Estonia-överlevande kräver ny utredning: "Det är självklart"

I dag minns Sverige den ödesdigra natten den 28 september 1994, då passagerarfärjan Estonia drog med sig 852 människor ner i djupet. — I dag har 30 år gått, men det känns fortfarande så nära, säger kung Carl XVI Gustaf vid en minnesceremoni på Djurgården.

Under lördagen uppmärksammas 30-årsdagen av Estonias förlisning med en minnesceremoni vid Galärvarvskyrkogården på djurgården. Bland andra deltar kung Carl Gustaf och drottning Silvia på manifestationen. Även riksdagens talman Andreas Norlén, statsminister Ulf Kristersson samt överlevare kommer att delta. Texten uppdateras

Under lördagen hedras på många platser i landet de personer som miste livet i den tragiska fartygsolyckan. Besättningschefen och piloten Bo Lundström, narkosläkaren Liselotte Yregård och ytbärgaren Torbjörn Olsen är tre av dem som jobbade på helikoptern den där natten i september 1994. – Det första vi såg var en flotte som låg upp och ner. Det var flera stycken som drunknat under natten så det var elva kvar i flotten när vi kom fram, säger Torbjörn Olsen. Tillsammans tog de beslutet att fokusera på att rädda de liv som gick att rädda, stänga av känslorna och lita på den professionella kunskapen de hade sedan innan. – På platsen låg några människor med ansiktet ner i vattnet och några som gav tecken på att vara vid liv, säger Liselotte Yregård. Han hissades ner till flotten Torbjörn Olsen var den som hissades ner till människorna som låg i vattnet. – Skygglapparna kommer på, min uppgift var att få upp människorna till den här helikoptern, säger han. Väl på plats förstod varken Bo, Liselotte eller Torbjörn omfattningen utav katastrofen, det blev tydligt först ett tag efter att de kom i land. – Det var väl när vi satt på hotellet på kvällen och åt middag tillsammans som vi började reflektera ”vad är det vi varit med på för någonting?”, säger Bo Lundström. ”Hon såg ut som en ängel i vattnet” De va sex personer som visade livstecken och helikopterteamet lyckades rädda livet på alla. Men kvar finns för alltid minnena av de som inte överlevde. – Det var en ung kvinna som låg med ansiktet ner och såg ut som en ängel i vattnet med utslagna armar. Jag valde att vända bort blicken. Jag insåg att hennes ögon och ansikte vill jag inte ha på mina näthinnor i framtiden, säger Torbjörn Olsen.

Ingen som slog på sin tv eller radio på morgonen den 28 september 1994 kan ha glömt hur de fick höra den ohyggliga nyheten om att ett passagerarfartyg hade förlist i Östersjön. För tusentals anhöriga förändrades livet den natten. M/S Estonias undergång var den värsta sjökatastrofen i fredstid i nordiska farvatten. 852 människor förlorade livet, de allra flesta av dem följde med färjan i djupet.

Tidigare har kommissionen talade inte med överlevarna, utan enbart med besättningsmän. Vittnen menar att Estonias förlisning startade tio minuter tidigare än vad haverirapporten slår fast. Texten uppdateras.

På lördag är det exakt 30 år sedan fartyget Estonia förliste. Då är det också världspremiär i Malmö för en pjäs om en överlevare från Estonia och hans kamp mot skuldkänslorna. För varför var det egentligen så få kvinnor som överlevde?

Visarna har stannat på två minuter över midnatt. Då föll väckarklockan i hytt 4217 i golvet och Mikael Öun vaknade av smällarna när Estonia fick första slagsidan. Nu, 30 år senare, pekar han på montern som står på Estonia-avdelningen på Vrak - Museum of Wrecks i Stockholm. – När jag vaknade förstod jag att jag måste ta mig upp och ut. Men klockan låg och blockerade dörren så jag stoppade den i fickan. Där låg även min kamera som jag la i andra fickan innan jag tog mig ut i korridoren. Tog sig till slut ut Korridorer och trappor hade då förvandlats till en dödsfälla med trappräcken som lossnade och människor som föll handlöst. Men Mikael lyckades ta sig ut. – Vi kom ut på fartygets livbåtsdäck och jag sätter på mig en flytväst. Det lutar så pass mycket att man får stå med en fot på däcket och en på hyttväggen. Och då sakta, majestätiskt, lägger sig fartyget på sidan och jag klättrar över relingen och går över fartygssidan ner mot botten, säger han. Den sista bilden Där i månljuset får Mikael tag i en fena som han håller sig fast i. Han ser ett fartyg längre bort och tar fram kameran som han har i fickan och smattrar iväg två blixtar i hopp om att de ska komma till undsättning. Bilderna har sedan spridits världen över som de sista bilderna från det sjunkande skeppet. – Man ser en person som sitter där. Och när jag tar andra blixten så tittar han mot mig. Fick ett helt liv Mannen på fotot är från Estland och är ytterligare en av 137 personer som överlevde. Efter att fotot togs tog Mikael beslutet att släppa taget om fenan och rutscha ner i det iskalla stormiga vattnet. Han överlevde mot alla odds och fick ett liv tillsammans med sin fru Marita och deras tre barn Maria, Martin och Madeleine. 30 år sedan Det är nu 30 år sedan Marita stod på Estlines terminal i Värtahamnen tillsammans med barnen som då var 4, 5 och 7 år, och fick veta att hennes man var en av de som överlevt. I en intervju som TV4 gjorde på morgonen den 28 september 1994 säger hon: – Han skulle ha kommit hem i morse. Jag har gråtit hela tiden, vi fick först beskedet att de inte hittat honom. Så plötsligt ropade de att jag skulle komma till kassa 4 och då sa de att han lever. Att han är på väg hem med Silja. Det är helt otroligt. Nu är Mikael och Marita Öun nyligen pensionerade och är morföräldrar till tre barnbarn. För Mikael är katastrofnatten bearbetad men vissa frågor släpper aldrig taget. – En del minnen bleknar. Andra poppar upp. Frågan är om det var någonting konstigt som hände som inte får komma fram eller om det bara är en helt vanlig olycka, att man körde sönder fartyget och det sjönk, säger Mikael. Förmådde handla Han har också reflekterat över varför just han överlevde när så många dog. – Jag hade väl tur, speciellt när jag rutschade över fartygssidan och inte slog ihjäl mig mot något. Och att jag hamnade i en hyfsat bra livflotte. Men sen är det väl också att jag förmådde att handla hela tiden, att jag hittade ett nästa steg i fartyget och tog mig ut.

Det var på morgonen den 28 september som det knackade på dörren, deras dotter Linda var en av de som saknades efter att Estonia förlist. Först kom chocken och ilskan, sedan förnekelsen. – Det tog väldigt lång tid innan vi förstod att det hade hänt, ofta greps man av ett hopp om att det inte skulle vara sant, men tillslut var det ju så, säger Lise-Marie Burman. Välgörenhetsresa 17-åria Linda var på en välgörenhetsresa till Estland och hon var en av fem elever på Malgomajskolan i Vilhelmina som dog, även två lärare och rektorn på skolan omkom ombord på Estonia när katastrofen skedde. Ulla-Britt Granberg som var diakon i kyrkan såg till att alla anhöriga snabbt fick möjlighet att träffas. – Närhet, värme och vätska, det är det som behövs. Jag tänkte att de ska vara här, vi kunde inte åka ut till alla, de bodde i Storuman, Saxnäs och Fredrika. Det var det bästa som hände, att vi fick vara tillsammans och gråta, säger Ulla-Britt Granberg. Kropparna måste bärgas För Lise-Marie och hennes man Karl bestod de första åren av att bråka med myndigheterna. De och många andra anhöriga ville att kropparna efter deras nära och kära skulle bärgas. – Vi bråkade med de högre gubbarna i regeringen och det gav mig kraft att fortsätta, för hade vi inte fått upp Linda så hade vi i alla fall vetat att de hade försökt, men de gjorde ingenting... Det var ett svek, säger Lise-Marie och fortsätter: – Och när vi upptäckte att det inte gav något resultat, då bestämde vi oss för att sluta. Nu måste vi börja leva, och börja känna glädje i livet. Alla kände alla – Man märkte ju att alla kände alla. Man kände barnen, föräldrarna, hade kanske haft en lärare i skolan. Alla var påverkade och jag blev som en liten motor i det hela, säger Ulla-Britt Granberg, som ända fram till för fem år sedan anordnade minnesstunder vart femte år för de drabbade familjerna. Lindas mamma Lise-Marie tror att det nån gång kommer fram vad som egentligen hände den där natten, vad som gjorde att färjan sjönk så snabbt. – Men vi tänker inte på det så ofta, man måste gå vidare, absolut, säger hon.

De har vänt sig till riksåklagaren och vill att polis och åklagare ska ta hand om ett fåtal kroppar som är välbevarade och ligger på botten bredvid vraket. – De har inte till uppgift att bärga kroppar eller ta hand om omkomna, därför behövs en anmälan, säger Linnea Karlsson, vars mamma dog på Estonia.