Turkietkännaren om Natobeskedet: "Blir en ren transportsträcka"

I februari väntas Putin besöka Erdogan i Turkiet, enligt Kreml. Det blir den ryska presidentens första besök i ett Nato-land sen kriget mot Ukraina inleddes. Vad kan vi vänta oss av mötet, och vad har Erdogan att vinna på att hålla öst och väst i olika vågskålar? Hör från tidigare Turkiet-ambassadören Michael Sahlin. – Jag skulle säga att han är väldigt skicklig, säger Michael Sahlin.    Hör dagens avsnitt av Expressens dagliga nyhetspodd ”Läget” i spelaren! Eller: Lyssna direkt på Spotify! Lyssna direkt på Podcaster!   Glöm inte att slå på notiser för att inte missa några avsnitt.

Efter en flera timmar lång debatt sa till slut Turkiets parlament ja till ett svenskt Natointräde. Nu återstår bara president Erdogans underskrift innan Turkiet ratificerar Sveriges ansökan. Sveriges tidigare Turkietambassadör Michael Sahlin, också verksam vid forskningsinstitutet Sipri, är aningen förvånad över att processen gick så snabbt på slutet. – Det är på något sätt märkligt att en så lång process har kommit till ett avslut, utan att någon riktigt förstår denna plötsliga brådska. Frågan är vad som har hänt. Möjlig inbjudan till Vita huset President Erdogan har tidigare varit tydlig med att Turkiet kommer att säga ja till Sverige om USA säljer stridsflygplan till Turkiet av modellen F-16. Men den amerikanska kongressen har inte kunnat enas, eftersom flera ledamöter anser att Turkiets bristande mänskliga rättigheter omöjliggör affären. Det är oklart om Erdogan har fått några andra garantier av USA. – Det har till exempel pratats länge om att Erdogan vill få en formell inbjudan till Vita huset, och det kan ju Biden ordna utan kongressen, säger Michael Sahlin. ”Sverige kan ha gjort något” Han tror att den internationella pressen på Erdogan till slut blivit för stor. – Av lite olika skäl har han tvingats gå den här vägen, trots att han inte har de garantier som han hade hoppats på. Michael Sahlin utesluter inte heller att Sverige kan ha tagit ytterligare steg i processen. – Nu har man ändrat ton helt plötsligt i Turkiet. Det kan ju vara så att Sverige har gjort något som inte är allmänt känt. Möjliga fördröjningar Han tror att processen framåt kommer att gå fort, och att Erdogan kan skriva under dokumenten redan på onsdagen – under förutsättning att presidenten inte gett löften till Ungern, det andra landet som inte ratificerat Sveriges ansökan. – Om Erdogan har lovat Orban (Ungerns premiärminister, reds. anm.) att Ungern ska få ratificera först, är det ett möjligt skäl till en viss fördröjning. Ett annat skäl skulle kunna vara att Erdogan vill bjuda Ulf Kristersson till Turkiet för en ceremoni. – Det kan vara så att Erdogan är mån om att Kristersson ska komma ner till Ankara och att Erdogan med påmpa och ståt först då skriver under dokumenten.

Det turkiska parlamentet väntas rösta om ett svenskt Natomedlemskap i veckan, enligt uppgifter i flera medier. – Jag finner det här ganska övertygade, men sedan tillhör jag en av alla som är luttrade och man ska aldrig säga för mycket, säger Turkietexperten Michael Sahlin.

Att utrikesutskottet godkände ansökan var ett viktigt första steg. Nu ska ärendet först röstas om i parlamentet, och sedan signeras av Turkiets president Recep Tayyip Erdogan. Att Erdogan målat ut Sverige som en fristad för PKK kan vara en ”björntjänst” till honom själv, om han nu vill se Sverige i Nato. – Erdogan har gjort sig en björntjänst när han i två års tid basunerat ut att Sverige är en fristad för PKK, säger Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet. Erdogan har själv sagt att stridsflyget F-16 från USA är en viktig fråga för Turkiet. Även om han behöver ett godkännande av Sverige i Nato finns osäkerheter med omröstningen, säger Levin. Sluten eller öppen omröstning? Sverige är en politiskt känslig fråga, och de ledamöter som inte gillar idén av Sverige i Nato skulle kunna gå under radarn med ett ”nej” om det blir sluten omröstning. – Jag är osäker på om det blir en hemlig omröstning eller öppen. Om man kan identifiera vem som röstar vad är det lättare att använda partipiskan, men är det en hemlig omröstning kan det bli en politisk dynamik där till och med regeringsföreträdare väljer att rösta emot, säger Paul Levin. Det är fortfarande oklart när parlamentet ska rösta. – Som vi alla vet har vi blivit en del av förhandlingarna kring stridsflygplanen F-16. Erdogan har tidigare sagt att han vill att USA ska behandla frågan om stridsflygplan i amerikanska kongressen parallellt med att Turkiets parlament gör det, säger Paul Levin. Tror att Sverige är Natomedlem till sommaren Turkietkännaren Paul Levins gissning är att Sverige är medlem i Nato vid nästa Natotoppmöte till sommaren. Då firar alliansen 75 år och det är troligt att man vill vara klar med utvidgningen av organisationen, säger han. – Jag gissar att det dröjer fram till dess. Men det kan dröja månader, det kan dröja veckor, säger Levin. Det turkiska parlamentet ska rösta i frågan. Tidigast den 29 december tror turkietkännaren Michael Sahlin, men mer troligt efter 7 januari när parlamentet återsamlats, säger Paul Levin. Även Ungern måste godkänna ansökan innan Sverige kan bli medlem i Nato.

Hamid Noury greps 2019 på Arlanda. Förra sommaren dömde Stockholms tingsrätt honom för grovt folkrättsbrott, för inblandning i massavrättningarna av politiska fångar i Iran. Åtalet fokuserar på hans medverkan i tortyr, summariska rättegångar och morden på 110 fångar under sommaren 1988, då sammanlagt tusentals dödades. Själv nekar Noury till anklagelserna.

Historien är ett djupt sår för många. Sara Shahmohammadi som tillhör organisationen Folkets Mujaheddin satt själv satt fängslad i Iran på 80-talet, och blev utsatt för både tortyr och isoleringscell. Även om hon inte är målsägande ser hon hovrättens dom idag som ett första steg mot rättvisa.

– Det är jätteviktigt att Hamid Noury får livstids fängelse igen. Men det är inte tillräckligt, för Hamid Noury var en av dom som deltog i massakern och avrättade fångar, och det är viktigt att de andra inblandade också bestraffas, säger Sara Shahmohammadi.

Iran vill utväxla fångar Enligt flera bedömare har Iran frihetsberövat den svenske EU-tjänstemannen Johan Floderus i syfte att få till en fångutväxling med Noury. Floderus greps vid en resa i Iran förra våren och förra helgen åtalades han för spioneri. Diplomaten Michael Sahlin menar att stora värden skulle stå på spel ifall Iran hämnas en fällande hovrättsdom idag, exempelvis genom en dödsdom mot Floderus. Eftersom det inte finns något tydligt utrymme i lagen för en utväxling beskriver han situationen som ett dilemma.

– Om det är så att Sverige bedömer att den enda chansen att rädda Johan Floderus är genom någon form av utväxling - om det är den enda möjligheten - då ställs den här situationen på sin spets. Sedan undar jag, precis som alla andra, hur det skulle gå till, säger Michael Sahlin.

FILM (premiär 27/10). " Paradiset brinner". Tre systrar, som måste klara sig på egen hand, går på varsitt sätt igenom olika uppväxtriter stöttade av varandra och sitt stora tjejgäng. Allt medan de försöker dölja för socialtjänsten att deras mamma har flytt fältet. Mika Gustafsons drama har redan fått priser på filmfestivalerna i Rom och Venedig. Jim Caviezel i "Sound of freedom". Pressbild. " Sound of freedom " (1/11). En av årets mest omtalade amerikanska filmer får svensk biopremiär. Det som i grund och botten är en b-film om en hemlig agent (Jim Caviezel), vars mål är att rädda barn från kidnappare i Sydamerika, har vuxit till ett fenomen bland extremister i USA. Flera av filmens anhängare ser den som sanningen om hur eliten kidnappar barn och utsätter dem för sexövergrepp. Michael Fassbender i "The killer". Pressbild. " The killer ". Regissören David Fincher är tillbaka i thrillervärlden med en film om en lönnmördare (Michael Fassbender) som efter att ha misslyckats med sitt uppdrag måste bekämpa både sin uppdragsgivare och sitt psyke. Filmen kommer redan om några veckor till Netflix. Övriga premiärer: "Miraklet i Gullspång". Två norska kvinnor tycker sig känna igen sin döda syster – i Gullspång. Den här svenska dokumentären bjuder på flera otroliga vändningar innan historien är utredd. "Five night at Freddy's". Skräckfilm med övernaturliga inslag baserad på det populära datorspelet som utspelas på en pizzeria. "Ingeborg Bachmann – resa genom öknen". Margarethe von Trotta berättar historien om den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann, spelad av Vicky Krieps. "Pain hustlers" (Netflix). Emily Blunt och Chris Evans spelar huvudrollerna i thriller om skumraskaffärer i läkemedelsbranschen. TV/STRÖMMAT William Spetz är Tore. Pressbild. " Tore " (27/10, Netflix). Tores (William Spetz) stilla liv som begravningsentreprenör vänds upp och ner när hans älskade pappa (Peter Haber) dödas i en krock med en sopbil. Tore tröstar sig på gaybarer i centrala Stockholm och flirtar med den snygga killen i blomsterhandeln. William Spetz har själv skrivit den mörka komediserien. Lina (Michaela Thorsén), Kenneth (Lennart Jähkel) och Petra (Ulrika Nilsson) i "Hålla samman". Pressbild. " Hålla samman " (27/10, SVT Play, 30/10 SVT). När 70-årige Kenneth (Lennart Jähkel) får alzheimer vägrar han att acceptera sitt öde. Hans döttrar Lina (Michaela Thorsén) och Petra (Ulrika Nilsson) är varandras motsatser och har helt olika inställning till hur situationen ska hanteras. Maria Blom har regisserat dramakomediserien i åtta avsnitt. "Ljuset vi inte ser" (2/11, Netflix). Miniserie om en blind fransk flicka som under andra världskriget flyr Frankrike med sin far undan nazisterna. Mark Ruffalo och Hugh Laurie finns i rollistan. Övriga premiärer: "Terese i kassan" (30/10, SVT). Hampus Nessvolds figur får en egen serie och i hennes kassalinje dyker en rad kända namn upp under seriens gång; däribland Sarah Sjöström och Mona Sahlin. "The gilded age" (30/10, HBO Max). "Downton Abbey i New York" kallas serien som handlar om de mäktiga finansfamiljerna i 1880-talets USA. Nu kommer den andra säsongen. "Special ops: Lioness" (30/10, SkyShowtime). Thrillerserie om kvinnliga CIA-agenter som jobbar under täckmantel i Mellanöstern. Zoe Saldana gör huvudrollen.

Stridsflygplanen pilar över himlen i jakt på president Recep Tayyip Erdogan. Under en dramatisk natt utmanas den turkiske ledaren – men som så många gånger tidigare – överlever han. Som vanligt landar han på fötterna, starkare än någonsin. I en serie i tre delar berättar Omni om hur arbetarklasspojken från Istanbul jobbat sig hela vägen upp till världspolitikens centrum. Anhängarna älskar honom. Kritikerna talar om en modern sultan. Experterna säger att det inte finns någon position han inte svängt ifrån. Det här är berättelsen om Recep Tayyip Erdogan. 15 juli 2016 Mörkret faller över Marmaris. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har rest till en vit villa med stora parasoll precis vid Egeiska havet för några dagars vila. Enligt mannen som äger det stora fyrstjärniga hotellet strax bredvid har Erdogan fått låna huset på hotellområdet. Det är inte bekräftat, men det är troligen där han är när samtalet kommer: Flera Blackhawk-helikoptrar med soldater är på väg för att fängsla eller döda presidenten. Samtidigt har dramatiska scener börjat utspela sig i Istanbul och Ankara. Soldater stänger av broarna över Bosporen och över huvudstaden flyger stridsflygplan på låg höjd. Skott avlossas mot militärens högkvarter. Det sprids rykten om att Erdogan är död eller har flytt. Ett kuppförsök har inletts. Snart tvingas tv-bolaget TRT:s programledare att läsa upp ett uttalande om att militären tagit makten i landet och att det nu råder utegångsförbud. Vi vet inte exakt vad som händer de där dramatiska timmarna. Från Marmaris finns hotellägaren och Erdoganvännen Serkan Yazicis vittnesmål i en intervju som gjordes några dagar efter händelserna. Enligt honom är Erdogan i denna stund väldigt arg, men ändå lugn och beslutsam. Det är nu som Erdogan fattar flera beslut som senare beskrivits som avgörande för hans framtid. Det första är att han ringer till CNN Türk via Facetime. Programledaren håller upp telefonen framför tv-kamerorna för att tittarna ska kunna se presidenten. På den lilla bilden syns Erdogan som uppmanar folket att stoppa kuppmakarna. Det beskrivs senare som ett extraordinärt ögonblick. – Jag tror det var jätteviktigt. Han kunde visa att han var kvar. Det gjorde väldigt mycket för att få folk att gå ut på gatorna och för att kuppmakarna inte lyckades skapa den psykologiska känslan av att det var en militärkupp, säger Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet. Kuppmakarna vet att presidenten befinner sig i Marmaris och de har siktet inställt på lyxhotellet Grand Yazici Club Turban. Skräckslagna turister gömmer sig i sina hotellrum när militärhelikoptrarna mullrar ovanför deras huvuden. Soldater firas ner i rep. Sedan börjar skotten höras i natten.  – Om jag hade stannat 10–15 minuter ytterligare hade jag blivit dödad eller bortförd, sa Erdogan själv om händelsen några dagar senare. Efter samtalet till CNN Türk lämnar Erdogan hotellområdet i en helikopter till den närliggande staden Dalaman. Därifrån kan han lyfta i ett Gulfstream IV-flygplan. Två lojala F-16-plan eskorterar regeringsplanet, men faran är inte över. Ytterligare två F-16 med kuppsympatisörer jagar efter Erdogans plan över natthimlen. Enligt flera medier har de regeringsplanet i sikte. Ändå låter de det flyga. En högt uppsatt tjänsteman berättade för Reuters att Erdogan var ”minuter från döden”. – Varför de inte sköt är ett mysterium, sa en före detta officer till nyhetsbyrån. En teori är att piloten maskerade Erdogans Gulfstream på radarn så att det såg ut som ett Turkish Airlines-plan. En undanmanöver med syfte att förvirra rebellerna som inte skulle ha vågat riskera att skjuta ner ett passagerarplan av misstag.  Väl i Istanbul möts Erdogan av tusentals människor. Taksimtorget fylls av turkiska flaggor. Soldaterna tappade modet. Upproret är snabbt över. – Han höll sig inte undan, utan åkte till händelsernas centrum. Att han uppmanat folk att gå ut på gatorna illustrerade vilken stark ställning han hade hos sina kärnväljare, säger Aras Lindh, Turkietanalytiker och forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).  När solen går upp efter nattens kuppförsök står män på en övergiven stridsvagn på Bosporenbron och gör segertecken. På en banderoll syns namnet Recep Tayyip Erdogan. Kuppförsöket beskrivs i efterhand som dåligt planerat och utan tillräckligt med stöd från soldaterna som skulle genomföra det. Det finns också uppgifter om att underrättelsetjänsten fick reda på att en kupp var på gång och att det därför genomfördes tidigare än planerat. Der Spiegel beskriver hur underrättelsetjänsten MIT ska ha nåtts av information om kupplanerna på eftermiddagen samma dag. Men dåvarande underrättelsechefen Hakan Fidan väntade ändå med att ringa Erdogan till 22-tiden på kvällen. I en senare intervju har Erdogan sagt att han fick ett samtal om “problem med soldater” i Istanbul från sin svåger redan vid 20-tiden och att han då försöker få tag på Fidan. Erdogans version av händelserna väcker en fråga: Vad visste presidenten egentligen om kuppförsöket i förväg?  På bara några timmar var över 200 personer döda och över 2 000 skadade. Morgonen därefter hade över 2 800 militärer gripits. Över 2 700 domare och advokater hade avskedats.  Drygt en vecka efter det misslyckade kuppförsöket publicerar Amnesty International statistik över antalet döda och gripna. Minst 260 personer har dödats. 15 000 personer frihetsberövade  och att fler än 45 000 personer, däribland poliser, åklagare och domare, blivit avskedade eller avstängda från sina jobb. Lärare blir av med sina licenser och flera privata skolor stängs helt. Även tv-stationer och tidningar stängs och journalister grips. Under de kommande månaderna följer ytterligare massarresteringar. På bilder visas män med såriga ansikten och brutna näsor upp, en del med bandage runt huvudet. För Erdogan var detta ett tillfälle att inte bara rensa ut Gülenanhängare från toppositioner i samhället –  också vänsteranhängare, kurder och personer som förespråkade sekularisering greps. Den prokurdiske oppositionsledaren Selahattin Demirtas (HDP) luftade sin oro när han besökte Sverige i september samma år.  – Erdogan använder kuppförsöket som en ursäkt för en omfattande operation för att undanröja kurder, och utvecklingen blir värre för varje dag, sa han till Ekot. Knappt två månader senare blev Selahattin Demirtas själv fängslad. En rädsla spred sig i samhället. Människor blev rädda för att bli angivna av sin granne eller en kollega som man inte kom överens med, berättar Aras Lindh vid FOI.  –  Efter kuppförsöket infördes undantagstillstånd, vilket gav Erdogan en stärkt position med ett betydligt större handlingsutrymme än tidigare. Erdogan själv gjorde ingen hemlighet av att han nu kunde stärka sin makt ytterligare.  – Kuppförsöket var gudasänt. För att det ger oss tillfälle att rensa ut inom militären och göra den så oförvitlig som den ska vara, sa han under en presskonferens.  Händelserna 2016 var inte första gången Erdogan ställdes inför en kris som såg ut att kunna hota hans styre. Flera gånger har protester, kriser, attentat och val sett ut att kunna skaka hans position i grunden. Trots det håller han sig kvar och ser ofta ut att gå ur händelserna självsäkrare än någonsin. Experter pekar ofta på hur han kan vända nackdelar till sin fördel.  – Han är en skicklig och pragmatisk politiker som kan navigera det politiska landskapet väl. Det finns i princip ingen position som han intagit som han senare inte har backat ifrån och intagit en diametralt motsatt position, säger Aras Lindh. Erdogan har gått från att närma sig väst till att blicka mer mot öst, från att närma sig modernism till att bli mer konservativ. Han har samarbetat med Gülenrörelsen som han sedan terrorklassat. Han har suttit i fredsförhandlingar med PKK – som nu till varje pris ska bekämpas militärt. Han har varit på semester med Syriens Bashar al-Assad för att sedan kalla honom diktator, förklarar Lindh.  – Det går som en röd tråd att han kan byta fot i så gott som vilken fråga som helst om det gynnar den egna politiska kalkylen.  För att förstå hans popularitet, ökade auktoritära styre och varför han blivit nästintill omöjlig att kritisera måste man börja med att titta på var han kommer ifrån.  Istanbul, 1960-tal. På toppen av en kulle i arbetarklassområdet Kasimpasa ligger ett femvåningshus med breda balkonger och tvätt på linor utanför. Här har presidenten bott, långt innan han blev politiker. Kasimpasa ligger i den bohemiska stadsdelen Beyoglu med utsikt över det Gyllene hornet, den vik som beskrivits som ett nav för Turkiets industriella revolution. På 1960-talet var det här hamnarbetarna bodde och det var också hit Recep Tayyip Erdogans pappa sjökaptenen och hans fru flyttade med sina fem barn. Kravet från föräldrarna är att Erdogan som tonåring måste vara en snäll pojke. Familjen beskrivs i biografier som religiös och konservativ och uppväxten tuff. Han läser på en imamskola och studerar Koranen. För att tjäna extra pengar säljer han simit, runda sesamkringlor som går att köpa i gathörnen i Istanbul. Grannarna som känt honom från adressen 34 Piyale Mumhanesi beskriver honom som generös och trevlig. ”Tayyip”, som de kallar honom, är ”en av oss”.  – Han tänkte bara på fotboll, ingenting annat än fotboll, säger 72-årige Hüseyin Üstünbas som bor på femte våningen, precis ovanför lägenheten där Erdogans familj bodde, till France24. Den unge Erdogan är en duktig fotbollsspelare. Han har en semiprofessionell fotbollskarriär – men han tillåts inte fortsätta spela för sin pappa. För familjen är religionen viktigare. Turkiet styrs vid den här tiden i Atatürks politiskt sekulariserade anda. För Erdogan framstod det som att han – en religiös arbetarklasspojke – inte hade något att säga till om, argumenterar historikern Soner Cagaptay i biografin ”The New Sultan”. Att det fick honom att känna sig som en outsider. Mycket av det gamla Kasimpasa hjälper till att beskriva Erdogan, menar Cagaptay. Att växa upp här i den ”sämre” delen av stan formade hans syn på Turkiets elit, på de rika och på västerländska samhällen. Till och med när Erdogan själv blev rik höll han fast vid sitt förakt för eliten och de sekulära turkar som behandlat honom ovänligt, skriver Cagaptay. En stor del av Erdogans politik handlar fortfarande om att framställa sig som en man av folket, samtidigt som han och hans fru klär sig i dyra märkeskläder och tar emot sina statsbesök under pompa och ståt i sitt enorma presidentpalats – något oppositionen gärna framhåller.  Den unge Erdogan går med i det islamistiska Milli Selamat-partiet. Som 22-åring leder han partiets ungdomsförbund för både stadsdelen Beyoglu och för hela Istanbul. Partiet leds av Necmettin Erbakan som senare går vidare till att grunda en rad demokratiska islamistiska partier i takt med att de blir förbjudna. Här inleds Erdogans politiska karriär. Han blev inte fotbollsproffs, men bara några kvarter från hans barndomshem står i dag en fotbollsstadion uppkallad efter honom själv.  Istanbul, 1994. Under 1980- och 90-talen växte Istanbuls befolkning snabbt. Skräp hopades på gatorna och sot från kaminerna som värmde upp husen fyllde luften. Med Välfärdspartiet (RP) ställer Erdogan upp i borgmästarvalet 1994. Det är den sekulariserade vänstern som har låtit stan förfalla, menar han. Med islamistiska RP ska det bli ordning.  Erdogan vinner valet och med honom vid rodret byggs Istanbul upp, soporna hämtas och överallt byggs ny infrastruktur. Bedriften brukar beskrivas som viktig för att förstå vad som skapat Erdogans karriär. Michael Sahlin var Sveriges ambassadör i Turkiet under den här tiden. Han var på besök hos Erdogan och säger att han såg honom som en man som var på väg uppåt. – Intrycket var en kraftkarl med mustasch. En boss. Han talade inte engelska, mer än enstaka fraser. Det gör han ju inte nu heller, minns Sahlin. Jenny White, som är professor emerita vid Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet, arbetade under samma period i ett fattigt område Istanbul och studerade vad människor tyckte om de islamistiska partierna. Det hon såg var att människor genuint verkade tycka om Erdogan, för att han inte ansågs korrupt.  – En av sakerna människor ständigt sa medan han var borgmästare var: ”Han är precis som oss. Han klipper sig på det och det stället”. Även om han egentligen inte tillbringade så mycket tid ute på stan och fick sitt hår klippt så var känslan ändå att han fanns där för dig, personligen, säger hon. White berättar om hur hon blev introducerad för Erdogan under den här perioden. De drack te tillsammans i Istanbul och pratade. – Det var fascinerande att se hur han interagerade med människor. Han hade egenskapen att kunna vara närvarande med människor. Han tittar på dig som om du är den enda personen i rummet, han vet vem du är, kan ditt namn. Han hade den här kraften att kunna fånga en persons uppmärksamhet. Det är en typ av karisma.  De fattiga pojkarna som arbetade med att servera te hade samlats runt honom med små papper eller en liten kalender för att få en autograf. – Han tog sig tid, ganska lång tid, med att tala med varje liten pojke. Det fanns en typ av igenkännande mellan dem – jag tror inte att han visste vem någon av pojkarna var, men det spelade ingen roll, berättar Jenny White. Vid ett annat tillfälle ska han medverka i ett två timmar långt tv-program där människor får ringa in och ställa frågor till honom. White satt på kontoret på islamistiska Kanal 7 och berättar att alla på kanalen började bli nervösa när han efter sina två timmar inte lämnade studion. – Han tog i stort sett över hela stationen. Alla sprang omkring, in på kanalchefens kontor och undrade vad de skulle göra. Det fanns ju ordinarie program som de var tvungna att ställa in och vi diskuterade hur vi skulle kunna få ut honom. Erdogan brydde sig inte om försöken att få honom att resa sig. Han satt kvar. – Man kunde inte få ut honom. Så han hade ett autokratiskt drag redan då, det var väldigt, väldigt tydligt. Och det är precis det han gör nu. Han kör över allt och alla. Men han lyssnade på människor – och det gjorde honom populär. Och när han väl visat att han kunde styra jättestaden Istanbul och genomföra stora förändringar där så började han i många människors ögon framstå som en möjlig premiärminister. Mycket i den turkiska politiken grundar sig i motsättningarna mellan arvet från republikens grundare Kemal Atatürks idéer och islamistiska ideologier. Den maktspelare som hållit kemalismen högt – militären – gör sig nu påmind i Erdogans karriär. Militären menar att det  finns bevis på att Välfärdspartiet blandar in religion i politiken  – något som i så fall skulle strida mot den sekulära konstitutionen.  Välfärdspartiet och flera islamistiska partier avvecklas efter att ha ställts inför ultimatum från militären. Den populäre lokalpolitikern Erdogan gör inga högljudda protester. Men han döms ändå till tio månaders fängelse efter att ha läst en dikt som anses islamistisk. Efter att ha suttit inlåst i fyra av dem ser det mörkt ut för honom att komma tillbaka till politiken. Har man suttit i fängelse kan man inte bli parlamentsledamot. I stället för att skapa ett nytt islamistiskt parti bildar Erdogan 2001 Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, tillsammans med uppsatta medlemmar från Välfärdspartiet. Partiet är konservativt, demokratiskt och står för en mer västvänlig utrikespolitik, exempelvis vill man gå med i EU. På så sätt kunde AKP locka till sig en bredare publik än islamistiska Välfärdspartiet någonsin kunnat. Dessutom litade många på att Erdogan på ett trovärdigt sätt kunde bygga upp ekonomin. Bara några år tidigare hade fler än 17 000 människor dödats i en jordbävning och missnöjet var stort med att Ankara reagerat så långsamt på katastrofen. Efter jordbävningen följde en finanskris som ledde till en börskrasch och till att den turkiska liran kollapsade. De här sakerna betydde mycket för att Erdogan senare skulle bli vald, säger Paul Levin. – Inte minst den ekonomiska krisen. Folk var trötta på de sittande politikerna och man var less både på hanteringen av jordbävningen och av ekonomin. Det nya partiet vinner en jordskredsseger i valet 2002. Den långe, mustaschprydde Erdogan blir omåttligt populär – även om det inte är han som tillåts bli premiärminister. Medgrundaren Abdullah Gül håller posten endast för att kunna ändra i konstitutionen och låta Erdogan få styra landet från 2003.  Erdogan är det stora hoppet, både inom landet och i väst. Och åren som följer får ekonomin fart, arbetslösheten minskar, levnadsstandarden ökar. Det finns till och med ett hopp om att den så kallade kurdfrågan ska lösas och leda till en varaktig fred. EU går med på att börja förhandla om ett medlemskap i unionen, vilket kom med krav på att stärka demokratin i landet. Det passade in i Erdogans vision om att begränsa militärens politiska befogenheter, skriver Soner Cagaptay i sin bok ”The New Sultan”. Genom reformer fick det turkiska nationella säkerhetsrådet en mer begränsad verkställande makt med hänvisning till att Turkiet skulle kunna få gå med i EU.  Under de första åren med Erdogan vid makten var det svårt för bedömare att veta vilken typ av politik han egentligen förde. Partiet var både för väst, för en ”mjuk sekularism” och samtidigt mot sekularism, skriver Cagaptay. Han menar att det var först efter 2013 som de flesta kunde medge att AKP ärvt ett illiberalt arv från den islamistiska grenen av turkisk politik. När Abdullah Gül förs fram som presidentkandidat för AKP 2007 blir han ifrågasatt för att hans fru bär slöja. – Stora folksamlingar samlas för protestmöten där man vänder sig emot vad man ser som islamiseringen av politiken. Det blev en jätteladdad symbolisk fråga, säger Paul Levin. Under samma period försöker också konstitutionsdomstolen stänga ner AKP, men misslyckas. Det är nu som Erdogan och hans allierade, predikanten Fethullah Gülen, tillsammans går in i kampen mot den ”djupa staten” och de sekulära kemalistiska idealen som präglar statsapparaten. De båda ledarna går till strid mot det som beskrivs som en hemlig kemalistisk stat i staten som infiltrerat rättsväsendet, polisen och militären. Hundratals militärer, oppositionspolitiker och journalister åtalas för inblandning i det man menade var en underjordisk organisation kallad ”Ergenekon”. Två rättegångsprocesser hålls i början av Erdogans styre: ”Släggan” och ”Ergenekon”. ”Ergenekon-rättegångarna” hålls från 2007 och flera år framåt.  – Det var under de två rättegångsprocesserna, som till stor del byggde på falska och påhittade bevis, som man gjorde upp med ”den djupa staten”, förklarar Paul Levin. Istanbul, 28 maj 2013 Sommaren har kommit till Istanbul och den 27-åriga studenten Ceyda Sungur från Istanbuls tekniska universitet går till protesterna i Geziparken. Erdogan har lagt fram en idé om att riva parken, vilket har lett till att hundratals människor klamrat sig fast vid träden och byggt tältläger. Seyda står till synes helt fredlig i sin röda sommarklänning med en vit tygkasse på axeln när en polis bara några steg bort sprejar tårgas mot henne bara några få steg bort. Bilden blir ikonisk. Kvinnan i rött som oskyldigt utsätts för polisens hårdföra behandling väcker ilska. Det finns inte många grönområden i Istanbul och Geziparken beskrivs därför som dess gröna lunga. Men det som börjar som en aktion mot att riva parken kommer snart att i stället bli en protest mot polisbrutalitet.Dagarna som följer samlas tusentals demonstranter i Geziparken och på det närliggande Taksimtorget. Protesterna blir våldsamma och polisen använder tårgas och vattenkanoner för att försöka skingra aktivisterna. Tusentals demonstranter skadas och grips. Erdogan försöker i flera uttalanden att lugna massorna. Sedan hotar han. Om demonstranterna inte lämnar området så kommer säkerhetsstyrkorna utrymma området, är budskapet.   – Ingen kan skrämma oss. Vi tar inga order och instruktioner från någon annan än Gud, säger han till sina anhängare.  Många bedömare har försökt ringa in en tidpunkt då Erdogans styre blir mer auktoritärt. Det har visat sig svårt, men Geziprotesterna brukar nämnas som en av de mer dramatiska händelserna under hans tid vid makten.  – I det kollektiva minnet finns det ett före och ett efter Gezi för väldigt många människor, säger Aras Lindh.  Protesterna fortsatte och spred sig till flera platser i landet. Erdogan var övertygad om att det handlade om ett kuppförsök mot honom. Jenny White menar att den farhågan var grundlös. Rörelsen var ledarlös, utan möjlighet att organisera sig för att bli en opposition som kunde utmana makten. Under sommaren avsätts Egyptens president Muhammad Mursi i en kupp. Erdogan är säker på att det är samma krafter som är i rullning i Turkiet.  – Han var väldigt skakad av Gezi park-rörelsen. Han såg det som ett tydligt försök att störta honom. Så han blev väldigt paranoid kring risken för kupper och att bli avsatt, säger Jenny White. 2013 Klockan är runt nio på kvällen den 24 februari när inspelningarna av telefonsamtalen läggs upp på Youtube. Rösterna är mumliga och svårtydda men uppges tillhöra premiärminister Recep Tayyip Erdogan och hans son Bilal. En yrvaken Bilal verkar inte förstå vad hans pappa säger när han berättar att andra politikers hus blir genomsökta i jakt på bevis för korruption. Bilal måste flytta pengarna ut ur huset omedelbart.  ”Pappa, kan jag göra det? Det är dina pengar i kassaskåpet?” säger Bilal som inte tycks förstå.  ”Det är det jag menar”, säger den som tros vara Recep Tayyip Erdogan.  Totalt är det fem samtal som har spelats in och lagts ut på internet. Nyheten briserar som en bomb. Alla hör klippen. Oppositionsledaren Kemal Kilicdaroglu uppmanar Erdogan att avgå och lämna landet. Att Erdogan så uppenbart diskuterar hur enorma summor pengar ska gömmas undan måste vara spiken i kistan för hans politiska karriär, tror många experter. I december året innan har turkiska åklagare anklagat en rad av Erdogans närmaste allierade med misstankar om korruption. Erdogans svar är att domare, åklagare och polis format en ”parallell stat” som lyder under hans tidigare allierade Fethullah Gülen. Fienden är inte ny. ”Den djupa staten” som påstås ha styrt landet i hemlighet med kemalistiska ideal har funnits som koncept i Turkiet i decennier. I och med ”Ergenekon”-rättegångarna 2007 hade visserligen Erdogan försökt göra slut på den. Men rättegångarna ledde också till att Gülenanhängare fick framstående poster inom polisen, militären och rättssystemet. Nu är det alltså denna ”parallella stat” som Erdogan menar har klippt ihop de läckta samtalen.  Experter menar att konflikten föregicks av en maktkamp mellan Erdogans AKP och Gülenanhängarna som man tyckte hade fått för stor makt. Året innan de läckta telefonsamtalen lades upp på internet kallade en åklagare lojal med Gülenrörelsen upp den nuvarande utrikesministern Hakan Fidan, som då var chef för underrättelsetjänsten MIT, på förhör. Det blev nog droppen för AKP, menar Paul Levin. Fethullah Gülen är nu en fiende. När Erdogan ett år senare sätter sig på planet mot Istanbul samtidigt som stridsflygplanen pilar över himlen har han flera fiender. Det är inte säkert hur mycket han redan vet om kupplanerna. Men en sak står klar för honom – vilka som officiellt ska få bära skulden: Gülenrörelsen.

I det lilla rummet utan fönster var det trångt. Mötets huvudperson satt redan ner. ”Väldigt mycket stod på spel”, säger dåvarande utrikesministern Ann Linde. Här förhandlades Sveriges Natoöde. Den turkiske presidenten satt på nycklarna. I en serie i tre delar berättar Omni hur arbetarklasspojken från Istanbul jobbat sig hela vägen upp till centrum för världspolitiken. Anhängarna älskar honom. Kritikerna talar om en modern sultan. Experterna säger att det inte finns någon position han inte backat ifrån. Det här är berättelsen om Recep Tayyip Erdogan. Madrid, juni 2022. I konferensrummet i Madrid sitter Erdogan redan ner – bredvid honom står Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg. På det vita bordet står små turkiska, finska och svenska flaggor. Den blå heltäckningsmattan ger rummet ett kallt ljus. I ett hörn står en palm som ska skapa trivsel men som är för liten för att fylla uppgiften. Sveriges dåvarande statsminister Magdalena Andersson och utrikesminister Ann Linde är klädda i matchande ljusbeiga kavajer – de sätter sig mittemot den turkiske presidenten. Mötet har föregåtts av veckor av förhandlingar på lägre nivå. Beskedet från Turkiet har varit bergfast: Sverige och Finland kan inte gå med i Nato förrän de tar itu med ”terroristproblemen”. Erdogan har sagt att han kommer att visa upp dokument som visar Sveriges och Finlands ”hyckleri” när det kommer till de militanta kurdiska grupper som Turkiet klassar som terrorister och till anhängare av predikanten Fethullah Gülen.  – Det är klart att det var en spänning i rummet, säger Ann Linde till Omni och fortsätter: – Det var ett litet rum utan fönster, väldigt trångt och väldigt mycket som stod på spel. Hon beskriver presidenten som en stark och envis förhandlare, men inte aggressiv. Det var svårt att komma fram till formuleringar som de tre länderna skulle kunna enas om.  Under mötet kom det ständigt in kaffe och småkakor för “man kan inte sitta hungrig och törstig”, säger Ann Linde. Trots det behövde Jens Stoltenberg avbryta för en paus i ett svårt läge när förhandlingarna helt såg ut att bryta ihop. Ann Linde kan inte berätta vad det var som slutligen löste upp knutarna men sedan var det dags att skriva under avtalet. Totalt tog förhandlingarna i Spanien fem timmar. – Egentligen skulle Magdalena Andersson och de två presidenterna gå iväg till kungens middag. Men det drog ut så mycket på tiden att de inte kunde komma. Eller om de kom iväg, jag minns inte, i så fall kom de i alla fall väldigt sent.  Alla tog i hand och på en presskonferens strax efteråt skrevs ett samförståndsavtal mellan de tre länderna under. – Hade vi gått därifrån utan ett avtal och Natomötet i Madrid avslutats utan att vi blivit inbjudna av Turkiet hade vi varit i ett mycket sämre läge i dag. Det var ett riktigt viktigt genombrott, säger Ann Linde. Vägen till mötet i Madrid var allt annat än spikrak. Regeringens ja till Nato hade sakta växt fram under våren efter att Vladimir Putin och hans ryska armé inlett sitt storskaliga anfallskrig mot Ukraina. Kriget i Europa dominerade nyheterna – den ryske presidenten hotade med kärnvapen. Sanktioner, vapenleveranser och stöd till Ukraina diskuterades. Socialdemokrater som tidigare sagt nej till Nato vände i frågan. När det väl stod klart att ansökan skulle skickas in uttalade sig Recep Tayyip Erdogan. – Vi har ingen positiv uppfattning. Skandinaviska länder är som ett vandrarhem för terroristorganisationer, sa han vid en pressträff i Ankara. Ann Linde säger att det beskedet, första gången hon hörde det, var förvånande. – Jag hade under våren på ett formellt möte talat direkt med den turkiske utrikesministern. Jag ställde frågan om Turkiet hade något emot att Sverige ansöker om medlemskap, om vi nu fattar beslutet. Beslutet var inte fattat vid det tillfället. Då var svaret att: ”Nej, det har vi ingenting emot. Vi har problem på andra sätt. Men ert medlemskap i Nato har vi ingenting emot.”  Den finske presidenten Sauli Niinistö hade bara dagar innan talat med Erdogan som gett samma besked. – Det fanns inga anledningar till att inte tro att de skulle hålla sig till det som de hade sagt, säger Linde. Inför Natomötet i Madrid är den svenska utrikesministern och statsministern fokuserade. Avtalet som skrivs under där hoppas de ska sätta punkt för de senaste veckornas oro för att Turkiet ska sätta käppar i hjulet för ett svenskt Natointräde. När avtalet skrivs under har Sverige bekräftat att man inte kommer att stödja YPG, PYD eller Gülenrörelsen, varken militärt eller ekonomiskt. Sverige bekräftar också att PKK – sedan länge på EU:s terrorlista – är en terroristorganisation och man förbinder sig att förhindra PKK:s aktiviteter, samt andra terroristorganisationer och dess förgreningar. Ärendena med turkiska medborgare som Turkiet begärt utlämnade från Sverige ska tas itu med ”snabbt och noggrant med hänsyn till information, bevis och underrättelser från Turkiet”. Den turkiska linjen är att frågan om de terrorstämplade organisationerna är avgörande. Sverige kan inte vara med i en försvarsallians om man samtidigt inte stöder Turkiet i kampen för landets nationella säkerhet. Varje ord i avtalet måste vägas på guldvåg. Bland de många kurder som bor i Sverige sprids en oro för vad det nya avtalet kan leda till. Framförallt en punkt – att Sverige lyfter vapenembargot till Turkiet – sticker ut. Journalisten, författaren och debattören Kurdo Baksi menar att det är ”ett obehagligt förbehåll”. Han frågar i en debattartikel i DN hur Sverige ska kunna stoltsera ”med mänskliga rättigheter när svenska vapen kommer att döda kurder?”. Författaren, advokaten och socialdemokraten Evin Cetin är en av de svenska kurder som pekas ut som terrorist av den turkiska staten. För DN berättar hon att rädslan äter sig in i privatlivet. – Flera äldre svenska kurder har bett mig se över min säkerhet. De är själva oroliga, och säger att även jag bör oroa mig för avlyssning och utpressning, säger hon till tidningen. PKK är som sagt redan klassat som en terrororganisation av EU, USA och flera länder i väst. Den svåra frågan när den svenska Natoprocessen drar igång handlar om hur man ska se på de kurdiska organisationerna i Syrien, till exempel YPG. Milisen samarbetade med västalliansen och ansågs vara avgörande i kampen mot terrorgruppen IS. Det är också YPG som haft kontroll över de läger där personer från IS hållits fängslade.  Gruppen har fått ekonomiskt stöd från USA och Sverige men ses av Turkiet som en förlängning av PKK. YPG och PYD i Syrien har kopplingar till PKK – de delar ideologi och ledare i Abdullah Öcalan, men förnekar att det finns några organisatoriska linjer mellan dem. Av de många miljoner kurder som bor i Turkiet är det långt ifrån alla som stöttar PKK, även om de står bakom den kurdiska saken. Natoförhandlaren Oscar Stenström sa i en intervju med Göteborgs-Posten i somras att processen har visat att Sverige hade ett större problem med PKK än vad som tidigare varit känt.  Ann Linde håller med. – Det måste man säga. Vi hade inte varit tillräckligt effektiva när det gällde att stoppa ekonomiska transaktioner från Sverige till PKK, som uppenbarligen hade förekommit, säger hon och fortsätter: –  Även om PKK är terroristklassat och har genomfört mord och gisslantaganden på svensk mark var inte PKK ett utpekat hot mot just Sverige. Deras aktiviteter var i Turkiet. Därför var det viktigt för Turkiet att få ett klargörande från oss att vi avsåg att vara mer effektiva när det gällde att bekämpa PKK, framförallt via finansieringen. Det finns kritiker som menar att svenska politiker underskattade Turkiets betydelse i Nato. Att man inte såg att Turkiet inte bara är Natos näst största land – utan också den näst största militärmakten. Den kritiken tillbakavisar Ann Linde:  – Nej, på inget sätt. Turkiet har alltid varit ett av Natos riktigt viktiga medlemsländer på grund av sitt geografiska läge och sin oerhört stora militära förmåga, säger hon till Omni. När Ulf Kristersson blir statsminister hösten 2022 går en av de första utlandsresorna till Erdogans palats i Ankara. Hoppet lever om att den nye statsministern ska kunna skynda på Turkiets ratificering.  Kristersson lovar att Sverige kommer att leva upp till alla sina åtaganden. Men Erdogan vill se fler “positiva signaler” till nästa möte och namnger en person som han menar är en terrorist som ännu inte blivit utlämnad. – Vi vill se Sverige stötta Turkiets säkerhetsintressen, säger han. Månaderna går. En gråmulen januarimorgon 2023 hängs en docka föreställande Erdogan upp och ned i en flaggstång utanför Stockholms stadshus. Den lilla aktivistgruppen Rojavakommittérna som står bakom aktionen är glada – händelsen får stor uppmärksamhet och därmed önskad effekt. Erdogans talesperson skriver på Twitter, att Turkiet tar det som ett bevis för att ”svenska myndigheter inte har tagit de nödvändiga stegen mot terrorism”.  Utrikesminister Tobias Billström kallar aktionen för avskyvärd och statsminister Ulf Kristersson menar att det är ett sabotage mot Sveriges Natoprocess. Samtidigt återupptas debatten om att Sverige viker sig för Turkiet och att den svenska regeringen inte står upp för yttrandefriheten. Spänningarna ökar ytterligare när den dansk-svenske politikern och provokatören Rasmus Paludan bränner en koran utanför Turkiets ambassad knappt två veckor senare. Problemen för Sveriges Natoansökan ser inte ut att vara slut. Händelserna påverkade visserligen processen och kastade grus i maskineriet, menar Halil Karaveli, författare och Turkietkännare som skrivit boken ”Why Turkey is Authoritarian: From Atatürk to Erdogan”. – Å andra sidan var det ingenting som vanliga människor i Turkiet brydde sig särskilt mycket om. Det spelade roll för att det utmålade Sverige som ett fientligt land mot Turkiet och det gör det kanske på marginalen svårare för Turkiet att släppa in Sverige i Nato, säger han. Frågan är om Turkiets motstånd mot Sverige i Nato egentligen har med Sverige att göra? Flera experter menar att så inte är fallet, utan att det snarare handlar om relationen mellan Turkiet och USA.  För Turkiet har det handlat om två saker: att försöka förmå USA att sluta stödja YPG och att få köpa F-16-plan av USA, menar Halil Karaveli. Han bedömer det dock som osannolikt att USA kommer att sluta stötta YPG – kvar finns frågan om flygplanen. Sveriges tidigare Turkietambassadör Michael Sahlin som i dag är verksam vid Stockholms internationella fredsforskningsinstitut håller med. – Alla vet, men ingen vill riktigt vidgå att det finns en koppling till amerikansk-turkiska relationer. Det är i sin tur kopplat till det trilaterala förhållandet mellan Turkiet, Grekland och USA och den amerikanska balansgången mellan de två, säger Michael Sahlin. Att Turkiet har köpt luftvärnssystemet S-400 av Ryssland är en känslig fråga i Nato som gjort att Turkiet uteslutits från F-35-programmet. Grekland har fått löfte om att köpa F-35. Ex-ambassadören Michael Sahlin tror att paketet som diskuteras mellan Turkiet och USA för att Turkiet ska få köpa F-16 innebär krav på att Turkiet inte använder det ryska S-400.  – Då måste Turkiet ta smällen från Ryssland och kompensera Ryssland på något annat sätt. Sedan är Sverigefrågan en del av allt detta, säger Sahlin.  I början av september säger Erdogan att Joe Biden tog honom åt sidan vid G20-mötet. Den amerikanske presidenten ska ha gjort en koppling mellan F-16 och att det turkiska parlamentet ska ratificera Sveriges Natoansökan. Erdogan beskrev det som ”upprörande”.  – Om du säger att kongressen ska bestämma [om F-16-försäljningen], så har vi en kongress i Turkiet också – det turkiska parlamentet. Det är inte möjligt för mig att säga ja [till Sveriges Nato-ansökan] så länge beslutet inte har godkänts av parlamentet, säger Erdogan på en presskonferens.  I slutet av september låter det plötsligt annorlunda. Erdogan bekräftar slutligen det alla redan vetat om: Turkiet kommer att släppa in Sverige i Nato om USA går med på att sälja F-16-planen.   Men läget är fortsatt låst. Experter pekar på att förtroendet mellan USA och Turkiet är lågt i frågan. USA kräver att Turkiet ratificerar Sverige först. Turkiet å sin sida litar inte på USA.  Risken är alltså att det turkiska parlamentet inte kommer att rösta om frågan förrän F-16-planen är sålda. Dessutom inflikade Erdogan att Sverige också måste ”hålla sina löften” och ta ytterligare steg genom att utvisa misstänkta PKK-anhängare och stoppa PKK-demonstrationer i Sverige innan Natoansökan kan godkännas. Frågan nu är ordningen. Frågan är också hur länge Turkiet har råd att vänta. Den utrikespolitiske experten Alper Coskun, som tidigare varit turkisk ambassadör i Azerbajdzjan, skrev i februari i år att det inte bara är ett problem för Sverige att Turkiet försenar Natoansökan, utan även för Turkiet. ”Det ger näring åt uppfattningen av Turkiet som en opålitlig och störande aktör i en tid då den euroatlantiska säkerheten håller på att omformas”, skriver han för tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace. Från turkiska militärtjänstemän ska det finnas ett missnöje med hur Turkiet framstår, säger Michael Sahlin som har talat med en källa i Bryssel.  – De är trängda i sitt dagliga umgänge med övriga Natoländer som är mycket irriterade på Turkiet för deras halsstarrighet, säger han och fortsätter: – Det ingår i ett mycket större strategiskt frågekomplex. Och det är svårt att rå på ledaren i den här frågan. Men det är uppenbart att det finns någon slags bortre gräns. Men var den bortre gränsen ligger, den frågans svar drunknar i det faktum att övriga Natoländer är djupt ambivalenta när det gäller Turkiet.  Med sitt geografiska läge, som en brygga mellan öst och väst, hörs ibland tveksamhet. Var har Turkiet sina intressen egentligen? Turkiet har varken infört sanktioner mot rysk gas eller exportstopp till Ryssland. Turkiet har ett energiberoende till Ryssland och har inget alternativ, menar Turkietkännaren Halil Karaveli. Ekonomin är redan försvagad. – Skulle man delta i sanktionerna skulle det bara straffa Turkiet och turkisk ekonomi, säger han. Karaveli menar att man måste förstå Turkiet på ”alla sätt och vis” som en västmakt, kopplad till västliga ekonomiska intressen och på tvärs mot Ryssland.  – Man stödjer Ukraina fullt ut militärt, man är i konflikt med Ryssland i Centralasien där man försöker utvidga sina intressesfärer. Man har kolliderat totalt med Ryssland i Libyen, där Turkiet besegrat den Rysslandsstödda fraktionen. På alla politiska stridsfronter står Turkiet och Ryssland emot varandra.  Argumentet att Turkiet skulle röra sig bort från väst faller på sin egen orimlighet, menar Karaveli.  Turkiet har ingenstans att vända sig. Inte något av alternativen är en klubb man vill vara med i. – Erdogan är superpro-Amerika, det är bara det att han inte vill bli förnedrad.

Han har tillskansat sig stor makt i ett ekonomiskt och politiskt system, skräddarsytt för honom själv. Frågan är vad eller vem som kan ta över? I en serie i tre delar berättar Omni om hur arbetarklasspojken från Istanbul jobbat sig hela vägen upp till världspolitikens centrum. Anhängarna älskar honom. Kritikerna talar om en modern sultan. Experterna säger att det inte finns någon position han inte svängt ifrån. Det här är berättelsen om Recep Tayyip Erdogan. Diyarbakir, 21 mars 2013 – I dag börjar en ny era. Perioden av väpnad kamp avslutas och dörren öppnas för demokratisk politik. Den kurdiske ledaren Abdullah Öcalans ord läses upp i Diyarbakir framför tusentals människor som har samlats för det kurdiska nyårsfirandet newroz. Ögonblicket är historiskt. Newroz som tidigare ofta kantats av oroligheter firas nu lugnt i Turkiet. Den kurdiske ledaren har suttit fängslad sedan 1999 men under våren har fredsförhandlingarna inletts i hans lilla cell på fängelseön Imrali söder om Istanbul. Härifrån har skisserna för en vapenvila dragits upp – en vapenvila som man hoppas kan avsluta den 30 år långa konflikten mellan Turkiet och kurdiska PKK. I utbyte mot att PKK ger upp den väpnade kampen i Turkiet ska kurderna få ökat inflytande över politiken. Nu införs flera lättnader för kurder. Det kurdiska språket som tidigare varit förbjudet under stora delar av 1900-talet kan börja användas i modersmålsundervisning, kurdiska namn börjar skrivas på skyltar och det talas till och med om att införa kurdisk undervisning, så långt går man dock inte. Till skillnad från kemalismen förespråkade AKP en neo-osmanism som från början syftade till att återfå pluralismen som fanns inom det osmanska riket, ett multireligiöst, multispråkigt och multietniskt rike, förklarar Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet. – AKP har en naturligt mjukare inställning till kurdfrågan än vad traditionella kemalister har haft. Så det var ganska naturligt att de började luckra upp lite grann. Man använde ordet Kurdistan till exempel, säger han och fortsätter: – På det sättet försöker jag ge en förklaring till varför det inte är revolutionerande att tänka sig att AKP är de som är bäst lämpade att göra upp med kurdfrågan. Det var många liberaler och progressiva krafter som stöttade AKP i början – det var det de hoppades på. Det finns också en annan teori som grundar sig i politisk taktik – där Erdogans slutmål är att bilda en stark presidentmakt. Experter menar att det nog inte är den enda förklaringen, men med en fred kan hoppet ha varit att det prokurdiska partiet HDP skulle vilja stötta hans ambitioner för en ny typ av presidentsystem, med honom själv som president. HDP-ledaren Selahattin Demirtas sa nej. I valet i juni 2015 förlorar AKP sin majoritet. HDP kommer in i parlamentet och blir ett politiskt hot. Bara några veckor efter valet faller vapenvilan samman och konflikten med PKK eskalerar återigen. Till valet 2018 är AKP allierade med HDP:s motsats, Nationella aktionspartiet (MHP). Ett parti som stödjer Atatürks principer men är mer nationalistiskt än traditionella kemalister. Den högerextrema och nyfascistiska organisationen Grå vargarna, som under 1970- och -80-talen har pekats ut för mord på meningsmotståndare, kurder, armenier och greker, brukar kallas MHP:s ungdomsförbund. Tillsammans med MHP får AKP och Erdogan nog med mandat för att behålla makten, trots att det egna väljarstödet sviktar. Aras Lindh beskriver partiet som ultranationalistiskt och med en politik som kan beskrivas som rasistisk.  –  Det är sannolikt att den politiska kalkylen var att “lyckas vi inte med HDP så går vi med de här i stället”, säger Aras Lindh, Turkietanalytiker och forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Samarbetet med MHP ger dock inte tillräckligt med mandat för att ändra i konstitutionen och skapa det skräddarsydda presidentstyre som Erdogan önskar. Ankara, 16 april 2017 Det råder fortfarande undantagslagar sedan kuppförsöket året innan. Men bland de vajande turkiska flaggorna är stämningen hög. – Vi visste att det skulle bli ett ja… så länge vi är på Erdogans sida, så länge han inte faller, faller inte landet. Det är en man med ”Ja” på kepsen och turkos regnponcho som firar. Recep Tayyip Erdogan har på sig en nedtonad kavaj. Det är ett ”historiskt ögonblick” förklarar han. Med 51 procent av rösterna har han just vunnit folkomröstningen om att ändra i konstitutionen och utöka presidentens makt. Det är en stor konstitutionell förändring – nu byggs ett starkt presidentsystem där den exekutiva makten som tidigare legat på premiärministerposten flyttas till presidentposten. Presidenten är nu både stats- och regeringschef och kan själv utse alla ministrar. Han kan också själv utnämna eller sparka ämbetsmän utan något godkännande från det turkiska parlamentet. Samtidigt har medielandskapet ändrats – från att det tidigare funnits en del medier som kunnat vara oppositionella och kritiska är Erdogansidans dominans nu påtaglig, säger Aras Lindh. – Erdogan är skyddad från kritik. Det är under de förutsättningarna som folkomröstningen hålls. Det cementerade makten kring presidentämbetet och i praktiken hans egen makt i ett tillstånd som präglades av oro och rädsla, säger han till Omni. Oppositionsledaren Kemal Kilicdaroglu är en av dem som påpekar att folkomröstningen inte hållits under rättvisa förhållanden. Erdogan valdes till president 2014 efter att ha suttit sina två mandatperioder som premiärminister. Att han sedan valde att hålla omröstningen och förändra arbetsbeskrivningen för presidenten har av en del setts som ett sätt att behålla makten. Men det finns ett annat perspektiv: Det behöver inte bara ses som Erdogans personliga projekt – i stället kan det ses som den turkiska högerns projekt. Det menar författaren och Turkietexperten Halil Karaveli som skrivit boken ”Why Turkey is Authoritarian: From Atatürk to Erdogan”, som baseras på en marxistisk klassanalys av Turkiet under de senaste 100 åren. – Idén föddes inte med Erdogan. Det hade högerledare velat ända sedan 1970-talet och det blev till slut Erdogan som kunde genomföra detta. Karaveli menar att fokuseringen på Erdogan som person är problematisk. Erdogan har varit en framgångsrik politiker, men det är inte enskilda individer som driver politiken framåt, utan större makroekonomiska och makropolitiska processer. Turkiet har haft ledare som liknar Erdogan ända sedan 1950-talet och på så sätt representerar han ingenting nytt, menar Karaveli. – Det har varit konservativa högerpolitiker som spelat på religionen och fått folkets stöd och sedan fört en näringslivsvänlig politik. Politiken har varit konstant i Turkiet sedan 1950-talet, med ett litet avbrott på 1970-talet där socialdemokratin och vänsterkanten fick en kort tid. Ändå är Erdogan en symbol för den turkiska politiken under de senaste 20 åren. En ledare som har tillskansat sig stor makt i ett ekonomiskt och politiskt system, byggt för honom själv. Det är februari 2023. Presidenten står i en mörkblå rock i vintersolen. Förödelsen är enorm. Jordbävningen som skakat Turkiet och Syrien är den största naturkatastrofen i regionen i modern tid. Nära 60 000 människor dör och runt 1,5 miljoner människor står hemlösa, enligt FN. Det är bara månader kvar till det turkiska valet och också den politiska grunden ser ut att skaka under presidenten. Experter och bedömare räknar på opinionssiffrorna i de värst drabbade områdena. Skulle de vända sig med honom eller mot honom? Hur Erdogan hanterar den stora katastrofen skulle bli avgörande. På ett sätt sluts cirkeln för presidenten – jordbävningen 1999 hade bidragit till att ge honom makten. Nu kom kritiken mot att hjälpen inte kom snabbt nog. Centraliseringen som skett under Erdogans styre sinkade räddningsinsatserna, menade hjälporganisationer. Dessutom frågade sig många vart pengarna – som medborgarna betalat i skatt under många år för att kunna användas vid sådana här exceptionella naturkatastrofer – tagit vägen? Oppositionen är inte nådig i sin kritik – ansvaret ligger på Erdogan, menade ledaren för Republikanska folkpartiet, Kemal Kilicdaroglu. – Denna kollaps är resultatet av systematisk, vinstdrivande politik, sa han enligt Reuters. Valet hålls i två omgångar – i andra omgången vinner Erdogan med 52,18 procent av rösterna mot 47,82 procent för Kilicdaroglu. Med ett mer visionärt och karismatiskt alternativ i oppositionen kunde valet ha gått annorlunda, menar Jenny White, professor emerita vid Stockholms universitet. – De har inte den typen av vision och fantasi som Erdogan har. Men det Erdogan har gjort har kommit med ett pris och det priset är enorm korruption. Korruptionen har alltid funnits och väljarna har blivit vana vid den – de förväntar sig till och med att politikerna är korrupta, menar Jenny White. Men det här handlar om gigantisk korruption som syftar till att hålla eliterna runt honom nöjda.  – Han ger kontrakt till sina vänner. Och människor runt honom har fått rättigheterna att köpa upp alla medier. Han säljer så mycket offentlig mark han kan och låter sina vänner göra om historiska byggnader till kaféer, säger hon. Halil Karaveli är krass i sitt omdöme. Politiken har i allt för hög grad gynnat företagen och de ekonomiska eliterna. – Är du kapitalist gäller inga regler för dig, det är det som är problemet, säger han. Erdogan har lovat att återuppbyggnaden efter den senaste jordbävningen är hans högsta prioritet. Det kommer att kosta. Världsbanken har uppskattat att kostnaderna för ”direkta skador” efter jordbävningen uppgår till 34,2 miljarder dollar, motsvarande 4 procent av Turkiets BNP 2021, skriver AP. Återuppbyggnaden beräknas kunna bli dubbelt så dyr. När analytiker får frågan om vilka utmaningar Erdogan står inför nu, vid det som kan bli hans sista mandatperiod, är det återigen – precis som inför hans första årtionde vid makten – den ekonomiska krisen och följderna av den senaste jordbävningen. Den ekonomiska situationen för vanliga turkar har blivit sämre under de senaste åren. Från att ha gått från en väldigt hög ekonomisk tillväxt från början av 2000-talet till en ekonomi i kris. Efter en lång rad räntesänkningar låg inflationen i oktober 2022 på 85,5 procent. Även om inflationen sedan dämpades så har den fortsatt varit väldigt hög. Det innebär att priserna på dagligvaror och medicin har ökat. Liran har tappat i värde, vilket har lett till att importerade varor blivit dyrare, eller inte finns att köpa alls. Orsaken till det svåra ekonomiska läget är hög grad i den politiska styrningen, menar många kritiker. Erdogan försöker hålla räntorna nere för att främja tillväxt. Han har talat om att det finns en ”räntelobby” som vill skada Turkiets ekonomi och han har tidigare uttryckt att alla som motsätter sig räntesänkningar gör sig skyldiga till förräderi. En anledning till motståndet är också religiös: riba – vilket skulle beskrivas som ocker eller en orimligt hög ränta – är förbjudet enligt Koranen. Den här lite hemmasnickrade ekonomiska politiken brukar av bedömare i utlandet kallas för ”Erdonomi”. Framåt har ekonomiexperter menat att Turkiet kommer att behöva ta ställning till om regeringen ska hålla fast vid de låga räntorna så som presidenten lovat, eller om man ska göra höjningar. De skulle kunna ske gradvis eller så skulle man kunna kombinera små höjningar med andra åtgärder, sa Selva Demiralp, professor i ekonomi vid Istanbuls Koc-universitet, till AP i våras. Han varnade för att det oavsett kommer att leda till en avmattning av ekonomin och en högre arbetslöshet.  Båda de här faktorerna – jordbävningskatastrofen och den ekonomiska krisen – gjorde läget särskilt skakigt för Erdogan i våras.  – Då kan man ju inte vinna ett val, heter det. Men det gjorde han i alla fall genom att appellera till nationalistiska och islamistiska strömningar i Turkiets politik. Nu är han snarast stärkt i sin makt, säger Michael Sahlin, som tidigare varit ambassadör i Turkiet och nu arbetar för fredsforskningsinstitutet Sipri.  Att vanliga människor fortsatt att rösta på Erdogan går att förklara på samma sätt som att folk röstar på andra populistiska ledare i övriga världen, menar Halil Karaveli. – Varför röstade arbetarklassen i USA på Trump? Han försvarade deras rätt att bära vapen och var emot aborträtten och på så sätt fick han arbetarna på sin sida, även om han sedan sänkte skatten för de allra rikaste. I Turkiet har de här partierna stått för religion och kulturella värden, de breda massorna känner att “det här är våra värden och värderingar”, säger han. En av frågorna som Erdogan levt med och som gjort honom populär är ett framtida potentiellt EU-medlemskap för Turkiet. När han i somras gav beskedet att han skulle godkänna Sveriges Natoansökan kopplade han ihop det med EU-frågan. Ulf Kristersson lovade i en ny överenskommelse att Sverige kommer att stödja landets försök att gå med i EU. Av och till har frågan kommit upp. Under flyktingkrisen 2015–2016 behövde EU hjälp av Turkiet. Det öppnade för seriösa förhandlingar igen, säger Michael Sahlin. – Sedan kom kuppförsöket och undantagstillståndet och så var det kört igen. Frågan är nu om det är läge att ge ny energi till den här relationen på något sätt, som innebär något annat än medlemskap? Under Erdogans första årtionde vid makten tänkte han nog både att det kunde hjälpa ekonomin och fungera som ett verktyg för att knäcka kemalisternas grepp om makten, förklarar Michael Sahlin.  – Det var ett taktiskt spel från hans sida. Han är en islamist som tycker att religionen är viktigare än friheten, säger Sahlin. Trots det skulle Erdogan nog ändå se det som en seger om han fick igenom ett EU-medlemskap under sin karriär. Men vägen dit är lång. Även om unionen plötsligt och överraskande skulle säga ja är det en lång resa av förhandlingar som följer, säger Sahlin.  I en rapport från EU-kommissionen från förra året var budskapet att Turkiet måste återställa sin rättsstat och demokrati innan det kan bli tal om något medlemskap. Att Turkiet tar steg bakåt när det gäller kvinnors rättigheter och hbtqi-rättigheter har också varit framträdande inslag i EU:s rapporter om Turkiet de senaste åren. Enligt Michael Sahlin är frågan därmed tillsvidare stendöd. – Det är ingen som tror att ens Erdogan tror på det här med EU-medlemskapet, men det är frågan om att man vill respekteras som en viktig part i seriösa samtal. Erdogans nuvarande mandatperiod är slut 2028. Efter det kan han inte sitta kvar. – Om man inte skriver om konstitutionen förstås. Och det har han redan lyft vid flera tillfällen. Han behöver ju på något sätt planera för vad som ska komma efter honom, säger Aras Lindh på FOI.  Lindh tror att det är mer sannolikt att Erdogan skriver om konstitutionen än avgår. Michael Sahlin säger att det är möjligt att Erdogan försöker göra sin mandatperiod i stort sett livslång.  – Det presidentsystem man har är helt och hållet skräddarsytt för en person. Om han faller ifrån eller när han faller ifrån är det en öppen fråga vem som kommer efter. Kan det här presidentsystemet överhuvudtaget fungera om den personen som det har skräddarsytts för inte är kvar? Allt det är jättestora frågor inför framtiden. Experterna är eniga om att kommunalvalen i vår kan ge en föraning om vad som kan komma. Det kan vara nödvändigt att en tilltänkt efterträdare har någon politisk erfarenhet – sådan kan man till exempel få om man blir vald till borgmästare i Istanbul. – Kommunval i Turkiet är inte som i Sverige. Det handlar om att kontrollera storstäder som Istanbul, Ankara, Izmir. Istanbul är en oerhört prestigefull stad att kontrollera. Det var där grunden lades för Erdogans egen politiska karriär, så han vill definitivt inte förlora staden till oppositionen igen, säger Aras Lindh. Halil Karaveli ser å andra sidan att Erdogan kanske inte ens sitter kvar hela mandatperioden, men att presidenten nog gärna vill att hans styre ska fortsätta i någon form. – Jag tror att Erdogan själv nog gärna vill att det ska bli en fortsättning. Att det han byggt upp blir bestående och att familjen kan förvalta det vidare. Så vad kan komma efter Erdogan? Svaret kanske vi ser i en man i vit väst, hörselskydd och skyddsglasögon som står framför ett amerikanskt stridsflygplan och gör tummen upp. Det är augusti 2023. Solen står högt och himlen är blå över Medelhavet utanför turkiska Antalya. Mannen på bilden är Selcuk Bayraktar, den framgångsrike innovatören och tekniknörden som har rönt stora vapenexportframgångar för Turkiet. Han har inte bara skapat företaget Baykars exportsuccé, drönaren Bayraktar TB2 som använts av Ukraina i kriget mot Ryssland, han är också gift med Recep Tayyip Erdogans dotter, Sümeyye. Hangarfartyget han står på är världens största: USS Gerald R Ford. Bayraktar är inbjuden och är där tillsammans med USA:s ambassadör Jeffrey Flake. – Jag tolkar det som att USA ser det som att Selcuk Bayraktar är personen som de ska bygga en relation med, säger Halil Karaveli.  Finns det någon som pekas ut som en kronprins till Erdogan är det svärsonen Bayraktar, som kallats för ”Turkiets Elon Musk”. – Han är en väldigt karismatisk person, han är helt opolitisk, ingenjör utbildad i USA. Han är väldigt populär i de breda lagren, inte minst bland ungdomar. Han är en framgångsrik företagare som säljer vapen. Han representerar en högteknologisk framgångssaga, säger Karaveli. Även svärsonen Berat Albayrak har tidigare setts som en möjlig efterträdare som själv ville göra politisk karriär. Han tillträdde som finansminister 2018 men i takt med att landets ekonomi blev allt sämre avgick han 2020. Erdogans son, Bilal, har aldrig varit något alternativ –  även om han säkert har förväntningar, säger Karaveli.  Han tror att den turkiska statsapparaten tittar mycket på vem som kan få folklig legitimitet och vem som kan vara gångbar internationellt.  – Selcuk Bayraktar passar på många sätt den rollen.