennes avhopp inte satt några djupare spår, enligt statsvetaren Göran Djupsund.

Finlands nye statsminister Petteri Orpo har haft en intensiv första tid vid makten. Sedan den nya regeringen tillträdde har tre tunga ministrar, samtliga från högerpopulistiska Sannfinnländarna, anklagats för rasism och kopplingar till extremhögern. Det handlar bland annat om att de gett uttryck för våldsfantasier på internet, att de lyft fram konspirationsteorier om ett folkutbyte, och att de deltagit vid evenemang anordnade av finländska högerextremister. En av ministrarna har bett om ursäkt för sitt agerande och en annan har avgått. Men räcker det för att rädda det skakiga regeringsbygget? Det är flera olika anklagelser som riktas mot tre olika ministrar. I skottgluggen står Riikka Purra, finansminister och partiledare för Sannfinländarna, Mari Rantanen, inrikesminister, och Vilhelm Junnila, näringsminister fram till alldeles nyligen. Purra har, efter en granskning som Yle gjort, erkänt att hon stod bakom flera kommentarer på en blogg 2008. Bland annat skrev hon om ett möte med somaliska ungdomar på ett tåg: ”Om jag skulle få ett vapen så skulle det finnas lik i lokaltågen, you see.” För inrikesminister Rantanen handlar kritiken om att hon lyft fram den högerkonspiratoriska teorin om ett folkutbyte i Europa. I samband med en artikel om befolkningsutvecklingen i Afrika skrev hon att Europa kommer att ”vara en del av Afrika innan århundradets slut, om inte politiken förändras. Men vissa kanske verkligen vill det”. Det som fick Vilhelm Junnila att lämna posten som näringsminister var kritik mot hans relation till den finländska ytterhögern. Han har till exempel varit officiell festtalare på evenemang anordnade av högerextremister. Riikka Purra, 46, har varit partiledare för Sannfinländarna sedan 2021. Hon har en magisterexamen i statsvetenskap och har enligt Hufvudstadsbladet bedrivit invandringskritisk forskning. Sin politiska bana inledde hon 2016 när hon fick jobb som politisk strateg hos Sannfinländarna. Hon är vegetarian och säger sig ha ett starkt engagemang i klimatfrågan. Mari Rantanen, 47, kom in i riksdagen 2019. Hon är utbildad ambulanssjuksköterska och polis. Rantanen har varit närståendevårdare till sin dotter som har svåra funktionshinder och menar att denna erfarenhet, i kombination med hennes arbetslivserfarenheter, har gjort att hon förstår vikten av en fungerande vård och arbetsmarknad. Vilhelm Junnila, 41, valdes in i riksdagen 2015. Tidigare var han företagare. Med sina tio dagar på posten som näringsminister – han tillträdde den 20 juni och avgick den 30 – blev han den mest kortlivade ministern i Finlands historia. Han tycker om att vandra och att odla vindruvor. Statsminister Petteri Orpo har sagt att regeringen ”har nolltolerans för all form av rasism och extremism”. Gällande Purras rasistiska onlinekommentarer har han sagt att han inte kan godta dem men att han däremot accepterar hennes ursäkt. Purra ville till en början inte be om ursäkt för sina formuleringar, utan menade att inläggen hade skrivits för länge sedan och att hon aldrig skulle uttrycka sig på samma sätt som förtroendevald. Senare gick hon dock ut och bad om ursäkt och sa att det inte finns något att ”försvara i det språkbruk och ordval som gjordes. Det var fel.” Rantanen har slagit ifrån sig anklagelserna om att hon skulle ägna sig åt konspirationsteorier och kroka arm med högerextremister. ”Jag tror inte på konspirationer. Det demografiska trycket på Europa och den demografiska förändring som statistiken visar är ett faktum”, skriver hon på Twitter. Junnila har lagt locket på gällande sina avslöjade kopplingar till högerextremister, och valde att avgå från ministerposten i tysthet den sista juni. Med sju av totalt 19 ministerposter får Sannfinländarna betraktas som en tung spelare i Orpos regeringsbygge. Bara hans eget parti, Samlingspartiet, fick fler ministrar, närmare bestämt åtta stycken. Sannfinländarnas inflytande gör sig påmint på flera sätt i regeringsprogrammet, enligt DN. Det handlar till exempel om att flyktingkvoten ska minskas till hälften och att man ska göra det svårare att bli medborgare i Finland. Det är inte heller särskilt svårt att dra paralleller till den svenska regeringen. Orpos regering består nämligen av fyra högerpartier, varav ett stort invandringskritiskt parti. I Finland ingår även det liberala Svenska folkpartiet i regeringen, vilket kan bädda för sprickor i samarbetet, tror statsvetarprofessor Göran Djupsund. Om regeringen säger han till TT: – Jag ser det inte som troligt att den kommer hålla i fulla fyra år. De Gröna har varit kritiska mot ministrarnas kopplingar till ytterhögern och är också det parti som drivit på för att deras agerande måste få konsekvenser. Den 27 juni tog de initiativ till ett misstroendevotum mot Vilhelm Junnila, och fick snabbt stöd av Vänsterförbundet och socialdemokratiska SDP. De Gröna menar att Junnila har haft ”återkommande, systematiska och kamratliga” kontakter med personer och grupper långt ut på högerkanten. Junnila överlevde riksdagens misstroendeomröstning men valde kort därefter alltså att avgå från ministerposten på egen hand. Vissa bedömare menar att det är ett bräckligt regeringsbygge, och att det finns en överhängande risk att Orpos koalition inte håller ihop till nästa val. – Det finns inte någon tillit mellan partierna. Kommer det ett överraskande problem som partierna inte förhandlat om, så kommer regeringen att få stora problem, säger professor Göran Djupsund till TT. Även SVT:s utrikesreporter Liselott Lindström anser att det finns stora skillnader mellan de fyra regeringspartierna, vilket kan bädda för en skakig resa. Hon konstaterar att förhandlingarna som ledde fram till koalitionen var de näst längsta i Finlands politiska historia. ”...det förutspår också en svår regeringsperiod. Att de håller ihop i fyra år är ingen självklarhet”, skriver hon.

Är det verkligen yttrandefrihet att lägga bacon på en koran? Det frågar sig både många svenskar och en upprörd omvärld. När Natoprocessen närmar sig sitt mest kritiska läge finns gott om argument för att stoppa koranbränningarna – men vad skulle det innebära för den svenska yttrandefriheten på sikt? Och varför går det så bra att förbjuda det i Finland, men inte i Sverige? Den svenska yttrandefriheten ger omfattande utrymme för personer att uttrycka nästan vad de vill – utan risk att dömas för brott. Men det finns undantag. Ett möjligt hinder är brottet hets mot folkgrupp. För att det ska gälla måste man rikta sig mer direkt mot själva folkgruppen än islam som religion, enligt yttrandefrihetsexperten Nils Funcke. – Det innebär inte att man inte får kritisera religiösa doktriner. Det är inte samma sak som att måla ut en grupp människor som snattare eller kriminella – då är det däremot hets mot folkgrupp. Wilhelm Persson, professor i juridik vid Lunds universitet, säger dock att det faktiskt inte är prövat i domstol om koranbränningarna kan utgöra hets mot folkgrupp. – Jag skulle inte säga att vi vet det. Det har förts fram goda juridiska argument för att det skulle kunna vara både hets mot folkgrupp alternativt förargelseväckande beteende. Frågan är om det skulle vara tillräckligt för att stoppa aktionerna helt. Vid mindre allvarliga brott har polisen ofta tidigare valt att dokumentera händelsen utan att avbryta demonstrationen. Det skulle alltså knappast lösa regeringens problem med Erdogan. Det är inte speciellt ovanligt att riksdagen gör justeringar i yttrandefrihetsgrundlagen. – Det här är inga stentavlor som har kommit ned från berget. Det är saker som ändras så gott som var fjärde år, säger Nils Funcke. – Och det är klart att det skulle gå att återinföra ett förbud mot att häda. Det hade vi i Sverige fram till 1970. Men då skulle jag vara den första att protestera. Han lyfter ett slags filosofiskt problem: Om man sätter i system att ändra vad yttrandefriheten omfattar beroende på dagspolitiska ställningstaganden – är det då ens yttrandefrihet vi har? Dessutom, säger Nils Funcke, skulle ett sånt beslut vara lätt att kringgå. Till exempel genom att bränna en bok som man bara påstår är Koranen, eller genom att, som i Stockholm senast, lägga bacon på den. – De som förespråkar ett förbud mot att bränna Koranen måste inse att det inte kommer att stanna vid det. Vad är ens en helig bok? Ska det vara förbjudet att bränna scientologernas bibel? Anarkisternas kokbok? Eller tryckfrihetsförordningen? säger Nils Funcke. De diplomatiska svårigheter som Sverige haft efter koranbränningarna har vi inte sett i grannlandet, som också ansökte om att bli Natomedlem efter att Ryssland invaderade Ukraina. Finland har inte haft några uppmärksammade koranbränningar. Det är inte heller lagligt. Ändå skulle få beskriva Finland som ett land utan yttrandefrihet. Göran Djupvik, professor emeritus i statsvetenskap vid Åbo akademi, beskriver förbudet som en kvarleva från förr. – I dagens läge har man i alla fall varit nöjda med att man fortfarande har kvar den gamla lagen som egentligen är föråldrad, säger Göran Djupsund till TT. Senast någon dömdes i Finland för ett brott mot trosfriden, som det heter, var på 1980-talet. Det är precis vad svenska polisen har försökt göra. Med hänvisning till att aktionerna kan vara ”hotdrivande” nekade man demonstrationstillstånd till minst tio personer som ville bränna koraner i Sverige under våren. Men så fick polisen inte göra, slog kammarrätten i Stockholm fast tidigare i sommar. Ett annat alternativ är att hänvisa till den ”allmänna ordningen”. Det vill säga att det skulle bli stökigt eller våldsamt på platsen. – Jag måste säga att jag är lite förvånad över att polisen ändå gav tillstånd till en koranbränning nära en moské på en dag som uppfattas som helig. Det finns förstås en möjlighet för polisen att hävda att det skulle bli så stora störningar att man får byta plats eller tid, säger Nils Funcke. Dagen han syftar på är eid al-adha, en av islams största högtider. Ett nekat tillstånd är dock inte något förbud mot själva handlingen, utan innebär oftast bara att demonstrationen får genomföras vid en annan plats eller tid. Den senaste tiden har vi inte heller sett så stora ordningsstörningar som vid de så kallade påskupploppen förra året. Efter den senaste koranbränningen i Stockholm finns bara två misstänkta: den ene är en man som polisen tror kan ha planerat att kasta en sten. Den andra är arrangören själv – som bland annat misstänks för brott mot eldningsförbudet. Om man ogillar att koranbrännare skyddas av yttrandefriheten finns det två sätt att komma åt det. Det första är att ändra i brottsbalken. – Utgångspunkten är ju yttrandefriheten – vi får säga vad vi vill. Men det finns ju massvis med undantag och frågan är exakt var man drar den gränsen, säger Wilhelm Persson. – Och gillar inte regeringen den gränsdragningen så kan de alltid ändra i reglerna. En sån ändring skulle kunna vara på plats ganska snart. En snabbutredning, en remissrunda och en omröstning i riksdagen är i vanliga fall allt som krävs. Att ändra i själva yttrandefrihetslagen, som är en grundlag, är krångligare. Då krävs att riksdagen röstar igenom förslaget två gånger med ett val emellan. En process som alltså skulle ta minst fyra år. Och även om både S och M suckat över de problem för Natoprocessen som koranbränningarna har orsakat är det ingen som har lagt fram några konkreta förslag om att man skulle skärpa vare sig brottsbalken eller grundlagen. För en regering som är beroende av SD:s stöd är ett sådant förslag kanske dubbelt avlägset: Sverigedemokraterna har gång på gång under de senaste veckorna försvarat rätten att bränna en koran och menat att problemet ligger i att ”islamistiska diktaturer” upprörs av svensk yttrandefrihet.

I Finland har det också funnits planer på att genomföra koranbränningar under Natoprocessen. Men till skillnad från Sverige har de stoppats – med hänvisning till brott mot trosfrid. – I Finland har man haft en jädrans tur, säger statsvetaren Göran Djupsund.

Göran Djupsund, professor emeritus i statsvetenskap, är inte övertygad om att Finlands nya regering klarar mandatperioden. – Jag ser det inte som troligt att den kommer hålla i fulla fyra år, säger han till TT. Efter flera veckor av intensiva förhandlingar kom Samlingspartiet, Sannfinländarna, Kristdemokraterna och Svenska folkpartiet överens om regeringsprogrammet ”Ett starkt och engagerat Finland”. Svenska folkpartiet har legat långt ifrån de andra partierna i frågor som bland annat rör migrationspolitik, därför tror Djupsund att regeringen får det svårt. – Det finns inte någon tillit mellan partierna. Kommer det ett överraskande problem som partierna inte förhandlat om, så kommer regeringen att få stora problem, säger han.

Den finska politiken kan bli mer som den svenska efter riksdagsvalet: segraren Petteri Orpo som ser ut att bli landets nya statsminister vänder sig troligen till Sannfinländarna för samarbete. Det kan komma att likna det mellan de svenska Tidöpartierna, menar experterna. Vem är Petteri Orpo? Och hur blir den nya finska regeringen? Den jublande segraren i finska valet i natt heter Petteri Orpo är partiledare för det liberalkonservativa partiet Samlingspartiet i Finland. Samlingspartiet, som kan liknas vid svenska Moderaterna, ökade med fyra procent sedan valet 2019 och är nu Finlands största parti. 53-årige Orpo har redan haft en lång politisk karriär och har suttit i riksdagen sedan 2007. Han har också tidigare varit finansminister och vice statsminister. Han och partiet gick till val på att ordna upp Finlands ekonomi och just i ekonomiska frågor har han ett högt förtroende hos väljarna. Orpo beskrivs som ”färglös” – han fick inte ens flest personröster i sitt eget parti. I stället var det Elina Valtonen som totalt fick tredje flest personröster efter Socialdemokraternas Sanna Marin. I topp låg Sannfinländarnas Riikka Purra. Yles Matti Koivisto säger till BBC att Orpo inte har några av den tidigare statsministern Sanna Marins ”rockstjärne”-kvaliteter men att han är stabil. – Han är en karriärpolitiker. Han har varit med sedan 1990-talet och han är ganska stabil och lugn. Det finns kritik om att han kanske är för tråkig och lugn, men det fungerar också ganska bra i Finland. Valresultatet var en rejäl högersväng för Finland och landet får troligtvis en konservativ högerregering, menar experterna. Men vilka som ingår är ännu inte klart och det kan bli ett svårt regeringsbygge. Många tror att Orpo kommer att vända sig till nationalistiska Sannfinländarna, men där börjar problemen eftersom partierna skiljer sig åt i flera viktiga frågor. Sannfinländarna vill till exempel lämna EU och har en annan inställning till arbetskraftsinvandring och klimatomställningen. – Sannfinländarna är en mycket svår partner eftersom de är så oerfarna och för att de har riksdagsledamöter som är missnöjda med nästan vad som helst, säger Vesa Vares, professor i samtidshistoria vid Åbo universitet, till BBC. Orpos andra val efter att komma överens med Socialdemokraterna – frågan är om de vill det. – Det naturligaste vore att samarbeta med Socialdemokraterna. Men Sanna Marin tillhörde tidigare sitt partis vänsterflygel och det är uppenbart att hon inte gillar de konservativa, säger Vares. De mindre partierna hamnade i skymundan i valet. Orpo skulle kunna vända sig till några av dessa. Men det återstår att se vilka som vill ingå i en regering, skriver politikreportern Magnus Swanljung i en analys för Yle. Centern som har suttit i den avgående regeringen har meddelat att man inte vill sitta i en regering ledd av Samlingspartiet – inte heller Svenska folkpartiet lär vilja ingå i en sådan, säger Göran Djupsund, professor emeritus i statsvetenskap på Åbo akademi, till TT. Just statsekonomin kommer att fortsatt vara en stor fråga framöver i Finland, säger Göran Djupsund till TT. Även frågan om arbetskraftsinvandring, där alla partierna förutom Sannfinländarna i stort sett är positiva kan bli aktuell efter valet, förklarar han. Precis som i valet i Sverige var säkerhetsfrågan inte alls på tapeten under valrörelsen. Enigheten i Finland är stor och det blir därför ingen stridsfråga för partierna. Men samtidigt kommer säkerhetsfrågorna att bli aktuella för nästa regering, menar Djupsund. Det blir tuffa förhandlingar men regeringen kommer att vara klar före midsommar, säger Göran Djupsund till TT. – De borde vara klara redan i maj. Det kan lätt ta hela april och maj månad, skriver Euronews i sin analys. ”En sak som är säker är att hela processen kommer att vara färdig före midsommarledigheten i juni.” ”Superstjärnan” Sanna Marin har varit i strålkastarljuset under en kriskantad period, under coronapandemin och Natoprocessen och bedömare är eniga om att Socialdemokraterna inte gjorde ett dåligt val. De ökade med tre mandat i riksdagen – samtidigt kunde de inte behålla statsministerposten. Det är blandade känslor i Socialdemokraterna, säger politikforskaren Jenni Karimaki vid Helsingfors universitet, till BBC. Frågan är om hon skulle kunna tänka sig att regera med Samlingspartiet. Marin har inte velat säga vad hennes planer är – men den finska politiska kulturen är känd för sin flexibilitet, förklarar Karimaki. – De är kända för att kunna förhandla och forma kompromisser. Sanna Marin var den person som fick näst flest personröster i valet och hon är populär. Mycket tyder på att hon kommer att sitta kvar på partiledarposten för SDP. – Utan henne så hade Socialdemokraterna troligen tappat i valet, nu har de i stället gått framåt, vilket är ovanligt för ett styrande parti, säger Göran Djupsund till TT. Vill du läsa mer?

Samlingspartiet vann och Sannfinländarna gjorde sitt bästa val någonsin. Enligt professor Göran Djupsund blev det ett ”tydligt val mellan högern och vänstern”, säger han till TT. – Jag tror det är bra för Finland om det går bra för Sannfinländarna, säger Sverigedemokraternas Richard Jomshof till Hufvudstadsbladet.

— Det är oerhört spännande. De tre största partierna Socialdemokraterna, Samlingspartiet och Sannfinländarna går framåt, de två första något mer. Men det är långt kvar innan slutresultatet står klart, säger professor emeritus Göran Djupsund vid Åbo Akademi, till TT. Han har sällan sett ett liknande val, och jämför med valet i början av 1970-talet i Finland. När över hälften av rösterna räknats skiljde bara tiondelar mellan liberalkonservativa Samlingspartiet och Socialdemokraterna, med ultranationalistiska Sannfinländarna ytterligare några tiondelar efter. — Vi kan inte luta oss mot något tidigare val för att spekulera i hur detta kommer att gå, säger Djupsund. Åsa von Schoultz, professor på universitetet Åbo Akademi, säger i svenska Yles direktsändning att det första valresultatet visar att valet handlat om tre frågor: — Det här var ett statsministerval, ett val om ekonomin och om traditionell vänster- högerskala. Detta har gynnat de största partierna på bekostnad av Finlands mindre partier som ser ut att backa på bred front. — Mindre fokus har legat på de frågor som de mindre partierna har drivit, som till exempel miljöfrågor. Det har varit stort fokus på de tre stora partierna, även om medier försökt lyfta fram de mindre partierna, säger Åsa von Schoultz. — Men kampen har handlat om vilket parti som skulle bli störst.

Sverigedemokraterna kampanjar med högerpopulistiska Sannfinländarna inför riksdagsvalet i Finland nästa vecka, skriver DN. Förra veckan gjorde Jimmie Åkesson sitt livs första besök i Finland och tidningen beskriver att det kan ses som en bild över Sannfinländarnas imageförändring: ”Från folkliga populister med rötterna på Finlands landsbygd till ett modernt högernationalistiskt parti.” Statsvetarprofessorn Göran Djupsund vid Åbo Akademi säger att partiet flyttat sig högerut. Nya ordförande Riikka Purra pekas ut som ansvarig för den nya riktningen, även om partiet var på väg åt höger redan innan hennes ledarskap.