Dominion

Den kontroversielle tv-profilen, journalisten och debattören befinner sig just nu i Moskva. – Vi är här för att intervjua Rysslands president Vladimir Putin, säger Tucker Carlson i klippet. Han uppger att det finns en risk med intervjuer likt denna, men att det är en journalists uppdrag att genomföra det – framför allt för amerikanernas skull. – De har ingen riktig aning om vad som händer här i Ryssland eller 100 mil bort i Ukraina. Men de bör få veta att de betalar för mycket av detta på sätt som de kanske inte kan begripa, säger han. Den omstridde Tucker poängterar också att kriget i Ukraina är en humanitär katastrof och att det kan få långvariga effekter, både militärt men också i form av sanktioner mot Ryssland. – I det långa loppet har det vänt upp och ned på den globala ekonomin. Lämnade Fox News förra året Det var i april förra året som Tucker Carlson lämnade den konservativa nyhetskanalen Fox News efter 14 år. Carlson blev Foxs mest populära profil efter att ha ersatt Bill O'Reilly under kanalens bästa sändningstid 2016 och har blivit känd för att vara kontroversiell – exempelvis gällande stormningen av kongresshuset Kapitolium den 6 januari 2021. Avgången kom kort efter att Fox News och rösträkningsföretaget Dominion nått en förlikning i ett mål där Carlson och flera andra Fox News-anställda vittnat. Dominion Voting Systems hävdade att de kände till att dåvarande president Donald Trumps påståenden om valfusk var osanna – men fortsatte ändå att framföra dem i sina program.

Att Rupert Murdoch lämnar över makten till sonen Lachlan är goda nyheter för Donald Trump – den nya styrelseordföranden lär inte vilja ändra på Fox News politiska inriktning. Längre fram? Då kan allting ändras. – Verkligheten överträffar sannerligen dikten, säger Murdoch-experten Sarah Ellison. I decennier har Lachlan Murdoch och hans syskon stångats om vem som ska ta över när fadern Rupert Murdoch en gång träder tillbaka. I mitten av september kom så beskedet att den 92-årige mediemogulen faktiskt förbereder en snar reträtt – och att Lachlan, äldste sonen, blir ny ordförande för både News Corp och Fox Corp. Murdochs medieimperium sträcker sig från USA via Europa till Australien, där mogulens framgångar en gång tog sin början. Konservativa nyhetsjätten Fox News, tidningarna The Sun och The Wall Street Journal är några av de mest kända tillgångarna. 52-årige Lachlan Murdoch, som är född i London, har sedan 1990-talet haft viktiga uppdrag för Murdochs medieintressen i Australien och har sedan dess ofta haft sin bas i landet, hans fru Sarah Murdoch är född i landet, liksom parets tre barn. Australien anses också vara det land som Lachlan Murdoch har bäst egna kontakter i. Endast två timmar efter beskedet gjorde Lachlan Murdoch sitt första maktstrategiska drag, då nominerades Australiens förre premiärminister Tony Abbot till Fox Corps styrelse. Kontroversielle Abbot har genom åren fällt många uppseendeväckande kommentarer, bland annat har han beskrivit klimatförändringarna som ”totalt skitsnack” och även fällt många kommentarer som uppfattats som misogyna. Bland de journalister som länge följt maktdragen i medieimperiet var tecknen inte svåra att tyda. Journalisten Paddy Manning, författare till ”The Successor – the high stakes life of Lachlan Murdoch” tolkar initiativet som ett sätt för den blivande styrelseordföranden att visa upp sina konservativa meriter för det republikanska USA. – Tony Abbot är en av hans närmast allierade. Det här betyder att Lachlan kommer att se åtminstone ett vänligt inställt ansikte när han tar plats i styrelserummet, säger Manning till australienska ABC News. Med Lachlan Murdoch som ordförande väntas inte familjeimperiet utvecklas radikalt annorlunda. – Allting tyder på att han kommer att gå i den riktning som hans pappa nu har tagit i 70 år, säger Sarah Ellison, journalist på Washington Post som skrivit boken ”War at the Wall Street Journal”, till samma program. Konservativa Fox News har i många år varit ett av Murdochimperiets starkaste kort. Men i den nya boken ”The Fall: The End of Fox News and the Murdoch Dynasty” ger författaren Michael Wolff bilden att Fox News inte kommer kunna överleva efter att Rupert Murdoch lämnat över kontrollen. – Han är den enda man som kan, eller har kunnat, stå emot den politiska och sociala kritiken på en så intensiv nivå, säger Michael Wolff till Vanity Fair och tillägger att ”radikal förändring” eller försäljning är de möjliga vägarna framåt. Fox News bevakning av presidentvalet 2016 antas ha hjälpt Donald Trump till Vita huset. – Genom åren har Rupert Murdoch blandat politik och nöjesbranschen på ett sätt som påverkat hur människor nu ser på sanning. Men med Trump har han skapat någonting som han inte kan kontrollera säger journalisten Sarah Ellison till australiensiska ABC News. Lachlan Murdoch är ett av Ruperts tre barn från det 32 år långa äktenskapet med Anna Torv. I många år har han uttryckt en vilja att någon av dem – Lachlan, Elisabeth och James – ska ta över ledningen av familjeföretaget. Därutöver har Rupert en äldre dotter, Prudence, och två yngre, Grace och Chloe. Precis som sin bror har James Murdoch länge haft ledande positioner i koncernen, till exempel ansvarade han för filmstudion Fox innan den såldes till Disney. James Murdoch beskrivs ofta som betydligt mer liberal än både Rupert och Lachlan. Han har i många intervjuer visat sitt missnöje med Fox News och kritiserat kanalens konservativa redaktionella profil. Genom åren har det förekommit ymnigt med rykten om vilket av barnen som var favorit till att en gång ta över, processer som inspirerat till handlingen i tv-serien ”Succession”, som även den skildrar familjeintrigerna och livet bakom ett medieimperium. Så länge Lachlan Murdoch styr väntas Fox News fortsatt vara varma anhängare till USA:s konservativa rörelser. Fortsatt medvind för Donald Trump lär också vara att vänta. Eftersom relationen mellan Rupert Murdoch och ex-presidenten varit så ansträngd finns det nu en möjlighet för Fox News att ”starta om” sin relation med den populäre ex-presidenten. Rupert Murdochs historia med Trump går tillbaka till 1970-talets kommunala intriger i New York. Lachlan Murdoch, däremot, hade inte träffat den tidigare fastighetsentreprenören innan denne tog plats i Vita huset. – Nu är frågan om Lachlan vill ha en positiv relation med Trump eller om han först vill se hur saker utvecklar sig, säger republikanske strategen Ron Bonjean till Reuters. Fox News tyngs för närvarande av en rad rättsfall. Brittiske prins Harry och flera andra kändisar stämmer tidningarna The Sun och nedlagda News of the World för illegal avlyssning. Fox News är indraget i en rättslig strid med rösträkningsföretaget Dominion. Samtidigt kastar omvälvningar i mediebranschen stora skuggor över imperiet. Hur ska Fox News hantera de sjunkande tittarsiffrorna för traditionella tv-sändningar och copyrightstrider med techbolagen kopplade till artificiell intelligens. ”Våra företag är robusta och hälsosamma och det är jag också”, skrev 92-årige Rupert Murdoch i det öppna brev där han också meddelade sin avgång. Tronskiftet är tänkt att ske i november, i samband med årliga aktieägarmöten i både News Corp och Fox Corp. I ett längre perspektiv kan dock mer omvälvande förändringar vara att vänta, i händelse av Rupert Murdochs död . Rupert Murdochs ägarandel i båda koncernerna kontrolleras av åtta röster, varav han själv har fyra och de fyra äldsta barnen har var sitt. – Ett scenario är att de tre andra barnen gaddar ihop sig mot Lachlan för att förmå honom att ändra Fox News politiska riktning, alternativt få bort honom från makten, säger journalisten Sarah Ellison till australiensiska Fox News. Hon utesluter inte en arvsstrid mer omtumlande än den i Succession. – Verkligheten kan sannerligen överträffa dikten, konstaterar hon. Läs mer

Tre gånger har åklagare väckt åtal mot Donald Trump. På måndagen, amerikansk tid, kom det fjärde. Det gäller återigen försök från USA:s före detta president och hans nära allierade att ändra resultatet av valet 2020 och hålla sig kvar vid presidentmakten. Det fjärde åtalet kan av rent lagtekniska skäl blir det svåraste för den före detta presidenten att skaka av sig. Det gäller delstaten Georgia, i vilken Donald Trump var ungefär 11 000 röster från att vinna under presidentvalet 2020. Och där han, enligt det 97 sidor långa åtal som blev offentligt på tisdagsmorgonen, svensk tid, försökte skaka fram de 11 000 rösterna med hjälp av lögner, utpressning – och allierade som utgav sig för att vara elektorer. Den före detta presidenten har varit under utredning för händelserna i Georgia sedan 2021. Det gör det till den längsta utredningen av de tre som rör hans förehavanden i samband med det presidentval han förlorade 2020. På måndagen antydde åklagaren Fani Willis att en första rättegångsdag i det tredje åtalet kan hållas i september 2024. Om Donald Trump vinner presidentvalet 2024 kan han benåda sig själv och på så vis stoppa åtalen. ”Enkelt uttryckt, om Trump vinner valet i november 2024 kommer de federala åtalen mot honom troligen läggas ned, utan avslut, inom 24 timmar efter hans tillträde”, skrev Paul Rosenzweig, jurist och expert på inrikes säkerhet i The Atlantic tidigare i år. Men det gäller bara federala brott. Som i de tre första åtalen. I det fjärde och senaste står Donald J Trump mot delstaten Georgia. Och delstatliga domslut rår inte ens en presidents benådanden på. I de tre tidigare fallen skulle Donald Trump om han blir vald till president, också kunna utnyttja det ämbetets rätt att utse statsåklagare – och välja en person som är beredd att förhala eller stoppa hela rättsprocessen. Inte heller det skulle ha någon effekt på ett åtal i staten Georgia, där en federal statsåklagare inte har någon jurisdiktion. Språket i åtalet, påpekar flera bedömare på tisdagsmorgonen, liknar det som används om maffian. Åtalaren har valt att använda sig av en lag som rör utpressning och kriminella organisationer, och som tidigare framförallt används för att åtala personer iblandade i organiserad brottslighet. Utöver Donald Trump misstänks ytterligare 18 personer i åtalet som omfattar 41 punkter. ”Trump och de andra misstänkta gärningsmännen i det här åtalet vägrade acceptera att Trump hade förlorat, och de gick medvetet och självmant med i en konspiration för att i strid med lagen ändra valresultatet till Trumps fördel.” skriver åklagaren i inledningen till domstolshandlingarna. Tre delar av åtalet var redan sedan tidigare väl kända. Mest omtalat är det telefonsamtal som Donald Trump ringde till Georgias statssekreterare, republikanen Brad Raffensperger, i januari 2021. – Vi vann, och vi vann väldigt övertygande i Georgia, inledde Trump samtalet. Då var det redan klart att han hade förlorat inte bara valet i Georgia, utan presidentvalet i helhet. Den avgående presidenten fortsatte samtalet med att påstå att hundratusentals namnunderskrifter för Joe Biden är falska, och att nästan lika många republikanska röster “mystiskt” försvunnit. Samtalet pågår i över en timme, och består till stora delar av en bitvis svårföljd monolog om olika påstådda oegentligheter. Ingen av dem har kunnat ledas i bevis. Att Donald Trump har hävdat att han hade vunnit presidentvalet om det inte “stulits” är förstås skåpmat vid det här laget. Frågan gällande samtalet är istället om det går att tolka som att Donald Trump försöker övertala Brad Raffensperger att fuska. – Det saknas bara 11 000 röster, sa Donald Trump över telefon då. – Kan du inte hitta dem? Det kunde inte Brad Raffensperger, som i över en timme vänligt men bestämt säger nej till allt presidenten begär av honom. Samtalet till Raffensperger har beskrivits som Donald Trumps sista, kanske desperata, försök att ändra valresultatet i delstaten Georgia. Men det är långt ifrån det enda. Rent tekniskt är det inte väljarna i USA som bestämmer vem som ska bli president. De utser ett antal elektorer, som i sin tur röstar på den kandidat som fått flest röster i delstaten. Men elektorerna är också personer, som utför en slags rituell andra omröstningsomgång: vid det laget vet man redan vad resultatet kommer att bli, men omröstningen är viktig för valets legitimitet. Donald Trump och hans allierade tros ha försökt utnyttja detta genom att utse falska elektorer från Georgia, och försöka få deras röster att räknas istället för de “äkta” elektorerna. Enligt åtalet samlades de falska elektorerna i Georgia, skrev under dokument som påstod att de var elektorer, och försökte att ”så långt det var möjligt härma de legitima Biden-elektorernas process”. Tanken ska enligt åtalet ha varit att använda de falska elektorerna för att sätta press på vicepresident Mike Pence, och få honom att ändra valresultatet till Donald Trumps fördel. Så blev det som bekant inte. Tilltaget mötte redan medan det pågick protester även från republikaner i Georgia, som försöker förklara att det inte är förenligt vare sig med delstatens eller nationens lagar. För Donald Trump är frågan nu om han kan kopplas direkt till händelsen, eller om det kan anses ha varit något som skedde utan hans kännedom eller godkännande. Den tredje punkt som verkligen sticker ut i åtalet mot Donald Trump rör rösträkningsmaskinerna i ett litet distrikt i Georgia vid namn Coffee. Rösträkningsmaskinerna, tillverkade av företaget Dominion, hade redan innan valet pekats ut av Donald Trump och hans anhängare som en möjlig säkerhetsrisk vid valet. Anklagelserna gällde att systemet kunde tänkas ändra röster från Trump till Biden. Efter att han förlorat valet försökte personer nära Donald Trump få tillgång till maskinerna för att kunna bevisa påstådda oegentligheter. I Coffee röstade väljarna överväldigande för Donald Trump som president, men trots det tog sig anställda vid ett säkerhetsbolag kopplade till Trump in i lokalen och klonade informationen på valmaskinerna. De har, trots det, inte kunnat visa att något fusk förekom. Här, precis som i de andra fallen, kommer utmaningen för åklagaren Fani Willis bland annat att blir att bevisa att Donald Trump personligen var inblandad. Läs mer

Afghanistan står inför ett avgörande vägskäl efter att USA lämnat och talibanerna än en gång styr, skriver The Diplomat. Hur ska landets framtid se ut? Kina är ivrigt att öka både sitt ekonomiska och militära inflytande i landet, inte minst på grund av det viktiga strategiska läget samt tillgången på orörda naturtillgångar. Samtidigt oroas Peking för att det instabila säkerhetsläget i Centralasien ska äventyra det gigantiska infrastrukturprojektet ”nya Sidenvägen”, samt trigga konflikten i muslimska Xinjiang-provinsen i västra Kina. China’s active engagement in the country’s affairs is driven by Afghanistan’s strategic position at the crossroads of Central and South Asia, coupled with its abundant natural resources. By Saher Liaqat and Abu Hurrairah Abbasi 4 August, 2023 China’s grand strategy encompasses several goals, including safeguarding its economic interests, expanding global influence, and ensuring stability within its borders and periphery. Against an enduring conflict and evolving regional dynamics, the prospect of a stable Afghanistan presents an opportunity to align a neighbor with China’s overarching strategic objectives. With the departure of the United States after a failed two-decade mission, along with the Taliban’s return to power, Afghanistan finds itself at a crucial juncture. The country’s future appears uncertain, and the prospects of continued instability raise significant concerns for China. Faced with the imperative of maintaining regional stability, Beijing’s response is shaped by the goal of safeguarding security in and around Afghanistan. As a result, China’s primary course of action revolves around strengthening coordination with Pakistan and the Taliban while also seeking to collaborate with Afghan security services to mitigate potential risks. China’s active engagement in Afghan affairs is driven by Afghanistan’s strategic position at the crossroads of Central and South Asia, coupled with its abundant natural resources. The country’s valuable mineral deposits, encompassing lithium, copper, and rare earth elements, are of great interest, particularly for China. As the world’s foremost consumer of raw materials, China views these resources as vital to fuel its economic expansion and technological progress. On the other hand, the persistent instability in Afghanistan poses considerable challenges to China’s security policy, particularly in relation to non-traditional transnational security threats. China’s ambitious Belt and Road Initiative (BRI), a far-reaching infrastructure development project, aims to foster connectivity across multiple continents. Given Afghanistan’s strategic location, it holds the potential to serve as a crucial gateway for linking China with Central Asia and beyond. The stability of Afghanistan is paramount for the success of key BRI endeavors, including the China-Pakistan Economic Corridor (CPEC). To achieve China’s economic and diplomatic objectives, it becomes imperative to effectively implement BRI projects that facilitate China’s economic transformation and contribute to Afghanistan’s equitable development. China astutely discerns its role in Afghan security from three perspectives: as a secondary stakeholder in the conflict, as an indispensable great power and contiguous nation that defies dismissal, and as a pivotal protagonist owing to its substantial investments in post-conflict reconstruction and economic development. While the Taliban’s promise to include different stakeholders in a permanent government remains far from reality, China is dedicated to ensuring its engagement and substantive participation, astutely cognizant of its involvement’s profound ramifications for Afghanistan’s future. China’s involvement in Afghanistan has significantly increased recently, particularly after 2012. After initially maintaining a low profile, China’s interest in Afghanistan grew due to concerns over instability in Central Asia and its potential impact on the security of China’s western provinces, especially Xinjiang. China recognized the need to address its security concerns and ensure stability in Afghanistan to protect its economic ambitions, including the success of the BRI and CPEC. Beijing began engaging with Kabul through peace efforts, aid donations, and investments in resource extraction and infrastructure development. However, China’s economic ambitions in Afghanistan have faced challenges due to the country’s poor security situation and low export capacity. Moreover, Chinese companies have started investing in Afghanistan, with a notable multimillion-dollar investment contract signed by a Chinese firm in January 2023, marking the first significant foreign investment in the country since the Taliban takeover in August 2021. Chinese involvement in Afghanistan is believed by some observers to be driven more by security concerns than economic interests. China’s military role in Afghanistan is also expanding, with reports that it is establishing a military base in Badakhshan province and financing an Afghan mountain brigade. While China seeks to downplay its military role and focus on capacity building and counterterrorism efforts, its primary goal is to eliminate training bases of the East Turkestan Islamic Movement in the Wakhan Corridor and prevent jihadist infiltration into Xinjiang. During the 5th China-Afghanistan-Pakistan Foreign Ministers’ Dialogue, held in Islamabad on May 6, the foreign ministers of Pakistan, China, and Afghanistan emphasized the importance of trilateral cooperation for achieving a stable, prosperous, and peaceful Afghanistan, which serves the interests of the entire region. They reiterated their dedication to expanding CPEC by including Afghanistan and highlighted the importance of existing regional connectivity projects like CASA-1000, the Turkmenistan-Afghanistan-Pakistan-India gas pipeline, and the Trans-Afghan Railways for regional connectivity. They called for enhanced infrastructure, trade facilitation, and international support for Afghanistan’s economic development and counter-narcotics efforts. China remains cautious about the situation in Afghanistan following the Taliban-U.S. deal, particularly concerning the potential security deterioration if resistance to Taliban rule grows. Rather than taking unilateral action, China leans toward a multilateral approach, favoring a U.N. peacekeeping mission with Chinese troop involvement. Unilateral intervention is deemed unsuitable since China is not directly involved in Afghanistan’s internal conflict and is mindful of the country’s historical reputation. If the U.N. option proves challenging, China is exploring the possibility of a greater role for the Shanghai Cooperation Organization (SCO) in Afghanistan. While the SCO lacks specific security capabilities, it can provide political legitimacy and regional endorsement in the context of a post-withdrawal power vacuum. Chinese involvement in Afghanistan’s economic development hinges on local assurances and multilateral support, including integration into the SCO’s security mechanisms and framework. China seeks to expand its regional hegemony and assert itself as a preeminent actor. China is looking to wield its soft power by engaging with Afghanistan and fostering diplomatic alliances. This strategic move aims to position China as a paramount influencer in regional affairs, fortifying its ties with neighboring nations and bolstering its overall sway. China aims to project itself as a conscientious global powerhouse, actively contributing to regional stability and tranquility. Through active involvement in Afghan reconstruction endeavors and backing peace initiatives, China aims to portray itself as a dependable collaborator and solidify its image as a responsible entity on the world stage. It is important to note that China’s burgeoning hegemony in Afghanistan cannot eclipse the indelible preeminence of the United States. While China has assiduously endeavored to cultivate rapport with the Taliban and convened deliberations with their emissaries, it is imperative to acknowledge that Washington’s sway in Afghanistan remains paramount. Even after the Taliban takeover and U.S. withdrawal, the United States remains a pivotal protagonist zealously sought after by the Taliban for negotiations. Despite China’s burgeoning footprint, the United States perpetuates its unparalleled dominion and occupies a sine qua non position in molding the trajectory of Afghanistan’s destiny. The trajectory of China-U.S. collaboration on Afghanistan issues in the coming years remains uncertain; however, China expresses its desire for ongoing cooperation. In the last 10 years, there has been a collaborative effort between the United States and China to engage in capacity-building initiatives in Afghanistan. These initiatives primarily focus on areas such as police training and demining activities. China’s engagement in Afghanistan is distinguished by a prudent and flexible strategy. China is dedicated to guaranteeing its involvement in Afghanistan’s future, recognizing the importance of its engagement for the nation’s future. © 2023 The Diplomat. Distributed by Tribune Content Agency.

Med sitt krig i Ukraina har Ryssland skadat sina relationer med väst på ett sätt som kommer att bli svårt att reparera även efter att kriget är över. Medan Kreml har förklarat krig mot det ”kollektiva väst” är väst i sin tur mån om att isolera nationen i största möjliga utsträckning. Klyftorna är numera så pass stora att de märks av även bland vanliga ryssar, oavsett om de stöder Putins krig eller inte. Det skriver historieprofessorn Michael Kimmage och Rysslandsexperten Maria Lipman i Foreign Affairs. Så länge kriget fortsätter kommer det inte att finnas något sätt att stoppa utvecklingen, menar artikelförfattarna. Putin has created a rupture that will be difficult to repair. By Michael Kimmage, Maria Lipman June 15, 2023 The war that is currently raging between Russia and Ukraine began in 2014. It started with a clash between Russia and Ukraine over Ukraine’s orientation, so important to Moscow that it risked its working relationship with the West by annexing Crimea and invading eastern Ukraine—and so important to the West that it levied sanctions on Russia and made efforts to isolate Russia diplomatically. In 2022, Russia widened the war. The tremor of conflict in 2014 turned into an earthquake as far as Russia and the West were concerned. The Kremlin now presents itself as at war with the “collective West,” and in support of Ukraine, the West is eager to isolate Russia as much as it can. Although it is not the only driver of Russia’s dramatic break with Europe and the United States, the war has radically exacerbated this rupture. Russia’s internal transformation under Russian President Vladimir Putin long predates Russia’s full-scale invasion of Ukraine, and its consequences will be felt long after the war is over. This transformation is Russia’s departure from the West—a shift even more all-encompassing than was the Bolshevik Revolution of 1917. One half of this story is Russia’s separation from Europe and the United States and its loss of contact with people, governments, institutions, and companies in the West. The other half is the newly anti-Western tenor of Russian life, a trend that is both spontaneous and government mandated. The speed with which these changes have taken place is unprecedented in Russian history. In a dramatic intensification of its 2014 drive to stigmatize and isolate Russia, the West made cutting off the country an explicit policy goal. As of 2023, Russia is led by a man the International Criminal Court has designated a war criminal. The country is enmeshed in an escalating war that has horrified and terrified many people in the West. For as long as this Russia is in evidence, Western leaders will distance it from their markets, bar it from gaining access to their technology, and keep its ruling elite and broad swaths of its economy under sanctions. The rising wall of separation extends, at times, to Russians per se. In May, PEN America canceled a panel discussion with two Russian writers, both of them strong opponents of the war, at its annual World Voices Festival in New York. The organization had come under pressure from Ukrainians who had been invited to a separate event at the festival and who had threatened to withdraw if Russians also participated, regardless of whether they were supporters of Putin’s war. The decision was startling given PEN’s mission to protect literary freedom and its charter’s claim that “in all circumstances, and particularly in time of war, works of art, the patrimony of humanity at large, should be left untouched by national or political passion.” The more such episodes there are—banning Russians from public events simply because of their nationality—the more the Kremlin can gloat about its decision to separate itself from the West. As long as the war continues, there will be no way to undo this profound parting of the ways. Putin’s zeal for detaching Russia from Europe and the United States is mostly beyond the West’s control. Breaking with the West has become synonymous with his regime, a part of its political and ideological essence. The forces driving this break will be immensely difficult for any Putin successor to reverse, assuming that a leader who is not expressly anti-Western can still come to power in Russia. For decades, conflict between Russia and the West may be an entrenched aspect of the international order. Against the grain of the present moment, modern Russia was built in dialogue and contact with Europe. Beginning in the seventeenth century under Peter the Great and continuing under Catherine the Great in the eighteenth century, Russia strove to be ever more European. Thanks to their efforts, Russia joined the European state system. In 1812, Russia defeated Napoleon and then joined with Prussia and Austria to guarantee the continent’s stability. In the nineteenth century, Russia became one of Europe’s indispensable nations, a major component of the balance of power after the Congress of Vienna and an organic part of pre–World War I European diplomacy. In the nineteenth century, Russia made significant contributions from within European culture, especially with its literature, music, and ballet. Such were the achievements of Anton Chekhov, Leo Tolstoy, Fyodor Dostoevsky, Ivan Turgenev, Pyotr Tchaikovsky, and many others. This efflorescence of Russian culture was stimulated by contact with European ideas and European works of art. And Russia’s ruling house was dynastically linked to several of its western European counterparts. Nicholas II, Russia’s tsar at the outbreak of World War I, was a first cousin of Kaiser Wilhelm of Germany and King George V of the United Kingdom. The aristocratic, integrated, open-ended Europe these leaders shared would be completely overturned by World War I and the upheavals that followed it. In the twentieth century, the Soviet Union was paradoxically European. Although anathema to the postwar governments of Europe and the United States, the Soviets’ reigning ideology—communism—was a Western creation. Inspired by Karl Marx, the Bolsheviks dreamed of a world communist revolution and held special expectations for Germany, Marx’s homeland, and for its proletariat. Soviet leaders measured the Soviet Union’s modernization by Western criteria. American methods of mass industrial production left their mark on the Soviet imagination, and the Bolsheviks had a formidable dedication to highbrow European culture, encompassing Bauhaus and neoclassical architecture, the European canon of literature and philosophy, and elements of European and American modernism. In the 1920s, the Soviet Union was at the forefront of the European avant-garde in the visual arts, film, and theater. After Joseph Stalin consolidated power around 1928, he reluctantly gave up on the dream of a worldwide proletarian revolution, consigning himself to “socialism in one country,” but he continued to rely on Western engineers and Western technology. Stalin was suspicious of Europe by nature and might have preferred a “fortress Soviet Union.” Yet geopolitics—in the form of Nazi Germany’s designs on Soviet territory—tethered him to Europe. By 1945, a victorious Soviet Union had brokered a deal with the Allies. It kept the countries of Eastern Europe isolated from the rest of the continent while also entrenching the Soviet Union in European politics. After Stalin’s death, the Soviet leader Nikita Khrushchev returned to the idea of Soviet internationalism, an element of which was the partial opening of the Soviet Union to Europe in the 1950s. The Helsinki Final Act of 1975 affirmed Europe’s existing borders, leaving Soviet control of the Warsaw Pact nations uncontested. With it, the United States and Western Europe accepted and codified the Soviet Union’s status as a European power. Among the unexpected outcomes of Soviet life was the emergence inside the Soviet Union of a grassroots fascination with the West. By the 1970s, the Cold War had lost much of its bite, and the Soviet Union increasingly struggled to compete with the cultural and consumerist elan of the West: its cigarettes, its blue jeans, and its popular music. To a degree, the regime tried to suppress this westernization of Soviet taste and attitude. Though they threatened the regime’s monopoly on ideology, Western influences were very hard to contain, and the children of communist elites were among the first to embrace them. In the 1980s, an affection for the West amplified Soviet leader Mikhail Gorbachev’s reforms, paving the way for the peaceful breakup of the Soviet Union. From 1991 to at least the early 2010s, Russia westernized rapidly. In the 1990s, for the first time since the collapse of the Russian Empire, Western political structures became the general model for Russia’s leaders—contested elections, political parties, a parliament—even though the Kremlin subsequently did a great deal to manage each of these political structures. Russia’s economy became deeply interconnected with European markets, and its popular culture opened itself to Western influence from cuisine, to fashion, to entertainment. The Internet made the West easily accessible to Russians, including those without the means to travel to Europe or the United States. Nowhere was Russia’s westernization more vivid than in Moscow and Saint Petersburg—which had been renamed Leningrad in 1924 but had its prior, European name restored in 1991. In the post-Soviet period, both cities had evolved into European megalopolises. Putin, a native son of Saint Petersburg, Peter the Great’s vaunted “window on Europe,” had argued in 2000 that he could not imagine his country “in isolation from Europe.” Although Russia’s foreign policy grew more aggressive toward the West after 2014, this transition had a limited effect on Russian society, which remained generally open to the West. Even as late as 2021, countless academic and business ties persisted. Tourists went from Europe to Russia and from Russia to Europe. Commodities and ideas continued to be exchanged. Putin may not have sought an abrupt break with the West at the outset of his invasion of Ukraine. Rather, his strategic purpose was probably to achieve greater independence for Russia or, as he might put it, greater “sovereignty” from the United States and from Europe. Apparently convinced that the campaign would be short and successful, he may have envisioned a relationship with the West that was damaged by the war but not irreparably so. The West had never radically severed ties with Russia—not after Putin’s war against Georgia in 2008, nor even after Russia’s annexation of Crimea, its invasion of the Donbas in 2014, or its meddling in the U.S. election in 2016. But the risks that Putin was taking in 2022 were far greater. Even a quick triumph in Ukraine would have had far more serious repercussions with the West than anything he had previously done. By the time of the invasion, however, Putin had also been seeking to construct a Russia that was increasingly anti-Western in political form and that could exist apart from the West and in conflict with the West. That project dates back at least to the winter of 2011–12, when Putin was orchestrating his return to the presidency amid large antigovernment protests. Newly embattled, Putin strengthened his hold on power by branding protesters (most of them westernized urbanites) unpatriotic, by increasing the level of domestic political repression, by promoting greater cultural conservatism, and by pursuing an increasingly extreme foreign policy. Genuine Russian euphoria over the annexation of Crimea in 2014 consolidated Putin’s vision for the country, further alienating pro-Western intellectual and political voices. When the West rebuked Russia for the annexation of Crimea and imposed sanctions on Moscow, Putin could present himself as prophetic. His thesis that the West was out to weaken Russia, which he had articulated years earlier, was now given fresh narrative energy: Russians would have to fend for themselves against a West purportedly intent on keeping their country weak and submissive. If this was a break with the West, though, it was still a relatively mild break. After 2015, Russia’s relations with the West for the most part normalized, especially through energy ties with Europe. Once the war in eastern Ukraine stalemated, further crises did not seem imminent. The Normandy Format—the diplomatic group composed of France, Germany, Russia, and Ukraine that was supposed to work toward a settlement of the Donbas conflict —plodded along. Even intense competition in Syria did not significantly complicate Russia’s relations with the West. During the topsy-turvy Trump administration, much was changing under the surface. Russia acquired an increasingly dark reputation in the United States, and a degree of anti-Russian hysteria found a home in American politics. At the same time, the military relationship between Ukraine and the United States was deepening, and the NATO alliance continued to expand under President Donald Trump, presenting setbacks for Putin. All the while, Russia was becoming more authoritarian. In retrospect, it is clear—even if it was not so at the time—that Putin’s patience with the West was wearing thin. When the 2022 invasion of Ukraine almost immediately turned sour for the Kremlin, and Western leaders rushed to sever ties with Russia, Putin did not have to improvise in his domestic policy. In his wartime actions at home, he could simply synthesize and intensify existing approaches. He ratcheted up repression to the point of destroying independent media—rendering any public criticism of the government punishable by arrest or the threat of arrest. He militarized the cultural conservatism he had long been nurturing. And he made anti-Westernism a fulcrum of his domestic policy, presenting the West as dangerously decadent and Western governments as ruthlessly aggressive in their will to disempower Russia. According to this narrative, the West was bent on destroying the Russian people through a proxy war or even—so the Kremlin has claimed—by developing biological weapons for use against Russia. Nearly sixteen months into the war, ordinary Russians harbor substantial and most likely enduring anger and resentment toward the West. In the later decades of the Soviet Union, the government largely failed to convince Soviet citizens of an implacably hostile West and, in the 1980s, the barriers between the Soviet Union and the West were weakening. But since February 2022, Russian institutions—scientific, educational, cultural, athletic—have lost the option of partnering with Western counterparts. Contact has been severed on both sides. The Kremlin wants to keep the West at bay, and the West has erected a sanctions regime that makes institutional cooperation with Putin’s Russia impossible; even Western businesses and institutions unaffected by sanctions have chosen not to maintain a presence in the country. In today’s Russia, there is no longer any counterbalancing force to anti-Western hostility. Russia’s decoupling from the West is more than a harried response to sanctions. And it is not exactly a turn to autarky. Since the start of the war, Moscow has developed—not diminished—its relations with the outside world. Although it can no longer trade with Europe and the United States or harness Western technology for its own modernization, there are many parts of the world with which Russia can increase trade, including China, India, and even Turkey, a member of the NATO alliance. There are many non-Western paths available to Russia in the prosecution of the war and in the sustenance of its economy. Putin appears to see this reorientation as the foundation for Russia’s long-term strength and autonomy. Once it is accomplished, Russia will be a “unique country-civilization… performing a historically unique mission aimed at […]building a multipolar international system,” in the language of the Russian Concept of Foreign Policy, which the Kremlin adopted in 2023. A unique Russia will have freed itself from a West that Putin may sincerely believe is in chronic decline. The weak link in Putin’s project of uprooting Russia from the West is neither economic nor military. The current sanctions regime notwithstanding, the Kremlin will find ways to continue the war. The more embedded Russia becomes in non-Western economic structures, the more its military will be able to carry on. The weak link for Putin is cultural. For 300 years, Russia’s emulation of and immersion in Western culture has been integral to its own evolution: China and the so-called global South cannot replace Europe as a model for Russia’s culture. A modern Russia that has turned its back on the West is a Russia that has turned its back on itself. Despite Putin’s self-image as Russia’s savior, as the political leader who can win what he terms his country’s “battle for self-determination and for the right to be itself,” his radical anti-Westernism is in fact creating a Russia that has never been. In Europe and the United States, Russia’s flight from the West was not wished for prior to 2022. The metaphor of an off-ramp for tensions with Moscow—invoked widely in 2014 when disagreements over Ukraine first arose—implied that there was some common destination for Russia and the West. Russia had swerved onto the wrong road and needed to be redirected, or it needed to redirect itself. U.S. President Joe Biden spent his first few months in office trying to mend relations with Russia, giving the green light to Germany with the Nord Stream 2 pipeline, and meeting with Putin in Geneva in June 2021, after which Russia and the United States established working groups on strategic stability. A functional relationship with Putin seemed possible. After the war began, however, the West’s posture changed dramatically. In addition to aiming for Russia’s “strategic defeat” in Ukraine, Western leaders and policymakers embraced the unspoken end goal of either eliminating Russia from Europe or making Russia’s presence in Europe as small as possible. The sanctions and travel restrictions they have imposed have made it much harder for Russian businesses to operate in European countries. Their efforts to circumscribe Russian influence in Moldova and in the Balkans acquired new urgency, and outside of Austria, the notion that some European states could be neutral was no longer acceptable. Switzerland provided military aid to Ukraine. Finland and Sweden, worried about Putin’s recklessness, applied for NATO membership, while the notion of NATO as the security umbrella for all of Europe, including Ukraine, has been gaining momentum. Ukrainian President Volodymyr Zelensky responded to the 2022 invasion with an appeal to Russians outside the Kremlin. He has since made it clear that Putin’s Russia must be kept as economically and culturally far from Europe as possible: Ukraine’s entry into Europe and Russia’s exit from Europe have become two sides of the same geopolitical coin. The taint of war has also altered the valence of Russian culture in Europe and the United States—for whatever reason, much more so than was the case during the Cold War. Although the United States refused to send its athletes to Moscow in 1980 after the Soviet invasion of Afghanistan in 1979, Russian writers like Boris Pasternak and Aleksandr Solzhenitsyn continued to be lionized as voices of conscience. It is hard to imagine any contemporary Russian writer or Russian cultural figure being treated in a similar way. In some quarters, a cloud of suspicion has formed over core parts of the Russian classical canon, including such writers as Alexander Pushkin, Tolstoy, and Dostoevsky. Some cultural institutions now approach these figures not as examples of Russia’s contributions to the West but as specimens of Russia’s eternal imperialism or as writers who have lent a patina of sophistication to Putinism. The effect is to make them less European, less Western, and more “foreign.” The breakup between Russia and the West has acquired an aura of permanence. For Putin’s Russia to rethink its ties to the West, the West would have to withdraw its military support for Ukraine and agree to a neutral Ukraine or a divided Ukraine in which Russia has dominion over at least half of the country. This is highly unlikely to happen. For the West to rethink its ties to Russia, Russia would have to end the war, participate in the war crimes trials of Russians, turn Putin over to The Hague, and pay war reparations to Ukraine. This, too, is highly unlikely. No matter how long the war continues, and regardless of how it ends, it will almost certainly leave in place a crucial new reality of twenty-first-century international relations. Russia will be absent from the West and the West absent from Russia, an abyss of hostility between them. MICHAEL KIMMAGE is Professor of History at the Catholic University of America and a Senior Nonresident Fellow at the Center for Strategic and International Studies. From 2014 to 2016, he served on the Policy Planning Staff at the U.S. Department of State, where he held the Russia/Ukraine portfolio. MARIA LIPMAN is Senior Visiting Fellow at George Washington University’s Institute for European, Russian, and Eurasian Studies and Co-Editor of the institute’s Russia.Post. © 2023 Council on Foreign Relations, publisher of Foreign Affairs. Distributed by Tribune Content Agency. Read the original article at Foreign Affairs.

Fox News stämmer sin tidigare programledarstjärna Tucker Carlson. Carlson lanserade en ny version av sitt program på Twitter tidigare i veckan – ett kontraktsbrott enligt tv-kanalen. Tucker Carlson fick sparken från Fox efter kanalens förlikning med rösträkningsföretaget Dominion.

Den planerade sammanslagningen mellan Toronto-Dominion Bank och First Horizon har blivit avblåst efter en överenskommelse mellan parterna. Det framgår av ett pressmeddelande.

Ett tidigare okänt text-meddelande från Tucker Carlson kan ha lett fram till den konservativa tv-profilens fall från Fox News, rapporterar New York Times. Meddelandet skickades från Tucker till en av hans producenter under timmarna efter att Kapitolium stormats den 6 januari 2021. Carlson påstod att han sett ett klipp där Trump-supportrar attackerat en ung vänsteraktivist från Antifa. ”De började slå skiten ur honom. Det var åtminstone tre mot en”, skrev Tucker och fortsatte: ”Att hoppa på en kille så där är förstås skamligt. Det är inte så vita män slåss.” Samtidigt, skrev Tucker, hoppades han att männen skulle slå hårdare. ”Jag kom på mig själv med att heja på mobben, hoppades att de skulle slå hårdare, döda honom.” Enligt NYT väckte meddelandet oro inom Fox News styrelse när det uppdagades i samband med de rättsliga turerna kring rösträkningsföretaget Dominion.

I decennier har Rupert Murdoch haft ojämförligt stor makt inte bara över medier utan också över både amerikansk och brittisk politik. Men dramat kring Fox News har skakat om hans imperium. Och nu pekar ny information på att han även varit inblandad i en hemlig uppgörelse med det brittiska kungahuset. Är de ljusskygga arbetsmetoderna på väg att hinna ifatt Murdoch? Prins Harry anklagar både tidningen The Sun och den numera nedlagda News of the World för att ha använt olaglig telefonavlyssning för att få fram detaljer om hans privatliv från mitten av 1990-talet och fram till 2016. Men det är inte själva anklagelserna i sig som gjort att fallet fått så mycket uppmärksamhet, utan anledningen till att stämningen mot Murdochs bolag News Group Newspapers dröjt så länge. Prins Harry hävdar att det brittiska kungahuset ingick en hemlig uppgörelse med bolaget vilket hindrat honom från att agera. Enligt honom lät det brittiska hovet bli att väcka åtal mot utgivarna av The Sun i utbyte mot en ursäkt och en förlikning. På så sätt kunde kungahuset undvika att detaljer från privata telefonsamtal skulle lyftas i rätten och spridas, hävdar han. Enligt Harry har hans bror prins William fått ”en stor summa pengar” i och med avtalet. Ledande advokater som arbetat med tidningarna har förnekat all kännedom om en sådan uppgörelse. Det verkar heller inte finnas någon skriftlig överenskommelse mellan parterna. Tvisten mellan prins Harry och Rupert Murdochs bolag bottnar i en medieskandal som uppdagades för nästan 20 år sedan. 2007 dömdes tabloiden News of the Worlds hovreporter Clive Goodman samt privatdetektiven Glenn Mulcaire till flera månaders fängelse för att ha hackat telefoner och avlyssnat privata röstmeddelanden av medlemmar av den brittiska kungafamiljen. Tidningen lovade att utreda den ”skurkaktiga” reporterns agerande, men det skulle snart avslöjas att hans metoder användes flitigt bland flera av News of the Worlds reportrar. Faktum var att en rad kändisar, politiker och även brottsoffer utsatts för avlyssning av tidningen, bland annat skådespelaren Hugh Grant och överlevare av bombdåden i London 2005. Ilskan mot tidningen växte när det avslöjandes att en telefon som tillhörde den försvunna och mördade 13-åriga Milly Dowler hade blivit hackad på ett sätt så att hennes föräldrar förleddes att tro att hon fortfarande var i livet. Avslöjandena resulterade i att gripanden och fällande domar av flera anställda på tidningen, bland annat redaktören Andy Coulson. Hur hanterade Rupert Murdoch skandalen? Han tog bestämt avstånd från allt som försiggått, la ner hela tidningen och startade istället upp en söndagsupplaga av The Sun med ungefär samma inriktning. Flera av de personer som tidigare fått upprättelse i News of the World-skandalen driver nu en process för att även The Sun ska fällas för samma brott. Tycker du att det varit mycket skriverier om Rupert Murdoch på sistone? Det är inte så konstigt. För samtidigt som han är inblandad i rättsprocessen med brittiska hovet pågår en annan stor skandal i USA. Den handlar om rösträkningsföretaget Dominion, som anklagat Murdochägda Fox News för att avsiktligt ha spridit lögner om att bolagets röstningsmaskiner riggats till Joe Bidens fördel i presidentvalet 2020. Bland annat lyfte man interna mejl och sms som visade att programledaren Tucker Carlson var medveten om att Trumps påståenden var falska. Vad som såg ut att bli en historisk rättegång resulterade till slut i en förlikning där medieföretaget tvingades betala motsvarande drygt åtta miljarder svenska kronor. I efterspelet avgick dessutom Tucker Carlson – en av den konservativa amerikanska högerns största profiler och tv-kanalens populäraste programledare. Murdoch har gång på gång lyckats ducka ansvar i de skandaler som kopplats till hans medier, sannolikt vare sina stora finansiella och politiska makt. Detta politiska inflytande blev särskilt tydligt i samband med valet i Storbritannien 2005 när tidningen The Sun slutade stödja de konservativa Tories och övergick till att förespråka Labour. Detta gjorde man genom en uppmärksammad kampanj där man skickade ut rödfärgad rök (Labours färg) från skorstenarna, inspirerad av Vatikanens röksignaler när en ny påve ska utses. I en dokumentär av BBC vittnar The Suns dåvarande chefredaktör Neil Wallis om ett telefonsamtal där han blev utskälld av Murdoch för att stödet för Labour-kandidaten Tony Blair inte framgick tydligt nog i tidningen. – Omfattningen av hans inblandning i nyhetsvärlden å ena sidan och den brittiska regeringen å andra sidan är oöverträffad. Det var inte bara Rupert Murdoch, det här var alla hans redaktörer, säger Wallis. Tony Blair vann valet, men Murdochs inflytande över regeringen tog inte slut med det. Det har bland annat framkommit att mediemogulen agerade rådgivare för Tony Blair när han skulle avgöra huruvida Storbritannien skulle delta i Irakkriget eller inte. Förlikningen med rösträkningsbolaget Dominion är ett tecken på att Rupert Murdochs årtionden som politisk kungamakare är på väg att ta slut, skriver Ian Burrell i en analys i inews. ”Den svindlande omfattningen av Foxs utbetalning på 787,5 miljoner dollar var förödmjukande för världens mest kända mediemogul.” Murdoch tvingades också till det obekväma erkännandet att han hade kunnat stoppa spridningen av det falska påståendet att valet var riggat till Joe Bidens fördel, men att han inte gjorde det eftersom han fruktade att Fox News skulle tappa lojala tittare och irritera den dåvarande presidenten Donald Trump. ”Murdochs erkännande kan skada trovärdigheten för det konservativa nyhetskanalen när det står inför ännu en Trump-centrerad presidentvalssäsong”, skriver Gerry Smith och Erik Larson i Bloomberg. Läs mer:

Den konservative profilen Tucker Carlson fick sparken från Fox – i ett två minuter långt klipp går han nu till angrepp mot medier och politik i USA. Bland annat anklagar han medierna för att ducka viktiga frågor. – Var går det att hitta amerikaner som säger sanna saker? Det finns inte många platser kvar. Det finns några. Och det räcker, sa Carlson utan att utveckla ytterligare. Fox har inte angett något skäl till att Carlson petats. Enligt Wall Street Journals uppgifter ska privata meddelanden där Carlson varit respektlös mot ledning och kollegor ha varit en viktig faktor. Tv-profilen sparkades strax efter förlikningen med rösträkningsmaskinsföretaget Dominion.