Inför vinterns stora avtalsrörelse har de fem fackförbunden inom industrin, IF Metall, Unionen, Sveriges Ingenjörer, GS och Livs, gått ihop i enad front. Senast den 31 mars hoppas de att deras krav på 4,2 procent högre löner har gått i mål. Även tolv av LO-styrelsens tretton förbund har ställt sig bakom. – Det grundar sig på noga övervägningar av de ekonomiska förutsättningarna, sa IF Metalls ordförande Marie Nilsson på en pressträff under måndagen. ”Ett bekymmersamt krav” Men från arbetsgivarnas håll är tongångarna annorlunda. – Det är ett högt krav, ett bekymmersamt krav. Vi ser ingenting i den ekonomiska fundamenta som talar för de här lönekraven, säger Per Widolf, förhandlingschef för Industriarbetsgivarna till TT. Vidare säger han att en sådan löneökning skulle slå hårt mot tillväxten och sysselsättningen. ”Fullkomligt orealistiskt”, säger arbetsgivarorganisationen Ikem. ”Det skulle leda till en försämrad svensk konkurrenskraft och slå mot såväl jobben som välfärden, dessutom riskerar det att driva på inflationen”, säger Henrik Stävberg, förhandlingschef, IKEM, i en skriftlig kommentar till nyhetsbyrån. ”Känner inte igen mig” Facken menar att svensk industri har stärkt sin internationella konkurrenskraft och därför har råd med den historiskt sett höga löneökningen. Men Per Widolf håller inte med. Han menar att många företag varslar om uppsägningar, samtidigt som de kämpar med högre priser och höga räntor. – Så jag känner inte igen mig i bilden, säger han till TT. Det tvååriga avtalet som gäller nu löper ut den 31 mars och har gett 7,4 procent på två år, vilket motsvarar 3,7 procent per år i snitt. Utöver den föreslagna ökningen på 4,2 procent ska avsättningar till olika former av arbetstidsförkortningar göras.