Därför menar många att valet var demokratins bästa chans på länge
Motståndarna målades ut som ett hot mot Turkiets säkerhet, kulturkriget fick ny fart och oppositionen stängdes ute från medierna. När Erdogan nu efter valet går mot sitt tredje decennium som Turkiets politiska ledare så menar många att den bästa chansen på länge att reparera landets demokrati har gått förlorad. Vad menar de som säger så? Omni går till botten med ett argument som hörs allt oftare. Den samlade oppositionen gick till val på en nystart av den turkiska demokratin och att bryta det starka enmansstyre som Recep Tayyip Erdogan byggt upp under sina 20 år vid makten. Bland annat ville utmanaren Kemal Kilicdaroglu släppa politiska fångar och ge institutioner som centralbanken och parlamentet tillbaka dess makt. Men i och med valsegern kan presidenten fortsätta att styra som han vill, skriver The Economist i en analyserande text. ”Den bästa chansen på ett decennium att reparera Turkiets demokrati har gått förlorad”, konstaterar tidningen. I korthet kan argumentet sammanfattas så här: Valet har inte skett på rättvisa grunder eftersom Erdogan och hans parti AKP kontrollerar en majoritet av medierna, domstolarna och de statliga institutionerna. Erdogan har bland annat ersatt folkvalda politiker i den kurdiskdominerade sydöstra delen av landet med regeringstrogna personer. Frågan om kvinnors rättigheter har nedprioriterats i försöken att locka ultrakonservativa väljare och hat och våld mot hbtq-personer har ökat. Oppositionen misslyckades att vinna över Erdogan trots ovanligt goda chanser. Sex partier hade enats om ett reformpaket med en presidentkandidat, Kemal Kilicdaroglu, i täten. Men enligt The Economist räckte det inte till eftersom Erdogan följde samma strategi som tidigare. ”Han underblåste lågorna i det turkiska kulturkriget och målade upp oppositionen som ett hot mot landets kultur och nationella säkerhet”, skriver tidningen. Marianna Serveta, analytiker på FOI, säger till SR att Erdogan lyckades få valet att handla om identitetspolitiska frågor som religion och terrorism snarare än de ekonomiska problemen. Inflationen och vinterns kraftiga jordbävningar är annars exempel på faktorer som vanligtvis innebär slutet på en politisk karriär. Frida Ghitis, journalist kopplad till bland annat CNN, skriver i World Politics Review att de höga levnadskostnaderna för turkarna delvis är Erdogans fel eftersom han insisterade på att sänka räntorna inflationen började stiga. ”Som att försöka släcka en eld med bensin”, skriver hon. Över 50 000 människor dog i jordbävningarna i östra Turkiet och Syrien i februari och enligt experter förvärrades katastrofen ytterligare av mänskliga faktorer. Men trots anklagelser om dåligt byggda hus, korruption och vanstyre vann Erdogan valet. Frida Ghitis menar att det handlar om en noggrant utstuderad strategi som baseras på populism, polarisering och ”post-truth”, det vill säga ett begrepp för att vad som faktiskt är sant inte spelar någon roll i opinionsbildning. Under sina 20 år vid makten har Erdogan med tiden tagit allt större kontroll över domstolarna och journalistiken. Många bedömare talar om att han mer eller mindre gjort de statliga medierna och flera privata medier till sina egna propagandakanaler. En sträng medielag har slagit hårt mot de oberoende medier som finns kvar. Att en majoritet av befolkningen bara talar turkiska gör att Erdogans grepp om medierna blir än mer avgörande, enligt Ghitis. Erdogan har med tiden använt en retorik där han utsett sig själv till ”folkets sanna röst”, enligt Frida Ghitis. Han har demoniserat sina kritiker och samlat landet mot både verkliga och upplevda fiender på hemmaplan och utomlands. Bland annat har han anklagat oppositionens Kilicdaroglu för att ”stötta kurdiska terrorister” samt hävdat att sunniislams överlevande stod på spel i valet, eftersom oppositionsledaren tillhör den shiamuslimska inriktningen alevism. Erdogan har hintat om att de kommande fem åren blir hans sista vid makten. Men, som The Economist konstaterar, det behöver inte stämma. Erdogan genomförde omfattande ändringar i konstitutionen 2017, som på grund av hans stora stöd i parlamentet öppnar upp för att han styr Turkiet även i framtiden. Flera experter oroas över att Turkiet nu kommer att gå i en än mer auktoritär riktning. ”Många tror att det kommer att bli mer religion och mindre frihet i offentligheten i den sekulära republiken”, konstaterar BBC:s Orla Guerin. Turkietkännaren Ziya Meral säger till The Guardian att det inte är omöjligt att Turkiet blir mer som Kina med en auktoritär ledare som suttit länge vid makten och låg tolerans för oppositionen. Även Marianna Serveta, analytiker vid svenska FOI, ser att Turkiet går mot en mer auktoritär rikting. – Jag tror att Erdogan behöver retirera för att hantera den ekonomiska krisen, men efter det kommer vi att se en liknande trend som vi sett sedan 2019, säger hon.
Motståndarna målades ut som ett hot mot Turkiets säkerhet, kulturkriget fick ny fart och oppositionen stängdes ute från medierna. När Erdogan nu efter valet går mot sitt tredje decennium som Turkiets politiska ledare så menar många att den bästa chansen på länge att reparera landets demokrati har gått förlorad. Vad menar de som säger så? Omni går till botten med ett argument som hörs allt oftare. Den samlade oppositionen gick till val på en nystart av den turkiska demokratin och att bryta det starka enmansstyre som Recep Tayyip Erdogan byggt upp under sina 20 år vid makten. Bland annat ville utmanaren Kemal Kilicdaroglu släppa politiska fångar och ge institutioner som centralbanken och parlamentet tillbaka dess makt. Men i och med valsegern kan presidenten fortsätta att styra som han vill, skriver The Economist i en analyserande text. ”Den bästa chansen på ett decennium att reparera Turkiets demokrati har gått förlorad”, konstaterar tidningen. I korthet kan argumentet sammanfattas så här: Valet har inte skett på rättvisa grunder eftersom Erdogan och hans parti AKP kontrollerar en majoritet av medierna, domstolarna och de statliga institutionerna. Erdogan har bland annat ersatt folkvalda politiker i den kurdiskdominerade sydöstra delen av landet med regeringstrogna personer. Frågan om kvinnors rättigheter har nedprioriterats i försöken att locka ultrakonservativa väljare och hat och våld mot hbtq-personer har ökat. Oppositionen misslyckades att vinna över Erdogan trots ovanligt goda chanser. Sex partier hade enats om ett reformpaket med en presidentkandidat, Kemal Kilicdaroglu, i täten. Men enligt The Economist räckte det inte till eftersom Erdogan följde samma strategi som tidigare. ”Han underblåste lågorna i det turkiska kulturkriget och målade upp oppositionen som ett hot mot landets kultur och nationella säkerhet”, skriver tidningen. Marianna Serveta, analytiker på FOI, säger till SR att Erdogan lyckades få valet att handla om identitetspolitiska frågor som religion och terrorism snarare än de ekonomiska problemen. Inflationen och vinterns kraftiga jordbävningar är annars exempel på faktorer som vanligtvis innebär slutet på en politisk karriär. Frida Ghitis, journalist kopplad till bland annat CNN, skriver i World Politics Review att de höga levnadskostnaderna för turkarna delvis är Erdogans fel eftersom han insisterade på att sänka räntorna inflationen började stiga. ”Som att försöka släcka en eld med bensin”, skriver hon. Över 50 000 människor dog i jordbävningarna i östra Turkiet och Syrien i februari och enligt experter förvärrades katastrofen ytterligare av mänskliga faktorer. Men trots anklagelser om dåligt byggda hus, korruption och vanstyre vann Erdogan valet. Frida Ghitis menar att det handlar om en noggrant utstuderad strategi som baseras på populism, polarisering och ”post-truth”, det vill säga ett begrepp för att vad som faktiskt är sant inte spelar någon roll i opinionsbildning. Under sina 20 år vid makten har Erdogan med tiden tagit allt större kontroll över domstolarna och journalistiken. Många bedömare talar om att han mer eller mindre gjort de statliga medierna och flera privata medier till sina egna propagandakanaler. En sträng medielag har slagit hårt mot de oberoende medier som finns kvar. Att en majoritet av befolkningen bara talar turkiska gör att Erdogans grepp om medierna blir än mer avgörande, enligt Ghitis. Erdogan har med tiden använt en retorik där han utsett sig själv till ”folkets sanna röst”, enligt Frida Ghitis. Han har demoniserat sina kritiker och samlat landet mot både verkliga och upplevda fiender på hemmaplan och utomlands. Bland annat har han anklagat oppositionens Kilicdaroglu för att ”stötta kurdiska terrorister” samt hävdat att sunniislams överlevande stod på spel i valet, eftersom oppositionsledaren tillhör den shiamuslimska inriktningen alevism. Erdogan har hintat om att de kommande fem åren blir hans sista vid makten. Men, som The Economist konstaterar, det behöver inte stämma. Erdogan genomförde omfattande ändringar i konstitutionen 2017, som på grund av hans stora stöd i parlamentet öppnar upp för att han styr Turkiet även i framtiden. Flera experter oroas över att Turkiet nu kommer att gå i en än mer auktoritär riktning. ”Många tror att det kommer att bli mer religion och mindre frihet i offentligheten i den sekulära republiken”, konstaterar BBC:s Orla Guerin. Turkietkännaren Ziya Meral säger till The Guardian att det inte är omöjligt att Turkiet blir mer som Kina med en auktoritär ledare som suttit länge vid makten och låg tolerans för oppositionen. Även Marianna Serveta, analytiker vid svenska FOI, ser att Turkiet går mot en mer auktoritär rikting. – Jag tror att Erdogan behöver retirera för att hantera den ekonomiska krisen, men efter det kommer vi att se en liknande trend som vi sett sedan 2019, säger hon.