Del 1: "Ett mysterium att de inte sköt" – så har Erdogan behållit makten i Turkiet
Stridsflygplanen pilar över himlen i jakt på president Recep Tayyip Erdogan. Under en dramatisk natt utmanas den turkiske ledaren – men som så många gånger tidigare – överlever han. Som vanligt landar han på fötterna, starkare än någonsin. I en serie i tre delar berättar Omni om hur arbetarklasspojken från Istanbul jobbat sig hela vägen upp till världspolitikens centrum. Anhängarna älskar honom. Kritikerna talar om en modern sultan. Experterna säger att det inte finns någon position han inte svängt ifrån. Det här är berättelsen om Recep Tayyip Erdogan. 15 juli 2016 Mörkret faller över Marmaris. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har rest till en vit villa med stora parasoll precis vid Egeiska havet för några dagars vila. Enligt mannen som äger det stora fyrstjärniga hotellet strax bredvid har Erdogan fått låna huset på hotellområdet. Det är inte bekräftat, men det är troligen där han är när samtalet kommer: Flera Blackhawk-helikoptrar med soldater är på väg för att fängsla eller döda presidenten. Samtidigt har dramatiska scener börjat utspela sig i Istanbul och Ankara. Soldater stänger av broarna över Bosporen och över huvudstaden flyger stridsflygplan på låg höjd. Skott avlossas mot militärens högkvarter. Det sprids rykten om att Erdogan är död eller har flytt. Ett kuppförsök har inletts. Snart tvingas tv-bolaget TRT:s programledare att läsa upp ett uttalande om att militären tagit makten i landet och att det nu råder utegångsförbud. Vi vet inte exakt vad som händer de där dramatiska timmarna. Från Marmaris finns hotellägaren och Erdoganvännen Serkan Yazicis vittnesmål i en intervju som gjordes några dagar efter händelserna. Enligt honom är Erdogan i denna stund väldigt arg, men ändå lugn och beslutsam. Det är nu som Erdogan fattar flera beslut som senare beskrivits som avgörande för hans framtid. Det första är att han ringer till CNN Türk via Facetime. Programledaren håller upp telefonen framför tv-kamerorna för att tittarna ska kunna se presidenten. På den lilla bilden syns Erdogan som uppmanar folket att stoppa kuppmakarna. Det beskrivs senare som ett extraordinärt ögonblick. – Jag tror det var jätteviktigt. Han kunde visa att han var kvar. Det gjorde väldigt mycket för att få folk att gå ut på gatorna och för att kuppmakarna inte lyckades skapa den psykologiska känslan av att det var en militärkupp, säger Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet. Kuppmakarna vet att presidenten befinner sig i Marmaris och de har siktet inställt på lyxhotellet Grand Yazici Club Turban. Skräckslagna turister gömmer sig i sina hotellrum när militärhelikoptrarna mullrar ovanför deras huvuden. Soldater firas ner i rep. Sedan börjar skotten höras i natten. – Om jag hade stannat 10–15 minuter ytterligare hade jag blivit dödad eller bortförd, sa Erdogan själv om händelsen några dagar senare. Efter samtalet till CNN Türk lämnar Erdogan hotellområdet i en helikopter till den närliggande staden Dalaman. Därifrån kan han lyfta i ett Gulfstream IV-flygplan. Två lojala F-16-plan eskorterar regeringsplanet, men faran är inte över. Ytterligare två F-16 med kuppsympatisörer jagar efter Erdogans plan över natthimlen. Enligt flera medier har de regeringsplanet i sikte. Ändå låter de det flyga. En högt uppsatt tjänsteman berättade för Reuters att Erdogan var ”minuter från döden”. – Varför de inte sköt är ett mysterium, sa en före detta officer till nyhetsbyrån. En teori är att piloten maskerade Erdogans Gulfstream på radarn så att det såg ut som ett Turkish Airlines-plan. En undanmanöver med syfte att förvirra rebellerna som inte skulle ha vågat riskera att skjuta ner ett passagerarplan av misstag. Väl i Istanbul möts Erdogan av tusentals människor. Taksimtorget fylls av turkiska flaggor. Soldaterna tappade modet. Upproret är snabbt över. – Han höll sig inte undan, utan åkte till händelsernas centrum. Att han uppmanat folk att gå ut på gatorna illustrerade vilken stark ställning han hade hos sina kärnväljare, säger Aras Lindh, Turkietanalytiker och forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). När solen går upp efter nattens kuppförsök står män på en övergiven stridsvagn på Bosporenbron och gör segertecken. På en banderoll syns namnet Recep Tayyip Erdogan. Kuppförsöket beskrivs i efterhand som dåligt planerat och utan tillräckligt med stöd från soldaterna som skulle genomföra det. Det finns också uppgifter om att underrättelsetjänsten fick reda på att en kupp var på gång och att det därför genomfördes tidigare än planerat. Der Spiegel beskriver hur underrättelsetjänsten MIT ska ha nåtts av information om kupplanerna på eftermiddagen samma dag. Men dåvarande underrättelsechefen Hakan Fidan väntade ändå med att ringa Erdogan till 22-tiden på kvällen. I en senare intervju har Erdogan sagt att han fick ett samtal om “problem med soldater” i Istanbul från sin svåger redan vid 20-tiden och att han då försöker få tag på Fidan. Erdogans version av händelserna väcker en fråga: Vad visste presidenten egentligen om kuppförsöket i förväg? På bara några timmar var över 200 personer döda och över 2 000 skadade. Morgonen därefter hade över 2 800 militärer gripits. Över 2 700 domare och advokater hade avskedats. Drygt en vecka efter det misslyckade kuppförsöket publicerar Amnesty International statistik över antalet döda och gripna. Minst 260 personer har dödats. 15 000 personer frihetsberövade och att fler än 45 000 personer, däribland poliser, åklagare och domare, blivit avskedade eller avstängda från sina jobb. Lärare blir av med sina licenser och flera privata skolor stängs helt. Även tv-stationer och tidningar stängs och journalister grips. Under de kommande månaderna följer ytterligare massarresteringar. På bilder visas män med såriga ansikten och brutna näsor upp, en del med bandage runt huvudet. För Erdogan var detta ett tillfälle att inte bara rensa ut Gülenanhängare från toppositioner i samhället – också vänsteranhängare, kurder och personer som förespråkade sekularisering greps. Den prokurdiske oppositionsledaren Selahattin Demirtas (HDP) luftade sin oro när han besökte Sverige i september samma år. – Erdogan använder kuppförsöket som en ursäkt för en omfattande operation för att undanröja kurder, och utvecklingen blir värre för varje dag, sa han till Ekot. Knappt två månader senare blev Selahattin Demirtas själv fängslad. En rädsla spred sig i samhället. Människor blev rädda för att bli angivna av sin granne eller en kollega som man inte kom överens med, berättar Aras Lindh vid FOI. – Efter kuppförsöket infördes undantagstillstånd, vilket gav Erdogan en stärkt position med ett betydligt större handlingsutrymme än tidigare. Erdogan själv gjorde ingen hemlighet av att han nu kunde stärka sin makt ytterligare. – Kuppförsöket var gudasänt. För att det ger oss tillfälle att rensa ut inom militären och göra den så oförvitlig som den ska vara, sa han under en presskonferens. Händelserna 2016 var inte första gången Erdogan ställdes inför en kris som såg ut att kunna hota hans styre. Flera gånger har protester, kriser, attentat och val sett ut att kunna skaka hans position i grunden. Trots det håller han sig kvar och ser ofta ut att gå ur händelserna självsäkrare än någonsin. Experter pekar ofta på hur han kan vända nackdelar till sin fördel. – Han är en skicklig och pragmatisk politiker som kan navigera det politiska landskapet väl. Det finns i princip ingen position som han intagit som han senare inte har backat ifrån och intagit en diametralt motsatt position, säger Aras Lindh. Erdogan har gått från att närma sig väst till att blicka mer mot öst, från att närma sig modernism till att bli mer konservativ. Han har samarbetat med Gülenrörelsen som han sedan terrorklassat. Han har suttit i fredsförhandlingar med PKK – som nu till varje pris ska bekämpas militärt. Han har varit på semester med Syriens Bashar al-Assad för att sedan kalla honom diktator, förklarar Lindh. – Det går som en röd tråd att han kan byta fot i så gott som vilken fråga som helst om det gynnar den egna politiska kalkylen. För att förstå hans popularitet, ökade auktoritära styre och varför han blivit nästintill omöjlig att kritisera måste man börja med att titta på var han kommer ifrån. Istanbul, 1960-tal. På toppen av en kulle i arbetarklassområdet Kasimpasa ligger ett femvåningshus med breda balkonger och tvätt på linor utanför. Här har presidenten bott, långt innan han blev politiker. Kasimpasa ligger i den bohemiska stadsdelen Beyoglu med utsikt över det Gyllene hornet, den vik som beskrivits som ett nav för Turkiets industriella revolution. På 1960-talet var det här hamnarbetarna bodde och det var också hit Recep Tayyip Erdogans pappa sjökaptenen och hans fru flyttade med sina fem barn. Kravet från föräldrarna är att Erdogan som tonåring måste vara en snäll pojke. Familjen beskrivs i biografier som religiös och konservativ och uppväxten tuff. Han läser på en imamskola och studerar Koranen. För att tjäna extra pengar säljer han simit, runda sesamkringlor som går att köpa i gathörnen i Istanbul. Grannarna som känt honom från adressen 34 Piyale Mumhanesi beskriver honom som generös och trevlig. ”Tayyip”, som de kallar honom, är ”en av oss”. – Han tänkte bara på fotboll, ingenting annat än fotboll, säger 72-årige Hüseyin Üstünbas som bor på femte våningen, precis ovanför lägenheten där Erdogans familj bodde, till France24. Den unge Erdogan är en duktig fotbollsspelare. Han har en semiprofessionell fotbollskarriär – men han tillåts inte fortsätta spela för sin pappa. För familjen är religionen viktigare. Turkiet styrs vid den här tiden i Atatürks politiskt sekulariserade anda. För Erdogan framstod det som att han – en religiös arbetarklasspojke – inte hade något att säga till om, argumenterar historikern Soner Cagaptay i biografin ”The New Sultan”. Att det fick honom att känna sig som en outsider. Mycket av det gamla Kasimpasa hjälper till att beskriva Erdogan, menar Cagaptay. Att växa upp här i den ”sämre” delen av stan formade hans syn på Turkiets elit, på de rika och på västerländska samhällen. Till och med när Erdogan själv blev rik höll han fast vid sitt förakt för eliten och de sekulära turkar som behandlat honom ovänligt, skriver Cagaptay. En stor del av Erdogans politik handlar fortfarande om att framställa sig som en man av folket, samtidigt som han och hans fru klär sig i dyra märkeskläder och tar emot sina statsbesök under pompa och ståt i sitt enorma presidentpalats – något oppositionen gärna framhåller. Den unge Erdogan går med i det islamistiska Milli Selamat-partiet. Som 22-åring leder han partiets ungdomsförbund för både stadsdelen Beyoglu och för hela Istanbul. Partiet leds av Necmettin Erbakan som senare går vidare till att grunda en rad demokratiska islamistiska partier i takt med att de blir förbjudna. Här inleds Erdogans politiska karriär. Han blev inte fotbollsproffs, men bara några kvarter från hans barndomshem står i dag en fotbollsstadion uppkallad efter honom själv. Istanbul, 1994. Under 1980- och 90-talen växte Istanbuls befolkning snabbt. Skräp hopades på gatorna och sot från kaminerna som värmde upp husen fyllde luften. Med Välfärdspartiet (RP) ställer Erdogan upp i borgmästarvalet 1994. Det är den sekulariserade vänstern som har låtit stan förfalla, menar han. Med islamistiska RP ska det bli ordning. Erdogan vinner valet och med honom vid rodret byggs Istanbul upp, soporna hämtas och överallt byggs ny infrastruktur. Bedriften brukar beskrivas som viktig för att förstå vad som skapat Erdogans karriär. Michael Sahlin var Sveriges ambassadör i Turkiet under den här tiden. Han var på besök hos Erdogan och säger att han såg honom som en man som var på väg uppåt. – Intrycket var en kraftkarl med mustasch. En boss. Han talade inte engelska, mer än enstaka fraser. Det gör han ju inte nu heller, minns Sahlin. Jenny White, som är professor emerita vid Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet, arbetade under samma period i ett fattigt område Istanbul och studerade vad människor tyckte om de islamistiska partierna. Det hon såg var att människor genuint verkade tycka om Erdogan, för att han inte ansågs korrupt. – En av sakerna människor ständigt sa medan han var borgmästare var: ”Han är precis som oss. Han klipper sig på det och det stället”. Även om han egentligen inte tillbringade så mycket tid ute på stan och fick sitt hår klippt så var känslan ändå att han fanns där för dig, personligen, säger hon. White berättar om hur hon blev introducerad för Erdogan under den här perioden. De drack te tillsammans i Istanbul och pratade. – Det var fascinerande att se hur han interagerade med människor. Han hade egenskapen att kunna vara närvarande med människor. Han tittar på dig som om du är den enda personen i rummet, han vet vem du är, kan ditt namn. Han hade den här kraften att kunna fånga en persons uppmärksamhet. Det är en typ av karisma. De fattiga pojkarna som arbetade med att servera te hade samlats runt honom med små papper eller en liten kalender för att få en autograf. – Han tog sig tid, ganska lång tid, med att tala med varje liten pojke. Det fanns en typ av igenkännande mellan dem – jag tror inte att han visste vem någon av pojkarna var, men det spelade ingen roll, berättar Jenny White. Vid ett annat tillfälle ska han medverka i ett två timmar långt tv-program där människor får ringa in och ställa frågor till honom. White satt på kontoret på islamistiska Kanal 7 och berättar att alla på kanalen började bli nervösa när han efter sina två timmar inte lämnade studion. – Han tog i stort sett över hela stationen. Alla sprang omkring, in på kanalchefens kontor och undrade vad de skulle göra. Det fanns ju ordinarie program som de var tvungna att ställa in och vi diskuterade hur vi skulle kunna få ut honom. Erdogan brydde sig inte om försöken att få honom att resa sig. Han satt kvar. – Man kunde inte få ut honom. Så han hade ett autokratiskt drag redan då, det var väldigt, väldigt tydligt. Och det är precis det han gör nu. Han kör över allt och alla. Men han lyssnade på människor – och det gjorde honom populär. Och när han väl visat att han kunde styra jättestaden Istanbul och genomföra stora förändringar där så började han i många människors ögon framstå som en möjlig premiärminister. Mycket i den turkiska politiken grundar sig i motsättningarna mellan arvet från republikens grundare Kemal Atatürks idéer och islamistiska ideologier. Den maktspelare som hållit kemalismen högt – militären – gör sig nu påmind i Erdogans karriär. Militären menar att det finns bevis på att Välfärdspartiet blandar in religion i politiken – något som i så fall skulle strida mot den sekulära konstitutionen. Välfärdspartiet och flera islamistiska partier avvecklas efter att ha ställts inför ultimatum från militären. Den populäre lokalpolitikern Erdogan gör inga högljudda protester. Men han döms ändå till tio månaders fängelse efter att ha läst en dikt som anses islamistisk. Efter att ha suttit inlåst i fyra av dem ser det mörkt ut för honom att komma tillbaka till politiken. Har man suttit i fängelse kan man inte bli parlamentsledamot. I stället för att skapa ett nytt islamistiskt parti bildar Erdogan 2001 Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, tillsammans med uppsatta medlemmar från Välfärdspartiet. Partiet är konservativt, demokratiskt och står för en mer västvänlig utrikespolitik, exempelvis vill man gå med i EU. På så sätt kunde AKP locka till sig en bredare publik än islamistiska Välfärdspartiet någonsin kunnat. Dessutom litade många på att Erdogan på ett trovärdigt sätt kunde bygga upp ekonomin. Bara några år tidigare hade fler än 17 000 människor dödats i en jordbävning och missnöjet var stort med att Ankara reagerat så långsamt på katastrofen. Efter jordbävningen följde en finanskris som ledde till en börskrasch och till att den turkiska liran kollapsade. De här sakerna betydde mycket för att Erdogan senare skulle bli vald, säger Paul Levin. – Inte minst den ekonomiska krisen. Folk var trötta på de sittande politikerna och man var less både på hanteringen av jordbävningen och av ekonomin. Det nya partiet vinner en jordskredsseger i valet 2002. Den långe, mustaschprydde Erdogan blir omåttligt populär – även om det inte är han som tillåts bli premiärminister. Medgrundaren Abdullah Gül håller posten endast för att kunna ändra i konstitutionen och låta Erdogan få styra landet från 2003. Erdogan är det stora hoppet, både inom landet och i väst. Och åren som följer får ekonomin fart, arbetslösheten minskar, levnadsstandarden ökar. Det finns till och med ett hopp om att den så kallade kurdfrågan ska lösas och leda till en varaktig fred. EU går med på att börja förhandla om ett medlemskap i unionen, vilket kom med krav på att stärka demokratin i landet. Det passade in i Erdogans vision om att begränsa militärens politiska befogenheter, skriver Soner Cagaptay i sin bok ”The New Sultan”. Genom reformer fick det turkiska nationella säkerhetsrådet en mer begränsad verkställande makt med hänvisning till att Turkiet skulle kunna få gå med i EU. Under de första åren med Erdogan vid makten var det svårt för bedömare att veta vilken typ av politik han egentligen förde. Partiet var både för väst, för en ”mjuk sekularism” och samtidigt mot sekularism, skriver Cagaptay. Han menar att det var först efter 2013 som de flesta kunde medge att AKP ärvt ett illiberalt arv från den islamistiska grenen av turkisk politik. När Abdullah Gül förs fram som presidentkandidat för AKP 2007 blir han ifrågasatt för att hans fru bär slöja. – Stora folksamlingar samlas för protestmöten där man vänder sig emot vad man ser som islamiseringen av politiken. Det blev en jätteladdad symbolisk fråga, säger Paul Levin. Under samma period försöker också konstitutionsdomstolen stänga ner AKP, men misslyckas. Det är nu som Erdogan och hans allierade, predikanten Fethullah Gülen, tillsammans går in i kampen mot den ”djupa staten” och de sekulära kemalistiska idealen som präglar statsapparaten. De båda ledarna går till strid mot det som beskrivs som en hemlig kemalistisk stat i staten som infiltrerat rättsväsendet, polisen och militären. Hundratals militärer, oppositionspolitiker och journalister åtalas för inblandning i det man menade var en underjordisk organisation kallad ”Ergenekon”. Två rättegångsprocesser hålls i början av Erdogans styre: ”Släggan” och ”Ergenekon”. ”Ergenekon-rättegångarna” hålls från 2007 och flera år framåt. – Det var under de två rättegångsprocesserna, som till stor del byggde på falska och påhittade bevis, som man gjorde upp med ”den djupa staten”, förklarar Paul Levin. Istanbul, 28 maj 2013 Sommaren har kommit till Istanbul och den 27-åriga studenten Ceyda Sungur från Istanbuls tekniska universitet går till protesterna i Geziparken. Erdogan har lagt fram en idé om att riva parken, vilket har lett till att hundratals människor klamrat sig fast vid träden och byggt tältläger. Seyda står till synes helt fredlig i sin röda sommarklänning med en vit tygkasse på axeln när en polis bara några steg bort sprejar tårgas mot henne bara några få steg bort. Bilden blir ikonisk. Kvinnan i rött som oskyldigt utsätts för polisens hårdföra behandling väcker ilska. Det finns inte många grönområden i Istanbul och Geziparken beskrivs därför som dess gröna lunga. Men det som börjar som en aktion mot att riva parken kommer snart att i stället bli en protest mot polisbrutalitet.Dagarna som följer samlas tusentals demonstranter i Geziparken och på det närliggande Taksimtorget. Protesterna blir våldsamma och polisen använder tårgas och vattenkanoner för att försöka skingra aktivisterna. Tusentals demonstranter skadas och grips. Erdogan försöker i flera uttalanden att lugna massorna. Sedan hotar han. Om demonstranterna inte lämnar området så kommer säkerhetsstyrkorna utrymma området, är budskapet. – Ingen kan skrämma oss. Vi tar inga order och instruktioner från någon annan än Gud, säger han till sina anhängare. Många bedömare har försökt ringa in en tidpunkt då Erdogans styre blir mer auktoritärt. Det har visat sig svårt, men Geziprotesterna brukar nämnas som en av de mer dramatiska händelserna under hans tid vid makten. – I det kollektiva minnet finns det ett före och ett efter Gezi för väldigt många människor, säger Aras Lindh. Protesterna fortsatte och spred sig till flera platser i landet. Erdogan var övertygad om att det handlade om ett kuppförsök mot honom. Jenny White menar att den farhågan var grundlös. Rörelsen var ledarlös, utan möjlighet att organisera sig för att bli en opposition som kunde utmana makten. Under sommaren avsätts Egyptens president Muhammad Mursi i en kupp. Erdogan är säker på att det är samma krafter som är i rullning i Turkiet. – Han var väldigt skakad av Gezi park-rörelsen. Han såg det som ett tydligt försök att störta honom. Så han blev väldigt paranoid kring risken för kupper och att bli avsatt, säger Jenny White. 2013 Klockan är runt nio på kvällen den 24 februari när inspelningarna av telefonsamtalen läggs upp på Youtube. Rösterna är mumliga och svårtydda men uppges tillhöra premiärminister Recep Tayyip Erdogan och hans son Bilal. En yrvaken Bilal verkar inte förstå vad hans pappa säger när han berättar att andra politikers hus blir genomsökta i jakt på bevis för korruption. Bilal måste flytta pengarna ut ur huset omedelbart. ”Pappa, kan jag göra det? Det är dina pengar i kassaskåpet?” säger Bilal som inte tycks förstå. ”Det är det jag menar”, säger den som tros vara Recep Tayyip Erdogan. Totalt är det fem samtal som har spelats in och lagts ut på internet. Nyheten briserar som en bomb. Alla hör klippen. Oppositionsledaren Kemal Kilicdaroglu uppmanar Erdogan att avgå och lämna landet. Att Erdogan så uppenbart diskuterar hur enorma summor pengar ska gömmas undan måste vara spiken i kistan för hans politiska karriär, tror många experter. I december året innan har turkiska åklagare anklagat en rad av Erdogans närmaste allierade med misstankar om korruption. Erdogans svar är att domare, åklagare och polis format en ”parallell stat” som lyder under hans tidigare allierade Fethullah Gülen. Fienden är inte ny. ”Den djupa staten” som påstås ha styrt landet i hemlighet med kemalistiska ideal har funnits som koncept i Turkiet i decennier. I och med ”Ergenekon”-rättegångarna 2007 hade visserligen Erdogan försökt göra slut på den. Men rättegångarna ledde också till att Gülenanhängare fick framstående poster inom polisen, militären och rättssystemet. Nu är det alltså denna ”parallella stat” som Erdogan menar har klippt ihop de läckta samtalen. Experter menar att konflikten föregicks av en maktkamp mellan Erdogans AKP och Gülenanhängarna som man tyckte hade fått för stor makt. Året innan de läckta telefonsamtalen lades upp på internet kallade en åklagare lojal med Gülenrörelsen upp den nuvarande utrikesministern Hakan Fidan, som då var chef för underrättelsetjänsten MIT, på förhör. Det blev nog droppen för AKP, menar Paul Levin. Fethullah Gülen är nu en fiende. När Erdogan ett år senare sätter sig på planet mot Istanbul samtidigt som stridsflygplanen pilar över himlen har han flera fiender. Det är inte säkert hur mycket han redan vet om kupplanerna. Men en sak står klar för honom – vilka som officiellt ska få bära skulden: Gülenrörelsen.
Stridsflygplanen pilar över himlen i jakt på president Recep Tayyip Erdogan. Under en dramatisk natt utmanas den turkiske ledaren – men som så många gånger tidigare – överlever han. Som vanligt landar han på fötterna, starkare än någonsin. I en serie i tre delar berättar Omni om hur arbetarklasspojken från Istanbul jobbat sig hela vägen upp till världspolitikens centrum. Anhängarna älskar honom. Kritikerna talar om en modern sultan. Experterna säger att det inte finns någon position han inte svängt ifrån. Det här är berättelsen om Recep Tayyip Erdogan. 15 juli 2016 Mörkret faller över Marmaris. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har rest till en vit villa med stora parasoll precis vid Egeiska havet för några dagars vila. Enligt mannen som äger det stora fyrstjärniga hotellet strax bredvid har Erdogan fått låna huset på hotellområdet. Det är inte bekräftat, men det är troligen där han är när samtalet kommer: Flera Blackhawk-helikoptrar med soldater är på väg för att fängsla eller döda presidenten. Samtidigt har dramatiska scener börjat utspela sig i Istanbul och Ankara. Soldater stänger av broarna över Bosporen och över huvudstaden flyger stridsflygplan på låg höjd. Skott avlossas mot militärens högkvarter. Det sprids rykten om att Erdogan är död eller har flytt. Ett kuppförsök har inletts. Snart tvingas tv-bolaget TRT:s programledare att läsa upp ett uttalande om att militären tagit makten i landet och att det nu råder utegångsförbud. Vi vet inte exakt vad som händer de där dramatiska timmarna. Från Marmaris finns hotellägaren och Erdoganvännen Serkan Yazicis vittnesmål i en intervju som gjordes några dagar efter händelserna. Enligt honom är Erdogan i denna stund väldigt arg, men ändå lugn och beslutsam. Det är nu som Erdogan fattar flera beslut som senare beskrivits som avgörande för hans framtid. Det första är att han ringer till CNN Türk via Facetime. Programledaren håller upp telefonen framför tv-kamerorna för att tittarna ska kunna se presidenten. På den lilla bilden syns Erdogan som uppmanar folket att stoppa kuppmakarna. Det beskrivs senare som ett extraordinärt ögonblick. – Jag tror det var jätteviktigt. Han kunde visa att han var kvar. Det gjorde väldigt mycket för att få folk att gå ut på gatorna och för att kuppmakarna inte lyckades skapa den psykologiska känslan av att det var en militärkupp, säger Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet. Kuppmakarna vet att presidenten befinner sig i Marmaris och de har siktet inställt på lyxhotellet Grand Yazici Club Turban. Skräckslagna turister gömmer sig i sina hotellrum när militärhelikoptrarna mullrar ovanför deras huvuden. Soldater firas ner i rep. Sedan börjar skotten höras i natten. – Om jag hade stannat 10–15 minuter ytterligare hade jag blivit dödad eller bortförd, sa Erdogan själv om händelsen några dagar senare. Efter samtalet till CNN Türk lämnar Erdogan hotellområdet i en helikopter till den närliggande staden Dalaman. Därifrån kan han lyfta i ett Gulfstream IV-flygplan. Två lojala F-16-plan eskorterar regeringsplanet, men faran är inte över. Ytterligare två F-16 med kuppsympatisörer jagar efter Erdogans plan över natthimlen. Enligt flera medier har de regeringsplanet i sikte. Ändå låter de det flyga. En högt uppsatt tjänsteman berättade för Reuters att Erdogan var ”minuter från döden”. – Varför de inte sköt är ett mysterium, sa en före detta officer till nyhetsbyrån. En teori är att piloten maskerade Erdogans Gulfstream på radarn så att det såg ut som ett Turkish Airlines-plan. En undanmanöver med syfte att förvirra rebellerna som inte skulle ha vågat riskera att skjuta ner ett passagerarplan av misstag. Väl i Istanbul möts Erdogan av tusentals människor. Taksimtorget fylls av turkiska flaggor. Soldaterna tappade modet. Upproret är snabbt över. – Han höll sig inte undan, utan åkte till händelsernas centrum. Att han uppmanat folk att gå ut på gatorna illustrerade vilken stark ställning han hade hos sina kärnväljare, säger Aras Lindh, Turkietanalytiker och forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). När solen går upp efter nattens kuppförsök står män på en övergiven stridsvagn på Bosporenbron och gör segertecken. På en banderoll syns namnet Recep Tayyip Erdogan. Kuppförsöket beskrivs i efterhand som dåligt planerat och utan tillräckligt med stöd från soldaterna som skulle genomföra det. Det finns också uppgifter om att underrättelsetjänsten fick reda på att en kupp var på gång och att det därför genomfördes tidigare än planerat. Der Spiegel beskriver hur underrättelsetjänsten MIT ska ha nåtts av information om kupplanerna på eftermiddagen samma dag. Men dåvarande underrättelsechefen Hakan Fidan väntade ändå med att ringa Erdogan till 22-tiden på kvällen. I en senare intervju har Erdogan sagt att han fick ett samtal om “problem med soldater” i Istanbul från sin svåger redan vid 20-tiden och att han då försöker få tag på Fidan. Erdogans version av händelserna väcker en fråga: Vad visste presidenten egentligen om kuppförsöket i förväg? På bara några timmar var över 200 personer döda och över 2 000 skadade. Morgonen därefter hade över 2 800 militärer gripits. Över 2 700 domare och advokater hade avskedats. Drygt en vecka efter det misslyckade kuppförsöket publicerar Amnesty International statistik över antalet döda och gripna. Minst 260 personer har dödats. 15 000 personer frihetsberövade och att fler än 45 000 personer, däribland poliser, åklagare och domare, blivit avskedade eller avstängda från sina jobb. Lärare blir av med sina licenser och flera privata skolor stängs helt. Även tv-stationer och tidningar stängs och journalister grips. Under de kommande månaderna följer ytterligare massarresteringar. På bilder visas män med såriga ansikten och brutna näsor upp, en del med bandage runt huvudet. För Erdogan var detta ett tillfälle att inte bara rensa ut Gülenanhängare från toppositioner i samhället – också vänsteranhängare, kurder och personer som förespråkade sekularisering greps. Den prokurdiske oppositionsledaren Selahattin Demirtas (HDP) luftade sin oro när han besökte Sverige i september samma år. – Erdogan använder kuppförsöket som en ursäkt för en omfattande operation för att undanröja kurder, och utvecklingen blir värre för varje dag, sa han till Ekot. Knappt två månader senare blev Selahattin Demirtas själv fängslad. En rädsla spred sig i samhället. Människor blev rädda för att bli angivna av sin granne eller en kollega som man inte kom överens med, berättar Aras Lindh vid FOI. – Efter kuppförsöket infördes undantagstillstånd, vilket gav Erdogan en stärkt position med ett betydligt större handlingsutrymme än tidigare. Erdogan själv gjorde ingen hemlighet av att han nu kunde stärka sin makt ytterligare. – Kuppförsöket var gudasänt. För att det ger oss tillfälle att rensa ut inom militären och göra den så oförvitlig som den ska vara, sa han under en presskonferens. Händelserna 2016 var inte första gången Erdogan ställdes inför en kris som såg ut att kunna hota hans styre. Flera gånger har protester, kriser, attentat och val sett ut att kunna skaka hans position i grunden. Trots det håller han sig kvar och ser ofta ut att gå ur händelserna självsäkrare än någonsin. Experter pekar ofta på hur han kan vända nackdelar till sin fördel. – Han är en skicklig och pragmatisk politiker som kan navigera det politiska landskapet väl. Det finns i princip ingen position som han intagit som han senare inte har backat ifrån och intagit en diametralt motsatt position, säger Aras Lindh. Erdogan har gått från att närma sig väst till att blicka mer mot öst, från att närma sig modernism till att bli mer konservativ. Han har samarbetat med Gülenrörelsen som han sedan terrorklassat. Han har suttit i fredsförhandlingar med PKK – som nu till varje pris ska bekämpas militärt. Han har varit på semester med Syriens Bashar al-Assad för att sedan kalla honom diktator, förklarar Lindh. – Det går som en röd tråd att han kan byta fot i så gott som vilken fråga som helst om det gynnar den egna politiska kalkylen. För att förstå hans popularitet, ökade auktoritära styre och varför han blivit nästintill omöjlig att kritisera måste man börja med att titta på var han kommer ifrån. Istanbul, 1960-tal. På toppen av en kulle i arbetarklassområdet Kasimpasa ligger ett femvåningshus med breda balkonger och tvätt på linor utanför. Här har presidenten bott, långt innan han blev politiker. Kasimpasa ligger i den bohemiska stadsdelen Beyoglu med utsikt över det Gyllene hornet, den vik som beskrivits som ett nav för Turkiets industriella revolution. På 1960-talet var det här hamnarbetarna bodde och det var också hit Recep Tayyip Erdogans pappa sjökaptenen och hans fru flyttade med sina fem barn. Kravet från föräldrarna är att Erdogan som tonåring måste vara en snäll pojke. Familjen beskrivs i biografier som religiös och konservativ och uppväxten tuff. Han läser på en imamskola och studerar Koranen. För att tjäna extra pengar säljer han simit, runda sesamkringlor som går att köpa i gathörnen i Istanbul. Grannarna som känt honom från adressen 34 Piyale Mumhanesi beskriver honom som generös och trevlig. ”Tayyip”, som de kallar honom, är ”en av oss”. – Han tänkte bara på fotboll, ingenting annat än fotboll, säger 72-årige Hüseyin Üstünbas som bor på femte våningen, precis ovanför lägenheten där Erdogans familj bodde, till France24. Den unge Erdogan är en duktig fotbollsspelare. Han har en semiprofessionell fotbollskarriär – men han tillåts inte fortsätta spela för sin pappa. För familjen är religionen viktigare. Turkiet styrs vid den här tiden i Atatürks politiskt sekulariserade anda. För Erdogan framstod det som att han – en religiös arbetarklasspojke – inte hade något att säga till om, argumenterar historikern Soner Cagaptay i biografin ”The New Sultan”. Att det fick honom att känna sig som en outsider. Mycket av det gamla Kasimpasa hjälper till att beskriva Erdogan, menar Cagaptay. Att växa upp här i den ”sämre” delen av stan formade hans syn på Turkiets elit, på de rika och på västerländska samhällen. Till och med när Erdogan själv blev rik höll han fast vid sitt förakt för eliten och de sekulära turkar som behandlat honom ovänligt, skriver Cagaptay. En stor del av Erdogans politik handlar fortfarande om att framställa sig som en man av folket, samtidigt som han och hans fru klär sig i dyra märkeskläder och tar emot sina statsbesök under pompa och ståt i sitt enorma presidentpalats – något oppositionen gärna framhåller. Den unge Erdogan går med i det islamistiska Milli Selamat-partiet. Som 22-åring leder han partiets ungdomsförbund för både stadsdelen Beyoglu och för hela Istanbul. Partiet leds av Necmettin Erbakan som senare går vidare till att grunda en rad demokratiska islamistiska partier i takt med att de blir förbjudna. Här inleds Erdogans politiska karriär. Han blev inte fotbollsproffs, men bara några kvarter från hans barndomshem står i dag en fotbollsstadion uppkallad efter honom själv. Istanbul, 1994. Under 1980- och 90-talen växte Istanbuls befolkning snabbt. Skräp hopades på gatorna och sot från kaminerna som värmde upp husen fyllde luften. Med Välfärdspartiet (RP) ställer Erdogan upp i borgmästarvalet 1994. Det är den sekulariserade vänstern som har låtit stan förfalla, menar han. Med islamistiska RP ska det bli ordning. Erdogan vinner valet och med honom vid rodret byggs Istanbul upp, soporna hämtas och överallt byggs ny infrastruktur. Bedriften brukar beskrivas som viktig för att förstå vad som skapat Erdogans karriär. Michael Sahlin var Sveriges ambassadör i Turkiet under den här tiden. Han var på besök hos Erdogan och säger att han såg honom som en man som var på väg uppåt. – Intrycket var en kraftkarl med mustasch. En boss. Han talade inte engelska, mer än enstaka fraser. Det gör han ju inte nu heller, minns Sahlin. Jenny White, som är professor emerita vid Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet, arbetade under samma period i ett fattigt område Istanbul och studerade vad människor tyckte om de islamistiska partierna. Det hon såg var att människor genuint verkade tycka om Erdogan, för att han inte ansågs korrupt. – En av sakerna människor ständigt sa medan han var borgmästare var: ”Han är precis som oss. Han klipper sig på det och det stället”. Även om han egentligen inte tillbringade så mycket tid ute på stan och fick sitt hår klippt så var känslan ändå att han fanns där för dig, personligen, säger hon. White berättar om hur hon blev introducerad för Erdogan under den här perioden. De drack te tillsammans i Istanbul och pratade. – Det var fascinerande att se hur han interagerade med människor. Han hade egenskapen att kunna vara närvarande med människor. Han tittar på dig som om du är den enda personen i rummet, han vet vem du är, kan ditt namn. Han hade den här kraften att kunna fånga en persons uppmärksamhet. Det är en typ av karisma. De fattiga pojkarna som arbetade med att servera te hade samlats runt honom med små papper eller en liten kalender för att få en autograf. – Han tog sig tid, ganska lång tid, med att tala med varje liten pojke. Det fanns en typ av igenkännande mellan dem – jag tror inte att han visste vem någon av pojkarna var, men det spelade ingen roll, berättar Jenny White. Vid ett annat tillfälle ska han medverka i ett två timmar långt tv-program där människor får ringa in och ställa frågor till honom. White satt på kontoret på islamistiska Kanal 7 och berättar att alla på kanalen började bli nervösa när han efter sina två timmar inte lämnade studion. – Han tog i stort sett över hela stationen. Alla sprang omkring, in på kanalchefens kontor och undrade vad de skulle göra. Det fanns ju ordinarie program som de var tvungna att ställa in och vi diskuterade hur vi skulle kunna få ut honom. Erdogan brydde sig inte om försöken att få honom att resa sig. Han satt kvar. – Man kunde inte få ut honom. Så han hade ett autokratiskt drag redan då, det var väldigt, väldigt tydligt. Och det är precis det han gör nu. Han kör över allt och alla. Men han lyssnade på människor – och det gjorde honom populär. Och när han väl visat att han kunde styra jättestaden Istanbul och genomföra stora förändringar där så började han i många människors ögon framstå som en möjlig premiärminister. Mycket i den turkiska politiken grundar sig i motsättningarna mellan arvet från republikens grundare Kemal Atatürks idéer och islamistiska ideologier. Den maktspelare som hållit kemalismen högt – militären – gör sig nu påmind i Erdogans karriär. Militären menar att det finns bevis på att Välfärdspartiet blandar in religion i politiken – något som i så fall skulle strida mot den sekulära konstitutionen. Välfärdspartiet och flera islamistiska partier avvecklas efter att ha ställts inför ultimatum från militären. Den populäre lokalpolitikern Erdogan gör inga högljudda protester. Men han döms ändå till tio månaders fängelse efter att ha läst en dikt som anses islamistisk. Efter att ha suttit inlåst i fyra av dem ser det mörkt ut för honom att komma tillbaka till politiken. Har man suttit i fängelse kan man inte bli parlamentsledamot. I stället för att skapa ett nytt islamistiskt parti bildar Erdogan 2001 Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, tillsammans med uppsatta medlemmar från Välfärdspartiet. Partiet är konservativt, demokratiskt och står för en mer västvänlig utrikespolitik, exempelvis vill man gå med i EU. På så sätt kunde AKP locka till sig en bredare publik än islamistiska Välfärdspartiet någonsin kunnat. Dessutom litade många på att Erdogan på ett trovärdigt sätt kunde bygga upp ekonomin. Bara några år tidigare hade fler än 17 000 människor dödats i en jordbävning och missnöjet var stort med att Ankara reagerat så långsamt på katastrofen. Efter jordbävningen följde en finanskris som ledde till en börskrasch och till att den turkiska liran kollapsade. De här sakerna betydde mycket för att Erdogan senare skulle bli vald, säger Paul Levin. – Inte minst den ekonomiska krisen. Folk var trötta på de sittande politikerna och man var less både på hanteringen av jordbävningen och av ekonomin. Det nya partiet vinner en jordskredsseger i valet 2002. Den långe, mustaschprydde Erdogan blir omåttligt populär – även om det inte är han som tillåts bli premiärminister. Medgrundaren Abdullah Gül håller posten endast för att kunna ändra i konstitutionen och låta Erdogan få styra landet från 2003. Erdogan är det stora hoppet, både inom landet och i väst. Och åren som följer får ekonomin fart, arbetslösheten minskar, levnadsstandarden ökar. Det finns till och med ett hopp om att den så kallade kurdfrågan ska lösas och leda till en varaktig fred. EU går med på att börja förhandla om ett medlemskap i unionen, vilket kom med krav på att stärka demokratin i landet. Det passade in i Erdogans vision om att begränsa militärens politiska befogenheter, skriver Soner Cagaptay i sin bok ”The New Sultan”. Genom reformer fick det turkiska nationella säkerhetsrådet en mer begränsad verkställande makt med hänvisning till att Turkiet skulle kunna få gå med i EU. Under de första åren med Erdogan vid makten var det svårt för bedömare att veta vilken typ av politik han egentligen förde. Partiet var både för väst, för en ”mjuk sekularism” och samtidigt mot sekularism, skriver Cagaptay. Han menar att det var först efter 2013 som de flesta kunde medge att AKP ärvt ett illiberalt arv från den islamistiska grenen av turkisk politik. När Abdullah Gül förs fram som presidentkandidat för AKP 2007 blir han ifrågasatt för att hans fru bär slöja. – Stora folksamlingar samlas för protestmöten där man vänder sig emot vad man ser som islamiseringen av politiken. Det blev en jätteladdad symbolisk fråga, säger Paul Levin. Under samma period försöker också konstitutionsdomstolen stänga ner AKP, men misslyckas. Det är nu som Erdogan och hans allierade, predikanten Fethullah Gülen, tillsammans går in i kampen mot den ”djupa staten” och de sekulära kemalistiska idealen som präglar statsapparaten. De båda ledarna går till strid mot det som beskrivs som en hemlig kemalistisk stat i staten som infiltrerat rättsväsendet, polisen och militären. Hundratals militärer, oppositionspolitiker och journalister åtalas för inblandning i det man menade var en underjordisk organisation kallad ”Ergenekon”. Två rättegångsprocesser hålls i början av Erdogans styre: ”Släggan” och ”Ergenekon”. ”Ergenekon-rättegångarna” hålls från 2007 och flera år framåt. – Det var under de två rättegångsprocesserna, som till stor del byggde på falska och påhittade bevis, som man gjorde upp med ”den djupa staten”, förklarar Paul Levin. Istanbul, 28 maj 2013 Sommaren har kommit till Istanbul och den 27-åriga studenten Ceyda Sungur från Istanbuls tekniska universitet går till protesterna i Geziparken. Erdogan har lagt fram en idé om att riva parken, vilket har lett till att hundratals människor klamrat sig fast vid träden och byggt tältläger. Seyda står till synes helt fredlig i sin röda sommarklänning med en vit tygkasse på axeln när en polis bara några steg bort sprejar tårgas mot henne bara några få steg bort. Bilden blir ikonisk. Kvinnan i rött som oskyldigt utsätts för polisens hårdföra behandling väcker ilska. Det finns inte många grönområden i Istanbul och Geziparken beskrivs därför som dess gröna lunga. Men det som börjar som en aktion mot att riva parken kommer snart att i stället bli en protest mot polisbrutalitet.Dagarna som följer samlas tusentals demonstranter i Geziparken och på det närliggande Taksimtorget. Protesterna blir våldsamma och polisen använder tårgas och vattenkanoner för att försöka skingra aktivisterna. Tusentals demonstranter skadas och grips. Erdogan försöker i flera uttalanden att lugna massorna. Sedan hotar han. Om demonstranterna inte lämnar området så kommer säkerhetsstyrkorna utrymma området, är budskapet. – Ingen kan skrämma oss. Vi tar inga order och instruktioner från någon annan än Gud, säger han till sina anhängare. Många bedömare har försökt ringa in en tidpunkt då Erdogans styre blir mer auktoritärt. Det har visat sig svårt, men Geziprotesterna brukar nämnas som en av de mer dramatiska händelserna under hans tid vid makten. – I det kollektiva minnet finns det ett före och ett efter Gezi för väldigt många människor, säger Aras Lindh. Protesterna fortsatte och spred sig till flera platser i landet. Erdogan var övertygad om att det handlade om ett kuppförsök mot honom. Jenny White menar att den farhågan var grundlös. Rörelsen var ledarlös, utan möjlighet att organisera sig för att bli en opposition som kunde utmana makten. Under sommaren avsätts Egyptens president Muhammad Mursi i en kupp. Erdogan är säker på att det är samma krafter som är i rullning i Turkiet. – Han var väldigt skakad av Gezi park-rörelsen. Han såg det som ett tydligt försök att störta honom. Så han blev väldigt paranoid kring risken för kupper och att bli avsatt, säger Jenny White. 2013 Klockan är runt nio på kvällen den 24 februari när inspelningarna av telefonsamtalen läggs upp på Youtube. Rösterna är mumliga och svårtydda men uppges tillhöra premiärminister Recep Tayyip Erdogan och hans son Bilal. En yrvaken Bilal verkar inte förstå vad hans pappa säger när han berättar att andra politikers hus blir genomsökta i jakt på bevis för korruption. Bilal måste flytta pengarna ut ur huset omedelbart. ”Pappa, kan jag göra det? Det är dina pengar i kassaskåpet?” säger Bilal som inte tycks förstå. ”Det är det jag menar”, säger den som tros vara Recep Tayyip Erdogan. Totalt är det fem samtal som har spelats in och lagts ut på internet. Nyheten briserar som en bomb. Alla hör klippen. Oppositionsledaren Kemal Kilicdaroglu uppmanar Erdogan att avgå och lämna landet. Att Erdogan så uppenbart diskuterar hur enorma summor pengar ska gömmas undan måste vara spiken i kistan för hans politiska karriär, tror många experter. I december året innan har turkiska åklagare anklagat en rad av Erdogans närmaste allierade med misstankar om korruption. Erdogans svar är att domare, åklagare och polis format en ”parallell stat” som lyder under hans tidigare allierade Fethullah Gülen. Fienden är inte ny. ”Den djupa staten” som påstås ha styrt landet i hemlighet med kemalistiska ideal har funnits som koncept i Turkiet i decennier. I och med ”Ergenekon”-rättegångarna 2007 hade visserligen Erdogan försökt göra slut på den. Men rättegångarna ledde också till att Gülenanhängare fick framstående poster inom polisen, militären och rättssystemet. Nu är det alltså denna ”parallella stat” som Erdogan menar har klippt ihop de läckta samtalen. Experter menar att konflikten föregicks av en maktkamp mellan Erdogans AKP och Gülenanhängarna som man tyckte hade fått för stor makt. Året innan de läckta telefonsamtalen lades upp på internet kallade en åklagare lojal med Gülenrörelsen upp den nuvarande utrikesministern Hakan Fidan, som då var chef för underrättelsetjänsten MIT, på förhör. Det blev nog droppen för AKP, menar Paul Levin. Fethullah Gülen är nu en fiende. När Erdogan ett år senare sätter sig på planet mot Istanbul samtidigt som stridsflygplanen pilar över himlen har han flera fiender. Det är inte säkert hur mycket han redan vet om kupplanerna. Men en sak står klar för honom – vilka som officiellt ska få bära skulden: Gülenrörelsen.