G20

Regeringen presenterade på onsdagen nya internationella klimatsatsningar. Det handlar om ett bidrag på åtta miljarder till FN:s gröna klimatfond under de kommande tre åren, meddelar klimatministern på en pressträff tillsammans med utrikeshandelsminister Benjamin Dous. – Satsningarna ska genomföras där utsläppen kan sänkas mest per satsad krona, säger utrikeshandelsminister Benjamin Dou under pressträffen. Sverige blir därmed sjätte största givare, efter Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Japan och USA, enligt regeringen. FN:s klimatfond, GCF, ska stödja länder som är sårbara för skador och förluster kopplade till klimatet. Under 2024 fördelade fonden 2,5 miljarder dollar till klimatprojekt. – Vi visar på en ökad ambitionsnivå, vilket är helt nödvändigt, säger klimatministern Romina Pourmokhtari. Sverige har även tidigare bidragit med miljarder till klimatfonden. Tillsätter utredning Regeringen tillsätter även en utredning som ska ta fram förslag på åtgärder på hur Sveriges internationella klimatarbete, som ingår i Klimathandlingsplanen, ska utvecklas de kommande åren för att bidra till att andra länder sätter fart på att minska sina utsläpp. Detta med fokus på G20-länderna som står för 80 procent av världens utsläpp.

Rapporten tittar på faktiska utsläpp och vad världens olika länder lovat att göra framgent till 2030 och 2035. Fortsätter vi som nu väntas globala temperaturökningen nå 3,1 grader under seklet. Om alla länder gör det de lovat hamnar ökningen på 2,8 grader, och om fattiga länder får finansiella medel för kostsamma satsningar blir ökningen 2,6 grader. Om länder som lovat nollutsläpp i framtiden lyckas landar ökningen på 1,9 grader. I tre av fyra scenarier är man alltså långt i från Parisavtalets mål att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader, helst 1,5 grader. – Vi skulle behöva att de globala utsläppsnivåerna hamnar under de mest stränga av de nuvarande klimatmålen för 2030, annars har vi ingen chans att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader och det blir också väldigt svårt att nå under två grader, säger Olhoff. Minskningar möjliga Men UNEP konstaterar att det ännu går att göra drastiska utsläppsminskningar för att hålla sig kring 1,5-gradersmålet, om alla länder – framför allt G20-länderna – ökar takten. Två av de mest effektiva åtgärderna är att accelerera utbyggnaden av sol- och vindkraft, som kan få bort en dryg fjärdedel av minskningarna som behövs till 2030. Ytterligare en femtedel av gapet kan slutas via minskad avskogning och nyplanteringar. UNEP pekar också ut energieffektiviseringar, elektrifiering och att ändra bränslen i byggnader, transportsektorn och industrin. – Det visar att vi har många möjligheter att faktiskt minska utsläppen och accelerera minskningen av utsläpp här och nu, säger Olhoff. Det kan kännas hopplöst att följa utsläppen, som fortsätter att öka år efter år, medger hon. – Det tror jag vi alla känner. Men å andra sidan så tycker jag att vi ser framsteg. De är bara så långsamma. – Det här är något som tar tid, men problemet är så klart att vi börjar få slut på tid.

I det lilla rummet utan fönster var det trångt. Mötets huvudperson satt redan ner. ”Väldigt mycket stod på spel”, säger dåvarande utrikesministern Ann Linde. Här förhandlades Sveriges Natoöde. Den turkiske presidenten satt på nycklarna. I en serie i tre delar berättar Omni hur arbetarklasspojken från Istanbul jobbat sig hela vägen upp till centrum för världspolitiken. Anhängarna älskar honom. Kritikerna talar om en modern sultan. Experterna säger att det inte finns någon position han inte backat ifrån. Det här är berättelsen om Recep Tayyip Erdogan. Madrid, juni 2022. I konferensrummet i Madrid sitter Erdogan redan ner – bredvid honom står Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg. På det vita bordet står små turkiska, finska och svenska flaggor. Den blå heltäckningsmattan ger rummet ett kallt ljus. I ett hörn står en palm som ska skapa trivsel men som är för liten för att fylla uppgiften. Sveriges dåvarande statsminister Magdalena Andersson och utrikesminister Ann Linde är klädda i matchande ljusbeiga kavajer – de sätter sig mittemot den turkiske presidenten. Mötet har föregåtts av veckor av förhandlingar på lägre nivå. Beskedet från Turkiet har varit bergfast: Sverige och Finland kan inte gå med i Nato förrän de tar itu med ”terroristproblemen”. Erdogan har sagt att han kommer att visa upp dokument som visar Sveriges och Finlands ”hyckleri” när det kommer till de militanta kurdiska grupper som Turkiet klassar som terrorister och till anhängare av predikanten Fethullah Gülen.  – Det är klart att det var en spänning i rummet, säger Ann Linde till Omni och fortsätter: – Det var ett litet rum utan fönster, väldigt trångt och väldigt mycket som stod på spel. Hon beskriver presidenten som en stark och envis förhandlare, men inte aggressiv. Det var svårt att komma fram till formuleringar som de tre länderna skulle kunna enas om.  Under mötet kom det ständigt in kaffe och småkakor för “man kan inte sitta hungrig och törstig”, säger Ann Linde. Trots det behövde Jens Stoltenberg avbryta för en paus i ett svårt läge när förhandlingarna helt såg ut att bryta ihop. Ann Linde kan inte berätta vad det var som slutligen löste upp knutarna men sedan var det dags att skriva under avtalet. Totalt tog förhandlingarna i Spanien fem timmar. – Egentligen skulle Magdalena Andersson och de två presidenterna gå iväg till kungens middag. Men det drog ut så mycket på tiden att de inte kunde komma. Eller om de kom iväg, jag minns inte, i så fall kom de i alla fall väldigt sent.  Alla tog i hand och på en presskonferens strax efteråt skrevs ett samförståndsavtal mellan de tre länderna under. – Hade vi gått därifrån utan ett avtal och Natomötet i Madrid avslutats utan att vi blivit inbjudna av Turkiet hade vi varit i ett mycket sämre läge i dag. Det var ett riktigt viktigt genombrott, säger Ann Linde. Vägen till mötet i Madrid var allt annat än spikrak. Regeringens ja till Nato hade sakta växt fram under våren efter att Vladimir Putin och hans ryska armé inlett sitt storskaliga anfallskrig mot Ukraina. Kriget i Europa dominerade nyheterna – den ryske presidenten hotade med kärnvapen. Sanktioner, vapenleveranser och stöd till Ukraina diskuterades. Socialdemokrater som tidigare sagt nej till Nato vände i frågan. När det väl stod klart att ansökan skulle skickas in uttalade sig Recep Tayyip Erdogan. – Vi har ingen positiv uppfattning. Skandinaviska länder är som ett vandrarhem för terroristorganisationer, sa han vid en pressträff i Ankara. Ann Linde säger att det beskedet, första gången hon hörde det, var förvånande. – Jag hade under våren på ett formellt möte talat direkt med den turkiske utrikesministern. Jag ställde frågan om Turkiet hade något emot att Sverige ansöker om medlemskap, om vi nu fattar beslutet. Beslutet var inte fattat vid det tillfället. Då var svaret att: ”Nej, det har vi ingenting emot. Vi har problem på andra sätt. Men ert medlemskap i Nato har vi ingenting emot.”  Den finske presidenten Sauli Niinistö hade bara dagar innan talat med Erdogan som gett samma besked. – Det fanns inga anledningar till att inte tro att de skulle hålla sig till det som de hade sagt, säger Linde. Inför Natomötet i Madrid är den svenska utrikesministern och statsministern fokuserade. Avtalet som skrivs under där hoppas de ska sätta punkt för de senaste veckornas oro för att Turkiet ska sätta käppar i hjulet för ett svenskt Natointräde. När avtalet skrivs under har Sverige bekräftat att man inte kommer att stödja YPG, PYD eller Gülenrörelsen, varken militärt eller ekonomiskt. Sverige bekräftar också att PKK – sedan länge på EU:s terrorlista – är en terroristorganisation och man förbinder sig att förhindra PKK:s aktiviteter, samt andra terroristorganisationer och dess förgreningar. Ärendena med turkiska medborgare som Turkiet begärt utlämnade från Sverige ska tas itu med ”snabbt och noggrant med hänsyn till information, bevis och underrättelser från Turkiet”. Den turkiska linjen är att frågan om de terrorstämplade organisationerna är avgörande. Sverige kan inte vara med i en försvarsallians om man samtidigt inte stöder Turkiet i kampen för landets nationella säkerhet. Varje ord i avtalet måste vägas på guldvåg. Bland de många kurder som bor i Sverige sprids en oro för vad det nya avtalet kan leda till. Framförallt en punkt – att Sverige lyfter vapenembargot till Turkiet – sticker ut. Journalisten, författaren och debattören Kurdo Baksi menar att det är ”ett obehagligt förbehåll”. Han frågar i en debattartikel i DN hur Sverige ska kunna stoltsera ”med mänskliga rättigheter när svenska vapen kommer att döda kurder?”. Författaren, advokaten och socialdemokraten Evin Cetin är en av de svenska kurder som pekas ut som terrorist av den turkiska staten. För DN berättar hon att rädslan äter sig in i privatlivet. – Flera äldre svenska kurder har bett mig se över min säkerhet. De är själva oroliga, och säger att även jag bör oroa mig för avlyssning och utpressning, säger hon till tidningen. PKK är som sagt redan klassat som en terrororganisation av EU, USA och flera länder i väst. Den svåra frågan när den svenska Natoprocessen drar igång handlar om hur man ska se på de kurdiska organisationerna i Syrien, till exempel YPG. Milisen samarbetade med västalliansen och ansågs vara avgörande i kampen mot terrorgruppen IS. Det är också YPG som haft kontroll över de läger där personer från IS hållits fängslade.  Gruppen har fått ekonomiskt stöd från USA och Sverige men ses av Turkiet som en förlängning av PKK. YPG och PYD i Syrien har kopplingar till PKK – de delar ideologi och ledare i Abdullah Öcalan, men förnekar att det finns några organisatoriska linjer mellan dem. Av de många miljoner kurder som bor i Turkiet är det långt ifrån alla som stöttar PKK, även om de står bakom den kurdiska saken. Natoförhandlaren Oscar Stenström sa i en intervju med Göteborgs-Posten i somras att processen har visat att Sverige hade ett större problem med PKK än vad som tidigare varit känt.  Ann Linde håller med. – Det måste man säga. Vi hade inte varit tillräckligt effektiva när det gällde att stoppa ekonomiska transaktioner från Sverige till PKK, som uppenbarligen hade förekommit, säger hon och fortsätter: –  Även om PKK är terroristklassat och har genomfört mord och gisslantaganden på svensk mark var inte PKK ett utpekat hot mot just Sverige. Deras aktiviteter var i Turkiet. Därför var det viktigt för Turkiet att få ett klargörande från oss att vi avsåg att vara mer effektiva när det gällde att bekämpa PKK, framförallt via finansieringen. Det finns kritiker som menar att svenska politiker underskattade Turkiets betydelse i Nato. Att man inte såg att Turkiet inte bara är Natos näst största land – utan också den näst största militärmakten. Den kritiken tillbakavisar Ann Linde:  – Nej, på inget sätt. Turkiet har alltid varit ett av Natos riktigt viktiga medlemsländer på grund av sitt geografiska läge och sin oerhört stora militära förmåga, säger hon till Omni. När Ulf Kristersson blir statsminister hösten 2022 går en av de första utlandsresorna till Erdogans palats i Ankara. Hoppet lever om att den nye statsministern ska kunna skynda på Turkiets ratificering.  Kristersson lovar att Sverige kommer att leva upp till alla sina åtaganden. Men Erdogan vill se fler “positiva signaler” till nästa möte och namnger en person som han menar är en terrorist som ännu inte blivit utlämnad. – Vi vill se Sverige stötta Turkiets säkerhetsintressen, säger han. Månaderna går. En gråmulen januarimorgon 2023 hängs en docka föreställande Erdogan upp och ned i en flaggstång utanför Stockholms stadshus. Den lilla aktivistgruppen Rojavakommittérna som står bakom aktionen är glada – händelsen får stor uppmärksamhet och därmed önskad effekt. Erdogans talesperson skriver på Twitter, att Turkiet tar det som ett bevis för att ”svenska myndigheter inte har tagit de nödvändiga stegen mot terrorism”.  Utrikesminister Tobias Billström kallar aktionen för avskyvärd och statsminister Ulf Kristersson menar att det är ett sabotage mot Sveriges Natoprocess. Samtidigt återupptas debatten om att Sverige viker sig för Turkiet och att den svenska regeringen inte står upp för yttrandefriheten. Spänningarna ökar ytterligare när den dansk-svenske politikern och provokatören Rasmus Paludan bränner en koran utanför Turkiets ambassad knappt två veckor senare. Problemen för Sveriges Natoansökan ser inte ut att vara slut. Händelserna påverkade visserligen processen och kastade grus i maskineriet, menar Halil Karaveli, författare och Turkietkännare som skrivit boken ”Why Turkey is Authoritarian: From Atatürk to Erdogan”. – Å andra sidan var det ingenting som vanliga människor i Turkiet brydde sig särskilt mycket om. Det spelade roll för att det utmålade Sverige som ett fientligt land mot Turkiet och det gör det kanske på marginalen svårare för Turkiet att släppa in Sverige i Nato, säger han. Frågan är om Turkiets motstånd mot Sverige i Nato egentligen har med Sverige att göra? Flera experter menar att så inte är fallet, utan att det snarare handlar om relationen mellan Turkiet och USA.  För Turkiet har det handlat om två saker: att försöka förmå USA att sluta stödja YPG och att få köpa F-16-plan av USA, menar Halil Karaveli. Han bedömer det dock som osannolikt att USA kommer att sluta stötta YPG – kvar finns frågan om flygplanen. Sveriges tidigare Turkietambassadör Michael Sahlin som i dag är verksam vid Stockholms internationella fredsforskningsinstitut håller med. – Alla vet, men ingen vill riktigt vidgå att det finns en koppling till amerikansk-turkiska relationer. Det är i sin tur kopplat till det trilaterala förhållandet mellan Turkiet, Grekland och USA och den amerikanska balansgången mellan de två, säger Michael Sahlin. Att Turkiet har köpt luftvärnssystemet S-400 av Ryssland är en känslig fråga i Nato som gjort att Turkiet uteslutits från F-35-programmet. Grekland har fått löfte om att köpa F-35. Ex-ambassadören Michael Sahlin tror att paketet som diskuteras mellan Turkiet och USA för att Turkiet ska få köpa F-16 innebär krav på att Turkiet inte använder det ryska S-400.  – Då måste Turkiet ta smällen från Ryssland och kompensera Ryssland på något annat sätt. Sedan är Sverigefrågan en del av allt detta, säger Sahlin.  I början av september säger Erdogan att Joe Biden tog honom åt sidan vid G20-mötet. Den amerikanske presidenten ska ha gjort en koppling mellan F-16 och att det turkiska parlamentet ska ratificera Sveriges Natoansökan. Erdogan beskrev det som ”upprörande”.  – Om du säger att kongressen ska bestämma [om F-16-försäljningen], så har vi en kongress i Turkiet också – det turkiska parlamentet. Det är inte möjligt för mig att säga ja [till Sveriges Nato-ansökan] så länge beslutet inte har godkänts av parlamentet, säger Erdogan på en presskonferens.  I slutet av september låter det plötsligt annorlunda. Erdogan bekräftar slutligen det alla redan vetat om: Turkiet kommer att släppa in Sverige i Nato om USA går med på att sälja F-16-planen.   Men läget är fortsatt låst. Experter pekar på att förtroendet mellan USA och Turkiet är lågt i frågan. USA kräver att Turkiet ratificerar Sverige först. Turkiet å sin sida litar inte på USA.  Risken är alltså att det turkiska parlamentet inte kommer att rösta om frågan förrän F-16-planen är sålda. Dessutom inflikade Erdogan att Sverige också måste ”hålla sina löften” och ta ytterligare steg genom att utvisa misstänkta PKK-anhängare och stoppa PKK-demonstrationer i Sverige innan Natoansökan kan godkännas. Frågan nu är ordningen. Frågan är också hur länge Turkiet har råd att vänta. Den utrikespolitiske experten Alper Coskun, som tidigare varit turkisk ambassadör i Azerbajdzjan, skrev i februari i år att det inte bara är ett problem för Sverige att Turkiet försenar Natoansökan, utan även för Turkiet. ”Det ger näring åt uppfattningen av Turkiet som en opålitlig och störande aktör i en tid då den euroatlantiska säkerheten håller på att omformas”, skriver han för tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace. Från turkiska militärtjänstemän ska det finnas ett missnöje med hur Turkiet framstår, säger Michael Sahlin som har talat med en källa i Bryssel.  – De är trängda i sitt dagliga umgänge med övriga Natoländer som är mycket irriterade på Turkiet för deras halsstarrighet, säger han och fortsätter: – Det ingår i ett mycket större strategiskt frågekomplex. Och det är svårt att rå på ledaren i den här frågan. Men det är uppenbart att det finns någon slags bortre gräns. Men var den bortre gränsen ligger, den frågans svar drunknar i det faktum att övriga Natoländer är djupt ambivalenta när det gäller Turkiet.  Med sitt geografiska läge, som en brygga mellan öst och väst, hörs ibland tveksamhet. Var har Turkiet sina intressen egentligen? Turkiet har varken infört sanktioner mot rysk gas eller exportstopp till Ryssland. Turkiet har ett energiberoende till Ryssland och har inget alternativ, menar Turkietkännaren Halil Karaveli. Ekonomin är redan försvagad. – Skulle man delta i sanktionerna skulle det bara straffa Turkiet och turkisk ekonomi, säger han. Karaveli menar att man måste förstå Turkiet på ”alla sätt och vis” som en västmakt, kopplad till västliga ekonomiska intressen och på tvärs mot Ryssland.  – Man stödjer Ukraina fullt ut militärt, man är i konflikt med Ryssland i Centralasien där man försöker utvidga sina intressesfärer. Man har kolliderat totalt med Ryssland i Libyen, där Turkiet besegrat den Rysslandsstödda fraktionen. På alla politiska stridsfronter står Turkiet och Ryssland emot varandra.  Argumentet att Turkiet skulle röra sig bort från väst faller på sin egen orimlighet, menar Karaveli.  Turkiet har ingenstans att vända sig. Inte något av alternativen är en klubb man vill vara med i. – Erdogan är superpro-Amerika, det är bara det att han inte vill bli förnedrad.

– G20-länderna är ansvariga för 80 procent av utsläppen. De måste ta ledningen. Det sa FN:s generaldirektör António Guterres enligt Bloomberg under sitt inledningstal under FN:s generalförsamling som inleddes som inleddes i New York på i går. Frågan om hur ansvaret för klimatomställningen ska fördelas väntas bli en viktigt fråga när FN:s klimattoppmöte i dag sammanfaller med generalförsamlingen, något som innebär att en lång rad världsledare finns på plats. – Rika länder växte med en modell som var beroende av stora och skadliga utsläpp. Vi utvecklingsländer vill inte ta den vägen, sa Brasiliens president Luiz Inácio ”Lula” da Silva på tisdagen enligt Bloomberg.

Mordet på den sikhiske ledaren Hardeep Singh Nijjar i Vancouver har lett till att relationen mellan Kanada och Indien är de sämsta på årtionden. I bakgrunden ligger en långvarig och blodig konflikt om sikhisk självständighet i den indiska delstaten Punjab. För snart 40 år sedan kulminerade det i ett av det moderna Indiens största nationella trauman: mordet på premiärminister Indira Gandhi. Vad är det sikherna vill? Och varför är Indien så fast beslutna om att stoppa dem? Sikher är en religiös minoritet som utgör två procent av Indiens befolkning. De flesta sikher lever i Punjab, men det finns en stor diaspora i Kanada, USA och Storbritannien. Khalistan är sikhernas namn på idén om ett Punjab som styrs enligt deras religiösa lagar. Striderna i Punjab var som mest intensiva i mitten av 1980-talet då ett sikhiskt uppror slogs ner hårt av den indiska regeringen. År 1984 dödades flera hundra sikher när den indiska armén gick in i Gyllene templet i Amritsar, sikhernas viktigaste helgedom. Några månader senare mördades premiärminister Indira Gandhi av sina två sikhiska livvakter. Den 18 juni sköts Hardeep Singh Nijjar till döds av två maskerade gärningsmän på en parkeringsplats utanför ett sikhiskt tempel i stadsdelen Surrey i Vancouver. Mordet ledde till starka protester i Kanada, som har den största sikhiska befolkningen utanför Punjab. Några veckor efter mordet samlades flera hundra sikher utanför det indiska konsulatet i Toronto med skyltar som beskyllde Indien för mordet. Singh Nijjar var kanadensisk medborgare och en stark anhängare av ett självständigt Khalistan. År 2020 terroriststämplades han av Indien som hävdade att Nijjar varit delaktig i planeringen till flera mord i Punjab. Anklagelser som Nijjar förnekade. Enligt journalisten Gurpreet Singh lever drömmen om Khalistan starkare bland sikher i exil än i Punjab. – Vad vi ser i Kanada är en högljudd minoritet av den sikhiska gruppen, säger han till BBC. Khalistanrörelsen i Kanada ses inte med blida ögon av det politiska styret i Indien. Indiska myndigheter har anklagat kanadensiska sikher för skadegörelse av hinduiska tempel och för hatbrott mot anställda på indiska beskickningar. Kanada har i sin tur beskyllt Indien för att sprida desinformation i regeringslojala medier och Kanadas nationella säkerhetsrådgivare har sagt att Indien är ett av de länder som gör sig skyldig till flest påverkanskampanjer. Nyligen pausade Kanada samtalen om ett nytt frihandelsavtal, värt tiotals miljarder dollar, och när Justin Trudeau och Narendra Modi träffades på G20-mötet i Delhi i september var stämningen frostig. Den obekväma situationen förvärrades av att Trudeau tvingades stanna en natt extra i Indien på grund av flygplansproblem. Spänningarna ökade ytterligare när Trudeau på måndagen offentliggjorde att man misstänker att den indiska regeringen låg bakom mordet på Nijjar. Kort därefter meddelade Kanada att man utvisat Indiens underrättelsechef i landet Indien kallar Kanadas anklagelser ”absurda” och ska enligt källor svara med att utvisa kanadensiska diplomater. Reaktionerna från omvärlden är kraftiga – såväl USA som Australien och Storbritannien uppger att man tar anklagelserna på stort allvar. Vill du läsa mer?

När ukrainska drönare en kväll i september förra året var på väg över Svarta havet för att attackera ryska mål på den annekterade Krymhalvön uppstod ett oväntat problem. Det satellitsystem, Starlink, som Ukraina använt sedan Rysslands fullskaliga invasion fungerade inte längre. Flera personer försökte få Starlinks ägare Elon Musk att slå på systemet. Men enligt Walter Isacsson, som skrivit en biografi om Musk, hade ryska ambassadörer varnat Musk för att en attack mot Krym skulle kunna leda till ett kärnvapenkrig. Av döma av senare attacker var de ryska varningarna bara tomma hot. Men Musk är långt ifrån ensam om att låta sig påverkas av den ryska skrämseltaktiken, skriver Anne Appelbaum i The Atlantic. The billionaire isn’t the only one who’s been frightened into holding back help for Ukraine. By Anne Applebaum September 11, 2023 One evening in September 2022, a group of Ukrainian sea drones sped out into the Black Sea, heading for Russian-occupied Crimea. Their designers—engineers who had been doing other things until the current war began—had carefully targeted the fast, remote-controlled, explosive-packed vessels to hit ships anchored in Sebastopol, the home of Russia’s Black Sea Fleet. But the drones ran into a problem: Starlink, the satellite-communications system that Ukraine had been using since Russia invaded early last year, unexpectedly wasn’t working. This was a surprise to the engineers. Several people, in Ukraine and elsewhere, frantically called and texted Elon Musk, the owner of Starlink, to persuade him to enable the system. Musk, in turn, called Walter Isaacson, his biographer, and told him there was a “non-trivial possibility” that the sea-drone attack could lead to a nuclear war. According to Isaacson, Musk had recently spoken with Russia’s ambassador in Washington, who had warned him explicitly that any attack on Crimea would lead to nuclear conflict. Musk implied to several other people (though he later denied it) that he had been speaking with President Vladimir Putin around that time as well. These are details that you may have already heard. Many of them were first reported in May, by Oliver Carroll at The Economist. Since then, The New Yorker has also described how Ukrainian soldiers abruptly lost their access to Starlink on the battlefield during a different set of land operations. Isaacson’s version of the maritime story implies that all of the drones in the operation washed ashore that evening. But recently in Ukraine, I met some of the engineers who helped design the unmanned sea vehicles, including an engineer who was involved in the first attempt to hit Russian ships in Sebastopol. They told me that not all of the drones involved were lost. Some returned back to base, undamaged. Here is the part you might not have heard, or not registered: The same team launched a similar attack again a few weeks later. On October 29, a fleet of guided sea drones packed with explosives did reach Sebastopol harbor, using a different communications system. They did hit their targets. They put one Russian frigate, the Admiral Makarov, out of commission. The team believes that they damaged at least one submarine and at least two other boats as well. And then? Nuclear war did not follow. Despite Musk’s fears, in other words—fears put into his head by the Russian ambassador, or perhaps by Putin himself—World War III did not erupt as a result of this successful attack on a Crimean port. Instead, the Russian naval commanders were spooked by the attack, so much so that they stuck close to Sebastopol harbor over the following weeks. For their own security, I am choosing not to publish the names of the engineers. I was introduced to them by a tech executive I met on a previous trip to Ukraine, when I was writing about drone operations more broadly. This team has shown off its unmanned boats before, so I am not revealing secrets when I write that they are small, black, and hard to see on the water, and have a very long range—now more than 650 miles, the engineers told me. The drones are constantly reinvented and redesigned. Some of those I saw were described as the “fifth generation.” I was given remote control of one on a distant body of water; directing it felt remarkably like playing a video game. Like the more famous air drones, sea drones are a central important part of Ukraine’s idiosyncratic way of waging war. Unable to compete plane for plane or ship for ship against the much larger Russian military, Ukraine is using tiny, high-tech, custom-designed, and relatively cheap devices that can take large, expensive artillery, tanks, and ships out of the game. Many of these devices are built by groups that are not quite part of the military, but not exactly private either. This networked, grassroots, asymmetric response is part of how the Ukrainians hope to win the war. “This is Ukraine. We are hybrid,” one of the engineers told me. He also told me that although his drones didn’t destroy the whole Black Sea fleet, they have had an impact on the war. Russian military ships became more cautious. Instead of physically blocking Ukrainian grain transports, as some observers expected them to do, they have stayed in port. “We made them scared,” he told me. They were happy to confirm that if a Russian warship does try to block a cargo ship carrying Ukrainian grain, they will hit it. Musk was wrong, in other words. Instead of inspiring World War III, the sea-drone attack helped reduce violence, protected commerce, boosted Ukrainian farmers, and maybe even ensured that some people outside Ukraine didn’t go hungry. If not for Musk’s hubris, those effects might have been felt earlier. Maybe the first attack could have eliminated more of the ships whose missiles have been killing civilians in Ukrainian cities. Maybe fewer people would have died as a result. And maybe the war, which will be over when Ukraine takes back its own territory, and ends the torment of its own citizens on that territory, would be closer to its end. This is a cautionary tale about the arrogance of a billionaire who has come to play a mercurial role in U.S. foreign policy. But it’s also a story about fear, seeded and promoted by the Russians, deliberately designed to shape broader Western perceptions of this war. Musk is not alone: Many people in Washington, and in Berlin, Brussels, and other European capitals, including people who support Ukrainian sovereignty and who want Ukraine to win the war, have also been cowed by conversations with Russian ambassadors, by threats issued by Russian leaders, and by the pictures of nuclear explosions shown on Russian state television. Long before he spoke with any real Russians, Musk likely encountered that same propaganda in the Russian-influenced far-right echo chambers that he frequents. In 2016, Donald Trump probably got the idea to accuse Hillary Clinton of wanting to start World War III in that same social-media milieu. The Russians do this for a reason: Fear of escalation is designed to create self-deterrence—and it works. In 2014, Western leaders, fearing escalation, advised Ukraine not to fight back when Russia invaded Crimea. This advice led to misery for the people arrested, imprisoned, and chased away from the peninsula. It also persuaded the Russians to continue their invasion of eastern Ukraine. They stopped only when the Ukrainians fought back. From 2014 to 2022, the United States and European nations, fearing they might provoke Russia attack, limited or banned weapons sales to Ukraine. This, too, proved to be a terrible, consequential mistake: Had the Russians actually been afraid of the Ukrainian army, they might never have launched the full-scale invasion at all. Even when the full-scale invasion began last year, amorphous fear of Russian reaction again persuaded Americans and Europeans to hold back on long-range weapons to Ukraine, partly because we feared what could happen if they were used to hit Russian targets. But then the Ukrainians used their own weapons to hit Russian targets, first in the border region, then in Moscow, Pskov, and other cities. Nuclear war did not break out then either. I could repeat the same story for just about every significant class of weapons. Fear of escalation meant that some nations, notably Germany and the United States, did not give Ukraine the tanks that it needed to go on the offensive and take back its territory. Fear of escalation also meant that Ukrainians did not receive F-16s in time to help with this summer’s counteroffensive. Fear of escalation meant that we have refused to give the Ukrainians a long-range ballistic-missile system known as ATACMS. Now the tanks are on the ground, the F-16 pilot training has begun, and the Biden administration reportedly may be planning to give Ukraine ATACMS. Each of the delays wasted time. And time has cost lives—maybe tens of thousands of lives. I was in Ukraine exactly a year ago, on the weekend that Ukrainian troops took back the northern cities of Izyum and Kupiansk. A few weeks later, the Ukrainians took back the city of Kherson. At the time, they had momentum. A year later, the euphoria is gone, and no wonder: That momentum was lost. After taking Kherson, Ukrainian forces did not have the weaponry to move farther forward. They did not try to advance again until June of this year. By that time, Russians had created hundreds of kilometers of minefields, some of the most extensive minefields any army has ever tried to cross, as well as a system of tank traps and trenches that has slowed Ukraine’s counteroffensive and, again, led to the deaths of Ukrainian soldiers and civilians. Think about what the world might look like if Putin’s nuclear threats had not influenced our imaginations so profoundly. If Musk had not been spooked by Russian propaganda, then some of Russia’s fleet might have been disabled a month earlier. If Washington, London, Paris, and Berlin had not been spooked by Russian propaganda, then the Ukrainians might have expelled the Russians earlier, and the war might be over. Death, horror, and terror have been the result every time outsiders hesitated to aid Ukraine. There is always a “non-trivial possibility,” to borrow Musk’s term, that the Russians will use nuclear weapons; there was also a nonzero possibility that Robert Oppenheimer’s nuclear-bomb test would blow up the planet. But if we want to deter the Russians from using their nuclear weapons, we have other ways to do it. Our own nuclear weapons, and our own superior conventional forces, are powerful deterrents: Most analysts think they explain why Russia has not deliberately hit any targets on NATO territory. Heavy hints from China and India that nuclear escalation would be a terrible mistake, as well as statements about the unacceptability of nuclear war from the G20, the United Nations, and others help, too. Ukrainian attacks—especially unexpected, asymmetric attacks, like those from sea drones—are also a form of deterrence. So is our continued commitment to Ukraine. Every time we announce another weapons shipment, or the European Union makes another financial pledge, or President Joe Biden makes another statement of support, then the Russians know that the price of occupation, and of any escalation, is growing higher. Resistance doesn’t provoke Putin; weakness does. © 2023 The Atlantic Media Co., as first published in The Atlantic. Distributed by Tribune Content Agency.

Mot alla odds lyckades världsledarna på G20-mötet komma överens om en gemensam skrivelse – men den innehöll inte särskilt mycket. Det skriver al-Jazeeras James Bays i en analys. Kinas Xi Jinpings frånvaro väcker enligt Bays oro över att G20-formatet håller på att urvattnas. Dessutom kritiseras det gemensamma uttalandet eftersom det inte fördömer, eller ens nämner, den ryska invasionen av Ukraina. Bays konstaterar att västländerna valde att hålla ihop G20 framför ett brett fördömande av kriget. ”Även om Ryssland uppenbarligen är nöjt med utfallet så är det uppenbart att västerländska diplomater tycker det var ett pris värt att betala”, skriver han. Politicos Suzanne Lynch och Alex Ward konstaterar att toppmötet i Indien visar att när geopolitiken förändras är USA och EU redo att samarbeta framför att sätta foten. ”Den stora chansningen är om det kommer att gynna icke-demokratiska länder som Ryssland och Kina”, skriver de.

USA:s utrikesminister Antony Blinken försvarar det gemensamma G20-uttalandet, skriver Politico. Uttalandet har fått hård kritik för att inte explicit peka ut Ryssland som ansvarigt för kriget mot Ukraina. – G20-länderna stod kollektivt upp för vikten av territoriell integritet, självständighet, det är väldigt tydligt, säger Blinken till CNN:s program State of the union. I uttalandet stod det att ”alla stater” borde avstå från ”att med hot eller våld försöka erövra territorium, (kringskära) suveränitet eller politiska oberoende från någon stat”. Ukraina har sagt att G20-uttalandet ”inte är något att vara stolt över”.

G20-ländernas gemensamma uttalande från mötet i Delhi innehöll inget fördömande av Rysslands invasion av Ukraina.  Samtidigt utmanar USA och EU med ett alternativ till Kinas nya sidenväg. Här är de viktigaste händelserna från stormaktsmötet.

Ryssland hyllar det gemensamma uttalandet från G20-länderna, som varken nämner Ryssland vid namn eller fördömer aggressionen i Ukraina, rapporterar BBC. Kreml hade inte förväntat sig konsensus kring ett uttalande och formuleringarna är ”ett steg i rätt riktning”, säger utrikesminister Sergej Lavrov. – Vi var redo att försvara våra egna formuleringar av texten. Den globala södern låter sig inte läxas upp längre. Ukraina, som var inbjudet till förra årets G20-möte i Indonesien men inte till årets i Indien, har tidigare sagt att uttalandet ”inte är något att vara stolt över”.