Vox

▸ Diabetesläkemedlet Ozempic har tagit världen med storm. Till en början utvecklades läkemedlet för personer med diabetes, men ganska snabbt syntes en oväntad effekt. För det aktiva ämnet semaglutids aptitminskande egenskaper fick patienterna att rasa i vikt. Sedan dess har Ozempic även använts för personer med fetma, vilket har resulterat i en explosionsartad efterfrågan. Nu har det enorma intresset skapat en oreglerad marknad där läkemedlet ibland skrivs ut till personer utan övervikt. I vissa kretsar kallas det till och med “ätstörning i en spruta”. Vad får det för konsekvenser om Ozempic skrivs ut till alla och hur kommer framtiden att se ut? Gäst: Ylva Trolle Lagerros, överläkare på Centrum för obesitas i Stockholm och docent vid Karolinska institutet. Producent och programledare: Olivia Bengtsson. Klipp i avsnittet: E! News, VOX, Inside Edition, P4 Sörmland.

I ett så teknikberoende samhälle som det vi lever i 2023 är det svårt att skilja på autentisk information och falska påståenden om kriget mellan Israel och Hamas, skriver Natalie Sauer i en analys för The Conversation. I och med dessa svårigheter blir det tydligt att journalisters försök att verifiera uppgifter är ”vitala”. Det är också viktigt att allmänheten förstår hur reportrarna arbetar för att man som läsare, lyssnare eller tittare ska kunna känna att man kan lita på rapporteringen. Steven Lee Myers skriver i New York Times att det på vissa sociala medier-plattformar, som till exempel X, förekommer så många falska påståenden att en del användare ifrågasätter sådant som är sant. Han anser att det ofta är detaljer i rapporteringen som kan ställa till det. Som exempel tar han Hamas massaker mot den israeliska kibbutzen Kfar Azza. Efter att en journalist på platsen rapporterat att soldater hittat halshuggna bebisar i samhället fick uppgiften viral spridning, men det är fortfarande inte bekräftat om det hela är sant. På sajten Vox försöker AW Ohlheiser ge en snabblektion i hur man undviker att gå i de värsta desinformationsfällorna. En av teknikerna man kan använda sig av kallas för SIFT, för engelskans ”Stop, Investigate the source, Find better coverage, and Trace claims, quotes, and media to the original context”. Det handlar alltså om att ta ett steg tillbaka, granska källan, leta efter bättre bevakning samt att spåra påståenden till originalkällan.

Ett budgetbråk har blossat upp i den amerikanska kongressen och nu tickar klockan för Republikanerna och Demokraterna att komma överens. I helgen löper nämligen budgetåret officiellt ut. Finns ingen ny budgetöverenskommelse på plats då, kommer miljontals tjänstemän att bli hemförlovade utan lön. Vad handlar bråket om? Vad betyder det för USA:s ekonomi? Och vad kan det innebära för börsen? Det är framför allt i representanthuset – och i synnerhet inom Republikanerna – som det bråkas hejvilt just nu. Till följd av stridigheterna verkar det av allt att döma som att en nedstängning träder i kraft när det nya budgetåret inleds den 1 oktober. Mer om det strax. Senaten och representanthuset har båda tagit fram varsitt förslag till hur nästa års medel ska fördelas och enligt den partipolitiskt obundna organisationen Peter G Peterson Foundation skiljer det i år drygt 140 miljoner dollar mellan de två förslagen. Hur ska de jämkas ihop? Oklart, men det lär i vilket fall som helst ta längre tid än ett par dagar att lösa. För att köpa sig mer tid kan kongressen rösta igenom en ”continuing resolution” eller ”CR”. Det är en kortsiktig lösning som i princip bara förlänger innevarande budgetårs utgiftsnivå – ibland med mindre justeringar – under en bestämd tid. Den demokratledda senaten har öppnat för att rösta om en förlängningsbudget som gäller fram till den 17 november. Om en kortsiktig budgetlösning skulle godkännas i senaten, måste den skickas ner till det republikanskledda representanthuset. Där ska den också godkännas – och det kan bli lättare sagt än gjort i år. Representanthusets talman, republikanen Kevin McCarthy, sa senast på torsdagsmorgonen att senatens förslag inte kommer att tas upp till omröstning i hans kammare. Bakom den republikanska partilinjen i representanthuset har nämligen ett storbråk blossat upp mellan olika falanger, som alla tagit hård strid för sina respektive hjärtefrågor. Olika falanger – som beskrivs som hårdnackat konservativa i varierande grad – svingar sina käpphästar mot varandra och även mot talmannen Kevin McCarthy. Nyhetssajten Vox delar upp partiet i fem grupperingar: de högljudda konservativa, Freedom-gruppen, de som vill strypa stödet till Ukraina, de mer liberala och resten. I korthet kan man säga att de tre första grupperna har stenhårda krav på minskade utgifter av olika slag, samtidigt som man fordrar finansiering för att återstarta bygget av den mur mot Mexiko som Donald Trump gjorde stort nummer av under valkampanjen och sin tid i Vita huset. Falangerna har dessutom synpunkter på det amerikanska stödet till Ukraina och motsätter sig vad man beskriver som Washingtons ”blanka checkar” till den ukrainske presidenten Volodomyr Zelenskyj. Vita huset vill att ett stöd på 24 miljarder dollar till Ukraina ska inkluderas i en CR-lösning, vilket denna grupp inte är särskilt sugen på. ”Är Ukraina närmare seger än de var för sex månader sedan? Vad är vår strategi, och vad har presidenten för exitplan? Vad definierar administrationen som en seger?”, skrev kritikerna i ett brev till Vita huset nyligen. I bräschen för dessa republikanska frifräsare går representanthusledamoten Matt Gaetz från Florida, som kräver rejält nerkapade utgiftsposter. Gaetz har dessutom måttat en rad hårda nävar mot talmannen Kevin McCarthy, som han menar har lallat runt i stället för att ta tag i budgetdiskussionerna vid ett tidigare skede. Eller som Gaetz själv uttrycker saken, ”likt Nero har spelat fiol medan Rom brinner”. Den här gruppen har dessutom sagt tvärnej till att godkänna en CR-lösning om inte deras krav på mer svångrem tillgodoses. Sedan finns det resten – de mer liberala och det gamla gardet republikaner, som stöttar konservativa värderingar men som också vill att kongressen ska fungera och som är öppna för samarbete över partigränsen för att nå en lösning. ”Vi hatar kaos. Vi siktar på att vara de vuxna i rummet”, som South Dakota-ledamoten Dusty Johnson uttryckte saken i en intervju med politiksajten Roll Call. En rätt eldfängd internstrid, alltså. Och kommer man inte överens väntar en total eller delvis nedstängning av den amerikanska statsapparaten. Mest konkret blir det för de runt fyra miljoner offentliganställda. Finns ingen överenskommelse på plats i helgen, kommer de flesta av dem att hemförlovas och deras löneutbetalningar frysas tills dess att budgetstriden är löst. Andra – som poliser, sjukvårdspersonal och flygledare – förväntas fortsätta jobba på, men utan lön. Samtidigt stryps finansieringen till en rad program, bland annat utbetalningar för regeringskontrakt till Space X och Lockheed Martin. För den amerikanska ekonomin i stort beror skadeomfattningen egentligen mest på hur lång tid det tar innan statsapparaten kan starta upp igen. Kreditvärderingsinstitutet Moody’s bedömer att en nedstängning kommer att tynga det amerikanska kreditbetyget, och att det internpolitiska käbblet kommer att ställa USA i dålig dager i jämförelse med andra i AAA-klassen. Enligt beräkningar från Bloomberg och Goldman Sachs kommer varje nedsläckt vecka att kapa drygt 0,2 procentenheter från tillväxten i fjärde kvartalet. Centralbanken Federal Reserve tillhör den skara som får jobba på med lön som vanligt, men kan ändå stöta på patrull. Bland de som hemförlovas vid en nedstängning finns nämligen de ekonomer och statistiker som jobbar med att ta fram underlag för räntebedömningar, som inflationsmätningar, sysselsättnings- och löneutvecklingsrapporter. Om nedstängningen pågår längre än två veckor kan det ställa till med påtagliga problem, eftersom Fed då får ratta nästa räntemöte utan guidning från rapporterna. Pågår det längre än en månad, räknar Bloomberg med att bolag som inte får betalt av staten för utfört arbete börjar gå omkull, att arbetslösheten börjar sprida sig och öka till 4 procent i oktober. – Ju längre nedstängningen pågår, desto längre utanför de offentliganställda kommer det sprida sig. Ju längre det pågår, desto större blir konsekvenserna, konstaterar Goldman Sachs analytiker Alec Phillips. Kanske inte så mycket, faktiskt. ”Investerare borde inte överreagera. Även denna nedstängning kommer att passera”, skriver Barron’s. Enligt analysfirman Truist Advisory Services lär osäkerheten göra marknaden obekväm, men inte så mycket mer. ”Nedstängningar brukar vara högprofilerade händelser som får milt genomslag på börsen”, skrev analysfirmans chefsstrateg Keith Lerner i ett kundbrev förra veckan. Business Insider konstaterar att den amerikanska kongressen historiskt sett inte brukar lyckas klubba igenom sina förslag i tid. Senast det gjordes var 1997 – alltså 26 år sedan – enligt en analys från nätmäklaren Charles Schwab. Men det kan ändå bli några inledande skakiga dagar. Data från Renaissance Macro pekar på att S&P 500-indexet rasade närmare 3 procent första dagen senast det begav sig. En genomgång av de senaste 20 nedstängningarna visar samtidigt att indexet utvecklats i princip i sidled under tiden: I snitt tappade S&P 500 0,4 procent under veckan före en nedstängning, för att sedan stiga 0,1 procent vid slutet av resan. Men det hela beror egentligen på hur lång tid det tar innan kongressen är överens och statsapparaten kan tända lyset igen. Nedstängningarna brukar generellt inte pågå så länge. ”Som vi ser det, skulle en nedgång på börsen sannolikt dämpas av vetskapen om att den direkta påverkan från nedstängningar tidigare har återhämtat sig snabbt efter återöppning”, skrev Wells Fargos strateger i ett kundbrev nyligen. Samtidigt är stämningen i övrigt inte så god just nu. Som Truist-chefen Keith Lerner konstaterade i en intervju med CNBC tidigare i veckan – det liksom saknas en katalysator för plusrörelser. Tjafset i Kapitolium lär inte lyfta det sentimentet, men kan inte klandras för allt som är dåligt på börsen just nu. Läs mer:

I natt klockan 03.00, svensk tid, möts de republikanska presidentkandidaterna i en andra tv-sänd debatt. I en analys inför debatten skriver Vox News Zack Beauchamp att debatten egentligen inte spelar någon roll då Donald Trump inte medverkar. ”Det är en föreställning, en show, en pantomim: ett flashigt spektakel med nästan ingen relevans för utfallet av 2024 års primärval”, skriver han. Han anser att det knappt råder något tvivel om att det är expresidenten Donald Trump som kommer bli partiets presidentkandidat. CNN:s Eric Bradner, Gregory Krieg och Jeff Zeleny skriver i en snabbanalys att det var Ron DeSantis som på förhand såg ut att kunna störta Trump från den republikanska tronen men att han på senare tid gått allt sämre i opinionen. Det är ”nu eller aldrig” för DeSantis, skriver de. ”Trumps frånvaro ger guvernören (DeSantis) en chans att utmärka sig utan att attackeras av expresidenten”, skriver de.

Det är svårt att bedöma de anklagelser som Kanadas premiärminister Justin Trudeau riktat mot Indien, skriver Zack Beauchamp i en analys för Vox. Det var tidigare i veckan som Trudeau gick ut och sa att det finns uppgifter som pekar på att den indiska regeringen var inblandad i mordet på Sikhledaren Hardeep Singh Nijjar, som sköts ihjäl i Kanada i juni. Beauchamp noterar att Kanada delade med sig av sina underrättelser med flera allierade länder innan man offentliggjorde sina anklagelser. ”Det vore en katastrof för Trudeau, både på hemmaplan och utomlands, att gå ut med sådana anklagelser om de sedan visar sig vara falska”, skriver han. Sushant Singh skriver i Foreign Policy att det en längre tid har funnits en indisk oro för att den sikhiska separatiströrelsen ska växa sig starkare. Bland annat efter jordbruksprotesterna 2020, då en stor del av demonstranterna var sikher. Singh skriver också att Indien riskerar att ”påbörja en resa mot avgrunden” om politikerna inte håller landets underrättelsetjänster ansvariga för misstag som begås. I en analys i CNN skriver Rhea Mogul att experter anser att Kanada och Indien, trots den frostiga stämningen, borde kunna hitta tillbaka till en bättre relation.

När Miguel Anxo Fernandez Lores valdes till Pontevedras borgmästare 1999 sviktade stadens ekonomi, unga familjer flyttade ut och luftkvaliteten var kass. Hans lösning: att få bort bilarna. Fast Company har besökt den galiciska staden i nordvästra Spanien och listar lärdomarna. En är att Pontevedras befolkning numera är den yngsta i Galicien – en annan att det tycks ha lönat sig politiskt. Fernandez Lores sitter fortfarande kvar och är en högljudd förespråkare av sin egen åtgärd. På en konferens år 2020 när parkeringsfrågan diskuterades var hans svar: – För mig är det samma sak som om du köpt en ko eller ett kylskåp och frågar mig var du ska ställa den. Pontevedra, Spain, offers some of the best evidence available about what happens when a city is reconfigured to accommodate people, rather than cars. By David Zipper 13 September, 2023 In 1999, Miguel Anxo Fernandez Lores became mayor of Pontevedra, a city of 84,000 in northwestern Spain. At the time, Pontevedra was grappling with a bevy of challenges including poor air quality, an exodus of young families, and a sputtering local economy. Inspired by books like Jane Jacobs’ The Death and Life of Great American Cities and the British report Traffic in Towns, Fernandez Lores believed he had a solution: Get rid of the cars that were clogging Pontevedra’s streets. And so he did. Starting with the historic center city and steadily expanding outward, the city removed on-street parking, restricted car access, and widened sidewalks. (Notably, Pontevedra’s transformation began more than a decade before Paris Mayor Anne Hidalgo became an urbanist cause célèbre for booting automobiles from the City of Light.) Some of Pontevedra’s car owners balked, but Mayor Fernandez Lores was unmoved. “It’s not my duty as mayor to make sure you have a parking spot,” he said at a 2020 conference. “For me, it’s the same as if you bought a cow, or a refrigerator, and then asked me where you’re going to put them.” Visiting the city last month, I encountered crowds of people of all ages ambling along quiet streets, chatting in shady plazas, and devouring seafood in the seemingly infinite array of bustling restaurants (the octopus dish pulpo gallego is a local specialty). I was equally struck by what I did not see: Cars parked curbside, traffic lights, and surface parking lots. (I also didn’t see much public transportation; because the historic center can be traversed on foot in under 30 minutes, it has only two bus lines.) With its “Fewer cars, more city” campaign still going strong after more than two decades, Pontevedra offers some of the best evidence available about what happens when a city is reconfigured to accommodate people, rather than automobiles. Here are five lessons that Spain’s car-free pioneer can offer local officials elsewhere who might want to follow its lead. Despite its reputation, Pontevedra does allow certain motor vehicles on its streets. “We don’t talk about being a no-cars city,” Mayor Fernandez Lores told me. “We talk about being a city with only necessary, essential traffic.” Pontevedra residents can drive to garaged parking spots, and visitors pay to park in underground lots (the city has also established several free parking lots on the urban periphery, within walking distance of the city center). Those with disabilities are free to drive in Pontevedra as long as they obtain a permit, and delivery workers can briefly leave their vehicle outside. But make no mistake: The number of cars in Pontevedra has plummeted during the last two decades following the elimination of on-street parking, the conversion of traffic lanes into sidewalks, and the reconfiguration of streets to prevent through traffic. “If you want to drive across Pontevedra, you can—but you will waste a lot of time and realize it is impractical,” Fernandez Lopez told me. According to the city, car trips have fallen 97% since 1999 in the 4.5-square kilometer historic center and 53% across the entire city (at 46 square miles, it’s two-thirds the size of the District of Columbia). During a conversation in his office, the mayor grabbed my arm and brought me to his window overlooking Michelena Street, thronged with pedestrians and without a motor vehicle in sight. “We used to have 14,000 cars here every day,” he told me, smiling proudly. The few cars that still roam Pontevedra’s streets are limited to 30 km/hr (19 mph), with almost 300 speed bumps preventing drivers from flooring it. Due to low vehicle speeds, collisions are far less likely to result in serious injury. According to municipal officials, the city hasn’t had a traffic death since 2011. Because of the city’s slow and pedestrian-oriented streets, “bicycles are exposed to very minor threats,” according to a city pamphlet. The city has built very few bike lanes; instead, those cycling are expected to slow down and mingle with pedestrians. It’s an approach that seems hard to fathom for American cities, where urban cyclists are often forced to share a traffic lane with three-ton SUVs traveling at 40 mph (not coincidentally, U.S. cyclist and pedestrian deaths are at their highest levels in decades). For cities seeking to protect so-called “vulnerable street users,” Pontevedra’s experience suggests that reducing motor vehicle speed—along with the number of motor vehicles, period—is a strategy worth considering. Before Pontevedra underwent its mobility transformation, the city’s population growth was flat. Mayor Fernandez Lores said that when he took office in 1999, the historic center was largely devoid of young families and old people—many of whom felt unsafe due to the traffic roaring by. Now the story is very different: Pontevedra has become the fastest-growing city in the province of Galicia. “People are relocating from suburbs into the city, as well as from other parts of Spain,” Fernandez Lores told me. Many of Pontevedra’s newcomers are young families enticed by safe streets as well as the clean air (local carbon dioxide levels have fallen by two-thirds since motor vehicle traffic was restricted). The city’s population is also the youngest in Galicia. Worldwide, arguments for reducing automobile use typically revolve around upsides to safety, pollution, and quality of life. But Pontevedra’s experience suggests that urban revitalization could be a benefit as well. Could going car-free reinvigorate struggling American cities, particularly those in the Northeast and Midwest where many street grids predate the automobile? It’s an intriguing idea that has yet to be tested. Pontevedra’s historic center now pulsates with commerce, as crowds of pedestrians spend their euros in shops and cafes. Vacant storefronts are few and far between. The situation was otherwise in the 1990s, when retail activity was drifting away from the city center and toward the suburbs. Stimulating economic growth was a key goal of the city’s mobility reboot—and it seems to have worked. In a recent economic census, Pontevedra showed higher net business growth than any other Galician city from 2016 to 2020. “We bet on the local shops,” said Mayor Fernandez Lopes. “We wanted the entire city center to be a place where you can buy a pair of shoes or trousers at a variety of different shops.” Since taking office, he has refused to approve any new mall construction on the urban periphery, concerned that suburban retail could drain energy from the pedestrian-oriented urban core. “If you spread retail services throughout the city, people have to drive to reach them,” the mayor told me. In North America as well as Europe, local retailers are some of the staunchest opponents of pedestrianization efforts, fretting that car restrictions would decimate their business. But studies show they consistently overestimate the share of their customers arriving by automobile. Pontevedra’s experience indicates that many local establishments can do just fine catering to those on foot. Restricting car access has become a lightning rod in European politics. In Barcelona and Berlin, newly elected city leaders have rolled back the lower speed limits and car-free streets introduced by predecessors. A few weeks ago, Britain’s Prime Minister Rishi Sunak announced his opposition to London’s low-traffic neighborhoods, declaring “I am on motorists’ side.” But the longevity of Fernandez Lores’ tenure as mayor of Pontevedra—24 years and counting—shows that voters can reward leaders who free their city from an automotive stranglehold. Fernandez Lores told me that he is now the longest-serving large-city mayor in all of Spain. (“Not the oldest – just the longest-serving,” he said with a smirk.) Even more remarkable, Pontevedra’s surrounding province of Galicia is a bastion of conservative Spanish politics. In the United States, blue cities like San Antonio often clash with red state officials when seeking to limit car speed or reallocate road space for those walking or biking. I asked Fernandez Lores if he encountered similar pushback from Galician leaders, to which he gave an unprintable response: “F— them,” he said, grinning. Still, Fernandez Lores’ mobility policies have made him something of a lightning rod. In July, the far-right Vox party held a rally in Pontevedra, claiming that the city had become a “laboratory for experiments on the 2030 Agenda,” a reference to a widely debunked COVID conspiracy theory. Local residents seemed to shrug; Vox did not secure a single legislative seat in the Pontevedra region during the Spanish elections later that month. Pontevedra’s lessons don’t apply equally to all global cities; many lack its picturesque center that was initially built for pedestrians. Restricting cars within a metropolis designed for automobiles alone—as many were in the American South and West—is more difficult and less advantageous. But that still leaves countless towns and cities, on both sides of the Atlantic, where adopting Pontevedra’s rallying cry of “fewer cars, more city” could resonate. And remember: Pontevedra didn’t transform its streets all at once: The city began with its historic center and worked its way outward as residents warmed to Mayor Fernandez Lores’ ideas. That may be Pontevedra’s greatest lesson of all: Once residents experience life in a car-free city, most of them seem to like it. A lot. © 2023 Mansueto Ventures, LLC, as first published in Fast Company. Distributed by Tribune Content Agency.

Är det så att alla mumlar mer i tv-produktionerna nuförtiden? Eller är det tv:n det är fel på? Om du gillar att sätta på textningsfunktionen när du kollar på film eller serier behöver det inte betyda att du är gammal och hör sämre. Att höra dialog tycks i stället vara ett problem för allt fler. Enligt en undersökning från förra året tittar mer än 50 procent av amerikanerna på tv, surfplattor och smartphones med undertexterna på, skriver The New York Times. Användningen av undertexter är ännu större bland yngre. Varför? En av anledningarna som ibland nämns är att mikrofonerna blivit mindre och bättre vilket tillåter skådespelarna att tala mer naturligt. Det kan vara en anledning till att de mumlar mer – det var i alla fall en av förklaringarna som gavs av dialogredaktören Austin Olivia Kendrick när sajten Vox talade med henne om saken i våras. Den frilansande ljudteknikern Linus Kallin som har jobbat på både Sveriges Radio och SVT säger att han ofta lyssnar på hur ljudet låter i olika produktioner – men har inte sett någon tydlig trend att dialogen blivit svårare att höra. Han tror att det kan handla om konstnärliga val i vissa fall och en blandning av olika orsaker i andra fall. Som till exempel skådespelarnas uttal och ljudteknikernas förutsättningar under inspelningen. En annan faktor som ofta nämns är att ljudet allt oftare tas på plats och att branschen blivit mer pressad både tids- och budgetmässigt. Det kostar både tid och pengar att spela in ljudet igen i en studio. Det kan spela in. – Man har inte tid under inspelningen att göra sitt bästa och man har inte tid eller pengar att spela in ljudet i efterhand. Jag märker ofta på plats att någon säger: ”Det får vi fixa sedan” men sedan har man varken tid eller kunskap att göra det, säger ljudteknikern Jonas Rudels som arbetat på många svenska filmproduktioner och som just nu filmar tv-serien ”Morden i Sandhamn”. Det kan också ha att göra med att man vill att ljuden ska vara dynamiska – om en dialog är på en nivå vill man inte att den efterföljande explosionen ska vara på samma nivå, då förlorar man effekten av explosionen som plötsligt låter liten, förklarar Austin Olivia Kendrick för Vox. – Det kan vara specifikt för vissa filmer. Christopher Nolans Dunkirk är ett sådant exempel där man skulle känna explosionerna. Men jag menar att det mer var ett konstnärligt val, säger Linus Kallin. Filmerna och tv-serierna vi ser är inte primärt mixade för att vi ska se dem på en liten telefon på bussen. Till exempel mixas biofilmernas ljud i många kanaler men för att kunna se innehållet sedan på en telefon, surfplatta eller tv så mixas ljuden ner och måste samsas på färre kanaler, skriver The New York Times. Samtidigt borde det inte påverka just hörbarheten på dialogen, säger Linus Kallin. – Så länge dialogen är på en lagom nivå så spelar det ingen större roll. Högbudgetproduktioner ser till att det låter bra i flera system. Ytterligare en grej är att tv-apparaterna har inte längre högtalarna på framsidan. I dag är tv-apparaterna tunna och har högtalare på baksidan, dessutom riktar de sig ofta nedåt, skriver The New York Times. Den Emmy-belönade ljudmixaren Onnalee Blank säger till The Atlantic att det också handlar om hur din streamingtjänst väljer att sända ljudet, specifikt när det kommer till ljudstyrka och om den är förankrad i dialogen. Blank menar att Game of Thrones lät fantastiskt i flera år – men att problem dök upp efter att AT&T köpte HBO 2018. Enligt henne handlade det då att AT&T började använda sin egen specifikation för ljudstyrkan som blev plattare men lättare att använda för ett stort innehållsbibliotek. I stället för att analysera ljudstyrkan i dialogen analyseras ljudstyrkan i hela programmet – det betyder att den höga musiken blir den högsta punkten och att dialogen blir lägre. Slutligen skulle det också kunna handla om tradition och kunskap. – I Italien spelar man in allt ljud i efterhand, ofta utan att ens bry sig om att synka det och tycker inte att det är några problem. Ljudtekniker i Sverige är duktiga och vana vid att ta allt ljud på plats, säger Jonas Rudels. De senaste åren har det kommit flera rapporter och undersökningar som visar att det framförallt är bland de yngre som det blivit comme-il-faut att använda undertexter. Medan de äldre generationerna oftare tycker att det krävs mer koncentration att läsa undertexter har generation Z lättare att ta in mer information. Uppväxta i TikTok-eran är de yngre ofta vana vid att allt på sociala medier textas. I en undersökning från Ypulse förra året nämnde många unga att de använde textningen för att till exempel förstå dialekter bättre eller helt enkelt för att kunna hänga med samtidigt som de tittade i sin telefon. Ljudtekniken blir bara bättre – det kanske inte är så att vi hör dialogen allt sämre? Det kanske är så att vår uppmärksamhet är mer splittrad? – Det är den mer troliga förklaringen. Även om vi sitter ner och kollar på en film så sitter vi med vår telefon ändå. Då kanske saker behöver bli tydligare för att vi ska kunna hänga med, säger ljudteknikern Linus Kallin. Det har talats om detta även i Sverige. När den hyllade tv-serien ”Händelser vid vatten” hade premiär på SVT i vintras var det många som hörde av sig till SVT och klagade på ljudkvaliteten. ”Det har varit väntat eftersom svårigheter att höra repliker är en återkommande fråga när vi sänder svenska dramaserier”, skrev SVT Dramas programchef Anna Croneman då som svar. En förklaring som kom då var att tv-produktioner nu ofta bygger på helbilder och miljöbilder och inte lika ofta på täta närbilder som förr. Croneman skriver till Omni att det är ett återkommande problem ”i Sverige och i alla övriga länder”. Enligt Croneman följer SVT samma regelverk som internationella serier när det gäller ljudnivåer för dialog, atmosfär och musik. Att tittaren upplever hörbarheten bättre på icke-svenska serier, tror hon har med att göra att tittaren har undertexter på och därmed upplever den bättre. Ljudteknikern Jonas Rudels på SthlmSound är inne på samma tanke. – Om vi vill ha undertexter på svensk film tror jag att det handlar om att vi kollar på amerikansk film med undertexter och inte tänker på om dialogen är rasslig, men vi märker det på svenska, säger han. Vill du läsa mer?

Oro och ångest. Intensiv press. Straffsparksläggningar är spelteori och psykologi i ett. Men också till stor del ett lagarbete, visar forskningen. Det handlar om en intensiv explosion av känslor – en del positiva, en del negativa. Känslorna varierar dessutom kraftigt mellan olika skyttar vid en avgörande straffsparksläggning. Men det finns en särskild känsla som tycks upplevas av i princip alla. När den norska psykologiprofessorn Geir Jordet efteråt intervjuade tio spelare från EM-kvartsfinalen mellan Sverige och Nederländerna 2004 uppgav alla att de hade känt oro och ångest. Målet är stort, avståndet litet och att skjuta en boll förbi målvakten bör inte vara en svår uppgift för elitfotbollsspelare. Det tar ungefär 400 millisekunder för bollen att nå mål från att den träffats av foten. För målvakten tar det omkring 700 millisekunder att reagera och kasta sig ner mot målets sida, skriver Washington Post. De respektive siffrorna kan variera något mellan damer och herrar, men förhållandet dem emellan antas vara ungefär detsamma. Fördelen ligger alltså hos skytten och rent statistiskt blir också 75 till 80 procent av alla straffar mål. – Det är ingen press på målvakten. Om de räddar en straff är de ”en hjälte” eftersom de inte förväntades rädda, säger Greg Wood, sportpsykolog vid universitetet i Manchester, till Washington Post. Men vid straffssparksläggningar i VM sjunker den siffran, om än inte markant. Från första VM 1991 fram till semifinalerna i år har elva VM-matcher avgjorts på straffar. Dryga 71 procent av straffarna har gått i mål. För herrarna är målsnittet något lägre: 69 procent under totalt 35 straffsparksavgöranden från introduktionen 1978 fram till VM 2022. Rent statistiskt ska de placeras uppe i det högra krysset. I herrarnas VM har 88 procent av straffarna som skjutits ditåt också blivit mål, skrev Vox inför VM i Qatar. Men sanningen är att det handlar om avvägningar. Höga skott ökar risken för att bollen går över, vilket USA fick erfara mot Sverige. Hårda skott är svårare att rädda men med högre kraft minskar också träffsäkerheten. Det finns helt enkelt inget standardrecept och det blir än mer påtagligt av att det faktiskt finns en målvakt som också försöker läsa av var skottet ska gå och kan kasta sig åt ett håll på chans. – Den bästa strategin beror på vad den andre gör. Så det är ett klassiskt exempel på spelteori i praktiken, säger Greg Wood. Det finns en anledning till att särskilt psykologer intresserar sig för straffsparksläggningar. För enligt norska professorn Geir Jordet har just psykologin en stor betydelse för vilket lag som vinner. Jordets recept för att hantera sina känslor är att inte tro att det är en slump om det blir mål, att som skytten känna att du själv har kontroll. Han tipsar om att i förväg öva alla delar i processen, till och med hur bollen läggs på straffpunkten. Och när det väl är dags, ta sin tid och inte stressa. – Du ska ta dig an det på ett maskinliknande, nästan robotaktigt sätt, säger Jordet till Wall Street Journal. Ja, straffar är en del av spelet där individ ställs mot individ men egentligen handlar det om lagarbete, säger Geir Jordet till WSJ. Lagkamraterna som väntar vid mittcirkeln kan göra straffskyttens ensamma uppgift mindre ensam. – Kommunicera. Tala. Var närvarande för andra. Rör dig. Interagera. Det är långt mer produktivt än att stå tyst och stilla så som många lag gör, säger Jordet till tidningen. Känslor smittar. Experiment visar att något så enkelt som att fira ett mål ordentligt ökar hela lagets chanser att vinna straffsparksläggningen. Mot slutet av straffsparksläggningarna blir missarna fler. Svaga skyttar (försvarare) missar oftare och det gör också spelare som spelat alla 120 minuter. Yngre spelare gör däremot oftare mål än äldre. Det är några av de statistiska slutsatserna som Geir Jordet och hans kollegor har fått fram efter att ha videoanalyserat varenda straff i herrarnas VM, EM och Copa America sedan 1976. Det finns fler. En är att ”stjärnor” kan vara en risk – spelare missar oftare straffar efter att de har fått en prestigefylld individuell utmärkelse. Straffar som betyder vinst går också långt oftare in än straffar som måste sättas för att laget ska vara kvar i matchen, skriver Jordet i en tråd på X, tidigare Twitter. Att laget som börjar skjuta har en stor fördel tycks däremot vara en myt. Färska studier som gjorts visar att det finns en fördel med att börja men att den tycks vara ganska minimal. Vill du läsa mer?

Separatistpartierna i Katalonien och Baskien har fått en viktig roll i de tuffa förhandlingarna om den spanska regeringsbildningen, rapporterar flera medier. Det vinnande högerpartiet Partido Popular (PP) och ytterhögerpartiet Vox har hittills inte kunnat samla tillräckligt med mandat. Nu uppges istället den före detta premiärministern Pedro Sánchez och hans vänsterallians ha störst chans att säkra en majoritet – med stöd av separatisterna. – Högern går väldigt hårt åt allt som andas självständighet och Vox är ett parti som är baserat på att man ska bekämpa självständighetsprojekten, säger Niklas Bremberg, docent i statsvetenskap vid Stockholms universitet till TT. Om Sanchez inte lyckas nå en överenskommelse med det hårdförda borgerliga katalanska självständighetspartiet Junts är det högst troligt att det blir nyval i Spanien, enligt experter.

Dödläge efter valet, extremvärmen och nya anklagelser mot Shakira är några av ämnena som det pratas om i Spanien just nu. Journalisten Mica Söderlund guidar dig från Barcelona. Många spanjorer tvingades avbryta semestern för att ta sig till valurnorna den 23 juli. Efter det blixtinkallade nyvalet finns fortfarande inget självklart regeringsunderlag i sikte. Folket, som är förlamade av sommarhettan, bävar nu för att ännu ett nyval ligger i gryningen. Högerpartiet Partido Popular (PP) vann valet men saknar de 176 mandat av totalt 350 som krävs för att kunna bilda regering. Tillsvidare har vänsterledaren och den tidigare premiärministern Pedro Sanchez (PSOE) utnämnts till tillfällig premiärminister i väntan på en lösning. PP:s partiledare Alberto Núñez Feijóo har en månad på sig att presentera ett nytt regeringsförslag. Det potentiella samarbetet med ytterhögerpartiet Vox räcker inte till. Samtidigt kraftsamlar socialdemokraterna med Sanchez PSOE och vänsteralliansen Sumar för att få ihop tillräckligt med mandat. I nuläget står det nästan jämnt mellan blocken. Enligt politiska experter så kan allt nu hänga på om de två separtistpartierna ERC och Junts i Katalonien väljer att stötta vänstern eller inte. Partierna, som har sju mandat var, benämns som de nya ”kungamakarna” i spansk politik. Om båda sidor misslyckas i sina regeringsförsök kan alltså ett nyval utlösas. Igen. Den före detta kungen Juan Carlos I, 85, har återvänt till Spanien för att besöka en seglingsregatta i Galicien. Detta blir ex-kungens tredje hembesök efter att han gått i självexil i Abu Dhabi 2020 på grund av en tidigare korruptionsutredning om skattebrott. Hans son kung Felipe VI menar att den tidigare vänsterregeringen gjort det omöjligt för Juan Carlos att återvända på en permanent basis. Enligt flera spanska medier hoppas Juan Carlos själv på att bli ”benådad” om högerpartiet PP kommer till makten. ”Shakira-gate” har varit och förblir en stor snackis i Spanien. En domstol i Barcelona har nämligen öppnat ytterligare ett mål mot den colombianska sångerskan gällande skattebrott. Shakira är sedan tidigare misstänkt för mångmiljonbedrägeri mellan åren 2012 och 2014 då hon uppges ha bott i landet tillsammans med sin ex-pojkvän fotbollsspelaren Piqué och deras två barn utan att ha betalat skatt. Sångerskan nekar till anklagelserna och en rättegång är planerad till november. Och självklart måste vi prata lite fotboll. Under fotbolls-VM i Nya Zeeland och Australien har Spaniens lagkaptenen Ivana Andrés gått ut och bett om ursäkt efter att en video spridits där hon och fyra andra spelare syns skratta och håna den nya zeeländska folkgruppen maorier och den traditionella dansen haka. I övrigt har det rått dålig stämning i ”La Roja” och en långdragen konflikt gör att flera stjärnspelare saknas på planen. Något som till och med vår svenska VM-hjälte, Barcelonaspelaren Fridolina Rolfö, kallar för ”sorgligt”. Konflikten började i höstas när 15 toppspelare gick ut i ett öppet brev och meddelade att de bojkottar landslaget. Enligt uppgifter handlar det om undermåliga förutsättningar och ett missnöje med förbundskapten Jorge Vilda. Dock har fyra av de 15 bojkottarna synts till på VM-planen vilket gjort fans förvirrade om statusen för bojkotten. Den hundra år gamla delikatessbutiken ”Queviures Múrria” har tagit till ett annorlunda knep för att stoppa den stora mängd turister som kommer till butiken utan att köpa något. På en skylt uppmanas turisterna att betala fem euro om de går in i lokalen utan att köpa något. Butiken uppger att de kämpat med att få bort turister som endast kommer dit för att fota och ”solo estamos mirando”, fönstershoppa. Ägaren Toni Merino uppger att tilltaget gett resultat och att ”ingen hittills har behövt bötfällas”. Skogsbränderna på öarna La Palma och Gran Canaria uppges vara stabiliserade men rekordhettan och torkan ligger kvar som ett mycket tjockt täcke över landet. Juli har bjudit på temperaturer runt 40 grader på flera håll och många oroar sig över hur värmen kommer att fortsätta under resten av sommaren. Det statliga meteorologiska institutet Aemet förutspådde för några veckor sedan att perioden från juli till september kommer att bli särskilt varm och de vanliga temperaturerna för den här tiden på året kommer att fortsätta att överskridas. Den pågående torkan och vattenbristen märks av även på ett personligt plan i form av fruktpriser, svett och vattentillgång. Många klagar på att frukten blivit dyrare och att den dessutom är av sämre kvalitet än tidigare år. En vän till mig berättar att han betalat 13 euro (cirka 150 kronor) för en vattenmelon och en annan att gurkan smakar mer salt än vanligt. I Barcelona har kommunen valt att stänga av vattnet vid offentliga strandduschar, fontäner och kranar, något som kan göra en promenad i 30 plus-hettan nästan olidlig. Jag håller mig tillsvidare inomhus framför AC:n och väntar ivrigt på att se vad nästa elräkning landar på. Mica Söderlund är baserad i Barcelona och bevakar både regionen och globala frågor. Är frilansande nyhetsredaktör på Omni och nyhetschef på Aftonbladet TV.