Det var en ganska kall januarikväll i Teheran. Jag och fotografen Felix Larnö hade fått ett meddelande om att människorättsaktivisten Narges Mohammadi var redo att träffas. Hon var tillfälligt ute från det ökända Evin-fängelset och mötet skulle ske utan regimens vetskap och omgärdades av en del hemlighetsmakeri.
Vi var nervösa. Det som slog emot oss i dörröppningen var mod. Trots att hon visste, att hon riskerade att gripas igen eller att aldrig mer få möta sina tvillingar Kiana och Ali som lever utanför Iran med sin pappa, ville hon träffa oss.
För att prata om dödstraff och ännu mer om sin senaste bok ”Vit tortyr” som är intervjuer inifrån Evin om hur isolering används som en tortyrmetod. Vägrade bära slöja Vi talade också länge om att slöjtvånget i Iran. Narges själv ville inte ha slöja under intervjun. Hon visste då att hon snart skulle gripas igen. Men hon visste inte att 1,5 år senare skulle Mahsa Jina Aminis död, starta enorma demonstrationer över hela landet.
Narges Mohammadi har sedan dess lyckats att organisera stöd till Kvinna, liv, frihets-demonstrationerna inifrån Evin-fängelset och föra upp frågan om sexuellt våld mot iranska fångar på agendan.
Jag är inte förvånad. Ett oförglömligt möte Hon har för länge sedan valt att offra allt för andras röst. Att vara andras röst. Ta piskrappen för dem. Det finns kritik mot henne, hennes bakgrund och att hon jobbar för förändringar inifrån Irans komplexa system.
Det är ytterligare ett pris hon får betala. Men att hon nu får fredspriset sätter ljus inte bara på henne kamp utan på hundratusentals kvinnor inne i Iran. Det sista Narges sa när jag och Felix lämnade lägenheten med kamerans minneskort gömt i kläderna, var: -Glöm oss inte. Omöjligt. Ett oförglömligt möte.