ANALYS: Har Finland vunnit strömmingskriget mot Sverige?
Det är Sverige och Finland som fiskar merparten av Östersjöns sill och strömming och Finland tar allra mest. Inför denna veckas fiskeförhandlingar var Sveriges utgångspunkt att EU:s föreslagna kvoter skulle minskas medan Finland ansåg att förslaget var bra och dessutom vetenskapligt förankrat, eftersom det baserats på underlag från det internationella havsforskningsrådet ICES. Sverige anser däremot att det finns brister med underlagen och att det behövs mer säkerhetsmarginal för att skydda fiskbestånd som ofta och länge varit hotade. Därför vill Sverige ha lägre kvoter än vad havsforskningsrådet föreslår. Det svenska nederlaget cementerades När förhandlingarna avslutats hade de finska förhandlarna fått som de ville, strömmingskvoten dubblades i centrala Östersjön och landets jordbruksminister var ”mycket nöjd”. Medan Sveriges landsbygdsminister Peter Kullgren var ”besviken” över att kvoterna inte blev lägre. Och det svenska nederlaget cementerades av en ”mycket bekymrad” statsminister Ulf Kristersson: – Det finns en alldeles uppenbar risk för överfiske, sa Kristersson till TT. Så hur kan ändå denna besvikelse presenteras som något annat än en dålig förhandling? Enligt landsbygdsministern hade resultatet blivit ännu sämre om Sverige inte deltagit i beslutet. Och på den punkten får han stöd av den finska sidan där en tjänsteman säger till TV4 att de två länderna haft ett gott samarbete, dock utan att vilja precisera på vilka punkter Finland fått kompromissa. Hade Sverige kunnat göra annorlunda? Peter Kullgrens lösning blir politikerns: att plocka fram en precis siffra som ett mått på att nederlaget också var en framgång. Enligt Kullgren hade kvoterna blivit minst 15 000 ton högre om Sverige hade skjutit ut sig ur förhandlingarna. Så hade Sverige kunnat göra annorlunda? Kritiker från till exempel Miljöpartiet säger att Peter Kullgren borde ha varit mer aktiv, långt tidigare och under en längre period. Men även den mest kritiska håller i grunden med landsbygdsministern om att läget i de här fiskeförhandlingarna är svårt, för Sverige är ensamt om att vilja minska kvoterna och då har man inga möjligheter att få andra länder med sig – man står ensam. De är förlorarna Forskare i Sverige tror att den starka och högljudda svenska debatten om fisket har gjort att Sveriges regeringar driver en annan linje än övriga Östersjöländer. Och detta är skälet till att Sverige inte får med sig andra länder på en mer restriktiv linje. Konsekvenserna av beskedet om de nya fiskekvoterna är att det industriella fisket i Östersjön får fortsätta. Förlorare är fiskare, forskare och politiker som likt statsministern tror att detta kommer att leda till överfiske och allt värre konsekvenser för Östersjön. Och om de har rätt är den stora förloraren alltså Östersjön.
Det är Sverige och Finland som fiskar merparten av Östersjöns sill och strömming och Finland tar allra mest. Inför denna veckas fiskeförhandlingar var Sveriges utgångspunkt att EU:s föreslagna kvoter skulle minskas medan Finland ansåg att förslaget var bra och dessutom vetenskapligt förankrat, eftersom det baserats på underlag från det internationella havsforskningsrådet ICES. Sverige anser däremot att det finns brister med underlagen och att det behövs mer säkerhetsmarginal för att skydda fiskbestånd som ofta och länge varit hotade. Därför vill Sverige ha lägre kvoter än vad havsforskningsrådet föreslår. Det svenska nederlaget cementerades När förhandlingarna avslutats hade de finska förhandlarna fått som de ville, strömmingskvoten dubblades i centrala Östersjön och landets jordbruksminister var ”mycket nöjd”. Medan Sveriges landsbygdsminister Peter Kullgren var ”besviken” över att kvoterna inte blev lägre. Och det svenska nederlaget cementerades av en ”mycket bekymrad” statsminister Ulf Kristersson: – Det finns en alldeles uppenbar risk för överfiske, sa Kristersson till TT. Så hur kan ändå denna besvikelse presenteras som något annat än en dålig förhandling? Enligt landsbygdsministern hade resultatet blivit ännu sämre om Sverige inte deltagit i beslutet. Och på den punkten får han stöd av den finska sidan där en tjänsteman säger till TV4 att de två länderna haft ett gott samarbete, dock utan att vilja precisera på vilka punkter Finland fått kompromissa. Hade Sverige kunnat göra annorlunda? Peter Kullgrens lösning blir politikerns: att plocka fram en precis siffra som ett mått på att nederlaget också var en framgång. Enligt Kullgren hade kvoterna blivit minst 15 000 ton högre om Sverige hade skjutit ut sig ur förhandlingarna. Så hade Sverige kunnat göra annorlunda? Kritiker från till exempel Miljöpartiet säger att Peter Kullgren borde ha varit mer aktiv, långt tidigare och under en längre period. Men även den mest kritiska håller i grunden med landsbygdsministern om att läget i de här fiskeförhandlingarna är svårt, för Sverige är ensamt om att vilja minska kvoterna och då har man inga möjligheter att få andra länder med sig – man står ensam. De är förlorarna Forskare i Sverige tror att den starka och högljudda svenska debatten om fisket har gjort att Sveriges regeringar driver en annan linje än övriga Östersjöländer. Och detta är skälet till att Sverige inte får med sig andra länder på en mer restriktiv linje. Konsekvenserna av beskedet om de nya fiskekvoterna är att det industriella fisket i Östersjön får fortsätta. Förlorare är fiskare, forskare och politiker som likt statsministern tror att detta kommer att leda till överfiske och allt värre konsekvenser för Östersjön. Och om de har rätt är den stora förloraren alltså Östersjön.