Arc North

Planeters och stjärnors positioner har i hundratals år guidat människor via horoskop. Nu vill den populära astrologiappen Co-Star låta artificiell intelligens agera astrolog, skriver New York Times. En maskin, som hämtat estetisk inspiration från Nasa, tvättmaskiner och sovjetiska datorer, ska svara på frågor som normalt inte tas upp i astrologiska sammanhang. Bland dem: Hur får jag ett bättre jobb? Borde jag starta en sekt? Svaren AI-genereras utifrån frågeställarens stjärntecken och får blandat mottagande när tidningen besöker ett PR-evenemang. För opersonligt, tycker vissa. Mer pålitligt än en spåtant, säger andra. A new machine furthers a technology company’s aims at providing astrological readings using artificial intelligence. By Saam Niami 4 July, 2023 NEW YORK — The machine stood beside a deli counter, towering over cardboard boxes piled near the entrance to the Iconic Magazines store. It had the stature of a standing washer-dryer, with black buttons, rows of blinking lights and gauges labeled with celestial bodies — “sun,” “moon” and the eight planets — on the front of its white facade. “It could be something from NASA,” said Tim Wiedmann, a 27-year-old student from Germany who visited the Manhattan store on a Wednesday night in June. While Wiedmann stood in front of the machine, its front screen directed him to “ask the stars.” Using a knob, he cycled through some 100 questions. Among them: How do I get better at my job? Should I leave New York? Should I start a cult? After choosing a question, Wiedmann entered his birthdate, time and place. The screen flashed a message that read, in part: “All answers are based on astrological calculations.” The machine, using a built-in camera, took his picture. Moments later, it spat out a piece of paper containing his grainy portrait and an answer to his question. “It’s like someone is in there,” said Wiedmann, who was one of many who came to use the machine that night. At times, lines started to snake through the store as people waited for a turn. A lot of visitors said they had heard about the machine on TikTok, including two 19-year-old students. “I asked for my red flags,” one of the students said of the question he chose, before the other student read the machine’s printed answer aloud. She said: “Your red flags include a tendency to set high expectations and a fear of conflict. Your Jupiter and Saturn placement suggests a need for perfectionism and a fear of rejection. By avoiding conflict, you may limit your potential for growth and meaningful connections. Remember, conflict is an inherent part of intimacy. Practice it with compassion and let go of unrealistic expectations.” Like most people who used the machine that night, neither he nor she initially knew that its answers were generated using artificial intelligence, including ChatGPT and GPT-3. The machine was developed by Co-Star, a technology company with a buzzy astrology app that uses AI to generate readings. It will be at Iconic Magazines for most of the summer and then move to Los Angeles. Astrologers for centuries have referred to the movement and positions of planets and other celestial bodies to inform readings and horoscopes. Co-Star follows similar methods, but its daily readings are prepared by AI that pulls text from a database written for the app by a team of astrologers and poets. The machine, which was free to use, was created to promote Co-Star’s new in-app service, Embrace the Void, which starts at about $1. The service functions similarly to the machine: Users can ask open-ended questions that are not normally addressed in the app’s astrological readings and receive answers generated by AI using Co-Star’s database of prepared text. Co-Star founder Banu Guler, 35, named a range of aesthetic inspirations for the machine, including Soviet-era computers, devices used by NASA, photo booths, and vending and washing machines. It was also influenced by the Zoltar fortunetelling machines that were once common attractions at boardwalks and arcades, she said. “The best part is you get your little reading,” Guler said of the Zoltar machines. “And then you put your reading on your fridge, or in your book or in your journal, or it just loiters at the bottom of your bag for months, if you’re me. “Even though you know it’s garbage, it’s special garbage,” she added, flashing a smirk. Before starting Co-Star in 2017, Guler was working in art sales. She said that back then, she taught herself how to code AI that could predict how certain factors, like the weather on the date of an auction, might influence the sale price of an artwork. She later drew on what she had learned about AI to develop Co-Star. “It was like, How can this fit into astrology?” she said. “Astrology is not a perfect science, but there’s also no perfect science, which I’m not saying in an anti-science way,” Guler added. “I don’t believe that science is perfect, and I don’t believe anything else is perfect, because humans are imperfect. And that’s cool. Like, genuinely, it’s beautiful.” Vijender Sharma, an astrologer of 35 years in northern India who specializes in Vedic astrology, said he has used software to prepare readings. He said that because astrology was informed by science, as long as AI was trained with the proper knowledge, he did not see any harm in using the technology. Susan Miller, an astrologer in New York who has written horoscopes for decades, was more skeptical. “AI is exciting for things like splitting atoms,” she said, adding that she would not trust such technology in a practice that often deals with human emotions. “Machines make mistakes,” Miller said. “And the person who gets the answer may walk around with that wrong answer in their head forever.” After checking out the Co-Star machine at the magazine shop, Nisarga Kadam, 23, who works in financial technology in New York, was also skeptical of its AI-generated answers. “It’s a bunch of trained words put together,” Kadam said. “It’s not personal.” Anna Jonska, 26, a video director in New York, felt the opposite. Jonska said she isn’t the biggest fan of astrology and that the machine’s use of AI made her trust it more. “I’d be more inclined to believe that an old lady leaning over a crystal ball is lying to me than a computer,” she said. © 2023 The New York Times Company. Read the original article at The New York Times.

Efter att fransk polis sköt ihjäl en 17-årig pojke har landet haft sina värsta upplopp sedan Clichy-sous-Bois stod i brand 2005. För många i Paris förorter klingar republikens motto – frihet, jämlikhet, broderskap – falskt. Men konsekvenserna av upploppen har bara gjort tillvaron sämre för de som bor där: Infrastrukturen är förstörd, stödet för Marine Le Pen stiger och debatten om polisvåld förs bara på vänsterkanten. Der Spiegel rapporterar från Parisförorterna. The police shooting of a teen in France has sent the biggest jolt through the country since the riots in the banlieues in 2005. For many, the promise of liberté, egalité and fraternité still rings hollow today. By Leo Klimm, Nadia Pantel and Britta Sandberg 7 July, 2023 From a distance, the three words inscribed above the glass entrance door of the Clichy-sous-Bois City Hall can be read: liberté, égalité, fraternité. It's only when you get closer that the damage becomes visible: holes where three stones struck the pane of glass, just below égalité, equality. As if the ideals of the Republic itself were the target. Samira Tayebi wipes tears from her face as she stands in front of the shattered glass. "You've never seen me cry, not even last week when my daughter got married, but today …" - Tayebi loses her voice. Fellow employees and citizens alike are gathered in front of her, and she has to inform them that instead of novels, comics and magazines, the city's library now only contains piles of ash hardened into clumps by the water from the fire hoses. Tayebi grew up in the high-rises of Clichy, worked for years as a teacher in this banlieue in northern Paris, and has been mayor here since 2022. "In my family, there was no money for books," Tayebi says as she gathers her composure. "If I wanted to read, I had to go to the library. These places are crucial for us." Then she speaks of cohesion and struggle, of overcoming the crisis together. But it is the feeling of powerlessness that resonates most after the speech. The Cyrano de Bergerac Library in Clichy-sous-Bois was more than a public meeting place, it was a promise. Just like the new light-rail line and the freshly inaugurated music school. All projects that were developed after the 2005 banlieue revolts began in Clichy with cars burning, battles between local youth and the police – and an uncontrollable rage that erupted for three weeks and spread to banlieues across the country. It was said afterwards that 2005 could never be allowed to repeat. And billions of euros flowed into impoverished suburbs like Clichy. These days, though, it seems like all that money has amounted to nothing. As if France were back exactly where it was nearly 20 years ago. Divided between those who hardly ever set foot in the banlieues because of their fears of violence – and those who live there, for whom the promise of égalité feels like a mockery. People of whom the rest of the country only takes note when they once again begin setting fire to their own neighborhoods. But violence in the banlieues has never escalated as quickly and fiercely as it has this time. And never before has it extended so far into the city centers. A week into the eruption of violence, there have been hundreds of attacks on police buildings and city halls, more than 1,000 ravaged stores and incinerated buses and streetcars – along with thousands of cars. In the last few days, the situation has calmed down noticeably, at least when it comes to the number of fires. But that abatement hasn't been reflected in the political debate. The analyses were finished even before supermarkets had a chance to sweep up all the broken glass. The immigrants are to blame (even if the people described as being such are often third-generation French citizens). The police are to blame (even though they have increasingly become the employer of choice for the children of immigrants). But if you want to still hear questions, you have to head to those places where the violence took place. Questions like: What the hell is going on here right now? Hayat Aït is sitting on her motorcycle in one of the parking lots in front of the residential towers of the Cité Pablo Picasso and watching videos on her mobile phone. She wears her black curls cut short, and Patrick from the series "Spongebob Squarepants" is holding his belly laughing on her sweater. Aït is immediately interested in talking. She shows the wallpaper on her phone and says she always carries him with her. It's a picture of Nahel, the 17-year-old who was shot and killed during a police check here in Nanterre, just west of Paris, on June 27. Aït says she knew Nahel well and that their families are friends, adding that she's been trying to deal with her feelings for a week. The grief and anger over Nahel's death and how completely overwhelming things have become since their housing development turned into a battle zone. As she speaks, there's a sudden smell of smoke about 100 meters behind her. "That's just the kids playing with firecrackers," Aït says with a laugh. But then there are flames. "Holy shit, are they crazy?" Aït runs off. As she runs, she shouts epithets at two 10-year-olds standing around before disappearing into the underground garage and re-emerging with a fire extinguisher. Two women haul a cleaning bucket full of water. A parched lawn has caught on fire. "They will burn us alive," one of the women says. Aït activates the fire extinguisher. People watch from the windows of the high-rises from right up to the 38th floor. When Hayat Aït returns to her motorcycle, she wipes her soot-black hands on her pants and says: "I can't take it anymore." Her Algerian parents moved to the Cité Pablo Picasso before the top floors of the high-rises had even been finished. Aït is 23 years old and works as a supermarket store manager in Paris. She knows that it's possible to escape poverty. But she also knows well just how much will and perseverance it takes. "For many, it just sucks to live here." But she says no one wants to talk about that right now. "The more we set on fire, the more they say that the Arabs and blacks can't be integrated. We're acting like caricatures of ourselves right now." Aït uses "we" even though she herself is busy putting out fires rather than starting them. Because she knows that there are few degrees of separation between the banlieue residents who suffer from violence and those who are responsible for it. Even as the orgy of destruction embarked on by the banlieue youth served to push the cause of their fury out of the news, it led to a parallel shift in French President Emmanuel Macron’s political positioning. The killing of the teenager by a policeman was "inexplicable and inexcusable," the president said shortly after the deadly shooting. And for a brief moment, the country was shocked by an amateur video that refuted the police version of events. Nahel wasn't shot in self-defense. And everyone could see as much. But the shared mourning over Nahel lasted barely half a day. It quickly turned into battle being waged between the left and the right, with one side denouncing the "execution" of Nahel M. by a racist police force, while the other side castigates the suburban riots as the consequences of "mass immigration" and wants to strip the rioters of their citizenship and cut off their families' child welfare support payments. Macron, a centrist, has also jumped into the debate, which has focused on the criminality of young men in the banlieues and the perceived weakness of the state. "We need to find a way of sanctioning the families financially when the first crime is committed," Macron said at a meeting with police. And during a meeting with 250 mayors whose cities have suffered from the riots, he spoke of "broken, blow-up family structures" and of the "fundamental authority" that must be deployed to take on the youths. The president and those around him are uninterested in claims of possible racism within the police force. When asked what he thinks about the riots, 17-year-old Amine doesn't hesitate. "I participated," he says. He's sitting in the shadow of one of the apartment blocks in the Pablo Picasso development and points to where the grass had just burned. "That's where we prepared the Molotov cocktails." Amine speaks as if he were at war. "If I die in this fight, so be it." He says his parents are from Morocco and that France was "a dream country" for him as a child. Now, he thinks it was all a lie. Liberté, freedom? "Who does that apply to? Not to us Arabs – we get harassed by the police as soon as we step outside the door." "Look around you!" Fraternité, brotherhood? "It only exists here, with us – we stick together in the Cité." Few countries wear their own ideals as proudly on their chests as France. The Republic isn't simply a state – it also wants to capture the hearts of its citizens, much like a religion approaches its followers. "Liberty, equality and fraternity" is a mantra for democracy. Only, this ideal isn’t always reflected by reality. In France, the origin of citizens may not be recorded, and the Republic defines itself as being color blind. By doing so, though, it fails over and over again when it comes to acknowledging existing racism. The Republic may be perfect, but the country isn't. This basic tension doesn't make living in France bad, per se. What's wrong, after all, with swearing allegiance as a society to three clear values, even if they can’t ever be completely realized? At the very least, it makes clear that citizens can expect a lot from their state and that they can always remind it of its promise. Harsh criticism of the president and the government is one of the basic skills that defines a responsible citizen in France. But sometimes criticism turns into radical rejection. When, for example, a group in society refuses to continue to put up with the disconnect between aspiration and reality any longer. Five years ago, it was the yellow vests who attacked city halls, a ministry and even the Arc de Triomphe in Paris. Now, in summer 2023, it is the youths in the banlieues who are setting fires. When searching among the social housing projects and their immigrant residents for clues as to what triggered the sudden upheaval of frustration and violence, the first issue to come up is always the police. Everyone you ask speaks of racist slogans and humiliating police checks. Many also say that the situation used to be less tense, that police officers used to be perceived more as people. Now, though, they look more like "robocops" in their body armor. For years, there has been a debate in France about whether the police are too heavily armed and too poorly trained. The police officers themselves complain most about the state of constant alarm in the country between terrorist attacks, mass protests and riots. On Thursday, it emerged that the 38-year-old police officer who fired the fatal shot at Nahel had worked every one of the nine days leading up to the shooting. If you ask someone like proud rioter Amine about the police, he responds: "They hate us, and we hate them." But complaints about the police are frequently followed by another grievance: COVID. The pandemic, which seems to have been largely forgotten among those who were easily able to shift to working from home, has left behind deep scars in the banlieues. From the first lockdown onward, it was clear that both the virus itself and the measures deployed to counteract its spread would hit the poorest the hardest. Nadia Ahmiddouch has been living for 30 years in Cité Pablo Picasso on the outskirts of Paris and works as a social worker in the surrounding municipalities. "COVID was a deep wound. So many people here died," she says. "That period made youth here more nihilistic and depressive. In the wealthier neighborhoods, parents just send their children to the psychiatrist. Here, children have internally bid farewell to their futures." For such young people, who even as teenagers are faced with the reality that they are at the very bottom of the country’s class structures, avowals of égalité and fraternité don’t carry much weight. It is now precisely these young delinquents from the COVID generation who are facing fast-track trials across the country – legal proceedings that can be observed in places like the 17th chamber of the Bobigny Criminal Court near Paris. Trials here take place on the ground floor. The clock behind the bench has stopped at five minutes to 12, but nobody seems to mind. The defendants are escorted in by armed police officers, some of them in handcuffs. They don’t look out into the courtroom, staring instead down at the floor – both apprehensive and somehow absent, as though this trial had nothing to do with them. Three young men are part of the first group of the day. They stand accused of throwing Molotov cocktails at a police commissioner on the night of July 1. All of them mumble. "Could you speak a bit louder. I can’t understand you," the judge says. They all nod, wipe their faces awkwardly with their hands and continue to mumble. A trio of 18-year-olds who allegedly threw Molotov cocktails and can no longer explain why they did it. One of them is wearing a black T-shirt reading "Playboy" in shiny silver lettering with a skull beneath it fashioned from silver studs. Around 40 adolescents and young adults will be brought before the judge on this afternoon. The three in the next group were born in 2003, 2004 and 2005 in the suburb of Saint-Denis, all of them still live with their parents and they are all unemployed. They have been charged with ransacking a store in Aubervilliers and stealing several bottles of alcohol. Two of them deny the charges, while one initially confesses before then getting bogged down in contradictory statements. The judge adjourns the proceedings due to a lack of evidence. The expedited court procedures may not always be as fast as the judiciary would like them to be, but the strategy adheres to the line laid out by Justice Minister Éric Dupond-Moretti: punishing rioters and plunderers to the full extent of the law. One of those who frequently demands heavy-handedness from the state is Jordan Bardella, party head of Marine Le Pen’s right-wing populist party Rassemblement National. On Tuesday afternoon, he drives up in a dark-colored sedan to the police commissioner’s office in Nanterre and steps out of the car. The building is like a fortress, surrounded by steel barricades four meters tall. Bardella is there to pay a visit to the police operating in an area that has been beset by unrest. In the morning, he published an open letter to the police and the gendarmes. "Your uniform has become a target for all those who want to attack the Republic and its symbols," he wrote, and pledged the officers "unshakeable support" from his party. The 27-year-old Bardella grew up in a banlieue himself – in social housing in Département Seine-Saint-Denis. His mother came to France in the 1960s as the child of Italian immigrants, later surviving on minimum wage as a single mother living with her son. Bardella has frequently sought to leverage that background in his political career. For many years, he likes to say at campaign appearances, "the only forest I knew was the bleak rows of high-rises," adding that he found himself confronted with violence, gangs and drugs at an early age. At some point in his narrative of being a child immigrant comes the story of his success, the product of effort and discipline and his escape from the banlieue. Bardella sees himself as living proof that success is possible as long as you want it. He is a gift to the party. These days Bardella wears immaculate shark-collared white shirts and hair cut just as short as that of the police officers he has come here to meet. "For me, they are people who get up every morning to restore the republican order that has been heavily damaged by 30 years of immigration and laxity," he says in an interview after speaking with the officers. He is demanding an immediate stop to immigration, educational institutions run by the military and strict penalties for the parents of juvenile delinquents. "If we take over leadership of this country in the 2027 presidential elections, we will restore republican order in this territory square meter by square meter." No other politician has profited from the unrest to the degree Marine Le Pen has. According to an IFOP survey, 39 percent of the French are satisfied with how Le Pen has positioned herself in the crisis, while Emmanuel Macron received only 33 percent support and left-wing populist Jean-Luc Mélenchon just 20 percent. If you look at the direct consequences of the unrest, it becomes clear that they couldn’t be worse for the people in the banlieues: soaring support for the Le Pen’s right wing, destroyed infrastructure in their neighborhoods and a debate over police violence limited to the far-left margins of society. Mehdi Bigaderne calls it "suicide." "Why would you destroy your own neighborhood? Because you no longer want to live, and you believe in nothing anymore." It's 9 p.m. on Tuesday evening and Mehdi Bigaderne is alone in the City Hall of Clichy-sous-Bois. At noon that day, he stood behind Mayor Samira Tayebi as one of her deputies, and now he has just finished a tour of the quarter. It is quiet in Clichy, with people both young and old sitting in folding chairs on the sidewalks. "We’ll see how things develop," Bigaderne says, though he doesn’t sound particularly optimistic. Still, Mehdi Bigaderne has for several years refused to give up. When Clichy erupted in violence in 2005, he was a 24-year-old student, and he knew many of those who started erecting barricades. He lived in the same run-down social housing as those who French Interior Minister Nicolas Sarkozy – who would later become president – referred to as "riffraff." "Those weren’t riots, it was a revolt," says Bigaderne. The year 2005 politicized many young people in the banlieues. And it also propelled people like Bigaderne into the city halls – people who know what it’s like to grow up in the high-rise ghettos. Why do young people throw rocks at City Hall? "Because they feel ignored and scorned" Bigaderne says. He talks about how the people of Clichy began burning their French passports in 2005 since they would rather not be French citizens than second-class citizens. That year, Bigaderne and others arranged a tour of France from banlieue to banlieue and had people fill out "cahiers de doléances" – registers of grievances. "Just like in the French Revolution," he says. He and the others made sure they would become part of the country’s history. One could interpret Bigaderne’s involvement as proof that France isn’t actually disintegrating into two competing factions, with the immigrants on one side and the increasingly nationalist majority on the other. It’s just hard for Bigaderne himself to adopt such a point of view at the moment. "The last few days have felt like failure," he says. He then reflects: "I would still tell every 17-year-old that they shouldn’t stop hoping for a better future," he says. Outside, darkness has fallen. Before he heads home, Bigaderne wishes the security guard a good night. The guard will remain at City Hall until the next morning. Democracy here can no longer be left on its own. © 2023 Der Spiegel. Distributed by The New York Times Licensing Group. Read the original article at Der Spiegel.

Att världen är på väg att gå åt helvete är en av de vanligaste missuppfattningarna om vår tid – och det är Sierra Leone ett tydligt exempel på, menar The New York Times-profilen Nicholas Kristof. Han har än en gång besökt det som har kallats världens farligaste plats att föda barn på, men nu har nästan alla kvinnor tillgång till gratis vård både före och efter förlossning. En fantastisk utveckling som borde få mer uppmärksamhet enligt Kristof. ”Vi kastar oss över kriser /.../ men gör inte tillräckligt för att belysa framstegen inom hälsa och utbildning”, skriver han. One of the misimpressions people have about the world is that it’s going to hell. Perhaps that’s because humanity’s great triumph over the past half-century — huge reductions in poverty, disease and early death — goes largely unacknowledged. By Nicholas Kristof 3 June, 2023 FREETOWN. Just about the worst thing that can happen to anyone is to lose a child, and historically, almost half of children died before reaching adulthood. We happen to live in a transformational era in which 96% of the world’s children now survive until adulthood. That arc is visible here in Sierra Leone, a country that remains heartbreakingly poor — yet where the risk of a child dying is less than half what it was 20 years ago. You may have heard of Sierra Leone as “the most dangerous place in the world to give birth.” No longer true: Deaths in pregnancy and childbirth have plunged 74% since 2000, according to United Nations figures. In a remote health center, I met Yeabu Kargbo, 19, who had just given birth with the help of a trained midwife, after a full set of prenatal visits. Medical care for pregnant women and babies is mostly free now in Sierra Leone, as is contraception. Kargbo’s mother, who was offering unsolicited parenting advice that Kargbo pretended not to hear, is illiterate and had six children. Kargbo herself has a sixth grade education and said she wanted to stop at three children — and with the country’s improving health care and education, she has big plans for her new baby girl. “I want this child to go to university,” she said. Sierra Leone is still a dangerous place to give birth by international standards. But I’ve been visiting West Africa since I was a law student in 1982, and one reason I often write about reproductive health is that I’ve seen too many women dying unnecessarily in childbirth in the region. The improvement in well-being is stunning. More than 90% of pregnant women in Sierra Leone now get prenatal care, and the great majority are assisted during delivery by a trained midwife, nurse or doctor. After delivery, nurses put babies to the breast right away and counsel moms on exclusive breastfeeding practices, reducing infant mortality. At the bustling maternity ward in the city of Makeni, a nurse told me that women in labor now often arrive on the backs of motorcycles, which doesn’t sound great — until she explains that they used to arrive in wheelbarrows. Health centers are beginning to take on cervical cancer, a hideous disease (sometimes diagnosed partly by the stench of rotting flesh) that kills more people worldwide than maternal mortality but gets much less attention. Some girls in Sierra Leone now get the HPV vaccination against it, and some clinics offer low-cost screenings that bathe the cervix in vinegar and look for lesions. Meanwhile, obstetric fistulas are being repaired, giving girls their lives back, at a pace that couldn’t have been imagined 20 years ago. Enormous challenges remain, including turmoil to the north in Mali and Burkina Faso that could destabilize the entire region. But one reason the world doesn’t do more to help poor countries is exhaustion, a sense that nothing works. I fear that misperception is driven partly by journalists like me, and by aid workers, advocates and other bleeding hearts. We pounce upon crises, so what the public hears about in Africa is carnage in Sudan, hunger in Somalia and massacres in Ethiopia. Those are real problems that deserve more attention, not less — but we don’t do enough to illuminate the backdrop of gains in health, education and well-being. Many people believe that global poverty is hopeless — 87% said in a 2016 survey that poverty had stayed the same or gotten worse over the previous two decades — while, in fact, the share of the world’s people living in extreme poverty has plunged from 38% in 1990 to about 8% now. Historians may eventually look back and conclude that leaps in human well-being, health and child survival were the most important things happening in the world in the early 21st century. I’m winding up my annual win-a-trip journey, in which I take a student with me on a reporting trip. This year’s winner is Maddie Bender. We met President Julius Maada Bio of Sierra Leone, and I asked him if he thought journalistic obsession with crises was damaging. “Sure,” he said, “we do blame you.” We are privileged to live in an age of miracles. This is biblical: The blind see (cataract and trichiasis surgeries!); the lame walk (clubfoot correction!). Age-old maladies such as leprosy, polio, fistula, Guinea worm and river blindness are receding, and this progress is as authentic as all the perils that make the headlines. (For those who have been asking how to help address the issues I’ve been writing about on this trip, check out Helen Keller Intl for its work battling parasites and blindness, the END Fund for its surgeries to repair scrotums grotesquely swollen by parasites and Camfed for its education programs for girls in Africa.) There are many reasons to tear our hair out, but let’s also take a nanosecond to acknowledge the growing number of children who are not hungry, the increasing share of moms who are not dying in childbirth, the proven ways we have to make a better world. That is how I can wind up a visit to one of the world’s poorest countries and emerge with hope. © 2023 The New York Times Company. Read the original article at (Uppdatera länk, så den går direkt till originalet här) The New York Times.

Efter en rafflande final står det nu klart att Loreen med låten ”Tattoo” kommer få representera Sverige i Eurovision Song Contest i vår. På fjärdeplats kom Jon Henrik Fjällgren tillsammans med Adam Woods och Arc North. Nu ... Artikeln Jon Henrik Fjällgrens varma ord till svenska folket – stora tacksamheten: ”Älskar er så himla mycket” är skriven och publicerad av Nöjeslivet.

Panetoz höjde stämningen med sin dansanta "On my way", Maria Sur lugnade ned den igen med sin finstämda ballad – och jublet när Loreen körde den favorittippade "Tattoo" var enormt. 27 000 är på plats i Friends Arena under kvällen och inväntar nu spänt resultatet från de internationella jurygrupperna – och folkets tittarröster. När Melodifestivalklubben under fredagens genrep frågade publiken fick Loreen 36 procent av rösterna. Även spelbolagen har varit överens om att det blir Loreen som vinner Melodifestivalen i år. Oddsen ligger på 1,03 vilket i sammanhanget får anses vara ovanligt lågt. "Tattoo" har redan över 8 miljoner spelningar på Spotify, medan Smash Into Pieces "Six feet under" har 2,6 och Marcus & Martinus "Air" har 2 miljoner lyssningar. Loreen är storfavoriten att gå till Eurovision. “Vinnarplatsen är solklar” På andra plats i fredagens publikundersökning kom Theoz med 16,4 procent av rösterna. Trots att han har ett starkt stöd från publiken tror även han på Loreen som vinnare. — Det var mitt mål att ta mig till final men jag tror att det är ganska solklart vem som tar förstaplatsen. Jag ska bara göra mitt bästa och så får vi se. Det är mycket känslor och nerver, men jag är mest taggad, säger han. För 21-årige Adam Woods var deltävlingen i Göteborg första gången han stod på en scen överhuvudtaget. Nu berättar han att han tillsammans med Jon Henrik Fjällgren och dj-kompisen Arc North gjort ett par spelningar under de veckor som gått sedan dess. — Det är häftigt att gå från först en arena med 10 000 och sedan en arena med 50 000. När man står däruppe igen är det som att allt faller på plats, som att man är på samma ställe bara lite större, säger han. TT: Hur gärna vill ni gå vidare till Eurovision Song Contest? — Det är klart att det hade varit jättefint att få se hur det är och tillsammans med er, säger Jon Henrik Fjällgren. — Det hade varit ett fint avslut på hela din Melodifestivalsresa, säger Arc North och syftar på att Fjällgren sagt att årets tävling blir hans sista. Stort stöd från svenska publiken Marcus och Martinus har också gått och blivit publikfavoriter. Inför finalen kände de en viss nervositet – men också ett stort publikstöd. Marcus & Martinus sjunger "Air" i Melodifestivalsfinalen. — Vi har fått höra så otroligt mycket positivt och blev så glada när vi gick direkt till final. Vi visste inte vad vi skulle vänta oss av den svenska publiken, så det är jätteroligt att de har stöttat oss hela vägen, säger Marcus Gunnarsen. Även om Loreen är den stora favoriten vill den norska duon inte ta ut något i förskott. — Man har självklart chanser, det är en tävling och allt är möjligt. Det viktigaste är att folk sitter med en bra känsla efter att ha sett oss, säger Marcus Gunnarsen. — Vi vill gå till Eurovision, det vill alla här. Men alla är väldigt duktiga, tillägger Martinus Gunnarsen.

Artisterna tågar in i Friends arena till flaggor och blåsmusik. Årets finalister i Melodifestivalen presenteras av Sami Rekik från Medina, som i fjol gjorde succé och hamnade trea med bidraget "In i dimman". — Välkomna alla ni där hemma och alla ni 27 000 i arenan, säger Jesper Rönndahl. Han och Farah Abadi ropar "Nu kör vi!" i kör innan de trycker på den stora knapp som signalerar startpunkten för programmet. Det finns en klar förhandsfavorit. Loreen, som när Melodifestivalklubben frågade publiken under fredagens genrep fick 36 procent av rösterna. Även spelbolagen har varit överens om att det blir Loreen som vinner Melodifestivalen i år. Oddsen ligger på 1,03 vilket i sammanhanget får anses vara ovanligt lågt. Loreens bidrag "Tattoo" har redan över 8 miljoner spelningar på Spotify, medan Smash Into Pieces "Six feet under" har 2,6 och Marcus & Martinus "Air" har 2 miljoner lyssningar. “Vinnarplatsen är solklar” På andra plats i fredagens publikundersökning kom Theoz med 16,4 procent av rösterna. Trots att han har ett starkt stöd från publiken tror även han på Loreen som vinnare. — Det var mitt mål att ta mig till final men jag tror att det är ganska solklart vem som tar förstaplatsen. Jag ska bara göra mitt bästa och så får vi se. Det är mycket känslor och nerver, men jag är mest taggad, säger han. Förra året lyckades Theoz charma sig hela vägen till final med "Som du vill". Där slutade han på en sjunde plats och målet i år är en bättre placering. — Jag är bara jätteglad över att vara i final så jag skulle inte bli besviken vilken placering jag än skulle få. Ett litet mål jag har är att försöka komma längre än förra året. Men jag är bara jättetacksam över att få vara i final och att få chansen att vara med igen. "Häftigt" För 21-årige Adam Woods var deltävlingen i Göteborg första gången han stod på en scen överhuvudtaget. Nu berättar han att han tillsammans med Jon Henrik Fjällgren och dj-kompisen Arc North gjort ett par spelningar under de veckor som gått sedan dess. — Det är häftigt att gå från först en arena med 10 000 och sedan en arena med 50 000. När man står däruppe igen är det som att allt faller på plats, som att man är på samma ställe bara lite större, säger han. TT: Hur gärna vill ni gå vidare till Eurovision Song Contest? — Det är klart att det hade varit jättefint att få se hur det är och tillsammans med er, säger Jon Henrik Fjällgren. — Det hade varit ett fint avslut på hela din Melodifestivalsresa, säger Arc North och syftar på att Fjällgren sagt att årets tävling blir hans sista. Stort stöd från svenska publiken Marcus och Martinus har också gått och blivit publikfavoriter. Inför finalen kände de en viss nervositet – men också ett stort publikstöd. — Vi har fått höra så otroligt mycket positivt och blev så glada när vi gick direkt till final. Vi visste inte vad vi skulle vänta oss av den svenska publiken, så det är jätteroligt att de har stöttat oss hela vägen, säger Marcus Gunnarsen. Även om Loreen är den stora favoriten vill den norska duon inte ta ut något i förskott. — Man har självklart chanser, det är en tävling och allt är möjligt. Det viktigaste är att folk sitter med en bra känsla efter att ha sett oss, säger Marcus Gunnarsen. — Vi vill gå till Eurovision, det vill alla här. Men alla är väldigt duktiga, tillägger Martinus Gunnarsen.

När jurygruppernas röster är räknade är det inga större överraskningar att Loreen hamnar högst – däremot har jurygrupperna en otippad favorit i Paul Reys "Royals", som just nu ligger trea i startfältet. Marcus & Martinus "Air", som av spelbolagen spås bli tvåa i tävlingen, är tvåa även efter att juryn har sagt sitt. 27 000 är på plats i Friends Arena under kvällen och inväntar nu spänt resultatet av folkets tittarröster. När Melodifestivalklubben under fredagens genrep frågade publiken fick Loreen 36 procent av rösterna. Även spelbolagen har varit överens om att det blir Loreen som vinner Melodifestivalen i år. Oddsen ligger på 1,03 vilket i sammanhanget får anses vara ovanligt lågt. "Tattoo" har redan över 8 miljoner spelningar på Spotify, medan Smash Into Pieces "Six feet under" har 2,6 och Marcus & Martinus "Air" har 2 miljoner lyssningar. Theoz framför "Mer av dig" till stort jubel från studiopubliken. “Vinnarplatsen är solklar” På andra plats i fredagens publikundersökning kom Theoz med 16,4 procent av rösterna. Trots att han har ett starkt stöd från publiken tror även han på Loreen som vinnare. — Det var mitt mål att ta mig till final men jag tror att det är ganska solklart vem som tar förstaplatsen. Jag ska bara göra mitt bästa och så får vi se. Det är mycket känslor och nerver, men jag är mest taggad, säger han. Jon Henrik Fjällgren tävlar i Melodifestivalen för fjärde gången. För 21-årige Adam Woods var deltävlingen i Göteborg första gången han stod på en scen överhuvudtaget. Nu berättar han att han tillsammans med Jon Henrik Fjällgren och dj-kompisen Arc North gjort ett par spelningar under de veckor som gått sedan dess. — Det är häftigt att gå från först en arena med 10 000 och sedan en arena med 50 000. När man står däruppe igen är det som att allt faller på plats, som att man är på samma ställe bara lite större, säger han. TT: Hur gärna vill ni gå vidare till Eurovision Song Contest? — Det är klart att det hade varit jättefint att få se hur det är och tillsammans med er, säger Jon Henrik Fjällgren. — Det hade varit ett fint avslut på hela din Melodifestivalsresa, säger Arc North och syftar på att Fjällgren sagt att årets tävling blir hans sista. Stort stöd från svenska publiken Marcus och Martinus har också gått och blivit publikfavoriter. Inför finalen kände de en viss nervositet – men också ett stort publikstöd. Marcus & Martinus sjunger "Air" i Melodifestivalsfinalen. — Vi har fått höra så otroligt mycket positivt och blev så glada när vi gick direkt till final. Vi visste inte vad vi skulle vänta oss av den svenska publiken, så det är jätteroligt att de har stöttat oss hela vägen, säger Marcus Gunnarsen. Även om Loreen är den stora favoriten vill den norska duon inte ta ut något i förskott. — Man har självklart chanser, det är en tävling och allt är möjligt. Det viktigaste är att folk sitter med en bra känsla efter att ha sett oss, säger Marcus Gunnarsen. — Vi vill gå till Eurovision, det vill alla här. Men alla är väldigt duktiga, tillägger Martinus Gunnarsen.

Nu kör vi! På lördag avgörs den stora finalen i Melodifestivalen och då är det folkfest eller rättare sagt upp till kamp (åtminstone för den som vill knipa den där sångfågeln i guld). 

Men frågan kvarstår: kommer svenska folket kunna pusta ut eller kommer vi behöva bära skämskudden likt en fana hela vägen till the grand final i Liverpool, Storbritannien, den 13 maj? Trots att årets Mello-upplaga bestått av många frågetecken, svaga bidrag och en hel del galenskap som fått tittarna att vilja bojkotta musikspektaklet. Så är det kanske just det där tokeriet som behövs i slutet av dagen. Det ger ju oss ändå så mycket samtalsämnen att förenas i. Melodifestivalens motto är trots allt att "bygga broar" även om det är på glättig popmusiks bekostnad.

1.Where You Are (Sávežan) – Jon Henrik Fjällgren, Arc North feat. Adam Woods

Bortsett från min Fjällgren-crush... så är det här en varm och uppiggande låt som oavsett utgång skrivit schlagerhistoria. Dj:n Arc North och sångaren Adam Woods lär efter sin medverkan göra ett uppsving på musikmarknaden. I refrängen hörs Fjällgren nästan ensam och det är just det som gör låten mer minnesvärd och kärleksfull.

I veckan har Fjällgren meddelat att det här är hans sista gång i Melodifestivalen. Så håll hårt i de tre sista minuterna fullspäckad av magisk edm-jojk!

2. Rhythm Of My Show – Tone Sekelius

En av förra årets kanske största nykomling körde igång hela Mello i år. Svag inledning. Pipan är inte så stark som jag hoppats på och det är uppenbart att auto-tonen körs igång för att ge mer musikalisk effekt.

Visserligen är det en glad poplåt med attityd. Men jag blir inte helt övertygad om att det här är det bidrag som vet var skåpet ska stå om Sverige ska bli värdland 2024.

3. One Day – Mariette

När Mariette tar ton vet jag exakt vad jag ska få. Allt känns så förutsägbart och jag önskar att hon kunde våga sig på något nytt och kraftfullt.  Uppträdandet för dessutom mina tankar till att jag just sett något sektliknande och jag vill tro att de flesta är Mariette-mättad vid det här laget. Det funkade 2015. Inte 2023. 

4. Air – Marcus och Martinus

Norska tvillingstjärnorna dissade hemlandet för Mello i Sverige. A-ha får duon inte tillräckligt uppmärksamhet från sitt eget landsfolk? Bidraget låter förvånansvärt mer vuxet än vad jag hade förväntat mig och de var trots allt det starkaste bidraget i den tredje deltävlingen i Lidköping. Den tredje deltävlingen var så beige att jag krackelerade av trötthet och utmattning. Men Marcus och Martinus gav i alla fall mig lite luft tillbaka och jag förstår att de här grabbarna får tonårshjärtan att slå volter.

5. On My Way – Panetoz

Ett färgstarkt och glatt nummer som garanterat kommer bli årets sommarplåga. Panetoz låter precis som förväntat och de verkar inte vad jag vet florera utanför Mello-sammanhanget. Låten är fylld med energi men långt ifrån stark nog för att bli en vinnare. En tävling kan givetvis inte enbart bestå av vinnare... men visst, det är lite uppfriskande med ett lyckopiller i början av kvällen. 

6. Never Give Up – Maria Sur

Det här är kvällens kraftfulla powerballad som handlar om vad Maria Sur från Ukraina upplevt under det gånga året. Låttextens innebörd är emotionell och visst ger den hopp om bättre tider. Men trots det allvarliga är det ingen "öronmask" och inför stundande final är det här en låt jag inte lagt på minnet. Vinner den här låten kan det mycket väl bero på en politisk poäng – om så är fallet blir jag sur.

7. Six Feet Under – Smash Into Pieces

När de här mystiska rockarna går på scen är det helt okej att strunta i grannarna. HÖJ VOLYMEN för guds skull! Jag erkänner: jag var redo för besvikelse och förutsägbar "töntrock" efter tre tradiga deltävlingar. Men så kom plötsligt den här låten som höjde sig över de andra. Inga känslor sopades under mattan varken text eller sångmässigt och den hårda låten ger mig gåshud och varma känslor. Med en raspig och mild stämma förs mina tankar till Linkin Parks Chester Bennington. Den som vet den vet... Smash Into Pieces får gärna ta hem storvinsten på lördagskvällen!

8. Where Did You Go – Kiana

Nyligen 16 år fyllda står hon i gränslandet till vuxenvärlden med en låt som tyvärr känns som ett skolavslutningsframträdande. Låten är alldeles för gäll och repetitiv – den vet nog inte riktigt själv vilken riktning den vill gå. Det hela känns lite för identitetslös. Men vem vet? Om några år levererar Kiana kanske en kraftfull låt som övertygar oss alla om dess egentliga riktning.

9. Släpp alla sorger – Nordman

Nyckelharpan. Svenskt kulturarv. Ljuvlig folkmusik i sitt esse. Det här är en både kraftfull och mjuk låt i all dess enkelhet och nog trampar jag med i takten. Den stora korpen och vildvittrorna bådar inte olycka för duon – men vingslagen är långt ifrån att bli till den lättande sångfågeln i guld.

Låten fungerar utmärkt för att släppa alla sorger (se tidigare bidrag) för att gå vidare till nästkommande... vinnare.

10. Tattoo – Loreen

Det här är en låt att minnas och likt låttiteln karvar sig den in i skinnet för att bli kvar på djupet. Tattoo får vinnaren Euphoria från 2012 att blekna. 

Förutom en kraftfull låt med energi och djup är hela numret ett vackert och sensuellt konstverk. Loreens låt får mina tankar att föras till en skapelseberättelse där hon upprätthåller världsordningen med sin ödmjukhet. Går Melodifestivalen ut på att skicka någon som kan rädda Mello-världen så är det just Loreen – hon är redo att slåss om Europas kärlek.

11. Mer av dig – Theoz

Nej. Jag vill inte ha mer av dig. För mig är det för mycket pojkbandskänsla – en genre som jag helst slipper se yngla av sig. Men visst, det är en glad och studsig låt och jag förstår framför allt om de yngre diggar låten. På måndag kommer skolgårdarna gunga till ekot av Theoz visslingar.

12. Royals - Paul Rey

Första trettio sekunderna skvallrar om en låt som kommer spelas frekvent på radio i sommar. Inte min dock.  Låten är alldeles för trendkänslig och tappar det där man behöver för att fånga någon på djupet och bli den man självvalt återkommer till. Som sista låt i finalen känns det som om vi bjuds på en injektion av konstlad energi – som vi inte behöver.

När Melodifestivalklubben frågade publiken under fredagens genrep i Friends Arena vem som vinner Melodifestivalen fanns det ett givet svar: Loreen. Hon fick 36 procent av rösterna, men huvudpersonen själv vill inte se sig själv som någon storfavorit. — Jag försöker bara hålla mitt fokus, men jag ska inte sticka under stol med att jag blir glad när människor tycker om det jag skapat. Det är så många kreatörer som är med och bidrar till mitt nummer, säger Loreen. Totalt tillfrågades 1 022 personer ur publiken. Även spelbolagen är överens om att det blir Loreen som vinner Melodifestivalen i år. Oddsen ligger på 1,03 vilket i sammanhanget får anses vara ovanligt lågt. “Vinnarplatsen är solklar” På andra plats i fredagens publikundersökning kom Theoz med 16,4 procent av rösterna. Trots att han har ett starkt stöd från publiken tror även han på Loreen som vinnare. — Det var mitt mål att ta mig till final men jag tror att det är ganska solklart vem som tar förstaplatsen. Jag ska bara göra mitt bästa och så får vi se. Det är mycket känslor och nerver, men jag är mest taggad, säger han. Förra året lyckades Theoz charma sig hela vägen till final med “Som du vill”. Där slutade han på en sjunde plats och målet i år är en bättre placering. — Jag är bara jätteglad över att vara i final så jag skulle inte bli besviken vilken placering jag än skulle få. Ett litet mål jag har är att försöka komma längre än förra året. Men jag är bara jättetacksam över att få vara i final och att få chansen att vara med igen. Jon Henrik Fjällgren, Arc North och Adam Woods har gjort några spelningar mellan deltävlingen och finalen. För 21-årige Adam Woods var deltävlingen i Göteborg första gången han stod på en scen överhuvudtaget. Nu berättar han att han tillsammans med Jon Henrik Fjällgren och dj-kompisen Arc North gjort ett par spelningar under de veckor som gått sedan dess. — Det är häftigt att gå från först en arena med 10 000 och sedan en arena med 50 000. När man står däruppe igen är det som att allt faller på plats, som att man är på samma ställe bara lite större, säger han. Jon Henrik Fjällgren säger att han medvetet avstår från att ta del av några gissningar kring vem som till slut tar hem finalen. — Jag följer inte med i de här oddsen. Jag vill bara fokusera på numret och så får vi se hur det går. TT: Hur gärna vill ni gå vidare till Eurovision Song Contest? — Det är klart att det hade varit jättefint att få se hur det är och tillsammans med er, säger Jon Henrik Fjällgren. — Det hade varit ett fint avslut på hela din Melodifestivalsresa, säger Arc North och syftar på att Fjällgren sagt att årets tävling blir hans sista. Marcus & Martinus tävlar med låten "Air". Stort stöd från svenska publiken Marcus och Martinus har också gått och blivit publikfavoriter. Inför finalen känner de en viss nervositet – men också ett stort publikstöd. — Vi har fått höra så otroligt mycket positivt och blev så glada när vi gick direkt till final. Vi visste inte vad vi skulle vänta oss av den svenska publiken, så det är jätteroligt att de har stöttat oss hela vägen, säger Marcus Gunnarsen. Även om Loreen är den stora favoriten vill den norska duon inte ta ut något i förskott. — Man har självklart chanser, det är en tävling och allt är möjligt. Det viktigaste är att folk sitter med en bra känsla efter att ha sett oss, säger Marcus Gunnarsen. — Vi vill gå till Eurovision, det vill alla här. Men alla är väldigt duktiga, tillägger Martinus Gunnarsen.

Utgången i årets Melodifestival är redan avgjord på förhand – i alla fall enligt ett antal experter och spelbolag. Men det faktiska resultatet beror på hur tittare och jurygrupper väljer att lägga sina röster på lördag, något Loreen är fullt medveten om. — Jag vet inte vad som händer på andra sidan skärmen, men jag hoppas att tittarna förstår vad jag försöker förmedla. Mitt nummer ska vara ett safe space, något alla kan connecta till. Det kände jag i tävlingen i Malmö, det var länge sedan jag upplevde ett sådant stöd från människor i arenan. Hennes framförande av bidraget "Tattoo" avbröts i deltävlingen när en klimataktivist tog sig upp på scenen. Loreen fick sjunga om från början, fick sedan flest röster och gick direkt till final. — Att jag blev avbruten har jag återhämtat mig från för längesedan, det återhämtade jag mig från en minut efter att det hade hänt. Men jag har inte återhämtat mig från responsen. När man går in i någonting utan förväntningar och får så vacker respons på det, då blir man lite förvirrad och glad i en enda salig blandning, säger hon. "Sticker ut" Tone Sekelius är en av flera artister som trots att de befinner sig i final är medvetna om att de verkar i skuggan av en gigantisk förhandsfavorit. — Det finns en person som alla har snöat in sig på – med all rätt för hon är väldigt duktig. Det är ett nummer som sticker ut och det kan ingen ta ifrån henne. Det tycker jag verkligen att hon borde hyllas för, säger hon och förtydligar att hon menar Loreen. Under torsdagens repetitioner fick Tone Sekelius en del problem med rösten. Den torra luften i arenan har gjort att hon har fått avbryta sången ett par gånger. — Jag blir jättepåverkad av det, låter som en kråka och kan knappt få fram ett jävla ord. Jag vet inte vad det beror på. Jag får bara tänka att när det väl gäller så behöver jag bara sjunga en gång och inte tre som under repetitionerna. Tone Sekelius fick problem med rösten under torsdagens repetitioner. Jon Henrik Fjällgren, dj:n Arc North och sångaren Adam Woods gick precis som Tone Sekelius direkt till final från den första deltävlingen i Göteborg. Ett problem med att medverka i den första deltävlingen brukar vara att låtarna hinner glömmas bort lagom till finalen. — Det blev lite så att vi fick den känslan från början. Men nu spelas ju låten relativt mycket vad jag har hört och den verkar vara väldigt omtyckt, säger Jon Henrik Fjällgren. En av dem som fick flest röster i sin deltävling var ukrainska Maria Sur. Inför finalen berättar hon om stödet hon har fått från svenska folket. — Det är nästan bara kärlek. Vissa kanske muttrar om att jag inte är svensk, men jag har fått väldigt mycket stöd och kärlek och det är jag verkligen tacksam för. Maria Sur vill gärna representera Sverige. För mindre än ett år sedan flydde hon från kriget i Ukraina och nu skulle det alltså kunna bli så att hon får representera Sverige i Eurovision Song Contest. — Det skulle vara en ära för mig att representera Sverige. Jag börjar känna att det här är mitt andra hem. Jag har träffat så många underbara människor som har hjälpt mig mycket. Inte besviken Om resultatet i Melodifestivalen skulle bli ett helt annat än det förväntade skulle Loreen ändå inte bli besviken, säger hon. — Om jag hamnade sist så är det universum som vill ha det på det viset och då måste jag acceptera det. I publiken kommer hon liksom vid deltävlingen att ha sin vän – och medium – med sig som stöd. TT: Har du låtit henne titta i spåkulan och se vad resultatet blir på lördag? — Du är rolig! Lyssna, jag vill inte veta något, det är livsfarligt att sitta och spekulera vad som händer i framtiden. Nej tack. TT: Så vad har du då spådamen till? — Jag har lärt mig av mina år i branschen att ha människor med som tror på det jag gör och säger som det är när jag är jobbig. Jag blir som jag umgås, jag vill ha en positiv och ödmjuk energi runt mig.