Erdogans nya EU-krav: genuin önskan eller ett sista knep i Natoprocessen?
Recep Tayyip Erdogan vill sätta sig vid förhandlingsbordet med EU för att samtala om ett turkiskt medlemskap i unionen. Säger han i alla fall. Men handlar utspelet verkligen om att Erdogan känt en ny genuin vilja att närma sig Bryssel, eller ska man se det som ett försök till några sista dribblingar innan förhandlingarna om ett svenskt Natomedlemskap är över? Turkiet ser med stor sannolikhet ett värde i att vara medlem i EU, tror Aras Lindh, programsamordnare och analytiker vid Utrikespolitiska institutet. – Men just i det här skedet tolkar jag det snarare som ett uttryck för ett förhandlingsknep än som ett sätt att på allvar komma i fråga som medlemsland, säger han till Omni. SR:s EU-korrespondent Andreas Liljeheden beskriver den turkiske presidentens utspel som ”lite konstigt” och tror, på samma sätt som Lindh, att det är ett försök att sätta press i förhållande till processen inom Nato. Att vara en del av EU kommer med omfattande ekonomiska fördelar, för ett land som Turkiet, som i dag är bundet av ett gammalt handelsavtal med unionen, som man nog egentligen helst hade velat förhandla om. – Han vill absolut gå med, han vill ha frihandel och allt det där, säger Henrik Brors, journalist som bevakat i EU i 40 år. – Men det här är något som han har kokat ihop i ett telefonsamtal med Joe Biden – han har inte en chans! Ett turkiskt EU-medlemskap är åtminstone på kort sikt helt otänkbart, och enligt Aras Lindh ser det inte jättemycket bättre ut längre. – Det är osannolikt på både kort och lång sikt. Förhandlingarna har ju strandat sedan flera år eftersom Turkiet har rört sig bort från de grundvärderingar som är tänkta att förena medlemsländerna. Det handlar till exempel om demokratiska rättigheter som pressfrihet och yttrandefrihet, säger Lindh. Han lyfter också fram Cypernfrågan, alltså Turkiets ockupation av norra Cypern, som en försvårande omständighet på lång sikt. DN:s Pia Gripenberg konstaterar att samtliga EU-länder, inklusive Cypern, måste ge grönt ljust för att förhandlingarna ska kunna återupptas. Och det är alltså bara början. Enligt Henligt Brors är det riktigt stora hindret kanske snarast den europeiska byråkratin. – Det går inte att gå med bara sådär. Det finns trettio förhandlingskapitel som man ska uppfylla och vart och ett ska utredas av tjänstemän och i slutändan underställas Europadomstolen. Det innebär alltså att det inte går att ”rösta förbi” reglerna, oavsett vad medlemsstaterna tycker. Turkiet måste, på riktigt, leva upp till krav på saker som frihet för medier och oberoende domstolar för att kunna gå med. – Även om Turkiet faktiskt började förändras så skulle det ta många, många år, säger Henrik Brors. – Det tog lång tid att gå med även för oss i Sverige och då var det ändå bara snusfrågan och kråkjakt man skulle lösa. Många EU-länder har under lång tid försökt driva på en demokratisk utveckling i Turkiet, samtidigt som de påbörjade förhandlingarna om ett EU-medlemskap strandat just på grund av bristen på framsteg inom det området. Förnyade förhandlingar skulle i bästa fall kunna innebära nya möjligheter att förhandla fram eftergifter från Erdogan, säger Aras Lindh. – Om Turkiet skulle visa sig vara redo att prata på allvar ska man inte utesluta att det tas tacksamt emot. För EU:s del är de ganska riskfritt i det här skeendet. Att samtala innebär ju inga förpliktelser. De som aktivt förespråkar en anslutning verkar framförallt vara de som inte är med i unionen själva.
– Joe Biden har alltid tyckt att Turkiet ska vara med i EU. Han tycker att det skulle vara praktiskt att integrera sina allierade, säger Henrik Brors. – Och sen kommer Stoltenberg som en buktalardocka för USA och säger att det tycker han verkar bra. Varken de eller Erdogan verkar ha förstått hur EU funkar. Turkiet ansökte om medlemskap i EU, eller Europeiska ekonomiska gemenskapen som henne hette då, redan 1987. Man fick status som kandidatland i slutet av 1999 och formella anslutningsförhandlingar inleddes i oktober 2005. Förhandlingarna har dock stått stilla sedan juni 2018 på grund av ”en kontinuerlig tillbakagång när det gäller demokrati, rättsstatsprincipen och grundläggande rättigheter i landet” enligt Europeiska rådet. Rådet är bland annat kritiska till hur journalister, akademiker, oppositionspolitiker, jurister och människorättsförsvarare behandlas. Men EU-länderna är redan i dag splittrade. Somliga, som Sverige, tycker visserligen inte att Turkiet närmar sig EU:s värderingsgemenskap, men hoppas ändå på att förhandlingar på lång sikt kan leda till något bra. Andra, som Tyskland och Frankrike, har förespråkat att förhandlingarna inte bara ska ligga på is, utan stängas permanent.
Recep Tayyip Erdogan vill sätta sig vid förhandlingsbordet med EU för att samtala om ett turkiskt medlemskap i unionen. Säger han i alla fall. Men handlar utspelet verkligen om att Erdogan känt en ny genuin vilja att närma sig Bryssel, eller ska man se det som ett försök till några sista dribblingar innan förhandlingarna om ett svenskt Natomedlemskap är över? Turkiet ser med stor sannolikhet ett värde i att vara medlem i EU, tror Aras Lindh, programsamordnare och analytiker vid Utrikespolitiska institutet. – Men just i det här skedet tolkar jag det snarare som ett uttryck för ett förhandlingsknep än som ett sätt att på allvar komma i fråga som medlemsland, säger han till Omni. SR:s EU-korrespondent Andreas Liljeheden beskriver den turkiske presidentens utspel som ”lite konstigt” och tror, på samma sätt som Lindh, att det är ett försök att sätta press i förhållande till processen inom Nato. Att vara en del av EU kommer med omfattande ekonomiska fördelar, för ett land som Turkiet, som i dag är bundet av ett gammalt handelsavtal med unionen, som man nog egentligen helst hade velat förhandla om. – Han vill absolut gå med, han vill ha frihandel och allt det där, säger Henrik Brors, journalist som bevakat i EU i 40 år. – Men det här är något som han har kokat ihop i ett telefonsamtal med Joe Biden – han har inte en chans! Ett turkiskt EU-medlemskap är åtminstone på kort sikt helt otänkbart, och enligt Aras Lindh ser det inte jättemycket bättre ut längre. – Det är osannolikt på både kort och lång sikt. Förhandlingarna har ju strandat sedan flera år eftersom Turkiet har rört sig bort från de grundvärderingar som är tänkta att förena medlemsländerna. Det handlar till exempel om demokratiska rättigheter som pressfrihet och yttrandefrihet, säger Lindh. Han lyfter också fram Cypernfrågan, alltså Turkiets ockupation av norra Cypern, som en försvårande omständighet på lång sikt. DN:s Pia Gripenberg konstaterar att samtliga EU-länder, inklusive Cypern, måste ge grönt ljust för att förhandlingarna ska kunna återupptas. Och det är alltså bara början. Enligt Henligt Brors är det riktigt stora hindret kanske snarast den europeiska byråkratin. – Det går inte att gå med bara sådär. Det finns trettio förhandlingskapitel som man ska uppfylla och vart och ett ska utredas av tjänstemän och i slutändan underställas Europadomstolen. Det innebär alltså att det inte går att ”rösta förbi” reglerna, oavsett vad medlemsstaterna tycker. Turkiet måste, på riktigt, leva upp till krav på saker som frihet för medier och oberoende domstolar för att kunna gå med. – Även om Turkiet faktiskt började förändras så skulle det ta många, många år, säger Henrik Brors. – Det tog lång tid att gå med även för oss i Sverige och då var det ändå bara snusfrågan och kråkjakt man skulle lösa. Många EU-länder har under lång tid försökt driva på en demokratisk utveckling i Turkiet, samtidigt som de påbörjade förhandlingarna om ett EU-medlemskap strandat just på grund av bristen på framsteg inom det området. Förnyade förhandlingar skulle i bästa fall kunna innebära nya möjligheter att förhandla fram eftergifter från Erdogan, säger Aras Lindh. – Om Turkiet skulle visa sig vara redo att prata på allvar ska man inte utesluta att det tas tacksamt emot. För EU:s del är de ganska riskfritt i det här skeendet. Att samtala innebär ju inga förpliktelser. De som aktivt förespråkar en anslutning verkar framförallt vara de som inte är med i unionen själva.
– Joe Biden har alltid tyckt att Turkiet ska vara med i EU. Han tycker att det skulle vara praktiskt att integrera sina allierade, säger Henrik Brors. – Och sen kommer Stoltenberg som en buktalardocka för USA och säger att det tycker han verkar bra. Varken de eller Erdogan verkar ha förstått hur EU funkar. Turkiet ansökte om medlemskap i EU, eller Europeiska ekonomiska gemenskapen som henne hette då, redan 1987. Man fick status som kandidatland i slutet av 1999 och formella anslutningsförhandlingar inleddes i oktober 2005. Förhandlingarna har dock stått stilla sedan juni 2018 på grund av ”en kontinuerlig tillbakagång när det gäller demokrati, rättsstatsprincipen och grundläggande rättigheter i landet” enligt Europeiska rådet. Rådet är bland annat kritiska till hur journalister, akademiker, oppositionspolitiker, jurister och människorättsförsvarare behandlas. Men EU-länderna är redan i dag splittrade. Somliga, som Sverige, tycker visserligen inte att Turkiet närmar sig EU:s värderingsgemenskap, men hoppas ändå på att förhandlingar på lång sikt kan leda till något bra. Andra, som Tyskland och Frankrike, har förespråkat att förhandlingarna inte bara ska ligga på is, utan stängas permanent.