Kemal Kilicdaroglu

Turkiets största oppositionsparti (CHP) valde sent på lördagen Özgür Özel till sin nya ledare, vilket avslutade en 13-årig mandatperiod för den sittande Kemal Kilicdaroglu.

Stridsflygplanen pilar över himlen i jakt på president Recep Tayyip Erdogan. Under en dramatisk natt utmanas den turkiske ledaren – men som så många gånger tidigare – överlever han. Som vanligt landar han på fötterna, starkare än någonsin. I en serie i tre delar berättar Omni om hur arbetarklasspojken från Istanbul jobbat sig hela vägen upp till världspolitikens centrum. Anhängarna älskar honom. Kritikerna talar om en modern sultan. Experterna säger att det inte finns någon position han inte svängt ifrån. Det här är berättelsen om Recep Tayyip Erdogan. 15 juli 2016 Mörkret faller över Marmaris. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har rest till en vit villa med stora parasoll precis vid Egeiska havet för några dagars vila. Enligt mannen som äger det stora fyrstjärniga hotellet strax bredvid har Erdogan fått låna huset på hotellområdet. Det är inte bekräftat, men det är troligen där han är när samtalet kommer: Flera Blackhawk-helikoptrar med soldater är på väg för att fängsla eller döda presidenten. Samtidigt har dramatiska scener börjat utspela sig i Istanbul och Ankara. Soldater stänger av broarna över Bosporen och över huvudstaden flyger stridsflygplan på låg höjd. Skott avlossas mot militärens högkvarter. Det sprids rykten om att Erdogan är död eller har flytt. Ett kuppförsök har inletts. Snart tvingas tv-bolaget TRT:s programledare att läsa upp ett uttalande om att militären tagit makten i landet och att det nu råder utegångsförbud. Vi vet inte exakt vad som händer de där dramatiska timmarna. Från Marmaris finns hotellägaren och Erdoganvännen Serkan Yazicis vittnesmål i en intervju som gjordes några dagar efter händelserna. Enligt honom är Erdogan i denna stund väldigt arg, men ändå lugn och beslutsam. Det är nu som Erdogan fattar flera beslut som senare beskrivits som avgörande för hans framtid. Det första är att han ringer till CNN Türk via Facetime. Programledaren håller upp telefonen framför tv-kamerorna för att tittarna ska kunna se presidenten. På den lilla bilden syns Erdogan som uppmanar folket att stoppa kuppmakarna. Det beskrivs senare som ett extraordinärt ögonblick. – Jag tror det var jätteviktigt. Han kunde visa att han var kvar. Det gjorde väldigt mycket för att få folk att gå ut på gatorna och för att kuppmakarna inte lyckades skapa den psykologiska känslan av att det var en militärkupp, säger Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet. Kuppmakarna vet att presidenten befinner sig i Marmaris och de har siktet inställt på lyxhotellet Grand Yazici Club Turban. Skräckslagna turister gömmer sig i sina hotellrum när militärhelikoptrarna mullrar ovanför deras huvuden. Soldater firas ner i rep. Sedan börjar skotten höras i natten.  – Om jag hade stannat 10–15 minuter ytterligare hade jag blivit dödad eller bortförd, sa Erdogan själv om händelsen några dagar senare. Efter samtalet till CNN Türk lämnar Erdogan hotellområdet i en helikopter till den närliggande staden Dalaman. Därifrån kan han lyfta i ett Gulfstream IV-flygplan. Två lojala F-16-plan eskorterar regeringsplanet, men faran är inte över. Ytterligare två F-16 med kuppsympatisörer jagar efter Erdogans plan över natthimlen. Enligt flera medier har de regeringsplanet i sikte. Ändå låter de det flyga. En högt uppsatt tjänsteman berättade för Reuters att Erdogan var ”minuter från döden”. – Varför de inte sköt är ett mysterium, sa en före detta officer till nyhetsbyrån. En teori är att piloten maskerade Erdogans Gulfstream på radarn så att det såg ut som ett Turkish Airlines-plan. En undanmanöver med syfte att förvirra rebellerna som inte skulle ha vågat riskera att skjuta ner ett passagerarplan av misstag.  Väl i Istanbul möts Erdogan av tusentals människor. Taksimtorget fylls av turkiska flaggor. Soldaterna tappade modet. Upproret är snabbt över. – Han höll sig inte undan, utan åkte till händelsernas centrum. Att han uppmanat folk att gå ut på gatorna illustrerade vilken stark ställning han hade hos sina kärnväljare, säger Aras Lindh, Turkietanalytiker och forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).  När solen går upp efter nattens kuppförsök står män på en övergiven stridsvagn på Bosporenbron och gör segertecken. På en banderoll syns namnet Recep Tayyip Erdogan. Kuppförsöket beskrivs i efterhand som dåligt planerat och utan tillräckligt med stöd från soldaterna som skulle genomföra det. Det finns också uppgifter om att underrättelsetjänsten fick reda på att en kupp var på gång och att det därför genomfördes tidigare än planerat. Der Spiegel beskriver hur underrättelsetjänsten MIT ska ha nåtts av information om kupplanerna på eftermiddagen samma dag. Men dåvarande underrättelsechefen Hakan Fidan väntade ändå med att ringa Erdogan till 22-tiden på kvällen. I en senare intervju har Erdogan sagt att han fick ett samtal om “problem med soldater” i Istanbul från sin svåger redan vid 20-tiden och att han då försöker få tag på Fidan. Erdogans version av händelserna väcker en fråga: Vad visste presidenten egentligen om kuppförsöket i förväg?  På bara några timmar var över 200 personer döda och över 2 000 skadade. Morgonen därefter hade över 2 800 militärer gripits. Över 2 700 domare och advokater hade avskedats.  Drygt en vecka efter det misslyckade kuppförsöket publicerar Amnesty International statistik över antalet döda och gripna. Minst 260 personer har dödats. 15 000 personer frihetsberövade  och att fler än 45 000 personer, däribland poliser, åklagare och domare, blivit avskedade eller avstängda från sina jobb. Lärare blir av med sina licenser och flera privata skolor stängs helt. Även tv-stationer och tidningar stängs och journalister grips. Under de kommande månaderna följer ytterligare massarresteringar. På bilder visas män med såriga ansikten och brutna näsor upp, en del med bandage runt huvudet. För Erdogan var detta ett tillfälle att inte bara rensa ut Gülenanhängare från toppositioner i samhället –  också vänsteranhängare, kurder och personer som förespråkade sekularisering greps. Den prokurdiske oppositionsledaren Selahattin Demirtas (HDP) luftade sin oro när han besökte Sverige i september samma år.  – Erdogan använder kuppförsöket som en ursäkt för en omfattande operation för att undanröja kurder, och utvecklingen blir värre för varje dag, sa han till Ekot. Knappt två månader senare blev Selahattin Demirtas själv fängslad. En rädsla spred sig i samhället. Människor blev rädda för att bli angivna av sin granne eller en kollega som man inte kom överens med, berättar Aras Lindh vid FOI.  –  Efter kuppförsöket infördes undantagstillstånd, vilket gav Erdogan en stärkt position med ett betydligt större handlingsutrymme än tidigare. Erdogan själv gjorde ingen hemlighet av att han nu kunde stärka sin makt ytterligare.  – Kuppförsöket var gudasänt. För att det ger oss tillfälle att rensa ut inom militären och göra den så oförvitlig som den ska vara, sa han under en presskonferens.  Händelserna 2016 var inte första gången Erdogan ställdes inför en kris som såg ut att kunna hota hans styre. Flera gånger har protester, kriser, attentat och val sett ut att kunna skaka hans position i grunden. Trots det håller han sig kvar och ser ofta ut att gå ur händelserna självsäkrare än någonsin. Experter pekar ofta på hur han kan vända nackdelar till sin fördel.  – Han är en skicklig och pragmatisk politiker som kan navigera det politiska landskapet väl. Det finns i princip ingen position som han intagit som han senare inte har backat ifrån och intagit en diametralt motsatt position, säger Aras Lindh. Erdogan har gått från att närma sig väst till att blicka mer mot öst, från att närma sig modernism till att bli mer konservativ. Han har samarbetat med Gülenrörelsen som han sedan terrorklassat. Han har suttit i fredsförhandlingar med PKK – som nu till varje pris ska bekämpas militärt. Han har varit på semester med Syriens Bashar al-Assad för att sedan kalla honom diktator, förklarar Lindh.  – Det går som en röd tråd att han kan byta fot i så gott som vilken fråga som helst om det gynnar den egna politiska kalkylen.  För att förstå hans popularitet, ökade auktoritära styre och varför han blivit nästintill omöjlig att kritisera måste man börja med att titta på var han kommer ifrån.  Istanbul, 1960-tal. På toppen av en kulle i arbetarklassområdet Kasimpasa ligger ett femvåningshus med breda balkonger och tvätt på linor utanför. Här har presidenten bott, långt innan han blev politiker. Kasimpasa ligger i den bohemiska stadsdelen Beyoglu med utsikt över det Gyllene hornet, den vik som beskrivits som ett nav för Turkiets industriella revolution. På 1960-talet var det här hamnarbetarna bodde och det var också hit Recep Tayyip Erdogans pappa sjökaptenen och hans fru flyttade med sina fem barn. Kravet från föräldrarna är att Erdogan som tonåring måste vara en snäll pojke. Familjen beskrivs i biografier som religiös och konservativ och uppväxten tuff. Han läser på en imamskola och studerar Koranen. För att tjäna extra pengar säljer han simit, runda sesamkringlor som går att köpa i gathörnen i Istanbul. Grannarna som känt honom från adressen 34 Piyale Mumhanesi beskriver honom som generös och trevlig. ”Tayyip”, som de kallar honom, är ”en av oss”.  – Han tänkte bara på fotboll, ingenting annat än fotboll, säger 72-årige Hüseyin Üstünbas som bor på femte våningen, precis ovanför lägenheten där Erdogans familj bodde, till France24. Den unge Erdogan är en duktig fotbollsspelare. Han har en semiprofessionell fotbollskarriär – men han tillåts inte fortsätta spela för sin pappa. För familjen är religionen viktigare. Turkiet styrs vid den här tiden i Atatürks politiskt sekulariserade anda. För Erdogan framstod det som att han – en religiös arbetarklasspojke – inte hade något att säga till om, argumenterar historikern Soner Cagaptay i biografin ”The New Sultan”. Att det fick honom att känna sig som en outsider. Mycket av det gamla Kasimpasa hjälper till att beskriva Erdogan, menar Cagaptay. Att växa upp här i den ”sämre” delen av stan formade hans syn på Turkiets elit, på de rika och på västerländska samhällen. Till och med när Erdogan själv blev rik höll han fast vid sitt förakt för eliten och de sekulära turkar som behandlat honom ovänligt, skriver Cagaptay. En stor del av Erdogans politik handlar fortfarande om att framställa sig som en man av folket, samtidigt som han och hans fru klär sig i dyra märkeskläder och tar emot sina statsbesök under pompa och ståt i sitt enorma presidentpalats – något oppositionen gärna framhåller.  Den unge Erdogan går med i det islamistiska Milli Selamat-partiet. Som 22-åring leder han partiets ungdomsförbund för både stadsdelen Beyoglu och för hela Istanbul. Partiet leds av Necmettin Erbakan som senare går vidare till att grunda en rad demokratiska islamistiska partier i takt med att de blir förbjudna. Här inleds Erdogans politiska karriär. Han blev inte fotbollsproffs, men bara några kvarter från hans barndomshem står i dag en fotbollsstadion uppkallad efter honom själv.  Istanbul, 1994. Under 1980- och 90-talen växte Istanbuls befolkning snabbt. Skräp hopades på gatorna och sot från kaminerna som värmde upp husen fyllde luften. Med Välfärdspartiet (RP) ställer Erdogan upp i borgmästarvalet 1994. Det är den sekulariserade vänstern som har låtit stan förfalla, menar han. Med islamistiska RP ska det bli ordning.  Erdogan vinner valet och med honom vid rodret byggs Istanbul upp, soporna hämtas och överallt byggs ny infrastruktur. Bedriften brukar beskrivas som viktig för att förstå vad som skapat Erdogans karriär. Michael Sahlin var Sveriges ambassadör i Turkiet under den här tiden. Han var på besök hos Erdogan och säger att han såg honom som en man som var på väg uppåt. – Intrycket var en kraftkarl med mustasch. En boss. Han talade inte engelska, mer än enstaka fraser. Det gör han ju inte nu heller, minns Sahlin. Jenny White, som är professor emerita vid Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet, arbetade under samma period i ett fattigt område Istanbul och studerade vad människor tyckte om de islamistiska partierna. Det hon såg var att människor genuint verkade tycka om Erdogan, för att han inte ansågs korrupt.  – En av sakerna människor ständigt sa medan han var borgmästare var: ”Han är precis som oss. Han klipper sig på det och det stället”. Även om han egentligen inte tillbringade så mycket tid ute på stan och fick sitt hår klippt så var känslan ändå att han fanns där för dig, personligen, säger hon. White berättar om hur hon blev introducerad för Erdogan under den här perioden. De drack te tillsammans i Istanbul och pratade. – Det var fascinerande att se hur han interagerade med människor. Han hade egenskapen att kunna vara närvarande med människor. Han tittar på dig som om du är den enda personen i rummet, han vet vem du är, kan ditt namn. Han hade den här kraften att kunna fånga en persons uppmärksamhet. Det är en typ av karisma.  De fattiga pojkarna som arbetade med att servera te hade samlats runt honom med små papper eller en liten kalender för att få en autograf. – Han tog sig tid, ganska lång tid, med att tala med varje liten pojke. Det fanns en typ av igenkännande mellan dem – jag tror inte att han visste vem någon av pojkarna var, men det spelade ingen roll, berättar Jenny White. Vid ett annat tillfälle ska han medverka i ett två timmar långt tv-program där människor får ringa in och ställa frågor till honom. White satt på kontoret på islamistiska Kanal 7 och berättar att alla på kanalen började bli nervösa när han efter sina två timmar inte lämnade studion. – Han tog i stort sett över hela stationen. Alla sprang omkring, in på kanalchefens kontor och undrade vad de skulle göra. Det fanns ju ordinarie program som de var tvungna att ställa in och vi diskuterade hur vi skulle kunna få ut honom. Erdogan brydde sig inte om försöken att få honom att resa sig. Han satt kvar. – Man kunde inte få ut honom. Så han hade ett autokratiskt drag redan då, det var väldigt, väldigt tydligt. Och det är precis det han gör nu. Han kör över allt och alla. Men han lyssnade på människor – och det gjorde honom populär. Och när han väl visat att han kunde styra jättestaden Istanbul och genomföra stora förändringar där så började han i många människors ögon framstå som en möjlig premiärminister. Mycket i den turkiska politiken grundar sig i motsättningarna mellan arvet från republikens grundare Kemal Atatürks idéer och islamistiska ideologier. Den maktspelare som hållit kemalismen högt – militären – gör sig nu påmind i Erdogans karriär. Militären menar att det  finns bevis på att Välfärdspartiet blandar in religion i politiken  – något som i så fall skulle strida mot den sekulära konstitutionen.  Välfärdspartiet och flera islamistiska partier avvecklas efter att ha ställts inför ultimatum från militären. Den populäre lokalpolitikern Erdogan gör inga högljudda protester. Men han döms ändå till tio månaders fängelse efter att ha läst en dikt som anses islamistisk. Efter att ha suttit inlåst i fyra av dem ser det mörkt ut för honom att komma tillbaka till politiken. Har man suttit i fängelse kan man inte bli parlamentsledamot. I stället för att skapa ett nytt islamistiskt parti bildar Erdogan 2001 Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, tillsammans med uppsatta medlemmar från Välfärdspartiet. Partiet är konservativt, demokratiskt och står för en mer västvänlig utrikespolitik, exempelvis vill man gå med i EU. På så sätt kunde AKP locka till sig en bredare publik än islamistiska Välfärdspartiet någonsin kunnat. Dessutom litade många på att Erdogan på ett trovärdigt sätt kunde bygga upp ekonomin. Bara några år tidigare hade fler än 17 000 människor dödats i en jordbävning och missnöjet var stort med att Ankara reagerat så långsamt på katastrofen. Efter jordbävningen följde en finanskris som ledde till en börskrasch och till att den turkiska liran kollapsade. De här sakerna betydde mycket för att Erdogan senare skulle bli vald, säger Paul Levin. – Inte minst den ekonomiska krisen. Folk var trötta på de sittande politikerna och man var less både på hanteringen av jordbävningen och av ekonomin. Det nya partiet vinner en jordskredsseger i valet 2002. Den långe, mustaschprydde Erdogan blir omåttligt populär – även om det inte är han som tillåts bli premiärminister. Medgrundaren Abdullah Gül håller posten endast för att kunna ändra i konstitutionen och låta Erdogan få styra landet från 2003.  Erdogan är det stora hoppet, både inom landet och i väst. Och åren som följer får ekonomin fart, arbetslösheten minskar, levnadsstandarden ökar. Det finns till och med ett hopp om att den så kallade kurdfrågan ska lösas och leda till en varaktig fred. EU går med på att börja förhandla om ett medlemskap i unionen, vilket kom med krav på att stärka demokratin i landet. Det passade in i Erdogans vision om att begränsa militärens politiska befogenheter, skriver Soner Cagaptay i sin bok ”The New Sultan”. Genom reformer fick det turkiska nationella säkerhetsrådet en mer begränsad verkställande makt med hänvisning till att Turkiet skulle kunna få gå med i EU.  Under de första åren med Erdogan vid makten var det svårt för bedömare att veta vilken typ av politik han egentligen förde. Partiet var både för väst, för en ”mjuk sekularism” och samtidigt mot sekularism, skriver Cagaptay. Han menar att det var först efter 2013 som de flesta kunde medge att AKP ärvt ett illiberalt arv från den islamistiska grenen av turkisk politik. När Abdullah Gül förs fram som presidentkandidat för AKP 2007 blir han ifrågasatt för att hans fru bär slöja. – Stora folksamlingar samlas för protestmöten där man vänder sig emot vad man ser som islamiseringen av politiken. Det blev en jätteladdad symbolisk fråga, säger Paul Levin. Under samma period försöker också konstitutionsdomstolen stänga ner AKP, men misslyckas. Det är nu som Erdogan och hans allierade, predikanten Fethullah Gülen, tillsammans går in i kampen mot den ”djupa staten” och de sekulära kemalistiska idealen som präglar statsapparaten. De båda ledarna går till strid mot det som beskrivs som en hemlig kemalistisk stat i staten som infiltrerat rättsväsendet, polisen och militären. Hundratals militärer, oppositionspolitiker och journalister åtalas för inblandning i det man menade var en underjordisk organisation kallad ”Ergenekon”. Två rättegångsprocesser hålls i början av Erdogans styre: ”Släggan” och ”Ergenekon”. ”Ergenekon-rättegångarna” hålls från 2007 och flera år framåt.  – Det var under de två rättegångsprocesserna, som till stor del byggde på falska och påhittade bevis, som man gjorde upp med ”den djupa staten”, förklarar Paul Levin. Istanbul, 28 maj 2013 Sommaren har kommit till Istanbul och den 27-åriga studenten Ceyda Sungur från Istanbuls tekniska universitet går till protesterna i Geziparken. Erdogan har lagt fram en idé om att riva parken, vilket har lett till att hundratals människor klamrat sig fast vid träden och byggt tältläger. Seyda står till synes helt fredlig i sin röda sommarklänning med en vit tygkasse på axeln när en polis bara några steg bort sprejar tårgas mot henne bara några få steg bort. Bilden blir ikonisk. Kvinnan i rött som oskyldigt utsätts för polisens hårdföra behandling väcker ilska. Det finns inte många grönområden i Istanbul och Geziparken beskrivs därför som dess gröna lunga. Men det som börjar som en aktion mot att riva parken kommer snart att i stället bli en protest mot polisbrutalitet.Dagarna som följer samlas tusentals demonstranter i Geziparken och på det närliggande Taksimtorget. Protesterna blir våldsamma och polisen använder tårgas och vattenkanoner för att försöka skingra aktivisterna. Tusentals demonstranter skadas och grips. Erdogan försöker i flera uttalanden att lugna massorna. Sedan hotar han. Om demonstranterna inte lämnar området så kommer säkerhetsstyrkorna utrymma området, är budskapet.   – Ingen kan skrämma oss. Vi tar inga order och instruktioner från någon annan än Gud, säger han till sina anhängare.  Många bedömare har försökt ringa in en tidpunkt då Erdogans styre blir mer auktoritärt. Det har visat sig svårt, men Geziprotesterna brukar nämnas som en av de mer dramatiska händelserna under hans tid vid makten.  – I det kollektiva minnet finns det ett före och ett efter Gezi för väldigt många människor, säger Aras Lindh.  Protesterna fortsatte och spred sig till flera platser i landet. Erdogan var övertygad om att det handlade om ett kuppförsök mot honom. Jenny White menar att den farhågan var grundlös. Rörelsen var ledarlös, utan möjlighet att organisera sig för att bli en opposition som kunde utmana makten. Under sommaren avsätts Egyptens president Muhammad Mursi i en kupp. Erdogan är säker på att det är samma krafter som är i rullning i Turkiet.  – Han var väldigt skakad av Gezi park-rörelsen. Han såg det som ett tydligt försök att störta honom. Så han blev väldigt paranoid kring risken för kupper och att bli avsatt, säger Jenny White. 2013 Klockan är runt nio på kvällen den 24 februari när inspelningarna av telefonsamtalen läggs upp på Youtube. Rösterna är mumliga och svårtydda men uppges tillhöra premiärminister Recep Tayyip Erdogan och hans son Bilal. En yrvaken Bilal verkar inte förstå vad hans pappa säger när han berättar att andra politikers hus blir genomsökta i jakt på bevis för korruption. Bilal måste flytta pengarna ut ur huset omedelbart.  ”Pappa, kan jag göra det? Det är dina pengar i kassaskåpet?” säger Bilal som inte tycks förstå.  ”Det är det jag menar”, säger den som tros vara Recep Tayyip Erdogan.  Totalt är det fem samtal som har spelats in och lagts ut på internet. Nyheten briserar som en bomb. Alla hör klippen. Oppositionsledaren Kemal Kilicdaroglu uppmanar Erdogan att avgå och lämna landet. Att Erdogan så uppenbart diskuterar hur enorma summor pengar ska gömmas undan måste vara spiken i kistan för hans politiska karriär, tror många experter. I december året innan har turkiska åklagare anklagat en rad av Erdogans närmaste allierade med misstankar om korruption. Erdogans svar är att domare, åklagare och polis format en ”parallell stat” som lyder under hans tidigare allierade Fethullah Gülen. Fienden är inte ny. ”Den djupa staten” som påstås ha styrt landet i hemlighet med kemalistiska ideal har funnits som koncept i Turkiet i decennier. I och med ”Ergenekon”-rättegångarna 2007 hade visserligen Erdogan försökt göra slut på den. Men rättegångarna ledde också till att Gülenanhängare fick framstående poster inom polisen, militären och rättssystemet. Nu är det alltså denna ”parallella stat” som Erdogan menar har klippt ihop de läckta samtalen.  Experter menar att konflikten föregicks av en maktkamp mellan Erdogans AKP och Gülenanhängarna som man tyckte hade fått för stor makt. Året innan de läckta telefonsamtalen lades upp på internet kallade en åklagare lojal med Gülenrörelsen upp den nuvarande utrikesministern Hakan Fidan, som då var chef för underrättelsetjänsten MIT, på förhör. Det blev nog droppen för AKP, menar Paul Levin. Fethullah Gülen är nu en fiende. När Erdogan ett år senare sätter sig på planet mot Istanbul samtidigt som stridsflygplanen pilar över himlen har han flera fiender. Det är inte säkert hur mycket han redan vet om kupplanerna. Men en sak står klar för honom – vilka som officiellt ska få bära skulden: Gülenrörelsen.

Han har tillskansat sig stor makt i ett ekonomiskt och politiskt system, skräddarsytt för honom själv. Frågan är vad eller vem som kan ta över? I en serie i tre delar berättar Omni om hur arbetarklasspojken från Istanbul jobbat sig hela vägen upp till världspolitikens centrum. Anhängarna älskar honom. Kritikerna talar om en modern sultan. Experterna säger att det inte finns någon position han inte svängt ifrån. Det här är berättelsen om Recep Tayyip Erdogan. Diyarbakir, 21 mars 2013 – I dag börjar en ny era. Perioden av väpnad kamp avslutas och dörren öppnas för demokratisk politik. Den kurdiske ledaren Abdullah Öcalans ord läses upp i Diyarbakir framför tusentals människor som har samlats för det kurdiska nyårsfirandet newroz. Ögonblicket är historiskt. Newroz som tidigare ofta kantats av oroligheter firas nu lugnt i Turkiet. Den kurdiske ledaren har suttit fängslad sedan 1999 men under våren har fredsförhandlingarna inletts i hans lilla cell på fängelseön Imrali söder om Istanbul. Härifrån har skisserna för en vapenvila dragits upp – en vapenvila som man hoppas kan avsluta den 30 år långa konflikten mellan Turkiet och kurdiska PKK. I utbyte mot att PKK ger upp den väpnade kampen i Turkiet ska kurderna få ökat inflytande över politiken. Nu införs flera lättnader för kurder. Det kurdiska språket som tidigare varit förbjudet under stora delar av 1900-talet kan börja användas i modersmålsundervisning, kurdiska namn börjar skrivas på skyltar och det talas till och med om att införa kurdisk undervisning, så långt går man dock inte. Till skillnad från kemalismen förespråkade AKP en neo-osmanism som från början syftade till att återfå pluralismen som fanns inom det osmanska riket, ett multireligiöst, multispråkigt och multietniskt rike, förklarar Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet. – AKP har en naturligt mjukare inställning till kurdfrågan än vad traditionella kemalister har haft. Så det var ganska naturligt att de började luckra upp lite grann. Man använde ordet Kurdistan till exempel, säger han och fortsätter: – På det sättet försöker jag ge en förklaring till varför det inte är revolutionerande att tänka sig att AKP är de som är bäst lämpade att göra upp med kurdfrågan. Det var många liberaler och progressiva krafter som stöttade AKP i början – det var det de hoppades på. Det finns också en annan teori som grundar sig i politisk taktik – där Erdogans slutmål är att bilda en stark presidentmakt. Experter menar att det nog inte är den enda förklaringen, men med en fred kan hoppet ha varit att det prokurdiska partiet HDP skulle vilja stötta hans ambitioner för en ny typ av presidentsystem, med honom själv som president. HDP-ledaren Selahattin Demirtas sa nej. I valet i juni 2015 förlorar AKP sin majoritet. HDP kommer in i parlamentet och blir ett politiskt hot. Bara några veckor efter valet faller vapenvilan samman och konflikten med PKK eskalerar återigen. Till valet 2018 är AKP allierade med HDP:s motsats, Nationella aktionspartiet (MHP). Ett parti som stödjer Atatürks principer men är mer nationalistiskt än traditionella kemalister. Den högerextrema och nyfascistiska organisationen Grå vargarna, som under 1970- och -80-talen har pekats ut för mord på meningsmotståndare, kurder, armenier och greker, brukar kallas MHP:s ungdomsförbund. Tillsammans med MHP får AKP och Erdogan nog med mandat för att behålla makten, trots att det egna väljarstödet sviktar. Aras Lindh beskriver partiet som ultranationalistiskt och med en politik som kan beskrivas som rasistisk.  –  Det är sannolikt att den politiska kalkylen var att “lyckas vi inte med HDP så går vi med de här i stället”, säger Aras Lindh, Turkietanalytiker och forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Samarbetet med MHP ger dock inte tillräckligt med mandat för att ändra i konstitutionen och skapa det skräddarsydda presidentstyre som Erdogan önskar. Ankara, 16 april 2017 Det råder fortfarande undantagslagar sedan kuppförsöket året innan. Men bland de vajande turkiska flaggorna är stämningen hög. – Vi visste att det skulle bli ett ja… så länge vi är på Erdogans sida, så länge han inte faller, faller inte landet. Det är en man med ”Ja” på kepsen och turkos regnponcho som firar. Recep Tayyip Erdogan har på sig en nedtonad kavaj. Det är ett ”historiskt ögonblick” förklarar han. Med 51 procent av rösterna har han just vunnit folkomröstningen om att ändra i konstitutionen och utöka presidentens makt. Det är en stor konstitutionell förändring – nu byggs ett starkt presidentsystem där den exekutiva makten som tidigare legat på premiärministerposten flyttas till presidentposten. Presidenten är nu både stats- och regeringschef och kan själv utse alla ministrar. Han kan också själv utnämna eller sparka ämbetsmän utan något godkännande från det turkiska parlamentet. Samtidigt har medielandskapet ändrats – från att det tidigare funnits en del medier som kunnat vara oppositionella och kritiska är Erdogansidans dominans nu påtaglig, säger Aras Lindh. – Erdogan är skyddad från kritik. Det är under de förutsättningarna som folkomröstningen hålls. Det cementerade makten kring presidentämbetet och i praktiken hans egen makt i ett tillstånd som präglades av oro och rädsla, säger han till Omni. Oppositionsledaren Kemal Kilicdaroglu är en av dem som påpekar att folkomröstningen inte hållits under rättvisa förhållanden. Erdogan valdes till president 2014 efter att ha suttit sina två mandatperioder som premiärminister. Att han sedan valde att hålla omröstningen och förändra arbetsbeskrivningen för presidenten har av en del setts som ett sätt att behålla makten. Men det finns ett annat perspektiv: Det behöver inte bara ses som Erdogans personliga projekt – i stället kan det ses som den turkiska högerns projekt. Det menar författaren och Turkietexperten Halil Karaveli som skrivit boken ”Why Turkey is Authoritarian: From Atatürk to Erdogan”, som baseras på en marxistisk klassanalys av Turkiet under de senaste 100 åren. – Idén föddes inte med Erdogan. Det hade högerledare velat ända sedan 1970-talet och det blev till slut Erdogan som kunde genomföra detta. Karaveli menar att fokuseringen på Erdogan som person är problematisk. Erdogan har varit en framgångsrik politiker, men det är inte enskilda individer som driver politiken framåt, utan större makroekonomiska och makropolitiska processer. Turkiet har haft ledare som liknar Erdogan ända sedan 1950-talet och på så sätt representerar han ingenting nytt, menar Karaveli. – Det har varit konservativa högerpolitiker som spelat på religionen och fått folkets stöd och sedan fört en näringslivsvänlig politik. Politiken har varit konstant i Turkiet sedan 1950-talet, med ett litet avbrott på 1970-talet där socialdemokratin och vänsterkanten fick en kort tid. Ändå är Erdogan en symbol för den turkiska politiken under de senaste 20 åren. En ledare som har tillskansat sig stor makt i ett ekonomiskt och politiskt system, byggt för honom själv. Det är februari 2023. Presidenten står i en mörkblå rock i vintersolen. Förödelsen är enorm. Jordbävningen som skakat Turkiet och Syrien är den största naturkatastrofen i regionen i modern tid. Nära 60 000 människor dör och runt 1,5 miljoner människor står hemlösa, enligt FN. Det är bara månader kvar till det turkiska valet och också den politiska grunden ser ut att skaka under presidenten. Experter och bedömare räknar på opinionssiffrorna i de värst drabbade områdena. Skulle de vända sig med honom eller mot honom? Hur Erdogan hanterar den stora katastrofen skulle bli avgörande. På ett sätt sluts cirkeln för presidenten – jordbävningen 1999 hade bidragit till att ge honom makten. Nu kom kritiken mot att hjälpen inte kom snabbt nog. Centraliseringen som skett under Erdogans styre sinkade räddningsinsatserna, menade hjälporganisationer. Dessutom frågade sig många vart pengarna – som medborgarna betalat i skatt under många år för att kunna användas vid sådana här exceptionella naturkatastrofer – tagit vägen? Oppositionen är inte nådig i sin kritik – ansvaret ligger på Erdogan, menade ledaren för Republikanska folkpartiet, Kemal Kilicdaroglu. – Denna kollaps är resultatet av systematisk, vinstdrivande politik, sa han enligt Reuters. Valet hålls i två omgångar – i andra omgången vinner Erdogan med 52,18 procent av rösterna mot 47,82 procent för Kilicdaroglu. Med ett mer visionärt och karismatiskt alternativ i oppositionen kunde valet ha gått annorlunda, menar Jenny White, professor emerita vid Stockholms universitet. – De har inte den typen av vision och fantasi som Erdogan har. Men det Erdogan har gjort har kommit med ett pris och det priset är enorm korruption. Korruptionen har alltid funnits och väljarna har blivit vana vid den – de förväntar sig till och med att politikerna är korrupta, menar Jenny White. Men det här handlar om gigantisk korruption som syftar till att hålla eliterna runt honom nöjda.  – Han ger kontrakt till sina vänner. Och människor runt honom har fått rättigheterna att köpa upp alla medier. Han säljer så mycket offentlig mark han kan och låter sina vänner göra om historiska byggnader till kaféer, säger hon. Halil Karaveli är krass i sitt omdöme. Politiken har i allt för hög grad gynnat företagen och de ekonomiska eliterna. – Är du kapitalist gäller inga regler för dig, det är det som är problemet, säger han. Erdogan har lovat att återuppbyggnaden efter den senaste jordbävningen är hans högsta prioritet. Det kommer att kosta. Världsbanken har uppskattat att kostnaderna för ”direkta skador” efter jordbävningen uppgår till 34,2 miljarder dollar, motsvarande 4 procent av Turkiets BNP 2021, skriver AP. Återuppbyggnaden beräknas kunna bli dubbelt så dyr. När analytiker får frågan om vilka utmaningar Erdogan står inför nu, vid det som kan bli hans sista mandatperiod, är det återigen – precis som inför hans första årtionde vid makten – den ekonomiska krisen och följderna av den senaste jordbävningen. Den ekonomiska situationen för vanliga turkar har blivit sämre under de senaste åren. Från att ha gått från en väldigt hög ekonomisk tillväxt från början av 2000-talet till en ekonomi i kris. Efter en lång rad räntesänkningar låg inflationen i oktober 2022 på 85,5 procent. Även om inflationen sedan dämpades så har den fortsatt varit väldigt hög. Det innebär att priserna på dagligvaror och medicin har ökat. Liran har tappat i värde, vilket har lett till att importerade varor blivit dyrare, eller inte finns att köpa alls. Orsaken till det svåra ekonomiska läget är hög grad i den politiska styrningen, menar många kritiker. Erdogan försöker hålla räntorna nere för att främja tillväxt. Han har talat om att det finns en ”räntelobby” som vill skada Turkiets ekonomi och han har tidigare uttryckt att alla som motsätter sig räntesänkningar gör sig skyldiga till förräderi. En anledning till motståndet är också religiös: riba – vilket skulle beskrivas som ocker eller en orimligt hög ränta – är förbjudet enligt Koranen. Den här lite hemmasnickrade ekonomiska politiken brukar av bedömare i utlandet kallas för ”Erdonomi”. Framåt har ekonomiexperter menat att Turkiet kommer att behöva ta ställning till om regeringen ska hålla fast vid de låga räntorna så som presidenten lovat, eller om man ska göra höjningar. De skulle kunna ske gradvis eller så skulle man kunna kombinera små höjningar med andra åtgärder, sa Selva Demiralp, professor i ekonomi vid Istanbuls Koc-universitet, till AP i våras. Han varnade för att det oavsett kommer att leda till en avmattning av ekonomin och en högre arbetslöshet.  Båda de här faktorerna – jordbävningskatastrofen och den ekonomiska krisen – gjorde läget särskilt skakigt för Erdogan i våras.  – Då kan man ju inte vinna ett val, heter det. Men det gjorde han i alla fall genom att appellera till nationalistiska och islamistiska strömningar i Turkiets politik. Nu är han snarast stärkt i sin makt, säger Michael Sahlin, som tidigare varit ambassadör i Turkiet och nu arbetar för fredsforskningsinstitutet Sipri.  Att vanliga människor fortsatt att rösta på Erdogan går att förklara på samma sätt som att folk röstar på andra populistiska ledare i övriga världen, menar Halil Karaveli. – Varför röstade arbetarklassen i USA på Trump? Han försvarade deras rätt att bära vapen och var emot aborträtten och på så sätt fick han arbetarna på sin sida, även om han sedan sänkte skatten för de allra rikaste. I Turkiet har de här partierna stått för religion och kulturella värden, de breda massorna känner att “det här är våra värden och värderingar”, säger han. En av frågorna som Erdogan levt med och som gjort honom populär är ett framtida potentiellt EU-medlemskap för Turkiet. När han i somras gav beskedet att han skulle godkänna Sveriges Natoansökan kopplade han ihop det med EU-frågan. Ulf Kristersson lovade i en ny överenskommelse att Sverige kommer att stödja landets försök att gå med i EU. Av och till har frågan kommit upp. Under flyktingkrisen 2015–2016 behövde EU hjälp av Turkiet. Det öppnade för seriösa förhandlingar igen, säger Michael Sahlin. – Sedan kom kuppförsöket och undantagstillståndet och så var det kört igen. Frågan är nu om det är läge att ge ny energi till den här relationen på något sätt, som innebär något annat än medlemskap? Under Erdogans första årtionde vid makten tänkte han nog både att det kunde hjälpa ekonomin och fungera som ett verktyg för att knäcka kemalisternas grepp om makten, förklarar Michael Sahlin.  – Det var ett taktiskt spel från hans sida. Han är en islamist som tycker att religionen är viktigare än friheten, säger Sahlin. Trots det skulle Erdogan nog ändå se det som en seger om han fick igenom ett EU-medlemskap under sin karriär. Men vägen dit är lång. Även om unionen plötsligt och överraskande skulle säga ja är det en lång resa av förhandlingar som följer, säger Sahlin.  I en rapport från EU-kommissionen från förra året var budskapet att Turkiet måste återställa sin rättsstat och demokrati innan det kan bli tal om något medlemskap. Att Turkiet tar steg bakåt när det gäller kvinnors rättigheter och hbtqi-rättigheter har också varit framträdande inslag i EU:s rapporter om Turkiet de senaste åren. Enligt Michael Sahlin är frågan därmed tillsvidare stendöd. – Det är ingen som tror att ens Erdogan tror på det här med EU-medlemskapet, men det är frågan om att man vill respekteras som en viktig part i seriösa samtal. Erdogans nuvarande mandatperiod är slut 2028. Efter det kan han inte sitta kvar. – Om man inte skriver om konstitutionen förstås. Och det har han redan lyft vid flera tillfällen. Han behöver ju på något sätt planera för vad som ska komma efter honom, säger Aras Lindh på FOI.  Lindh tror att det är mer sannolikt att Erdogan skriver om konstitutionen än avgår. Michael Sahlin säger att det är möjligt att Erdogan försöker göra sin mandatperiod i stort sett livslång.  – Det presidentsystem man har är helt och hållet skräddarsytt för en person. Om han faller ifrån eller när han faller ifrån är det en öppen fråga vem som kommer efter. Kan det här presidentsystemet överhuvudtaget fungera om den personen som det har skräddarsytts för inte är kvar? Allt det är jättestora frågor inför framtiden. Experterna är eniga om att kommunalvalen i vår kan ge en föraning om vad som kan komma. Det kan vara nödvändigt att en tilltänkt efterträdare har någon politisk erfarenhet – sådan kan man till exempel få om man blir vald till borgmästare i Istanbul. – Kommunval i Turkiet är inte som i Sverige. Det handlar om att kontrollera storstäder som Istanbul, Ankara, Izmir. Istanbul är en oerhört prestigefull stad att kontrollera. Det var där grunden lades för Erdogans egen politiska karriär, så han vill definitivt inte förlora staden till oppositionen igen, säger Aras Lindh. Halil Karaveli ser å andra sidan att Erdogan kanske inte ens sitter kvar hela mandatperioden, men att presidenten nog gärna vill att hans styre ska fortsätta i någon form. – Jag tror att Erdogan själv nog gärna vill att det ska bli en fortsättning. Att det han byggt upp blir bestående och att familjen kan förvalta det vidare. Så vad kan komma efter Erdogan? Svaret kanske vi ser i en man i vit väst, hörselskydd och skyddsglasögon som står framför ett amerikanskt stridsflygplan och gör tummen upp. Det är augusti 2023. Solen står högt och himlen är blå över Medelhavet utanför turkiska Antalya. Mannen på bilden är Selcuk Bayraktar, den framgångsrike innovatören och tekniknörden som har rönt stora vapenexportframgångar för Turkiet. Han har inte bara skapat företaget Baykars exportsuccé, drönaren Bayraktar TB2 som använts av Ukraina i kriget mot Ryssland, han är också gift med Recep Tayyip Erdogans dotter, Sümeyye. Hangarfartyget han står på är världens största: USS Gerald R Ford. Bayraktar är inbjuden och är där tillsammans med USA:s ambassadör Jeffrey Flake. – Jag tolkar det som att USA ser det som att Selcuk Bayraktar är personen som de ska bygga en relation med, säger Halil Karaveli.  Finns det någon som pekas ut som en kronprins till Erdogan är det svärsonen Bayraktar, som kallats för ”Turkiets Elon Musk”. – Han är en väldigt karismatisk person, han är helt opolitisk, ingenjör utbildad i USA. Han är väldigt populär i de breda lagren, inte minst bland ungdomar. Han är en framgångsrik företagare som säljer vapen. Han representerar en högteknologisk framgångssaga, säger Karaveli. Även svärsonen Berat Albayrak har tidigare setts som en möjlig efterträdare som själv ville göra politisk karriär. Han tillträdde som finansminister 2018 men i takt med att landets ekonomi blev allt sämre avgick han 2020. Erdogans son, Bilal, har aldrig varit något alternativ –  även om han säkert har förväntningar, säger Karaveli.  Han tror att den turkiska statsapparaten tittar mycket på vem som kan få folklig legitimitet och vem som kan vara gångbar internationellt.  – Selcuk Bayraktar passar på många sätt den rollen.

Utan en starkare opposition är en demokratisk utveckling i Turkiet osannolik, skriver Foreign Affairs. Men trots vikande röstsiffror för Erdogan verkar hans motståndare fortsätta upprepa de misstag de har gjort sedan 70-talet. To Rein in Erdogan, the Country Needs a Vibrant Left. By Halil Karaveli 14 July, 2023 For Turkish democrats, last spring was supposed to be a moment of triumph. After more than two decades of increasingly autocratic rule, Recep Tayyip Erdogan, Turkey’s president, appeared poised to lose office. The country’s robust economic growth—Erdogan’s longtime claim to fame—had ended. The Turkish lira was in free fall, making basic goods unaffordable for much of the population. When a devastating earthquake in February 2023 killed tens of thousands of people, Erdogan failed to properly respond. Polls suggested that the presidential election in May would be close but that opposition leader Kemal Kilicdaroglu would emerge victorious. Alas, he did not. Bolstered by a pliant media that drowned out any bad news, Erdogan came in first during the election’s opening round and then comfortably defeated Kilicdaroglu in the runoff. Erdogan’s party and its allies won an enormous majority in Turkey’s parliament, thanks in part to new electoral laws that skewed the body in the ruling party’s favor. Erdogan now appears to be more powerful than ever. The victory has left Turkey’s pro-democracy forces despondent. Erdogan’s critics united behind a single candidate (something the opposition had long failed to do) and reminded Turks of the parlous state of the economy, but they still failed to dislodge the president. Few democrats see a way to bring an end to Erdogan’s tenure. Instead, many are just resigning themselves to waiting for the longtime ruler’s retirement. But one route the opposition has not tried could bring about change—and it is a path that Kilicdaroglu’s defeat makes all the more clear. Although Kilicdaroglu heads the social democratic Republican People’s Party (CHP), he sought to defeat Erdogan by running as a right-wing candidate, competing on political terms set by the president. Kilicdaroglu embraced neoliberal economic policies and took an anti-immigrant stance. He promised to preserve the regime’s hard-line policies against Kurdish elected representatives. It is, therefore, little wonder that he was soundly defeated; he never offered an ideological alternative to the country’s frustrated citizens. If the opposition wants to restore Turkish democracy, it must start drawing such a contrast. That means it needs to embrace progressive causes, instead of campaigning on conservative ones, and build up a viable labor movement. In other words, to take on the Erdogan regime, the Turkish opposition needs to turn resolutely to the left. Reviving Turkey’s political left will be a daunting challenge. Turkish leftists face severe state oppression, and they will struggle to surmount the religious and nationalist identity politics that have given the right the upper hand. But Erdogan’s opponents can draw on the successes of the past. Leftists stood up against Turkey’s military rulers in the early 1970s and brought democracy back to the country. They did it by explicitly appealing to class ideology, using a call for social justice to transcend ethnic and sectarian divisions. They can do so again. Erdogan has built a formidable bloc of conservative religious voters. But most of Turkey’s population still belongs to the working class, and many are disillusioned by the government’s laissez-faire policies. The country is also home to minority groups and other marginalized peoples who have been victims of the president’s exclusionary, right-wing nationalism. There exist, in other words, all the ingredients needed to forge a powerful, progressive constituency. But to mobilize voters in this way and build a serious challenge to Erdogan’s regime, Turkey’s opposition will have to stop triangulating. It must instead embrace a progressive, unifying, economic message. Failure to do so will leave Turkey facing unrelenting authoritarian rule. At first glance, now might seem like a historically bad time to resurrect Turkey’s left. In polls, a majority of the country’s voters place themselves on the right. Of the 600 members of the Turkish parliament, at least 404 identify themselves as nationalist conservatives. Just 130, far from all of whom are left-leaning, belong to the social democratic CHP, and merely six belong to socialist parties. The right’s power goes beyond just poll results. As in many other countries, union membership has experienced a precipitous decline over the last 20 years. The government has made a point of arresting progressive leaders and politicians. And the country’s main opposition politicians have close connections with right-wing parties. The conservatives in the newly elected Turkish parliament certainly owe much to Erdogan, but their majority is also partially the work of the CHP; the party voluntarily surrendered 40 seats in parliament to electorally insignificant right-wing allies in exchange for their support in the May election. This is not the first time that Turkey’s left, including many proponents of Turkish democracy, has been pushed to the sidelines. In the 1960s, more than 70 percent of the country voted for conservative parties. In 1971, senior officials from the armed forces staged a bloodless coup d’état. But the left managed to overcome these obstacles. Bulent Ecevit, a social democrat who resisted the coup, won the leadership of the CHP in 1972 and embraced progressive causes. In 1973, under his leadership, the CHP became the leading party in parliament and formed a coalition government, ending military rule. In 1977, the party won a commanding reelection, taking 42 percent of the vote—a large margin by the standards of the country’s parliamentary system at the time. It remains the CHP’s best-ever electoral result. How did left-wing activists manage to dislodge Turkey’s authoritarians? In short, the regime’s opponents focused on economic redistribution, uniting nonelites in a campaign focused on ending inequality and exploitation. Ecevit rallied workers, the small peasantry, and the lower, urban middle class with a call for social and economic justice and equality that successfully transcended the cultural divisions of Turkey—a fact made clear when Ecevit won even in Turkey’s most religiously conservative regions. Ecevit defended the rights of labor and fought against the business elite, including by calling for initiatives to give workers a direct say in the running of their companies. It is an idea that Turkish democrats should revive today, one that would show they seek systemic change on behalf of the broad masses rather than just an end to Erdogan’s personal power. Ecevit’s victories put Turkey on the same path as Greece, Portugal, and Spain, where democratic socialists also unseated right-wing authoritarians in the 1970s and moved their countries toward greater democracy. But in Turkey, the left never succeeded in evicting the armed forces and right-wing militias from politics. Ecevit failed to establish his authority over the state, and his attempts to introduce participatory democracy prompted resistance from the business elite. In 1980, the military again intervened, and Turkish progressives were crushed in another coup, this one violent. Leftist causes and ideas never fully recovered from the military’s oppression. But the armed forces are not the only reason why progressive beliefs became marginalized in Turkey. Global politics also helped push the left to the sidelines. Throughout the 1990s, center-left parties around the world—including European social democrats—tilted to the right, and Turkey’s social democrats were no exception. The country’s leading left-wing intellectuals adopted free-market liberal beliefs, hoping that a business-friendly agenda would make their candidates more palatable. Some of them even began to support Islamic conservatives, who—unlike Turkey’s secular conservatives—were opposed to the military’s periodic coups and grasping bids to rule. As a result, many leading leftists backed Erdogan when he ran to be prime minister in 2002 on a pro-democracy platform, believing that he embodied the liberal hopes that had come to define the post–Cold War era. It was a disastrous bet. Erdogan did subordinate the military, but he did so by turning it into a pillar of his regime. The presidential system that he designed and that was approved in a referendum in 2017 insulates him from the democratic aspirations of society. Tellingly, he has deployed state power to keep the working class subjugated and to maintain a system of exploitation. His officials have regularly banned strikes during his two decades as ruler, with authorities claiming that they threaten “national security.” The de facto suspension of the right to strike has ensured that wages are low. Meanwhile, Erdogan has raised taxes on low-income earners while offering capital owners tax breaks and allowing them to reduce pensions for workers. The public sector, which offered workers better conditions, has come under widespread attack. Unfortunately, the country’s left has not learned that it is a mistake to seek democratic salvation on the right. Since becoming party leader in 2010, Kilicdaroglu has steered the CHP in a conservative direction, including by making a sustained effort to embrace the religious right. Winning over religious voters is a key challenge for the opposition; Erdogan’s authoritarian camp uses culture wars to divide the electorate by keeping religious conservatives and more secular voters from joining forces. But pandering to religious sentiment, as Kilicdaroglu did, is insufficient. Kilicdaroglu failed to recognize that in order to reconcile voters with different degrees (and different kinds) of faith, he needed to advance a progressive economic platform that appealed to everyone. Instead, Kilicdaroglu did the exact opposite. The CHP leader made no reference to income redistribution, progressive taxation, or labor rights during the campaign. In fact, he outwardly declared that there is no longer any difference between progressives and conservatives, because the right “also wants to aid the poor.” In other areas, he tried to buttress his majoritarian bona fides to appeal to right-wing populists. He pledged, for instance, to deport Turkey’s population of Syrian refugees—which he falsely pegged at ten million people (the real number is roughly three million)—within a year, and he promised that elected mayors who support Kurdish rights, as some do today, will be removed from office. Shifting in this direction did not help Kilicdaroglu. He is now facing calls for his resignation—calls he should heed. But none of Kilicdaroglu's likely successors offer a left-wing alternative. His main challenger, Istanbul Mayor Ekrem Imamoglu, supports the same laissez-faire economic policies as Erdogan and Kilicdaroglu. So does the CHP parliamentary group leader Ozgur Ozel, who is known to covet the leadership role. Turkey does have some prominent politicians with the correct instincts. One is Selahattin Demirtas, the former leader of the leftist and pro-Kurdish Peoples’ Democratic Party. Demirtas has argued that the opposition should work to bring together people who are economically marginalized with those who are marginalized based on their ethnic, religious, or gender identity. Electorally, his proposal should be common sense. Roughly 70 percent of the Turkish workforce is employed in the construction, service, and manufacturing sectors and could, therefore, benefit from labor protection and wealth redistribution. Critically, this pool of voters includes large numbers of Turkish and Kurdish people. A left-wing candidate focused on addressing economic concerns could encourage both groups to make common cause and transcend their ethnic divisions. It is a way out of Turkey’s democratic impasse. Yet Demirtas’s pleas have gone nowhere. Instead, his notion of a pan-Turkey left runs counter to the economic policies of the CHP and the ethnically exclusive objectives of Kurdish left-wingers. He remains without a political home. As a politician, Demirtas does have some disadvantages. The fact that he is of a Zaza and Kurdish background would, sadly, complicate his ability to win mass support. But an opposition leader who chooses to draw attention to the country’s persistent and deep inequality would pose a serious challenge to the government. And Turkey is, indeed, extremely unequal. According to the 2022 World Inequality Report compiled by the Paris-based World Inequality Lab, the bottom half of earners in Turkey possess only four percent of the country’s wealth, whereas the wealthiest ten percent owns 67 percent of that wealth. There is little to suggest that figure will change, especially since unionization rates have plummeted. When Erdogan first became prime minister in 2003, 58 percent of the country’s workforce was unionized. Today, the rate of unionization stands at around 14 percent. The low levels of unionization make it clear that, despite the poor economic conditions, a left-wing candidate would need to work hard to build a solid political base. Such a candidate would also, of course, have to overcome Turkey’s authoritarian system, which is especially committed to keeping the left in check. There is a reason Erdogan had Demirtas arrested on made-up terrorism charges in 2016, even though Kilicdaroglu remains free. Yet the fact that Erdogan’s government is so concerned with the left is testament to how much progressives threaten the system. And Turkish leftists have been in a rut before. Although down and out in the 1970s, the country’s left worked to mobilize labor and made it possible for Ecevit to rise and to break through military rule. And although Turkey’s unions may be smaller now than they were when Erdogan first took power, there are still millions of people in organized labor who cut across ethnic divides and could mobilize on behalf of a progressive candidate. Just as in the 1970s, the Confederation of Progressive Trade Unions—an umbrella organization that represents many organized labor groups—could play a critical role in trying to organize workers against Erdogan. He has certainly helped the organizers’ cause by implementing harsh austerity measures that are bound to incite labor activism. The greatest obstacle to the left, therefore, does not come from Turkey’s authoritarian repression or from its ethnic divisions, although both are serious obstacles. It does not come from Erdogan’s personal charisma, especially given that his governing Justice and Development Party won its lowest vote share in 20 years. It comes instead from progressives’ own ideological defeatism. Rather than moping, Turkish democrats need to realize that a challenge from the left can overturn Erdogan’s authoritarian system. Otherwise, right-wing autocracy will continue to dominate the country for as long as Erdogan remains president—and even after he’s gone. © 2023 Council on Foreign Relations, publisher of Foreign Affairs. Distributed by Tribune Content Agency. Read the original article at Foreign Affairs.

Motståndarna målades ut som ett hot mot Turkiets säkerhet, kulturkriget fick ny fart och oppositionen stängdes ute från medierna. När Erdogan nu efter valet går mot sitt tredje decennium som Turkiets politiska ledare så menar många att den bästa chansen på länge att reparera landets demokrati har gått förlorad. Vad menar de som säger så? Omni går till botten med ett argument som hörs allt oftare. Den samlade oppositionen gick till val på en nystart av den turkiska demokratin och att bryta det starka enmansstyre som Recep Tayyip Erdogan byggt upp under sina 20 år vid makten. Bland annat ville utmanaren Kemal Kilicdaroglu släppa politiska fångar och ge institutioner som centralbanken och parlamentet tillbaka dess makt. Men i och med valsegern kan presidenten fortsätta att styra som han vill, skriver The Economist i en analyserande text. ”Den bästa chansen på ett decennium att reparera Turkiets demokrati har gått förlorad”, konstaterar tidningen. I korthet kan argumentet sammanfattas så här: Valet har inte skett på rättvisa grunder eftersom Erdogan och hans parti AKP kontrollerar en majoritet av medierna, domstolarna och de statliga institutionerna. Erdogan har bland annat ersatt folkvalda politiker i den kurdiskdominerade sydöstra delen av landet med regeringstrogna personer. Frågan om kvinnors rättigheter har nedprioriterats i försöken att locka ultrakonservativa väljare och hat och våld mot hbtq-personer har ökat. Oppositionen misslyckades att vinna över Erdogan trots ovanligt goda chanser. Sex partier hade enats om ett reformpaket med en presidentkandidat, Kemal Kilicdaroglu, i täten. Men enligt The Economist räckte det inte till eftersom Erdogan följde samma strategi som tidigare. ”Han underblåste lågorna i det turkiska kulturkriget och målade upp oppositionen som ett hot mot landets kultur och nationella säkerhet”, skriver tidningen. Marianna Serveta, analytiker på FOI, säger till SR att Erdogan lyckades få valet att handla om identitetspolitiska frågor som religion och terrorism snarare än de ekonomiska problemen. Inflationen och vinterns kraftiga jordbävningar är annars exempel på faktorer som vanligtvis innebär slutet på en politisk karriär. Frida Ghitis, journalist kopplad till bland annat CNN, skriver i World Politics Review att de höga levnadskostnaderna för turkarna delvis är Erdogans fel eftersom han insisterade på att sänka räntorna inflationen började stiga. ”Som att försöka släcka en eld med bensin”, skriver hon. Över 50 000 människor dog i jordbävningarna i östra Turkiet och Syrien i februari och enligt experter förvärrades katastrofen ytterligare av mänskliga faktorer. Men trots anklagelser om dåligt byggda hus, korruption och vanstyre vann Erdogan valet. Frida Ghitis menar att det handlar om en noggrant utstuderad strategi som baseras på populism, polarisering och ”post-truth”, det vill säga ett begrepp för att vad som faktiskt är sant inte spelar någon roll i opinionsbildning. Under sina 20 år vid makten har Erdogan med tiden tagit allt större kontroll över domstolarna och journalistiken. Många bedömare talar om att han mer eller mindre gjort de statliga medierna och flera privata medier till sina egna propagandakanaler. En sträng medielag har slagit hårt mot de oberoende medier som finns kvar. Att en majoritet av befolkningen bara talar turkiska gör att Erdogans grepp om medierna blir än mer avgörande, enligt Ghitis. Erdogan har med tiden använt en retorik där han utsett sig själv till ”folkets sanna röst”, enligt Frida Ghitis. Han har demoniserat sina kritiker och samlat landet mot både verkliga och upplevda fiender på hemmaplan och utomlands. Bland annat har han anklagat oppositionens Kilicdaroglu för att ”stötta kurdiska terrorister” samt hävdat att sunniislams överlevande stod på spel i valet, eftersom oppositionsledaren tillhör den shiamuslimska inriktningen alevism. Erdogan har hintat om att de kommande fem åren blir hans sista vid makten. Men, som The Economist konstaterar, det behöver inte stämma. Erdogan genomförde omfattande ändringar i konstitutionen 2017, som på grund av hans stora stöd i parlamentet öppnar upp för att han styr Turkiet även i framtiden. Flera experter oroas över att Turkiet nu kommer att gå i en än mer auktoritär riktning. ”Många tror att det kommer att bli mer religion och mindre frihet i offentligheten i den sekulära republiken”, konstaterar BBC:s Orla Guerin. Turkietkännaren Ziya Meral säger till The Guardian att det inte är omöjligt att Turkiet blir mer som Kina med en auktoritär ledare som suttit länge vid makten och låg tolerans för oppositionen. Även Marianna Serveta, analytiker vid svenska FOI, ser att Turkiet går mot en mer auktoritär rikting. – Jag tror att Erdogan behöver retirera för att hantera den ekonomiska krisen, men efter det kommer vi att se en liknande trend som vi sett sedan 2019, säger hon.

Turkiets Recep Tayyip Erdogan kommer att vara landets president i ytterligare fem år. The Guardians Patrick Wintour skriver i sin analys att Erdogan nu står vid ett vägskäl. Antingen för han Natolandet Turkiet närmare väst, eller så stärker han banden till Moskva. Den första indikatorn på vilken väg Erdogan väljer är enligt Wintour det svenska Natomedlemskapet. ”Tjänstemän låtsas som att frågan är fristående men i praktiken vet de flesta att den har att göra med USA:s vägran att sälja vapen till Turkiet”, skriver han. Dominic Waghorn skriver i en analys för Sky News att västvärlden med största sannolikhet kommer bli besviken på Erdogan. Han skriver att utmanaren Kemal Kilicdaroglu sågs som lösningen på friktionen som skapats mellan Ankara och väst, och att Erdogan betraktas som alltmer oförutsägbar. ”Hans västerländska motsvarigheter hade nog varit glada att se slutet på Erdogans era”, skriver han.

När resultatet i det Turkiska valet började klarna gick oppositionsledaren Kemal Kilicdaroglu (CHP) upp i talarstolen och förmedlade sin besvikelse över det han kallar ”de senaste årens mest orättvisa val”. – Alla statens möjligheter har mobiliserats för att stödja ett parti, sade CHP-ledaren inför partiets anhängare i Ankara.

Recep Tayyip Erdogans anhängare firar på gator och torg. Den sittande presidenten vinner valet i Turkiet, rapporterar nyhetsbyrån AP. Han besegrar oppositionsledaren Kemal Kilicdaroglu. – Den enda vinnaren är Turkiet, sa Erdogan när han utropade segern.

Utmanaren i det turkiska valet, Kemal Kilicdaroglu, säger att valet var det mest orättvisa på flera år, rapporterar Reuters. – Det här valet visar att folket inte längre vill ha en auktoritär regering, säger han i ett tal och forsätter: – Vi kommer att fortsätta att leda den kampen.

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan utropar valseger. – Folket har gett oss mandat att styra i fem år till, säger Erdogan i ett tal till sina anhängare. När 98 procent av rösterna räknats i söndagens andra omgång av presidentvalet får Erdogan preliminärt drygt 52 procent av rösterna, mot knappt 48 för utmanaren Kemal Kilicdaroglu, enligt statliga nyhetsbyrån Anadolu. Valvinsten innebär att Erdogan, som redan suttit 20 år vid makten, nu får sitta sitta fem år till. Texten uppdateras.