Aras Lindh

Stridsflygplanen pilar över himlen i jakt på president Recep Tayyip Erdogan. Under en dramatisk natt utmanas den turkiske ledaren – men som så många gånger tidigare – överlever han. Som vanligt landar han på fötterna, starkare än någonsin. I en serie i tre delar berättar Omni om hur arbetarklasspojken från Istanbul jobbat sig hela vägen upp till världspolitikens centrum. Anhängarna älskar honom. Kritikerna talar om en modern sultan. Experterna säger att det inte finns någon position han inte svängt ifrån. Det här är berättelsen om Recep Tayyip Erdogan. 15 juli 2016 Mörkret faller över Marmaris. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har rest till en vit villa med stora parasoll precis vid Egeiska havet för några dagars vila. Enligt mannen som äger det stora fyrstjärniga hotellet strax bredvid har Erdogan fått låna huset på hotellområdet. Det är inte bekräftat, men det är troligen där han är när samtalet kommer: Flera Blackhawk-helikoptrar med soldater är på väg för att fängsla eller döda presidenten. Samtidigt har dramatiska scener börjat utspela sig i Istanbul och Ankara. Soldater stänger av broarna över Bosporen och över huvudstaden flyger stridsflygplan på låg höjd. Skott avlossas mot militärens högkvarter. Det sprids rykten om att Erdogan är död eller har flytt. Ett kuppförsök har inletts. Snart tvingas tv-bolaget TRT:s programledare att läsa upp ett uttalande om att militären tagit makten i landet och att det nu råder utegångsförbud. Vi vet inte exakt vad som händer de där dramatiska timmarna. Från Marmaris finns hotellägaren och Erdoganvännen Serkan Yazicis vittnesmål i en intervju som gjordes några dagar efter händelserna. Enligt honom är Erdogan i denna stund väldigt arg, men ändå lugn och beslutsam. Det är nu som Erdogan fattar flera beslut som senare beskrivits som avgörande för hans framtid. Det första är att han ringer till CNN Türk via Facetime. Programledaren håller upp telefonen framför tv-kamerorna för att tittarna ska kunna se presidenten. På den lilla bilden syns Erdogan som uppmanar folket att stoppa kuppmakarna. Det beskrivs senare som ett extraordinärt ögonblick. – Jag tror det var jätteviktigt. Han kunde visa att han var kvar. Det gjorde väldigt mycket för att få folk att gå ut på gatorna och för att kuppmakarna inte lyckades skapa den psykologiska känslan av att det var en militärkupp, säger Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet. Kuppmakarna vet att presidenten befinner sig i Marmaris och de har siktet inställt på lyxhotellet Grand Yazici Club Turban. Skräckslagna turister gömmer sig i sina hotellrum när militärhelikoptrarna mullrar ovanför deras huvuden. Soldater firas ner i rep. Sedan börjar skotten höras i natten.  – Om jag hade stannat 10–15 minuter ytterligare hade jag blivit dödad eller bortförd, sa Erdogan själv om händelsen några dagar senare. Efter samtalet till CNN Türk lämnar Erdogan hotellområdet i en helikopter till den närliggande staden Dalaman. Därifrån kan han lyfta i ett Gulfstream IV-flygplan. Två lojala F-16-plan eskorterar regeringsplanet, men faran är inte över. Ytterligare två F-16 med kuppsympatisörer jagar efter Erdogans plan över natthimlen. Enligt flera medier har de regeringsplanet i sikte. Ändå låter de det flyga. En högt uppsatt tjänsteman berättade för Reuters att Erdogan var ”minuter från döden”. – Varför de inte sköt är ett mysterium, sa en före detta officer till nyhetsbyrån. En teori är att piloten maskerade Erdogans Gulfstream på radarn så att det såg ut som ett Turkish Airlines-plan. En undanmanöver med syfte att förvirra rebellerna som inte skulle ha vågat riskera att skjuta ner ett passagerarplan av misstag.  Väl i Istanbul möts Erdogan av tusentals människor. Taksimtorget fylls av turkiska flaggor. Soldaterna tappade modet. Upproret är snabbt över. – Han höll sig inte undan, utan åkte till händelsernas centrum. Att han uppmanat folk att gå ut på gatorna illustrerade vilken stark ställning han hade hos sina kärnväljare, säger Aras Lindh, Turkietanalytiker och forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).  När solen går upp efter nattens kuppförsök står män på en övergiven stridsvagn på Bosporenbron och gör segertecken. På en banderoll syns namnet Recep Tayyip Erdogan. Kuppförsöket beskrivs i efterhand som dåligt planerat och utan tillräckligt med stöd från soldaterna som skulle genomföra det. Det finns också uppgifter om att underrättelsetjänsten fick reda på att en kupp var på gång och att det därför genomfördes tidigare än planerat. Der Spiegel beskriver hur underrättelsetjänsten MIT ska ha nåtts av information om kupplanerna på eftermiddagen samma dag. Men dåvarande underrättelsechefen Hakan Fidan väntade ändå med att ringa Erdogan till 22-tiden på kvällen. I en senare intervju har Erdogan sagt att han fick ett samtal om “problem med soldater” i Istanbul från sin svåger redan vid 20-tiden och att han då försöker få tag på Fidan. Erdogans version av händelserna väcker en fråga: Vad visste presidenten egentligen om kuppförsöket i förväg?  På bara några timmar var över 200 personer döda och över 2 000 skadade. Morgonen därefter hade över 2 800 militärer gripits. Över 2 700 domare och advokater hade avskedats.  Drygt en vecka efter det misslyckade kuppförsöket publicerar Amnesty International statistik över antalet döda och gripna. Minst 260 personer har dödats. 15 000 personer frihetsberövade  och att fler än 45 000 personer, däribland poliser, åklagare och domare, blivit avskedade eller avstängda från sina jobb. Lärare blir av med sina licenser och flera privata skolor stängs helt. Även tv-stationer och tidningar stängs och journalister grips. Under de kommande månaderna följer ytterligare massarresteringar. På bilder visas män med såriga ansikten och brutna näsor upp, en del med bandage runt huvudet. För Erdogan var detta ett tillfälle att inte bara rensa ut Gülenanhängare från toppositioner i samhället –  också vänsteranhängare, kurder och personer som förespråkade sekularisering greps. Den prokurdiske oppositionsledaren Selahattin Demirtas (HDP) luftade sin oro när han besökte Sverige i september samma år.  – Erdogan använder kuppförsöket som en ursäkt för en omfattande operation för att undanröja kurder, och utvecklingen blir värre för varje dag, sa han till Ekot. Knappt två månader senare blev Selahattin Demirtas själv fängslad. En rädsla spred sig i samhället. Människor blev rädda för att bli angivna av sin granne eller en kollega som man inte kom överens med, berättar Aras Lindh vid FOI.  –  Efter kuppförsöket infördes undantagstillstånd, vilket gav Erdogan en stärkt position med ett betydligt större handlingsutrymme än tidigare. Erdogan själv gjorde ingen hemlighet av att han nu kunde stärka sin makt ytterligare.  – Kuppförsöket var gudasänt. För att det ger oss tillfälle att rensa ut inom militären och göra den så oförvitlig som den ska vara, sa han under en presskonferens.  Händelserna 2016 var inte första gången Erdogan ställdes inför en kris som såg ut att kunna hota hans styre. Flera gånger har protester, kriser, attentat och val sett ut att kunna skaka hans position i grunden. Trots det håller han sig kvar och ser ofta ut att gå ur händelserna självsäkrare än någonsin. Experter pekar ofta på hur han kan vända nackdelar till sin fördel.  – Han är en skicklig och pragmatisk politiker som kan navigera det politiska landskapet väl. Det finns i princip ingen position som han intagit som han senare inte har backat ifrån och intagit en diametralt motsatt position, säger Aras Lindh. Erdogan har gått från att närma sig väst till att blicka mer mot öst, från att närma sig modernism till att bli mer konservativ. Han har samarbetat med Gülenrörelsen som han sedan terrorklassat. Han har suttit i fredsförhandlingar med PKK – som nu till varje pris ska bekämpas militärt. Han har varit på semester med Syriens Bashar al-Assad för att sedan kalla honom diktator, förklarar Lindh.  – Det går som en röd tråd att han kan byta fot i så gott som vilken fråga som helst om det gynnar den egna politiska kalkylen.  För att förstå hans popularitet, ökade auktoritära styre och varför han blivit nästintill omöjlig att kritisera måste man börja med att titta på var han kommer ifrån.  Istanbul, 1960-tal. På toppen av en kulle i arbetarklassområdet Kasimpasa ligger ett femvåningshus med breda balkonger och tvätt på linor utanför. Här har presidenten bott, långt innan han blev politiker. Kasimpasa ligger i den bohemiska stadsdelen Beyoglu med utsikt över det Gyllene hornet, den vik som beskrivits som ett nav för Turkiets industriella revolution. På 1960-talet var det här hamnarbetarna bodde och det var också hit Recep Tayyip Erdogans pappa sjökaptenen och hans fru flyttade med sina fem barn. Kravet från föräldrarna är att Erdogan som tonåring måste vara en snäll pojke. Familjen beskrivs i biografier som religiös och konservativ och uppväxten tuff. Han läser på en imamskola och studerar Koranen. För att tjäna extra pengar säljer han simit, runda sesamkringlor som går att köpa i gathörnen i Istanbul. Grannarna som känt honom från adressen 34 Piyale Mumhanesi beskriver honom som generös och trevlig. ”Tayyip”, som de kallar honom, är ”en av oss”.  – Han tänkte bara på fotboll, ingenting annat än fotboll, säger 72-årige Hüseyin Üstünbas som bor på femte våningen, precis ovanför lägenheten där Erdogans familj bodde, till France24. Den unge Erdogan är en duktig fotbollsspelare. Han har en semiprofessionell fotbollskarriär – men han tillåts inte fortsätta spela för sin pappa. För familjen är religionen viktigare. Turkiet styrs vid den här tiden i Atatürks politiskt sekulariserade anda. För Erdogan framstod det som att han – en religiös arbetarklasspojke – inte hade något att säga till om, argumenterar historikern Soner Cagaptay i biografin ”The New Sultan”. Att det fick honom att känna sig som en outsider. Mycket av det gamla Kasimpasa hjälper till att beskriva Erdogan, menar Cagaptay. Att växa upp här i den ”sämre” delen av stan formade hans syn på Turkiets elit, på de rika och på västerländska samhällen. Till och med när Erdogan själv blev rik höll han fast vid sitt förakt för eliten och de sekulära turkar som behandlat honom ovänligt, skriver Cagaptay. En stor del av Erdogans politik handlar fortfarande om att framställa sig som en man av folket, samtidigt som han och hans fru klär sig i dyra märkeskläder och tar emot sina statsbesök under pompa och ståt i sitt enorma presidentpalats – något oppositionen gärna framhåller.  Den unge Erdogan går med i det islamistiska Milli Selamat-partiet. Som 22-åring leder han partiets ungdomsförbund för både stadsdelen Beyoglu och för hela Istanbul. Partiet leds av Necmettin Erbakan som senare går vidare till att grunda en rad demokratiska islamistiska partier i takt med att de blir förbjudna. Här inleds Erdogans politiska karriär. Han blev inte fotbollsproffs, men bara några kvarter från hans barndomshem står i dag en fotbollsstadion uppkallad efter honom själv.  Istanbul, 1994. Under 1980- och 90-talen växte Istanbuls befolkning snabbt. Skräp hopades på gatorna och sot från kaminerna som värmde upp husen fyllde luften. Med Välfärdspartiet (RP) ställer Erdogan upp i borgmästarvalet 1994. Det är den sekulariserade vänstern som har låtit stan förfalla, menar han. Med islamistiska RP ska det bli ordning.  Erdogan vinner valet och med honom vid rodret byggs Istanbul upp, soporna hämtas och överallt byggs ny infrastruktur. Bedriften brukar beskrivas som viktig för att förstå vad som skapat Erdogans karriär. Michael Sahlin var Sveriges ambassadör i Turkiet under den här tiden. Han var på besök hos Erdogan och säger att han såg honom som en man som var på väg uppåt. – Intrycket var en kraftkarl med mustasch. En boss. Han talade inte engelska, mer än enstaka fraser. Det gör han ju inte nu heller, minns Sahlin. Jenny White, som är professor emerita vid Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet, arbetade under samma period i ett fattigt område Istanbul och studerade vad människor tyckte om de islamistiska partierna. Det hon såg var att människor genuint verkade tycka om Erdogan, för att han inte ansågs korrupt.  – En av sakerna människor ständigt sa medan han var borgmästare var: ”Han är precis som oss. Han klipper sig på det och det stället”. Även om han egentligen inte tillbringade så mycket tid ute på stan och fick sitt hår klippt så var känslan ändå att han fanns där för dig, personligen, säger hon. White berättar om hur hon blev introducerad för Erdogan under den här perioden. De drack te tillsammans i Istanbul och pratade. – Det var fascinerande att se hur han interagerade med människor. Han hade egenskapen att kunna vara närvarande med människor. Han tittar på dig som om du är den enda personen i rummet, han vet vem du är, kan ditt namn. Han hade den här kraften att kunna fånga en persons uppmärksamhet. Det är en typ av karisma.  De fattiga pojkarna som arbetade med att servera te hade samlats runt honom med små papper eller en liten kalender för att få en autograf. – Han tog sig tid, ganska lång tid, med att tala med varje liten pojke. Det fanns en typ av igenkännande mellan dem – jag tror inte att han visste vem någon av pojkarna var, men det spelade ingen roll, berättar Jenny White. Vid ett annat tillfälle ska han medverka i ett två timmar långt tv-program där människor får ringa in och ställa frågor till honom. White satt på kontoret på islamistiska Kanal 7 och berättar att alla på kanalen började bli nervösa när han efter sina två timmar inte lämnade studion. – Han tog i stort sett över hela stationen. Alla sprang omkring, in på kanalchefens kontor och undrade vad de skulle göra. Det fanns ju ordinarie program som de var tvungna att ställa in och vi diskuterade hur vi skulle kunna få ut honom. Erdogan brydde sig inte om försöken att få honom att resa sig. Han satt kvar. – Man kunde inte få ut honom. Så han hade ett autokratiskt drag redan då, det var väldigt, väldigt tydligt. Och det är precis det han gör nu. Han kör över allt och alla. Men han lyssnade på människor – och det gjorde honom populär. Och när han väl visat att han kunde styra jättestaden Istanbul och genomföra stora förändringar där så började han i många människors ögon framstå som en möjlig premiärminister. Mycket i den turkiska politiken grundar sig i motsättningarna mellan arvet från republikens grundare Kemal Atatürks idéer och islamistiska ideologier. Den maktspelare som hållit kemalismen högt – militären – gör sig nu påmind i Erdogans karriär. Militären menar att det  finns bevis på att Välfärdspartiet blandar in religion i politiken  – något som i så fall skulle strida mot den sekulära konstitutionen.  Välfärdspartiet och flera islamistiska partier avvecklas efter att ha ställts inför ultimatum från militären. Den populäre lokalpolitikern Erdogan gör inga högljudda protester. Men han döms ändå till tio månaders fängelse efter att ha läst en dikt som anses islamistisk. Efter att ha suttit inlåst i fyra av dem ser det mörkt ut för honom att komma tillbaka till politiken. Har man suttit i fängelse kan man inte bli parlamentsledamot. I stället för att skapa ett nytt islamistiskt parti bildar Erdogan 2001 Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, tillsammans med uppsatta medlemmar från Välfärdspartiet. Partiet är konservativt, demokratiskt och står för en mer västvänlig utrikespolitik, exempelvis vill man gå med i EU. På så sätt kunde AKP locka till sig en bredare publik än islamistiska Välfärdspartiet någonsin kunnat. Dessutom litade många på att Erdogan på ett trovärdigt sätt kunde bygga upp ekonomin. Bara några år tidigare hade fler än 17 000 människor dödats i en jordbävning och missnöjet var stort med att Ankara reagerat så långsamt på katastrofen. Efter jordbävningen följde en finanskris som ledde till en börskrasch och till att den turkiska liran kollapsade. De här sakerna betydde mycket för att Erdogan senare skulle bli vald, säger Paul Levin. – Inte minst den ekonomiska krisen. Folk var trötta på de sittande politikerna och man var less både på hanteringen av jordbävningen och av ekonomin. Det nya partiet vinner en jordskredsseger i valet 2002. Den långe, mustaschprydde Erdogan blir omåttligt populär – även om det inte är han som tillåts bli premiärminister. Medgrundaren Abdullah Gül håller posten endast för att kunna ändra i konstitutionen och låta Erdogan få styra landet från 2003.  Erdogan är det stora hoppet, både inom landet och i väst. Och åren som följer får ekonomin fart, arbetslösheten minskar, levnadsstandarden ökar. Det finns till och med ett hopp om att den så kallade kurdfrågan ska lösas och leda till en varaktig fred. EU går med på att börja förhandla om ett medlemskap i unionen, vilket kom med krav på att stärka demokratin i landet. Det passade in i Erdogans vision om att begränsa militärens politiska befogenheter, skriver Soner Cagaptay i sin bok ”The New Sultan”. Genom reformer fick det turkiska nationella säkerhetsrådet en mer begränsad verkställande makt med hänvisning till att Turkiet skulle kunna få gå med i EU.  Under de första åren med Erdogan vid makten var det svårt för bedömare att veta vilken typ av politik han egentligen förde. Partiet var både för väst, för en ”mjuk sekularism” och samtidigt mot sekularism, skriver Cagaptay. Han menar att det var först efter 2013 som de flesta kunde medge att AKP ärvt ett illiberalt arv från den islamistiska grenen av turkisk politik. När Abdullah Gül förs fram som presidentkandidat för AKP 2007 blir han ifrågasatt för att hans fru bär slöja. – Stora folksamlingar samlas för protestmöten där man vänder sig emot vad man ser som islamiseringen av politiken. Det blev en jätteladdad symbolisk fråga, säger Paul Levin. Under samma period försöker också konstitutionsdomstolen stänga ner AKP, men misslyckas. Det är nu som Erdogan och hans allierade, predikanten Fethullah Gülen, tillsammans går in i kampen mot den ”djupa staten” och de sekulära kemalistiska idealen som präglar statsapparaten. De båda ledarna går till strid mot det som beskrivs som en hemlig kemalistisk stat i staten som infiltrerat rättsväsendet, polisen och militären. Hundratals militärer, oppositionspolitiker och journalister åtalas för inblandning i det man menade var en underjordisk organisation kallad ”Ergenekon”. Två rättegångsprocesser hålls i början av Erdogans styre: ”Släggan” och ”Ergenekon”. ”Ergenekon-rättegångarna” hålls från 2007 och flera år framåt.  – Det var under de två rättegångsprocesserna, som till stor del byggde på falska och påhittade bevis, som man gjorde upp med ”den djupa staten”, förklarar Paul Levin. Istanbul, 28 maj 2013 Sommaren har kommit till Istanbul och den 27-åriga studenten Ceyda Sungur från Istanbuls tekniska universitet går till protesterna i Geziparken. Erdogan har lagt fram en idé om att riva parken, vilket har lett till att hundratals människor klamrat sig fast vid träden och byggt tältläger. Seyda står till synes helt fredlig i sin röda sommarklänning med en vit tygkasse på axeln när en polis bara några steg bort sprejar tårgas mot henne bara några få steg bort. Bilden blir ikonisk. Kvinnan i rött som oskyldigt utsätts för polisens hårdföra behandling väcker ilska. Det finns inte många grönområden i Istanbul och Geziparken beskrivs därför som dess gröna lunga. Men det som börjar som en aktion mot att riva parken kommer snart att i stället bli en protest mot polisbrutalitet.Dagarna som följer samlas tusentals demonstranter i Geziparken och på det närliggande Taksimtorget. Protesterna blir våldsamma och polisen använder tårgas och vattenkanoner för att försöka skingra aktivisterna. Tusentals demonstranter skadas och grips. Erdogan försöker i flera uttalanden att lugna massorna. Sedan hotar han. Om demonstranterna inte lämnar området så kommer säkerhetsstyrkorna utrymma området, är budskapet.   – Ingen kan skrämma oss. Vi tar inga order och instruktioner från någon annan än Gud, säger han till sina anhängare.  Många bedömare har försökt ringa in en tidpunkt då Erdogans styre blir mer auktoritärt. Det har visat sig svårt, men Geziprotesterna brukar nämnas som en av de mer dramatiska händelserna under hans tid vid makten.  – I det kollektiva minnet finns det ett före och ett efter Gezi för väldigt många människor, säger Aras Lindh.  Protesterna fortsatte och spred sig till flera platser i landet. Erdogan var övertygad om att det handlade om ett kuppförsök mot honom. Jenny White menar att den farhågan var grundlös. Rörelsen var ledarlös, utan möjlighet att organisera sig för att bli en opposition som kunde utmana makten. Under sommaren avsätts Egyptens president Muhammad Mursi i en kupp. Erdogan är säker på att det är samma krafter som är i rullning i Turkiet.  – Han var väldigt skakad av Gezi park-rörelsen. Han såg det som ett tydligt försök att störta honom. Så han blev väldigt paranoid kring risken för kupper och att bli avsatt, säger Jenny White. 2013 Klockan är runt nio på kvällen den 24 februari när inspelningarna av telefonsamtalen läggs upp på Youtube. Rösterna är mumliga och svårtydda men uppges tillhöra premiärminister Recep Tayyip Erdogan och hans son Bilal. En yrvaken Bilal verkar inte förstå vad hans pappa säger när han berättar att andra politikers hus blir genomsökta i jakt på bevis för korruption. Bilal måste flytta pengarna ut ur huset omedelbart.  ”Pappa, kan jag göra det? Det är dina pengar i kassaskåpet?” säger Bilal som inte tycks förstå.  ”Det är det jag menar”, säger den som tros vara Recep Tayyip Erdogan.  Totalt är det fem samtal som har spelats in och lagts ut på internet. Nyheten briserar som en bomb. Alla hör klippen. Oppositionsledaren Kemal Kilicdaroglu uppmanar Erdogan att avgå och lämna landet. Att Erdogan så uppenbart diskuterar hur enorma summor pengar ska gömmas undan måste vara spiken i kistan för hans politiska karriär, tror många experter. I december året innan har turkiska åklagare anklagat en rad av Erdogans närmaste allierade med misstankar om korruption. Erdogans svar är att domare, åklagare och polis format en ”parallell stat” som lyder under hans tidigare allierade Fethullah Gülen. Fienden är inte ny. ”Den djupa staten” som påstås ha styrt landet i hemlighet med kemalistiska ideal har funnits som koncept i Turkiet i decennier. I och med ”Ergenekon”-rättegångarna 2007 hade visserligen Erdogan försökt göra slut på den. Men rättegångarna ledde också till att Gülenanhängare fick framstående poster inom polisen, militären och rättssystemet. Nu är det alltså denna ”parallella stat” som Erdogan menar har klippt ihop de läckta samtalen.  Experter menar att konflikten föregicks av en maktkamp mellan Erdogans AKP och Gülenanhängarna som man tyckte hade fått för stor makt. Året innan de läckta telefonsamtalen lades upp på internet kallade en åklagare lojal med Gülenrörelsen upp den nuvarande utrikesministern Hakan Fidan, som då var chef för underrättelsetjänsten MIT, på förhör. Det blev nog droppen för AKP, menar Paul Levin. Fethullah Gülen är nu en fiende. När Erdogan ett år senare sätter sig på planet mot Istanbul samtidigt som stridsflygplanen pilar över himlen har han flera fiender. Det är inte säkert hur mycket han redan vet om kupplanerna. Men en sak står klar för honom – vilka som officiellt ska få bära skulden: Gülenrörelsen.

Han har tillskansat sig stor makt i ett ekonomiskt och politiskt system, skräddarsytt för honom själv. Frågan är vad eller vem som kan ta över? I en serie i tre delar berättar Omni om hur arbetarklasspojken från Istanbul jobbat sig hela vägen upp till världspolitikens centrum. Anhängarna älskar honom. Kritikerna talar om en modern sultan. Experterna säger att det inte finns någon position han inte svängt ifrån. Det här är berättelsen om Recep Tayyip Erdogan. Diyarbakir, 21 mars 2013 – I dag börjar en ny era. Perioden av väpnad kamp avslutas och dörren öppnas för demokratisk politik. Den kurdiske ledaren Abdullah Öcalans ord läses upp i Diyarbakir framför tusentals människor som har samlats för det kurdiska nyårsfirandet newroz. Ögonblicket är historiskt. Newroz som tidigare ofta kantats av oroligheter firas nu lugnt i Turkiet. Den kurdiske ledaren har suttit fängslad sedan 1999 men under våren har fredsförhandlingarna inletts i hans lilla cell på fängelseön Imrali söder om Istanbul. Härifrån har skisserna för en vapenvila dragits upp – en vapenvila som man hoppas kan avsluta den 30 år långa konflikten mellan Turkiet och kurdiska PKK. I utbyte mot att PKK ger upp den väpnade kampen i Turkiet ska kurderna få ökat inflytande över politiken. Nu införs flera lättnader för kurder. Det kurdiska språket som tidigare varit förbjudet under stora delar av 1900-talet kan börja användas i modersmålsundervisning, kurdiska namn börjar skrivas på skyltar och det talas till och med om att införa kurdisk undervisning, så långt går man dock inte. Till skillnad från kemalismen förespråkade AKP en neo-osmanism som från början syftade till att återfå pluralismen som fanns inom det osmanska riket, ett multireligiöst, multispråkigt och multietniskt rike, förklarar Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet. – AKP har en naturligt mjukare inställning till kurdfrågan än vad traditionella kemalister har haft. Så det var ganska naturligt att de började luckra upp lite grann. Man använde ordet Kurdistan till exempel, säger han och fortsätter: – På det sättet försöker jag ge en förklaring till varför det inte är revolutionerande att tänka sig att AKP är de som är bäst lämpade att göra upp med kurdfrågan. Det var många liberaler och progressiva krafter som stöttade AKP i början – det var det de hoppades på. Det finns också en annan teori som grundar sig i politisk taktik – där Erdogans slutmål är att bilda en stark presidentmakt. Experter menar att det nog inte är den enda förklaringen, men med en fred kan hoppet ha varit att det prokurdiska partiet HDP skulle vilja stötta hans ambitioner för en ny typ av presidentsystem, med honom själv som president. HDP-ledaren Selahattin Demirtas sa nej. I valet i juni 2015 förlorar AKP sin majoritet. HDP kommer in i parlamentet och blir ett politiskt hot. Bara några veckor efter valet faller vapenvilan samman och konflikten med PKK eskalerar återigen. Till valet 2018 är AKP allierade med HDP:s motsats, Nationella aktionspartiet (MHP). Ett parti som stödjer Atatürks principer men är mer nationalistiskt än traditionella kemalister. Den högerextrema och nyfascistiska organisationen Grå vargarna, som under 1970- och -80-talen har pekats ut för mord på meningsmotståndare, kurder, armenier och greker, brukar kallas MHP:s ungdomsförbund. Tillsammans med MHP får AKP och Erdogan nog med mandat för att behålla makten, trots att det egna väljarstödet sviktar. Aras Lindh beskriver partiet som ultranationalistiskt och med en politik som kan beskrivas som rasistisk.  –  Det är sannolikt att den politiska kalkylen var att “lyckas vi inte med HDP så går vi med de här i stället”, säger Aras Lindh, Turkietanalytiker och forskare på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Samarbetet med MHP ger dock inte tillräckligt med mandat för att ändra i konstitutionen och skapa det skräddarsydda presidentstyre som Erdogan önskar. Ankara, 16 april 2017 Det råder fortfarande undantagslagar sedan kuppförsöket året innan. Men bland de vajande turkiska flaggorna är stämningen hög. – Vi visste att det skulle bli ett ja… så länge vi är på Erdogans sida, så länge han inte faller, faller inte landet. Det är en man med ”Ja” på kepsen och turkos regnponcho som firar. Recep Tayyip Erdogan har på sig en nedtonad kavaj. Det är ett ”historiskt ögonblick” förklarar han. Med 51 procent av rösterna har han just vunnit folkomröstningen om att ändra i konstitutionen och utöka presidentens makt. Det är en stor konstitutionell förändring – nu byggs ett starkt presidentsystem där den exekutiva makten som tidigare legat på premiärministerposten flyttas till presidentposten. Presidenten är nu både stats- och regeringschef och kan själv utse alla ministrar. Han kan också själv utnämna eller sparka ämbetsmän utan något godkännande från det turkiska parlamentet. Samtidigt har medielandskapet ändrats – från att det tidigare funnits en del medier som kunnat vara oppositionella och kritiska är Erdogansidans dominans nu påtaglig, säger Aras Lindh. – Erdogan är skyddad från kritik. Det är under de förutsättningarna som folkomröstningen hålls. Det cementerade makten kring presidentämbetet och i praktiken hans egen makt i ett tillstånd som präglades av oro och rädsla, säger han till Omni. Oppositionsledaren Kemal Kilicdaroglu är en av dem som påpekar att folkomröstningen inte hållits under rättvisa förhållanden. Erdogan valdes till president 2014 efter att ha suttit sina två mandatperioder som premiärminister. Att han sedan valde att hålla omröstningen och förändra arbetsbeskrivningen för presidenten har av en del setts som ett sätt att behålla makten. Men det finns ett annat perspektiv: Det behöver inte bara ses som Erdogans personliga projekt – i stället kan det ses som den turkiska högerns projekt. Det menar författaren och Turkietexperten Halil Karaveli som skrivit boken ”Why Turkey is Authoritarian: From Atatürk to Erdogan”, som baseras på en marxistisk klassanalys av Turkiet under de senaste 100 åren. – Idén föddes inte med Erdogan. Det hade högerledare velat ända sedan 1970-talet och det blev till slut Erdogan som kunde genomföra detta. Karaveli menar att fokuseringen på Erdogan som person är problematisk. Erdogan har varit en framgångsrik politiker, men det är inte enskilda individer som driver politiken framåt, utan större makroekonomiska och makropolitiska processer. Turkiet har haft ledare som liknar Erdogan ända sedan 1950-talet och på så sätt representerar han ingenting nytt, menar Karaveli. – Det har varit konservativa högerpolitiker som spelat på religionen och fått folkets stöd och sedan fört en näringslivsvänlig politik. Politiken har varit konstant i Turkiet sedan 1950-talet, med ett litet avbrott på 1970-talet där socialdemokratin och vänsterkanten fick en kort tid. Ändå är Erdogan en symbol för den turkiska politiken under de senaste 20 åren. En ledare som har tillskansat sig stor makt i ett ekonomiskt och politiskt system, byggt för honom själv. Det är februari 2023. Presidenten står i en mörkblå rock i vintersolen. Förödelsen är enorm. Jordbävningen som skakat Turkiet och Syrien är den största naturkatastrofen i regionen i modern tid. Nära 60 000 människor dör och runt 1,5 miljoner människor står hemlösa, enligt FN. Det är bara månader kvar till det turkiska valet och också den politiska grunden ser ut att skaka under presidenten. Experter och bedömare räknar på opinionssiffrorna i de värst drabbade områdena. Skulle de vända sig med honom eller mot honom? Hur Erdogan hanterar den stora katastrofen skulle bli avgörande. På ett sätt sluts cirkeln för presidenten – jordbävningen 1999 hade bidragit till att ge honom makten. Nu kom kritiken mot att hjälpen inte kom snabbt nog. Centraliseringen som skett under Erdogans styre sinkade räddningsinsatserna, menade hjälporganisationer. Dessutom frågade sig många vart pengarna – som medborgarna betalat i skatt under många år för att kunna användas vid sådana här exceptionella naturkatastrofer – tagit vägen? Oppositionen är inte nådig i sin kritik – ansvaret ligger på Erdogan, menade ledaren för Republikanska folkpartiet, Kemal Kilicdaroglu. – Denna kollaps är resultatet av systematisk, vinstdrivande politik, sa han enligt Reuters. Valet hålls i två omgångar – i andra omgången vinner Erdogan med 52,18 procent av rösterna mot 47,82 procent för Kilicdaroglu. Med ett mer visionärt och karismatiskt alternativ i oppositionen kunde valet ha gått annorlunda, menar Jenny White, professor emerita vid Stockholms universitet. – De har inte den typen av vision och fantasi som Erdogan har. Men det Erdogan har gjort har kommit med ett pris och det priset är enorm korruption. Korruptionen har alltid funnits och väljarna har blivit vana vid den – de förväntar sig till och med att politikerna är korrupta, menar Jenny White. Men det här handlar om gigantisk korruption som syftar till att hålla eliterna runt honom nöjda.  – Han ger kontrakt till sina vänner. Och människor runt honom har fått rättigheterna att köpa upp alla medier. Han säljer så mycket offentlig mark han kan och låter sina vänner göra om historiska byggnader till kaféer, säger hon. Halil Karaveli är krass i sitt omdöme. Politiken har i allt för hög grad gynnat företagen och de ekonomiska eliterna. – Är du kapitalist gäller inga regler för dig, det är det som är problemet, säger han. Erdogan har lovat att återuppbyggnaden efter den senaste jordbävningen är hans högsta prioritet. Det kommer att kosta. Världsbanken har uppskattat att kostnaderna för ”direkta skador” efter jordbävningen uppgår till 34,2 miljarder dollar, motsvarande 4 procent av Turkiets BNP 2021, skriver AP. Återuppbyggnaden beräknas kunna bli dubbelt så dyr. När analytiker får frågan om vilka utmaningar Erdogan står inför nu, vid det som kan bli hans sista mandatperiod, är det återigen – precis som inför hans första årtionde vid makten – den ekonomiska krisen och följderna av den senaste jordbävningen. Den ekonomiska situationen för vanliga turkar har blivit sämre under de senaste åren. Från att ha gått från en väldigt hög ekonomisk tillväxt från början av 2000-talet till en ekonomi i kris. Efter en lång rad räntesänkningar låg inflationen i oktober 2022 på 85,5 procent. Även om inflationen sedan dämpades så har den fortsatt varit väldigt hög. Det innebär att priserna på dagligvaror och medicin har ökat. Liran har tappat i värde, vilket har lett till att importerade varor blivit dyrare, eller inte finns att köpa alls. Orsaken till det svåra ekonomiska läget är hög grad i den politiska styrningen, menar många kritiker. Erdogan försöker hålla räntorna nere för att främja tillväxt. Han har talat om att det finns en ”räntelobby” som vill skada Turkiets ekonomi och han har tidigare uttryckt att alla som motsätter sig räntesänkningar gör sig skyldiga till förräderi. En anledning till motståndet är också religiös: riba – vilket skulle beskrivas som ocker eller en orimligt hög ränta – är förbjudet enligt Koranen. Den här lite hemmasnickrade ekonomiska politiken brukar av bedömare i utlandet kallas för ”Erdonomi”. Framåt har ekonomiexperter menat att Turkiet kommer att behöva ta ställning till om regeringen ska hålla fast vid de låga räntorna så som presidenten lovat, eller om man ska göra höjningar. De skulle kunna ske gradvis eller så skulle man kunna kombinera små höjningar med andra åtgärder, sa Selva Demiralp, professor i ekonomi vid Istanbuls Koc-universitet, till AP i våras. Han varnade för att det oavsett kommer att leda till en avmattning av ekonomin och en högre arbetslöshet.  Båda de här faktorerna – jordbävningskatastrofen och den ekonomiska krisen – gjorde läget särskilt skakigt för Erdogan i våras.  – Då kan man ju inte vinna ett val, heter det. Men det gjorde han i alla fall genom att appellera till nationalistiska och islamistiska strömningar i Turkiets politik. Nu är han snarast stärkt i sin makt, säger Michael Sahlin, som tidigare varit ambassadör i Turkiet och nu arbetar för fredsforskningsinstitutet Sipri.  Att vanliga människor fortsatt att rösta på Erdogan går att förklara på samma sätt som att folk röstar på andra populistiska ledare i övriga världen, menar Halil Karaveli. – Varför röstade arbetarklassen i USA på Trump? Han försvarade deras rätt att bära vapen och var emot aborträtten och på så sätt fick han arbetarna på sin sida, även om han sedan sänkte skatten för de allra rikaste. I Turkiet har de här partierna stått för religion och kulturella värden, de breda massorna känner att “det här är våra värden och värderingar”, säger han. En av frågorna som Erdogan levt med och som gjort honom populär är ett framtida potentiellt EU-medlemskap för Turkiet. När han i somras gav beskedet att han skulle godkänna Sveriges Natoansökan kopplade han ihop det med EU-frågan. Ulf Kristersson lovade i en ny överenskommelse att Sverige kommer att stödja landets försök att gå med i EU. Av och till har frågan kommit upp. Under flyktingkrisen 2015–2016 behövde EU hjälp av Turkiet. Det öppnade för seriösa förhandlingar igen, säger Michael Sahlin. – Sedan kom kuppförsöket och undantagstillståndet och så var det kört igen. Frågan är nu om det är läge att ge ny energi till den här relationen på något sätt, som innebär något annat än medlemskap? Under Erdogans första årtionde vid makten tänkte han nog både att det kunde hjälpa ekonomin och fungera som ett verktyg för att knäcka kemalisternas grepp om makten, förklarar Michael Sahlin.  – Det var ett taktiskt spel från hans sida. Han är en islamist som tycker att religionen är viktigare än friheten, säger Sahlin. Trots det skulle Erdogan nog ändå se det som en seger om han fick igenom ett EU-medlemskap under sin karriär. Men vägen dit är lång. Även om unionen plötsligt och överraskande skulle säga ja är det en lång resa av förhandlingar som följer, säger Sahlin.  I en rapport från EU-kommissionen från förra året var budskapet att Turkiet måste återställa sin rättsstat och demokrati innan det kan bli tal om något medlemskap. Att Turkiet tar steg bakåt när det gäller kvinnors rättigheter och hbtqi-rättigheter har också varit framträdande inslag i EU:s rapporter om Turkiet de senaste åren. Enligt Michael Sahlin är frågan därmed tillsvidare stendöd. – Det är ingen som tror att ens Erdogan tror på det här med EU-medlemskapet, men det är frågan om att man vill respekteras som en viktig part i seriösa samtal. Erdogans nuvarande mandatperiod är slut 2028. Efter det kan han inte sitta kvar. – Om man inte skriver om konstitutionen förstås. Och det har han redan lyft vid flera tillfällen. Han behöver ju på något sätt planera för vad som ska komma efter honom, säger Aras Lindh på FOI.  Lindh tror att det är mer sannolikt att Erdogan skriver om konstitutionen än avgår. Michael Sahlin säger att det är möjligt att Erdogan försöker göra sin mandatperiod i stort sett livslång.  – Det presidentsystem man har är helt och hållet skräddarsytt för en person. Om han faller ifrån eller när han faller ifrån är det en öppen fråga vem som kommer efter. Kan det här presidentsystemet överhuvudtaget fungera om den personen som det har skräddarsytts för inte är kvar? Allt det är jättestora frågor inför framtiden. Experterna är eniga om att kommunalvalen i vår kan ge en föraning om vad som kan komma. Det kan vara nödvändigt att en tilltänkt efterträdare har någon politisk erfarenhet – sådan kan man till exempel få om man blir vald till borgmästare i Istanbul. – Kommunval i Turkiet är inte som i Sverige. Det handlar om att kontrollera storstäder som Istanbul, Ankara, Izmir. Istanbul är en oerhört prestigefull stad att kontrollera. Det var där grunden lades för Erdogans egen politiska karriär, så han vill definitivt inte förlora staden till oppositionen igen, säger Aras Lindh. Halil Karaveli ser å andra sidan att Erdogan kanske inte ens sitter kvar hela mandatperioden, men att presidenten nog gärna vill att hans styre ska fortsätta i någon form. – Jag tror att Erdogan själv nog gärna vill att det ska bli en fortsättning. Att det han byggt upp blir bestående och att familjen kan förvalta det vidare. Så vad kan komma efter Erdogan? Svaret kanske vi ser i en man i vit väst, hörselskydd och skyddsglasögon som står framför ett amerikanskt stridsflygplan och gör tummen upp. Det är augusti 2023. Solen står högt och himlen är blå över Medelhavet utanför turkiska Antalya. Mannen på bilden är Selcuk Bayraktar, den framgångsrike innovatören och tekniknörden som har rönt stora vapenexportframgångar för Turkiet. Han har inte bara skapat företaget Baykars exportsuccé, drönaren Bayraktar TB2 som använts av Ukraina i kriget mot Ryssland, han är också gift med Recep Tayyip Erdogans dotter, Sümeyye. Hangarfartyget han står på är världens största: USS Gerald R Ford. Bayraktar är inbjuden och är där tillsammans med USA:s ambassadör Jeffrey Flake. – Jag tolkar det som att USA ser det som att Selcuk Bayraktar är personen som de ska bygga en relation med, säger Halil Karaveli.  Finns det någon som pekas ut som en kronprins till Erdogan är det svärsonen Bayraktar, som kallats för ”Turkiets Elon Musk”. – Han är en väldigt karismatisk person, han är helt opolitisk, ingenjör utbildad i USA. Han är väldigt populär i de breda lagren, inte minst bland ungdomar. Han är en framgångsrik företagare som säljer vapen. Han representerar en högteknologisk framgångssaga, säger Karaveli. Även svärsonen Berat Albayrak har tidigare setts som en möjlig efterträdare som själv ville göra politisk karriär. Han tillträdde som finansminister 2018 men i takt med att landets ekonomi blev allt sämre avgick han 2020. Erdogans son, Bilal, har aldrig varit något alternativ –  även om han säkert har förväntningar, säger Karaveli.  Han tror att den turkiska statsapparaten tittar mycket på vem som kan få folklig legitimitet och vem som kan vara gångbar internationellt.  – Selcuk Bayraktar passar på många sätt den rollen.

Flera av president Erdogans allierade i turkiska parlamentet är missnöjda med att Erdogan nu sagt sig vara redo att släppa in Sverige i Nato, skriver DN. Fatih Erbakan som leder Nya Välfärdspartiet säger att han anser att beslutet ska omprövas och även Devlet Bahceli som leder ultranationalistiska MHP är kritisk. Rent tekniskt skulle parlamentet kunna gå emot Erdogan och säga nej till Sverige när frågan ska upp för omröstning, om oppositionen röstar nej och får med sig något av partierna från Erdogans regeringskoalition. Turkietkännaren Aras Lindh på Utrikespolitiska Institutet tror dock inte att det är särskilt sannolikt även om han håller öppet för att enskilda ledamöter kan rösta mot Sverige när parlamentet tar upp frågan.

Beskedet att Turkiet ratificerar det svenska Natomedlemskapet tidigast i oktober avrundade Natotoppmötet i Vilnius. Turkiet skaffar sig på det här viset mer tid, säger Turkietkännaren Aras Lindh.

Sveriges och Turkiets överenskommelse kan paketeras som en seger för samtliga inblandade, säger Turkietkännaren Aras Lindh till TT. Erdogans EU-utspel från tidigare i dag ser han inte som en seriös förhoppning, utan snarare ett försök att få igång samtalet och blidka sina väljare. – Det tror jag att han behövt för att lite grann kunna rädda ansiktet, och sälja in det faktum för den inhemska befolkningen att han ratificerar det land som han sagt härbärgerar terrorister och tillåter koranbränningar, säger han. Även i Sverige kan många tituleras som vinnare, säger Turkietkännaren Paul Levin i SVT och räknar upp statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Tobias Billström, deras föregångare Magdalena Andersson och Ann Linde, och chefsförhandlaren Oskar Stenström. – Vi har en stor förlorare i kväll och det är Vladimir Putin. Han hade väl hoppats att Vilnius skulle leverera ett Nato som var splittrat.

En lösning som samtliga inblandade kan paketera som en seger, och ett sätt för Turkiets president Erdogan att rädda ansiktet mot hemmapubliken. Så sammanfattar Turkietkännaren Aras Lindh överenskommelsen som leder till svenskt Natomedlemskap.

Så sammanfattar Turkietkännaren Aras Lindh överenskommelsen.

Recep Tayyip Erdogan vill sätta sig vid förhandlingsbordet med EU för att samtala om ett turkiskt medlemskap i unionen. Säger han i alla fall. Men handlar utspelet verkligen om att Erdogan känt en ny genuin vilja att närma sig Bryssel, eller ska man se det som ett försök till några sista dribblingar innan förhandlingarna om ett svenskt Natomedlemskap är över? Turkiet ser med stor sannolikhet ett värde i att vara medlem i EU, tror Aras Lindh, programsamordnare och analytiker vid Utrikespolitiska institutet. – Men just i det här skedet tolkar jag det snarare som ett uttryck för ett förhandlingsknep än som ett sätt att på allvar komma i fråga som medlemsland, säger han till Omni. SR:s EU-korrespondent Andreas Liljeheden beskriver den turkiske presidentens utspel som ”lite konstigt” och tror, på samma sätt som Lindh, att det är ett försök att sätta press i förhållande till processen inom Nato. Att vara en del av EU kommer med omfattande ekonomiska fördelar, för ett land som Turkiet, som i dag är bundet av ett gammalt handelsavtal med unionen, som man nog egentligen helst hade velat förhandla om. – Han vill absolut gå med, han vill ha frihandel och allt det där, säger Henrik Brors, journalist som bevakat i EU i 40 år. – Men det här är något som han har kokat ihop i ett telefonsamtal med Joe Biden – han har inte en chans! Ett turkiskt EU-medlemskap är åtminstone på kort sikt helt otänkbart, och enligt Aras Lindh ser det inte jättemycket bättre ut längre. – Det är osannolikt på både kort och lång sikt. Förhandlingarna har ju strandat sedan flera år eftersom Turkiet har rört sig bort från de grundvärderingar som är tänkta att förena medlemsländerna. Det handlar till exempel om demokratiska rättigheter som pressfrihet och yttrandefrihet, säger Lindh. Han lyfter också fram Cypernfrågan, alltså Turkiets ockupation av norra Cypern, som en försvårande omständighet på lång sikt. DN:s Pia Gripenberg konstaterar att samtliga EU-länder, inklusive Cypern, måste ge grönt ljust för att förhandlingarna ska kunna återupptas. Och det är alltså bara början. Enligt Henligt Brors är det riktigt stora hindret kanske snarast den europeiska byråkratin. – Det går inte att gå med bara sådär. Det finns trettio förhandlingskapitel som man ska uppfylla och vart och ett ska utredas av tjänstemän och i slutändan underställas Europadomstolen. Det innebär alltså att det inte går att ”rösta förbi” reglerna, oavsett vad medlemsstaterna tycker. Turkiet måste, på riktigt, leva upp till krav på saker som frihet för medier och oberoende domstolar för att kunna gå med. – Även om Turkiet faktiskt började förändras så skulle det ta många, många år, säger Henrik Brors. – Det tog lång tid att gå med även för oss i Sverige och då var det ändå bara snusfrågan och kråkjakt man skulle lösa. Många EU-länder har under lång tid försökt driva på en demokratisk utveckling i Turkiet, samtidigt som de påbörjade förhandlingarna om ett EU-medlemskap strandat just på grund av bristen på framsteg inom det området. Förnyade förhandlingar skulle i bästa fall kunna innebära nya möjligheter att förhandla fram eftergifter från Erdogan, säger Aras Lindh. – Om Turkiet skulle visa sig vara redo att prata på allvar ska man inte utesluta att det tas tacksamt emot. För EU:s del är de ganska riskfritt i det här skeendet. Att samtala innebär ju inga förpliktelser. De som aktivt förespråkar en anslutning verkar framförallt vara de som inte är med i unionen själva.

– Joe Biden har alltid tyckt att Turkiet ska vara med i EU. Han tycker att det skulle vara praktiskt att integrera sina allierade, säger Henrik Brors. – Och sen kommer Stoltenberg som en buktalardocka för USA och säger att det tycker han verkar bra. Varken de eller Erdogan verkar ha förstått hur EU funkar. Turkiet ansökte om medlemskap i EU, eller Europeiska ekonomiska gemenskapen som henne hette då, redan 1987. Man fick status som kandidatland i slutet av 1999 och formella anslutningsförhandlingar inleddes i oktober 2005. Förhandlingarna har dock stått stilla sedan juni 2018 på grund av ”en kontinuerlig tillbakagång när det gäller demokrati, rättsstatsprincipen och grundläggande rättigheter i landet” enligt Europeiska rådet. Rådet är bland annat kritiska till hur journalister, akademiker, oppositionspolitiker, jurister och människorättsförsvarare behandlas. Men EU-länderna är redan i dag splittrade. Somliga, som Sverige, tycker visserligen inte att Turkiet närmar sig EU:s värderingsgemenskap, men hoppas ändå på att förhandlingar på lång sikt kan leda till något bra. Andra, som Tyskland och Frankrike, har förespråkat att förhandlingarna inte bara ska ligga på is, utan stängas permanent.

Dagen före starten för Natos toppmöte i Vilnius – ett möte som kan anses som en typ av "deadline" för ett avgörande i den svenska natoansökan – möttes Sveriges Ulf Kristersson och Turkiets Recep Tayyip Erdogan i den litauiska huvudstaden, tillsammans med Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg. De tre har mötts, men mötet har nu pausats på Erdogans begäran. Strax efter halv fem-tiden, svensk tid, satte sig Jens Stoltenberg med statsminister Ulf Kristersson (M) och hans motpart Recep Tayyip Erdogan i ett mötesrum i Vilnius. Ett försök att räta ut de sista hindren för att Sverige ska kunna bli fullvärdig Natomedlem. Efter knappt två timmar gjordes en paus i mötet för att Erdogan skulle kunna ha ett möte med EU:s rådsordförande Charles Michel. Den svenska regeringen hoppas på ett positivt besked från Turkiet under Natos toppmöte som pågår den 11-12 juli i den litauiska huvudstaden. Statsminister Ulf Kristersson säger att han är glad att vara i Vilnius, där både stödet till Ukraina och Sveriges Natoanslutning kommer att diskuteras. – Nu är jag på väg in i mötet med president Erdogan, jag ser fram emot konstruktiva samtal, säger han kort på väg in till mötet. Erdogans oväntade EU-utspel Innan mötet gjorde Erdogan ett helt nytt utspel: – Öppna vägen för Turkiets medlemskap i Europeiska unionen och sedan kommer vi att öppna den för Sverige, säger han i ett tv-sänt framträdande inför morgondagens toppmöte. Ett lite för hoppfullt krav, anser många: – Jag anar att Erdogan har lite för stor övertro till det förhandlingskort han sitter på, säger Aras Lindh, analytiker på Utrikespolitiska institutet. Det var i torsdags som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg meddelade att Sveriges statsminister Kristersson och Turkiets president Erdogan skulle mötas i dag, måndag, för att diskutera den svenska natoansökan. – Både Turkiets och Sveriges säkerhetstjänster närvarade vid mötet, för att tala om specifika frågor. Det visar hur tätt samarbetet är, sa Stoltenberg i torsdags.

Statsminister Ulf Kristerssons (M) resa till Washington kan påverka Turkiets inställning till ett svenskt Natomedlemskap, tror USA-experten Jan Hallenberg. – Jag tolkar det här som ett sista försök att få ett ja från Turkiets regering i varje fall före mötet i Vilnius, säger han till TT. Enligt Hallenberg finns en liten möjlighet att USA kommer att meddela att de tänker sälja F16-planen till Turkiet, vilket president Recep Tayyip Erdogan efterfrågat länge. Aras Lindh, Turkietexpert vid Utrikespolitiska institutet, ser snarare mötet mellan Kristersson och Joe Biden som en typ av avstämning inför toppmötet den 11–12 juli. – Om vi hade haft en lösning i Natofrågan kunde man kanske snarare väntat sig att Kristersson skulle åka till Ankara, säger han.